Livet består inte bara av försvarspolitik. Ibland måste trädgårdsslangen lagas och SMS besvaras.
Wiseman var vänlig nog att skicka replik på min blogg. Vill gärna säga att han är Sveriges ojämförlige försvarsbloggare. En del initierade personer tror att det är flera män och kvinnor som svarar för hans pseudonym: "Hur skulle annars någon behärska en sådan bredd..."
Trots min vördnad tycker jag att även Wiseman fastnar lite i teknikaliteter när frågan om helikoptrar i MES kommer upp.
Ja, det är säkert mycket bra om man hinner öva "hot and high" och "brown outs". Men faktum är att risker måste vägas mot andra risker. Kanske kan en flygförare som aldrig gjort en brown out ändå behöva göra detta om mäniskors liv står på spel? Och vad är det för fel på att öva i operationsområdet? Det har åtminstone våra arméstridskrafter ofta fått hålla till godo med. Ibland kanske det också är den enda möjligheten att erövra nödvändig erfarenhet.
Ändå vill jag understryka att det inte handlar om att till varje pris få ner en svensk militär helikopter, utan att minimera tiden för sjuktransport. Redan under min veteranpolitiska utredning intervjuade jag en läkare som gav mig ovanstående rubrik. Jag har sedan hört denna upprepas i varje möte jag haft med av FM anställda kirurger.
Så om Sverige nu inte klarar krigets krav, kanske det finns alternativa lösningar. Låt ändamålet helga medlen. Ukrainska flygförare och helikoptrar har lång och beprövad erfarenhet av Afghanistan. Kanske är de också den mest ekonomiska lösningen. Varför inte?
Vårt eget helikopterelände får jag många mail om. Min uppfattning är att de som har insikt nu vill komma ur Hkp 14. 24,5 cm extra kabinhöjd och eget TMS för våra arton individer är naturligtvis ett rent stolleprov. Vi står sist i kön. Vi har inte vindtunneltestat. Och vi får naturligtvis inte NHI:s godkännande att integrera egenutvecklade ledningssystem i deras flygsäkerhetskritiska system. Allrahelst inte i den första helikopter i världen som utvecklats för "fly by wire".
SHK rekommenderade efter Ryd- olyckan att helikopterflottijen inte skulle stressas med operativa krav i närtid. Vad jag förstår känner vissa av dem själva att de nu måste få arbetsro. Detta kan jag acceptera, men inte att vi därmed anser det omöjligt att prestera luftburet understöd till våra kamrater i Afghanistan.
Helikopter 4 blir för var dag som går allt svårare att rädda. FM vill avveckla, liksom helikopterutredaren Jan-Olof Lindh. Att 4:ans två rotorer och därmed stora lyftkraft är optimalt för "hot and high" noteras inte. Möjligen har Chefsingenjörens kommentar om att han inte tror på Superpumor i sådan miljö tangerat ämnet. Alltjämt är det min uppfattning att Hkp 4 är närmst att landa på Marmal. Varför avveckla det som är betalt, fungerande och dessutom flygs av US Marines just där vi vill vara?
Allan Widman
lördag 29 augusti 2009
fredag 28 augusti 2009
Dags att höja blicken
Jag får nu synpunkter från Helikopterbataljonen. Man pekar på bristande förståelse för leveransproblemen när det gäller 10 B och Hkp 14. Man säger att Försvarsutskottet beslutat avveckla Hkp 4 och 9. Och där står de, blottlagda.
Visst är det trevligt att dissekera misshandeln av helikoptervapnet det senaste decenniet. Och jag är den förste att medge att den ständiga raden av omorganisationer gjort det hart när omöjligt att prestera operativa effekter. Samtidigt konstaterar jag att FM:s egna förslag närmast ograverat returnerats från regering och riksdag.
Likväl handlar inte debatten om helikoptrarnas problem, vem som bär ansvaret eller förklaringarna om varför det är så svårt att behålla dem som har kompetens på våra olika system.
