Flygtidsuttag

Den observante har kunnat notera de senaste årens kraftiga fall i flygtidsuttaget.

Viss förklaring står säkert att finna i PRIO, även om det kanske hörs mindre om denna problematik just nu. Därtill hävdar de med stor insyn i FV att exportkunderna alltid är prioriterade när det gäller reservdelsförsörjningen till stridsflyget. Därmed kan man nog anta att detsamma gäller för en annan bristvara, nämligen flygteknikerna.

Just nu nås jag av oroande information angående flygverkstaden i Kallinge. Tidigare har det från försvarsministern hetat att hon "noga följer utvecklingen", men uppgifter gör nu gällande att ett nedläggningsbeslut fattas av FMV inom någon vecka. Genom chefen FV har Försvarsmakten för sin del accepterat ett sådant beslut.

För mig blir det lätt obegripligt att en regering, som i budgetpropositionen just pekar på bristen av flygtekniker som en viktig förklaring till minskat antal flygtimmar, inte ingriper. En nedläggning i Kallinge motsvarar i runda tal en tredjedel av verkstadskapaciteten. Det trettiotal flygtekniker som arbetar där kommer knappast att i någon större utsträckning flytta sina familjer till Såtenäs eller Kallax.

Givet det faktum att varje reparation på Kallinge i fortsättningen ska ske på annan flottilj leder en nedläggning naturligtvis inte heller till några besparingar. Snarast tvärtom. Efter mina tämligen talrika besök på landets flygflottiljer genom åren är det mitt intryck att våra Gripar (liksom varje annat spetsigt stridsflyg) kräver mer eller mindre ständig tillsyn. Väl minns jag när Sten Tolgfors skulle flyga just i Kallinge för några år sedan. Det första planet hade någon form av materielfel och försvarsministern fick vackert kliva ur och in i en annan Gripen som stod längre ned i raden...

Visst ska man ha respekt för ett politiskt beslut om besparingar på det bakre underhållet. Men det får inte leda till att också rent idiotiska förslag accepteras. Föreslagen nedläggning av en flygverkstad är ett sådant.

Samtidigt är den mera långsiktiga situationen också bekymmersam. Schweiz ska ha C/D Gripar i avvaktan på Gripen E. Uppgifter gör gällande att Brasilien ska ha detsamma. Hur många Gripar blir då kvar för att omhänderta den ökande incidentberedskapen, övning och utbildning här hemma? Och hur kommer flygtidsuttaget att påverkas om Brasilien och Schweiz ska prioriteras med reservdelar på samma sätt som Tjeckien, Ungern, Sydafrika och Thailand?

Samtidigt ska man hålla i minnet att Gripen E till viss del ska konstrueras med återanvändning av C/D Gripar. Att vända flygtidsuttaget under dessa premisser blir ingen liten sak.

SAAB hävdar att man kan producera fler konvertiter A2C. Det vore en bra och ansvarsfull lösning som medger svensk, operativ förmåga samtidigt som exporten kan fortsätta. Kanske inte så billig, men frågan är vilken annan lösning som står ett litet allianslöst land till buds?

Allan Widman

 

 

  

Sälen

Gott Nytt år. Under Sälen fick undertecknad några minuter att sammanfatta försvarspolitiska prioriteringar.

Frågan om personalförsörjning kom upp. Den hade dagen innan berörts av Jan Björklund. Han nämnde att nuvarande system, efter justeringar, borde kompletteras med reservister, som med plikt inställer sig till repetitionsövningar efter avslutad tjänst.

Det finns inget som hindrar att den anställde vid slutande av anställningsavtal förpliktas att inställa sig till övning tre eller fyra år efter att tjänsten avslutats. Precis som för reservofficerare kan incitamentet för sådan tjänstgöring vara återbetalningsskyldighet avseende tidigare utbetald premie.

Detta är ingen allmän värnplikt, men det är en plikt grundad i den starka samhälleliga föreställningen om allas skyldighet att bidra till det egna landets försvar.

Håkan Syrén yttrade vid ett tillfälle under plikttiden att han inte ville utbilda en enda soldat som inte kunde användas vid internationell insats. Folkpartiets uppfattning är att inte en enda soldat heller ska utbildas, om han eller hon inte kan nyttjas för vårt nationella försvar. 