Just nu handlar det om att i norra Afghanistan garantera att svenska soldater på kortast möjliga tid når sjukhuset på Marmal om olyckan skulle vara framme. Jag ger blanka den i om helikoptern eller dess pilot är svensk, militär eller civil.
Britterna hävdar att av de kroppstrauma som uppstår i strid i Afghanistan idag är bara runt en tiondel direkt dödliga. 9 av 10 kan räddas av en modern och avancerad sjukvård, förutsatt att den snabbt kan ges. Därför blir varje helikopter i vårt område oändligt mycket bättre än ingen helikopter alls.
Vi säger det knappast offentligt, men den kollektiva solidariteten i ISAF är perforerad av national caveats. När det verkligen smäller visar erfarenheten att var och en står sig själv närmast. Det kommer också att gälla i Afghanistan.
Till sist vill jag informera att Överste Per R Nilsson inte lämnat några repliker på denna blogg. Det var falsk flagg.
Allan Widman
Visst är det trevligt att dissekera misshandeln av helikoptervapnet det senaste decenniet. Och jag är den förste att medge att den ständiga raden av omorganisationer gjort det hart när omöjligt att prestera operativa effekter. Samtidigt konstaterar jag att FM:s egna förslag närmast ograverat returnerats från regering och riksdag.
Likväl handlar inte debatten om helikoptrarnas problem, vem som bär ansvaret eller förklaringarna om varför det är så svårt att behålla dem som har kompetens på våra olika system.
Just nu handlar det om att i norra Afghanistan garantera att svenska soldater på kortast möjliga tid når sjukhuset på Marmal om olyckan skulle vara framme. Jag ger blanka den i om helikoptern eller dess pilot är svensk, militär eller civil.
Britterna hävdar att av de kroppstrauma som uppstår i strid i Afghanistan idag är bara runt en tiondel direkt dödliga. 9 av 10 kan räddas av en modern och avancerad sjukvård, förutsatt att den snabbt kan ges. Därför blir varje helikopter i vårt område oändligt mycket bättre än ingen helikopter alls.
Vi säger det knappast offentligt, men den kollektiva solidariteten i ISAF är perforerad av national caveats. När det verkligen smäller visar erfarenheten att var och en står sig själv närmast. Det kommer också att gälla i Afghanistan.
Till sist vill jag informera att Överste Per R Nilsson inte lämnat några repliker på denna blogg. Det var falsk flagg.
Allan Widman
tisdag 25 augusti 2009
En dag som andra
Idag MHS Syd, som verkligen går i väntans tider. Planer finns på att bygga ut Karlberg för att kunna inhysa hela behovet av grundläggande officersutbildning, både av generell och specialiserande karaktär. Lokalerna i Halmstad står i mycket tomma och man hoppas att FML ser till att utnyttja de resurser som finns och är betalda till 2012.
Sedan intervju med Christopher Dandeker från King's College i London som väl lite förvånades, både över lärartätheten på våra militära, pedagogiska institutioner och förhållandet mellan antalet officerare och enskilda soldater under utbildning.
Dandeker berättade vidare att Storbritannien nu beslutat utdela Viktoriakorset till samtliga anhöriga som förlorat sin soldat utomlands. I den nu gällande svenska lagstiftningen kommer stöd till anhöriga bara ifråga om det är till hjälp för en skadad soldat. Själva utgör de inget skyddsvärt objekt. Mycket mindre föreslår någon förtjänstbevis för deras förluster.
Under dagen talade jag med en erfaren officer (Ni får gissa vem). Han uttalade sitt stöd för väl skyddade lednings- och U-platser. Fattas bara annat. Ärnas berghangarer, bergen i Bålsta och Hästveda är nationell, försvarspolitisk hårdvaluta i ordets alla bemärkelser. Vem vågar egentligen sia om var vi står om 15-20 år?
Allan Widman
Sedan intervju med Christopher Dandeker från King's College i London som väl lite förvånades, både över lärartätheten på våra militära, pedagogiska institutioner och förhållandet mellan antalet officerare och enskilda soldater under utbildning.
Dandeker berättade vidare att Storbritannien nu beslutat utdela Viktoriakorset till samtliga anhöriga som förlorat sin soldat utomlands. I den nu gällande svenska lagstiftningen kommer stöd till anhöriga bara ifråga om det är till hjälp för en skadad soldat. Själva utgör de inget skyddsvärt objekt. Mycket mindre föreslår någon förtjänstbevis för deras förluster.
Under dagen talade jag med en erfaren officer (Ni får gissa vem). Han uttalade sitt stöd för väl skyddade lednings- och U-platser. Fattas bara annat. Ärnas berghangarer, bergen i Bålsta och Hästveda är nationell, försvarspolitisk hårdvaluta i ordets alla bemärkelser. Vem vågar egentligen sia om var vi står om 15-20 år?
Allan Widman
måndag 24 augusti 2009
Här och nu. Där och då.
Jag får nu bekräftelse på att frågan om egen, svensk utveckling av den s.k Super-JAS:en (Ibland kallad E/F eller Next Generation) står för dörren. Kostnaden kan ingen uppge med någon noggrannhet. Kanske talar vi om mellan 20-30 miljarder, beroende på villka krav som slutligen ställs. Kanske ännu mer.
Samtidigt vet vi att Sverige måste ta ställning till frågan om anskaffning av Meteor. En radarjaktrobot med mycket lång räckvidd som ska ge fördelar i varje given jaktsituation. I början av andra halvåret 2010 går tiden för den svenska optionen till rabatterat pris ut. Försvarsministern anger i svar på skriftlig fråga från undertecknad att FMV bereder och att underlag för beslut kommer att föreligga under första halvåret nästa år.
Neuron - finns det ännu någon som minns? Fransmännen kommer i höst att besluta om "La nouvelle gènèration". Förutom kärnvapenmakten Frankrike deltar fem andra länder i den hittillsvarande utvecklingen av en demonstrator. Ska Sverige orka att även hänga med här?
Det känns som att svenska försvarspolitiker nu måste öva upp sin förmåga till prioriteringar. Allt mäktar vi ju inte med. Och hur mycket ansvar ska vi ta för nästa generation? Det vi nu beslutar kommer regeringen 2018-2022 att låta skattebetalarna amortera.
Här och nu. Där och då.
Allan Widman
Samtidigt vet vi att Sverige måste ta ställning till frågan om anskaffning av Meteor. En radarjaktrobot med mycket lång räckvidd som ska ge fördelar i varje given jaktsituation. I början av andra halvåret 2010 går tiden för den svenska optionen till rabatterat pris ut. Försvarsministern anger i svar på skriftlig fråga från undertecknad att FMV bereder och att underlag för beslut kommer att föreligga under första halvåret nästa år.
Neuron - finns det ännu någon som minns? Fransmännen kommer i höst att besluta om "La nouvelle gènèration". Förutom kärnvapenmakten Frankrike deltar fem andra länder i den hittillsvarande utvecklingen av en demonstrator. Ska Sverige orka att även hänga med här?
Det känns som att svenska försvarspolitiker nu måste öva upp sin förmåga till prioriteringar. Allt mäktar vi ju inte med. Och hur mycket ansvar ska vi ta för nästa generation? Det vi nu beslutar kommer regeringen 2018-2022 att låta skattebetalarna amortera.
Här och nu. Där och då.
Allan Widman
söndag 23 augusti 2009
På det hade Forbesius inget svar...
Per R Nilsson har skickat ett par inlägg på Strilaren II. Det är ganska ovanligt, men mycket välkommet att ansvariga chefer i FM kommenterar de frågeställningar som rör sig på golvet. Tillfredsställelsen bland dem som gick i svaromål kunde ingen ta miste på. Per R Nilsson vet redan nu att myndigheten kommer att förespråka Enköping i kombination med mobila lösningar på flottiljerna.
När jag språkar med generalerna är tvivlet en smula större. Kanske är det Per som rusar händelserna i förväg eller så finns det ledande företrädare som börjar på allvar fundera över resans mål.