Allan Widman

Goda nyheter

Varje stor affär har sina osäkerheter. Likväl är kvällens besked en omständighet som stärker våra aktier inför folkomröstningen i Schweiz på ett dramatiskt vis. Låt oss hoppas att Brasilien inte kräver ännu en knapp division av vårt flygvapen i förtur. Några påstår att det internationella engagemanget tar för mycket fokus från den nationella dimensionen, men det finns andra kandidater för denna roll.

Vissa undrar över mina kunskaper om 2009 års inriktningsbeslut. För över ett år sedan ställde jag frågan till försvarsministern om de med värnplikt utbildade soldaterna, som avses komplettera IO14, också skulle erhålla personliga ordrar om krigsplacering? Vet inte om detta hunnit verkställas?

Det talas mycket om vårt försvar. Själv tror jag bara det jag ser. Inför 2010 års val skrev jag en bedömning av försvarets dåvarande status. Snart dags för ny analys.

Allan Widman

Finns alltid mer att göra

Bland annat mot bakgrund av det svenska Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkornas möjligheter att stärka sin roll inom Host Nation Support har jag idag ställt förljande fråga till försvarsministern:

 Skriftlig fråga till statsrådet Enström: Hemvärnets samarbete med US National Guard.
Flera av Sveriges grannländer samarbetar sedan lång tid med US National Guard inom ramen för The State Partnership Program.
Norge samarbetar med Nationalgardet i Minnesota, Estland med dito i Maryland, Lettland med Michigan, Litauen med Pennsylvania och Polen med Illinois.

Samarbete är inte reserverat för Natomedlemmar. Sydafrika samarbetar med nationalgardet i delstaten New York och Thailand med dito i Washington, Israel med National Guard Bureau och Jordanien med Colorado.

- Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna kan inleda ett samarbete inom The State Partnership Program med US National Guard?

Allan Widman

Klart bakåt?

Försvarsberedningen kom så äntligen till Baltikum. Under två dagar besöktes både Riga och Tallin. Såväl parlamentariker som regeringsföreträdare för länderna hade två råd till Sverige som ständigt upprepades; gå med i Nato och försvara Gotland.

Ett svenskt, och även finländskt, Natomedlemskap skulle förvisso gynna de baltiska länderna. Det strategiska djupet skulle öka, liksom säkerhetsnettot i alliansen. Samtidigt skulle balterna bli mer seniora medlemmar. Ingen vill vara sist, eller i detta fall, näst sist in.

Ett militärt försvar av Gotland ligger också i baltiskt intresse. Ända sedan den ryska påsken har försvarsministrar från andra sidan Östersjön varnat för att grannen i öster vill kunna skära av dem och hindra undsättning. Och så är det naturligtvis att den osänkbara ”luftförsvarskryssaren” Gotland har stor, potentiell betydelse för samtliga aktörer i norra Europa.

Man kan med fog säga att de ”råd” som våra baltiska grannar gav försvarsberedningen var högst egoistiska. Det hindrar emellertid inte att även svensk säkerhet skulle stärkas om vi följde dem. Till detta lär vi återkomma.

I övrigt finns det mycket gott att förtälja om utvecklingen i österled. Denna vecka tar Steadfast Jazz ordentlig fart, med viss svensk medverkan. Den 1 januari får även Lettland euron som valuta och inom kort lär Litauen följa efter.

Kanske allra viktigast de kommande veckorna blir vilken väg Ukraina väljer politiskt och ekonomiskt. EU lockar med ett frihandels- och associeringsavtal och Putin med den euroasiatiska tullunionen. Vid toppmötet i Vilnius i slutet av månaden faller av allt att döma avgörandet. Om Ukraina väljer Europa måste Julia Timoshenko släppas fri, vallagarna liberaliseras och de ryska påtryckningarna uthärdas.

Till de handelsrestriktioner som Putin redan lagt på Ukraina lär med all säkerhet också höjda gaspriser fogas – när vintern väl kommer. EU bör nu fundera på hur landet – på samma sätt som Moldavien – kan hjälpas när trycket från Ryssland ökas.

Ukrainas befolkning uppgår till över fyrtio miljoner och landets yta är större än Tysklands. Vladimir Putins makt och inflytande beror inte så lite på vilket val som detta land nu gör.  