Sverige kom utan skador undan den afghanska valrörelsen. Det är mycket bra. I morgon skriver jag en del om valet och Sveriges närvaro i Afghanistan i Expressen. Nej, det handlar inte bara om helikoptrar...
Allan Widman
När jag språkar med generalerna är tvivlet en smula större. Kanske är det Per som rusar händelserna i förväg eller så finns det ledande företrädare som börjar på allvar fundera över resans mål.
Sverige kom utan skador undan den afghanska valrörelsen. Det är mycket bra. I morgon skriver jag en del om valet och Sveriges närvaro i Afghanistan i Expressen. Nej, det handlar inte bara om helikoptrar...
Allan Widman
torsdag 20 augusti 2009
Vinna eller försvinna
Just nu går debattens vågor höga. Alla opinionsbildare vet vad som är rätt eller fel i Afghanistan. Själv tillbringade jag en halvtimme i soffan med Jan Guillou över ämnet denna valdag. Guillou vill att vi åker hem och försöker inte på något sätt dölja cynismen: Visst det blir talibaner och lidande, men vår kamp är hopplös...
Guillou kanske inte har varit i Afghanistan och sett förändringarna. Två miljoner fler barn i skola. Sjukvård både till män och kvinnor. Nytt presidentval med hyggligt valdeltagande, trots talibanernas alla försök. Nej, det är inte perfekt, men otroligt mycket bättre än om det internationella samfundet åkt hem med svansen mellan benen.
Det är min övertygelse att Kommendörkapten Carl Hamilton, vore han ännu i tjänst, så hade han nu varit i Afghanistan. Inte hade han suttit i en TV-soffa och sagt att Sverige skulle överlåta ansvaret på andra.
Den 30 september kl 13.00 håller Folkpartiet Liberalerna samt Folk och Försvar ett seminarium på Medelhavsmuseét om Sveriges närvaro i Afghanistan. Där kommer behovet av CV 90, TUAV och Hkp att diskuteras. Jag hoppas att trogna läsare av denna blogg hedrar oss med sin närvaro. Jag vill veta vad Wiseman och Chefsingenjören förväntar sig och vad insatschefen tror han kan prestera.
Hästveda närmar sig nu sin ödestimma. Tiden arbetar för dem som verkar för nedläggning utan politisk inblandning. Och sådan är försvarspolitiken oftast. Innan avgörandet träffas väcks frågan för tidigt och när det väl är dags visar det sig vara alldeles för sent. Denna gång blir det dock strid.
Allan Widman
Guillou kanske inte har varit i Afghanistan och sett förändringarna. Två miljoner fler barn i skola. Sjukvård både till män och kvinnor. Nytt presidentval med hyggligt valdeltagande, trots talibanernas alla försök. Nej, det är inte perfekt, men otroligt mycket bättre än om det internationella samfundet åkt hem med svansen mellan benen.
Det är min övertygelse att Kommendörkapten Carl Hamilton, vore han ännu i tjänst, så hade han nu varit i Afghanistan. Inte hade han suttit i en TV-soffa och sagt att Sverige skulle överlåta ansvaret på andra.
Den 30 september kl 13.00 håller Folkpartiet Liberalerna samt Folk och Försvar ett seminarium på Medelhavsmuseét om Sveriges närvaro i Afghanistan. Där kommer behovet av CV 90, TUAV och Hkp att diskuteras. Jag hoppas att trogna läsare av denna blogg hedrar oss med sin närvaro. Jag vill veta vad Wiseman och Chefsingenjören förväntar sig och vad insatschefen tror han kan prestera.
Hästveda närmar sig nu sin ödestimma. Tiden arbetar för dem som verkar för nedläggning utan politisk inblandning. Och sådan är försvarspolitiken oftast. Innan avgörandet träffas väcks frågan för tidigt och när det väl är dags visar det sig vara alldeles för sent. Denna gång blir det dock strid.
Allan Widman
söndag 16 augusti 2009
Vouloir et pouvoir sont deux...
På onsdag håller Folk och Försvar ett seminarium om stödutredningen. Marie Hafström kommer enligt uppgift själv inte att medverka. Det gör däremot gräddan av det försvarspolitiska etablissemanget med Jan Sahlestrand, Gunnar Holmgren med flera.