Allan Widman

 

   

Han som bestämde

Ja, jag skrev i veckan en debattare i Dagens Industri. Vet att det är bekvämt att bara lägga ut sådant man redan skrivit en (1) gång. Delar likväl denna med Er:

En av Sveriges grundläggande försvarsideér har varit att kunna möta en eventuell fiende tidigt och i ett för honom ogynnsamt läge. Det vill säga när denne färdas över vatten eller genom luften. I praktiken har detta kommit till uttryck genom en försvarsekonomisk betoning av flygvapnet och marinen. Därtill har regering och riksdag uttalat att dessa stridskrafter i första hand har sina uppgifter i Sveriges närområde. För ett land som strategiskt kan betraktas som en ö framstår detta som en klok politik.

Det moderna slagfältet präglas av vapen med långa räckvidder och hög precision. För små länder, med begränsade resurser, är det svårt att ligga i framkant av en sådan utveckling. Alternativa strategier kan vara att sprida sina stridskrafter eller att så långt möjligt dölja dem. Ubåtar är ett exempel på vapen som kan föras mycket nära en fiende med liten risk för upptäckt.

Ubåtarna har i över hundra år varit en viktig komponent i försvaret. Bara de svenska ubåtarna kunnat lämna sina baser och gruppera sig i Östersjön skulle de haft en starkt avhållande effekt på var och en som planerat landstigningsföretag mot Sverige.

Dagens svenska ubåtar består av Södermanlands- och Gotlandsklassen, som färdigställdes på 80- respektive 90-talen. Särskilt de senare är fortfarande moderna och kan mäta sig med varje annan konventionell ubåt.

Ett problem är dock de långa ledtiderna för utveckling av nya fartygsgenerationer. Inte minst våra senaste kustkorvetter ur Visbyklassen är en sorglig bekräftelse på detta förhållande. Slutsatsen är att om vi inte i närtid beslutar att anskaffa nya ubåtar riskerar vår förmåga snabbt att avta. Givet de försämringar av omvärldsläget som nu avtecknar sig skulle en sådan utveckling innebära ett säkerhetspolitiskt risktagande.

För snart tre och ett halvt år sedan skrev dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Svenska Dagbladet att regeringen ville anskaffa två nya ubåtar för levererans i slutet av detta årtionde. Det bemyndigande till anskaffning som regeringen begärde beviljades av riksdagen redan samma vår. Sedan dess har lite hänt. Någon beställning av ubåtar har framförallt inte kommit till stånd.

I massmedia har det spekulerats i att den uteblivna beställningen beror på en bristande samsyn mellan den svenske beställaren och den tyske ägaren av ubåtsvarvet i Karlskrona. Alldeles oavsett vad problemen består i måste dödläget brytas. Sverige kommer att behöva sina ubåtar och redan nu är det fara i dröjsmål.

Om Försvarets Materielverk och ThyssenKrupp inte kan nå enighet måste frågan tas upp på politisk nivå. Givetvis ska det visas respekt för enskilda företags oberoende, oavsett om de är svenska eller utländska. Samtidigt går det inte att bortse från att även starka säkerhetspolitiska aspekter är involverade. Det är i sig tillräckligt för att legitimera en politisk dialog. Att det på förhand kan vara svårt att förutse vilka lösningar som är möjliga är i det sammanhanget inte någon nackdel.

Det är försvarspolitikens uppgift att vaka över våra militära förmågor. Näringspolitiska intressen bör hanteras av andra. Men med en, i allt väsentligt privatägd, europeisk försvarsindustri kan man inte blunda för de ofta komplexa sambanden mellan industriell kompetens och nationell förmåga.

Den svenska ubåtsindustrin vilar på ledande ingenjörskonst och stor hantverksskicklighet. Dessa viktiga, nationella resurser har inte enbart betydelse för förmågan att utveckla nya plattformar, de är även nödvändiga för vidmakthållande och utnyttjande av de investeringar som skattebetalarna redan gjort.

Den riktigt stora faran ligger i att den industriella kompetensen skingras. Staten kan knappast förvänta sig att enskilda företag ska tillhandahålla resurser som saknar uppgifter och heller inte förräntar sig. Nu gäller det att beställa nästa generations ubåt innan vi förlorat förmågan att leverera den.