Stödutredningen har utmanat starka intressen. Remissinstanserna är föga nådiga. Förra gången var det Peter Lagerblad som försökte och också nådde en bit, men Marie Hafström har ju gått bra mycket längre.
Inom samtliga totalförsvarsmyndigheter finns det före detta statssekreterare och riksdagsledamöter med stort inflytande oavsett regeringen. De kommer säkert att bita ifrån sig också denna gång. Det är en sak att föreslå långtgående rationaliseringar bland stödmyndigheter och i Högkvarteret, en annan att effektuera dessa förslag.
De grundläggande förutsättningarna för en effektivisering av de förmågeskapande funktionerna är naturligtvis medlemskap i Nato och en fungerande affärsidé för försvaret. Utan detta kommer over-headen att framgångsrikt kunna argumentera för sin existens.
I morgon bitti sänder P1 Morgon ett reportage om vilket omhändertagande skadade soldater får när de kommer hem. Jag får återigen förmånen att verka för ett bättre erkännande och goda villkor för veteransoldater och deras anhöriga. Inget glädjer mig mer.
Allan Widman
Stödutredningen har utmanat starka intressen. Remissinstanserna är föga nådiga. Förra gången var det Peter Lagerblad som försökte och också nådde en bit, men Marie Hafström har ju gått bra mycket längre.
Inom samtliga totalförsvarsmyndigheter finns det före detta statssekreterare och riksdagsledamöter med stort inflytande oavsett regeringen. De kommer säkert att bita ifrån sig också denna gång. Det är en sak att föreslå långtgående rationaliseringar bland stödmyndigheter och i Högkvarteret, en annan att effektuera dessa förslag.
De grundläggande förutsättningarna för en effektivisering av de förmågeskapande funktionerna är naturligtvis medlemskap i Nato och en fungerande affärsidé för försvaret. Utan detta kommer over-headen att framgångsrikt kunna argumentera för sin existens.
I morgon bitti sänder P1 Morgon ett reportage om vilket omhändertagande skadade soldater får när de kommer hem. Jag får återigen förmånen att verka för ett bättre erkännande och goda villkor för veteransoldater och deras anhöriga. Inget glädjer mig mer.
Allan Widman
fredag 14 augusti 2009
Högtflygande planer?
Det senaste åren har en lång rad förändringar vidtagits beträffande flygvapnets organisation. Lokala enheter för stridsledning har lagts ned på flottiljerna. Liksom transportenheter och utbildning av basförband. Ärna gick inte att rädda och på sikt vill Försvarsmakten utrymma Uppsala garnison helt och hållet. Starka krafter verkar som bekant också för nedläggning av Hästveda.
Samtidigt har beslut fattats om att Sverige ska avveckla BK 90, vilket i och för sig är ett mycket klokt. Klustervapen skadar oskyldiga civila, men är väsentligt mindre effektiva mot mekaniserade kolonner. Problemet är väl bara att några konkreta planer på ersättningsvapen inte tycks finnas, åtminstone inte i samma kvantiteter. Nu under våren blev det också klart att Robot 75 (Maverick) inte avses bäras av svenska JAS 39 Gripen C/D. Roboten finns i mycket stort antal i flygvapnet och en minskning av vår förmåga till precisionsbekämpning av markmål blir följden.
Sammantaget är det just nu mycket som inte får kosta. Och tanken att vi samlar oss inför ett mycket stort och kostsamt projekt låter sig inte avfärdas.
Det skulle knappast förvåna om någon föreslår att beslut om utveckling av Gripen E/F fattas före nästa val. För inte så länge sedan hette det ju att Sverige aldrig mer skulle utveckla ett eget stridsflygplan, men denna sentens har väl inte upprepats lika ofta på sistone.
Vi har ju länge närt förhoppningen att något annat land skulle dela en sådan kostnad. Ännu har dock ingen anmält sig. Och nog handlar det väl om ett nytt stridsflygplan; ny radar, ny motor och ny flygplanskropp.
En egen svensk utveckling av den s.k. Superjasen är ett beslut av astronomiska proportioner. Väljer man att göra det är det mycket annat man måste avstå ifrån, sannolikt inte bara inom flygvapnet.
Ett mycket bra sätt att förbereda sig inför ett sådant ställningstagande vore en bred och djup luftförsvarsutredning. Senast detta gjordes var för fyrtio år sedan. LFU 67 leddes av Bo Westin.
Samtidigt har beslut fattats om att Sverige ska avveckla BK 90, vilket i och för sig är ett mycket klokt. Klustervapen skadar oskyldiga civila, men är väsentligt mindre effektiva mot mekaniserade kolonner. Problemet är väl bara att några konkreta planer på ersättningsvapen inte tycks finnas, åtminstone inte i samma kvantiteter. Nu under våren blev det också klart att Robot 75 (Maverick) inte avses bäras av svenska JAS 39 Gripen C/D. Roboten finns i mycket stort antal i flygvapnet och en minskning av vår förmåga till precisionsbekämpning av markmål blir följden.
Sammantaget är det just nu mycket som inte får kosta. Och tanken att vi samlar oss inför ett mycket stort och kostsamt projekt låter sig inte avfärdas.
Det skulle knappast förvåna om någon föreslår att beslut om utveckling av Gripen E/F fattas före nästa val. För inte så länge sedan hette det ju att Sverige aldrig mer skulle utveckla ett eget stridsflygplan, men denna sentens har väl inte upprepats lika ofta på sistone.
Vi har ju länge närt förhoppningen att något annat land skulle dela en sådan kostnad. Ännu har dock ingen anmält sig. Och nog handlar det väl om ett nytt stridsflygplan; ny radar, ny motor och ny flygplanskropp.
En egen svensk utveckling av den s.k. Superjasen är ett beslut av astronomiska proportioner. Väljer man att göra det är det mycket annat man måste avstå ifrån, sannolikt inte bara inom flygvapnet.
Ett mycket bra sätt att förbereda sig inför ett sådant ställningstagande vore en bred och djup luftförsvarsutredning. Senast detta gjordes var för fyrtio år sedan. LFU 67 leddes av Bo Westin.
torsdag 6 augusti 2009
Manualer för miljarder
Idag har jag under fyra timmar suttit ned med en mycket kunnig, erfaren och uppriktig företrädare för svensk försvarsindustri. Han kunde berätta historien om NBF och Ledsyst T.
Helt prestigelöst erkände han att resultatet inte blev vad man hoppades på. De två viktigaste förklaringarna var att Johan Kihl aldrig lyckades prestera den metodutveckling som kunde bilda underlag för den tekniska delen av utvecklingen. Ett annat "aber" blev det centrala påbudet om anpassning till Natos standarder och lösningar. Eftersom dessa ännu inte är fastställda, och mycket mindre kunde förutses när NBF var högsta mode, blev uppgiften närmast omöjlig.
Resultatet av det mångåriga och av Försvarsmakten ledda utvecklingsarbetet blev omkring 250 designregler att användas vid utbyggnad av nätverk. Eller, om man så vill, en konstruktionsmanual till priset av cirka 2 miljarder skattekronor.
Det är aldrig fel att investera i kunskap och kompetens. SAAB har också kunnat slå mynt av sina erfarenheter, främst inom området civil security. SLB och SWECCIS är kanske också till del utflöden av de principer som arbetades in i manualen. Men när riksdagen nu beslutat att NBF-utvecklingen ska avslutas tycks intresset för att förvalta vunna kunskaper och insikter ganska måttligt.
Naturligtvis var NBF fel från början. När det hela satte igång mot slutet av 90-talet måste det stått klart för de flesta att försvars- och säkerhetsmiljön var under globalisering. Sverige var redan partnerland med Nato. Balkankrigen och Desert storm visade att säkerhet byggdes gemensamt. Att Sverige då, inom ett område som kanske bjöd på den allra snabbaste tekniska utvecklingen, skulle utforma en "världsunik" lösning saknade naturligtvis all realism.