 

Allan Widman

 

 

PS För några år sedan var konsulten Göran Persson, fd statsminister, i Karlskrona. I en intervju rådde han lokalpolitikerna att hålla "koll på varvet". För denna erfarne statsman var kopplingen mellan svensklokaliserad försvarsindustri och nationell, marin förmåga uppenbar. Jag kan tycka illa om att det är så, men vågar ifråga om våra ubåtar inte chansa. DS 

Repetition är kunskapens moder

Alla kanske inte läser Sydsvenskan. Inför en debatt ikväll i Malmö ombads jag att uttrycka min syn på omvärlden och det sätt som vi borde reagera. Ni har hört det förut:

 

Det svenska försvaret har länge varit ett lätt villebråd för olika grupper som vill driva sina egna intressen. Avsaknaden av tydlig hotbild och den militära allianslösheten har inte ställt krav på en nationell försvarsförmåga. Det ekonomiska utrymmet har istället tagits i anspråk av andra aktörer med stark vilja och tydliga dagordningar. Främst försvarsindustrin och horder av konsulter har kunnat sko sig. Men även fackliga och politiska intressen har tillgodosetts på bekostnad av förmågan till väpnad strid.

Försvaret av Sverige är inget särintresse. Men det finns gott om särintressen inom och utom Försvarsmakten och de står i vägen för återuppbyggnaden av försvaret.

Länge kunde Försvaret leva av det som brukar kallas ”arvet”; tusentals stridsfordon, hundratals stridsvagnar, stora mängder artilleri, helikoptrar, örlogsfartyg och stridsflygplan som fanns vid det kalla krigets slut . Långt in i förra årtiondet. fanns också många utbildade soldater

Inte minst försvarsindustrin har tryckt på för att betald och fungerande materiel ska skrotas. Varje vinstdrivande företag vill ju att det gamla ska kastas bort och ersättas med nytt. – oavsett om det gamla är tillräckligt bra.

Höga utvecklingskostnader har krympt försvaret. Stridsflyget är ett bra exempel. Varje ny generation har i princip lett till en halvering av antalet plan. Samtidigt har svenska statens oförmåga att ställa affärsmässiga krav lett till undermåliga och försenade leveranser.

ÖB säger ofta att personalen är försvarets viktigaste tillgång. Och så är det. Men precis som när det gäller försvarsmateriel, måste antalet officerare och soldater dimensioneras efter antalet förband. I krig ska en överstelöjtnant vara bataljonschef. Sveriges ska ha åtta manöverbataljoner, men i Försvarsmakten finns det 968 överstelöjtnanter/kommendörkaptener! Bortser man från hemvärnet har Sverige idag fler yrkesofficerare än soldater.

Sveriges närområde är under snabb förändring. Ryssland satsar i förhållande till sin BNP snabbare på sitt försvar än något annat land i världen. Trots korruptionen kommer den militära förmågan att öka kraftigt. Det innebär en ökad rysk närvaro i Östersjön och än fler incidenter.

Nyligen avslutades den ryska och vitryska militärövningen Zapad norr och söder om de baltiska länderna. Med tanke på att övningens ändamål skulle vara terroristbekämpning framstår de 70 000 soldaterna som deltog ha varit tillräckligt många.

Samtidigt går den politiska utvecklingen i Ryssland sedan länge åt fel håll. Det finns i praktiken ingen politisk opposition. Ingen rättstatlighet eller pressfrihet. Demokratiska krafter stämplas som utländska agenter och trakasseras. Det är ett faktum att de ryska vapnen inte längre står under demokratisk kontroll.

Militär förmåga och auktoritär, politisk utveckling har alltid varit en vådlig kombination. Det krävs inte mycket till analys för att konstatera att vår del av världen är långt mindre trygg nu än för tio år sedan.

Sedan några veckor arbetar försvarsberedningen med underlaget för nästa försvarsbeslut. Resultatet måste bli en stärkt, nationell säkerhet:

Sverige bör omgående söka medlemskap i Nato. Vare sig EU eller det nordiska samarbetet erbjuder några försvarsgarantier. På egen hand är Sverige för litet för att anta allvarliga utmaningar mot landets säkerhet.

Med början på Gotland måste en nationell försvarsförmåga byggas upp på nytt.

Inga stridsflygplan, örlogsfartyg eller stridsvagnar, får tills vidare avvecklas.

All anställd personal inom Försvarsmakten måste krigsplaceras och övas i sina befattningar.

Försvarsanslaget måste höjas i utbyte mot nya, välspecificerade militära förmågor. Viktiga exempel på detta är ytterligare en armébrigad och utökad beväpning till stridsflyget.

Det militära försvarets existensberättigande är krigsduglig bekämpningsförmåga – farlighet för potentiella fiender. Den insikten, liksom att världen är föränderlig, har under alltför lång tid saknats. Nu kan det mycket väl vara bråttom.

 

Allan Widman