Idag handlar det inte primärt om att ha den världsbästa lösningen utan om att materielen ska kunna användas tillsammans med andras. Som litet land kanske det då är bäst bäst att följa utvecklingen, snarare än att försöka leda den.
NBF var mer ett uttryck för en kultur och en stämning än en teknikutveckling driven av tydliga, operativa behov. Samtidigt som detta påverkar graden av framgång understryker det också behovet av en kommunicerbar och allmänt accepterad affärsidé för det svenska försvaret. Måhända är det denna brist som alltsedan murens fall undergrävt rationalitet och långsiktighet.
Ansvaret vilar tungt på oss politiker.
Helt prestigelöst erkände han att resultatet inte blev vad man hoppades på. De två viktigaste förklaringarna var att Johan Kihl aldrig lyckades prestera den metodutveckling som kunde bilda underlag för den tekniska delen av utvecklingen. Ett annat "aber" blev det centrala påbudet om anpassning till Natos standarder och lösningar. Eftersom dessa ännu inte är fastställda, och mycket mindre kunde förutses när NBF var högsta mode, blev uppgiften närmast omöjlig.
Resultatet av det mångåriga och av Försvarsmakten ledda utvecklingsarbetet blev omkring 250 designregler att användas vid utbyggnad av nätverk. Eller, om man så vill, en konstruktionsmanual till priset av cirka 2 miljarder skattekronor.
Det är aldrig fel att investera i kunskap och kompetens. SAAB har också kunnat slå mynt av sina erfarenheter, främst inom området civil security. SLB och SWECCIS är kanske också till del utflöden av de principer som arbetades in i manualen. Men när riksdagen nu beslutat att NBF-utvecklingen ska avslutas tycks intresset för att förvalta vunna kunskaper och insikter ganska måttligt.
Naturligtvis var NBF fel från början. När det hela satte igång mot slutet av 90-talet måste det stått klart för de flesta att försvars- och säkerhetsmiljön var under globalisering. Sverige var redan partnerland med Nato. Balkankrigen och Desert storm visade att säkerhet byggdes gemensamt. Att Sverige då, inom ett område som kanske bjöd på den allra snabbaste tekniska utvecklingen, skulle utforma en "världsunik" lösning saknade naturligtvis all realism.
Idag handlar det inte primärt om att ha den världsbästa lösningen utan om att materielen ska kunna användas tillsammans med andras. Som litet land kanske det då är bäst bäst att följa utvecklingen, snarare än att försöka leda den.
NBF var mer ett uttryck för en kultur och en stämning än en teknikutveckling driven av tydliga, operativa behov. Samtidigt som detta påverkar graden av framgång understryker det också behovet av en kommunicerbar och allmänt accepterad affärsidé för det svenska försvaret. Måhända är det denna brist som alltsedan murens fall undergrävt rationalitet och långsiktighet.
Ansvaret vilar tungt på oss politiker.
söndag 2 augusti 2009
En svensk veteranpolitik?
Under den senaste tiden har ett antal opinionsbildare i och utanför bloggosfären låtit påskina att alla svenska politiker struntar i våra soldater utomlands.
2005 på en semesterresa i USA besökte jag Pentagon och deras veteranavdelning. Efter hemkomsten interpellerade jag förre försvarsministern Mikael Odenberg angående omhändertagandet av våra soldater före, under och efter insats. Jag efterlyste en svensk veteranpolitik med ett samlat grepp om stödet både till soldaterna och deras anhöriga. Jag skrev artiklar och medverkade till att frågan kom upp på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.
2007 beslutade regeringen att uppdraget att utreda en svensk veteranpolitik skulle utföras av mig. Jag förordnades i juni 2007 och lämnade delbetänkande redan i oktober samma år.
Som ett led i utredningen besökte jag Afghanistan och vår trupp där. Slutbetänkandet från Veteransoldatutredningen levererades till Sten Tolgfors den 3 oktober 2008. Efter remissomgång har någon proposition ännu inte framlagts för riksdagen.
Som utredare föreslog jag att FM:s rehabiliteringsansvar, som tidigare varit maximalt fem år, skulle bli obegränsat i tid. Soldater som lider av psykiska besvär, som ej är så allvarliga att de klassas som arbetsskada (vilket kräver att man är oförmögen att arbeta) ska alltid garanteras hjälp från försvaret. En särskild familjepolicy skulle framarbetas av myndigheten och även anhöriga skulle ha en i lagen fastslagen rätt till stöd, hjälp och information. I enskilda fall också hjälp med psykiska besvär.
Vidare föreslogs förbättringar inom en lång rad av områden. Bland annat att soldater som skadats i strid skulle erhålla medalj. En svensk motsvarighet till Purple Heart. Från statsmakternas sida skulle en officiell medalj för särskilt berömvärda insatser utomlands instiftas. Alla förslag kan inte återges här, men intresserad kan läsa det drygt 400 sidor långa slutbetänkandet på www.sou.se. En sak ska dock understrykas; alla förslag som lämnats är oberoende av vilken personalförsörjning som framgent ska tillämpas i försvaret.
Min långa kamp för fungerande, svenska helikoptrar i Afghanistan är också ett utflöde av mitt engagmang för soldaters väl och ve.
Jag har i nära tre veckor befunnit mig i valkretsen. Men idag är jag åter i Stockholm. I morgon bitti i TV 4:s morgonsoffa bär jag det gula bandet, till stöd för de män och kvinnor som i Afghanistan, Kosovo och på Somalias redd sätter sin egen säkerhet på spel för andras.
Allan Widman
2005 på en semesterresa i USA besökte jag Pentagon och deras veteranavdelning. Efter hemkomsten interpellerade jag förre försvarsministern Mikael Odenberg angående omhändertagandet av våra soldater före, under och efter insats. Jag efterlyste en svensk veteranpolitik med ett samlat grepp om stödet både till soldaterna och deras anhöriga. Jag skrev artiklar och medverkade till att frågan kom upp på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen.
2007 beslutade regeringen att uppdraget att utreda en svensk veteranpolitik skulle utföras av mig. Jag förordnades i juni 2007 och lämnade delbetänkande redan i oktober samma år.
Som ett led i utredningen besökte jag Afghanistan och vår trupp där. Slutbetänkandet från Veteransoldatutredningen levererades till Sten Tolgfors den 3 oktober 2008. Efter remissomgång har någon proposition ännu inte framlagts för riksdagen.
Som utredare föreslog jag att FM:s rehabiliteringsansvar, som tidigare varit maximalt fem år, skulle bli obegränsat i tid. Soldater som lider av psykiska besvär, som ej är så allvarliga att de klassas som arbetsskada (vilket kräver att man är oförmögen att arbeta) ska alltid garanteras hjälp från försvaret. En särskild familjepolicy skulle framarbetas av myndigheten och även anhöriga skulle ha en i lagen fastslagen rätt till stöd, hjälp och information. I enskilda fall också hjälp med psykiska besvär.
Vidare föreslogs förbättringar inom en lång rad av områden. Bland annat att soldater som skadats i strid skulle erhålla medalj. En svensk motsvarighet till Purple Heart. Från statsmakternas sida skulle en officiell medalj för särskilt berömvärda insatser utomlands instiftas. Alla förslag kan inte återges här, men intresserad kan läsa det drygt 400 sidor långa slutbetänkandet på www.sou.se. En sak ska dock understrykas; alla förslag som lämnats är oberoende av vilken personalförsörjning som framgent ska tillämpas i försvaret.
Min långa kamp för fungerande, svenska helikoptrar i Afghanistan är också ett utflöde av mitt engagmang för soldaters väl och ve.
Jag har i nära tre veckor befunnit mig i valkretsen. Men idag är jag åter i Stockholm. I morgon bitti i TV 4:s morgonsoffa bär jag det gula bandet, till stöd för de män och kvinnor som i Afghanistan, Kosovo och på Somalias redd sätter sin egen säkerhet på spel för andras.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)