Det ensamma och fulla ansvaret

Peter Neppelberg anser det viktigast att göra rätt. Wiseman börjar nu undra om vi inte gjort fel. Jag vet ärligt talat inte, men detta är vad jag sade i debatten...

Herr talman! Jag är den första att skriva under på att det behövs ett lyft av den svenska luftförsvarsförmågan. Detta kan naturligtvis åstadkommas på många olika sätt. Ett sätt som jag gärna hade sett varit fallet är att det beslut som vi i dag ska fatta hade föregåtts av en bred offentlig utredning om det framtida svenska luftförsvaret.

En sådan utredning hade haft förutsättningarna att identifiera de brister, de svaga länkar, som finns i delsystem och delfunktioner i det som sammantaget utgör det svenska luftförsvaret. Om vi hade engagerat oss för en sådan utredning hade vi snabbt sett att det behövs ett lyft i beväpningen i det svenska flygvapnet. Det är ett faktum att det svenska flygvapnet i dag förfogar över fler flygplan än vad det förfogar över radarjaktrobotar.

Det är också en sanning att vi inte längre har förmågan att med markrobotar bekämpa mål på marken. Medan grannländer rustar sig med mycket tunga verkansdelar i sådana robotar går Sverige mot friglidande med begränsad verkan.

Det är också uppenbart att vi hade behövt ett lyft av vår förmåga att stridsleda de flygplan som ingår i flygvapnet. Förmågan att säkert och hemligt från marken leda dessa i luften är ännu långt ifrån återställd. Det är också uppenbart för den som är intresserad av historiska perspektiv att vi behöver ett lyft vad gäller flygtidsuttaget. Flygtidsuttaget låter tekniskt och tråkigt, men det finns ingen enskild faktor som bättre beskriver den kompetens som våra flygförare har vid varje givet tillfälle.

En luftförsvarsutredning hade naturligtvis också kunnat avslöja andra svagheter. Låt mig parentetiskt nämna det markbaserade luftförsvaret, som utgör ett utomordentligt viktigt skydd för flygplan på marken. Låt mig också nämna det så kallade krigsbassystemet, som numera bara är en spillra av sitt forna jag.

Det är viktigt att ständigt komma ihåg att det yttersta målet med luftförsvarsverksamhet är att ge verkan i ett fientligt mål. Vi måste också förstå att den ambitionen hotas av brister i delsystem, beväpning, flygtrim, underhåll, skydd, infrastruktur. Kedjan, herr talman, är aldrig starkare än dess svagaste länk. Därför, herr talman, hade jag personligen gärna sett att en luftförsvarsutredning hade föregått den debatt som i dag sker.

Visst är det dock så att även plattformar, det vill säger flygplan, behöver lyfta sin förmåga från tid till annan. Även detta, kan man konstatera, kan göras på olika sätt. Det kan göras successivt, med mellanliggande utvärderingar och med beaktande av den tekniska utveckling som hela tiden pågår. Det kan också, herr talman, göras i ett enda svep med siktet ställt 30 år in i framtiden. Då ska man dock vara medveten om de ekonomiska, tekniska och strategiska risker sådana beslut kan innebära.

Beredningen har inte varit så omfattande som man kunde önska, och det finns två frågor jag tycker behöver belysas i den debatt som återstår.

Den ena gäller de länder till vilka Sverige har exporterat den så kallade C/D-versionen i dag. Det är mer än en handfull. Senast i veckan kunde vi läsa att Tjeckien nu förhandlar med den svenska staten om en fortsatt leasing av sina 14 flygplan till ett fast pris mellan 2014 och 2024. Vi vet att Sydafrika har gjort en ny investering som de menar ska vara under väsentligt längre tid än Sverige har för avsikt att flyga C/D-maskinerna.

Min fråga är: Om det är så att vi ska tillhandahålla och vidmakthålla C/D för våra exportländer, vem kommer att få bära kostnaden för detta efter 2024 då C/D-versionen enligt planerna ska försvinna ur den svenska flygtidsproduktionen? Jag misstänker, herr talman, att svaret på frågan kan vara Försvarsmakten. I så fall behöver naturligtvis detta också lyftas i diskussionerna.

Den andra frågan jag har och som jag menar måste belysas handlar om optionen avbeställning. För det fall där Schweiz inte fullföljer en anskaffning av E-versionen före 2014 har svenska staten en möjlighet att avbeställa flygplanen. Det är bra att det är på det sättet, men å andra sidan vet vi att vi har en pressad leveransplan. Redan 2017 ska det börja hända saker här.

Frågan är då: Hur vårdar man och vidmakthåller man optionen om avbeställning om vi samtidigt tvingas att tidigt ta på oss stora utvecklingskostnader? Även denna fråga borde bättre belysas i debatten.

Den svenska regeringen har i sin vishet sagt att de marina stridskrafterna och flygstridskrafterna i första hand ska verka i vårt närområde. Jag tycker att detta är ett klokt uttalande. Det är med dessa stridskrafter, med fjärrstridskrafterna, vi har möjlighet att på ett mycket tidigt stadium möta en fiende på väg mot vårt land. Vi har också med dessa stridskrafter förutsättningar att göra det i ett läge som är synnerligen ogynnsamt för en fiende, nämligen på eller under ytan eller genom lufthavet.

Samtidigt är de flesta av oss medvetna om att förmågelyft tar tid. Låt mig bara kort nämna två exempel: kustkorvetter och helikoptrar. Här finns materielprojekt som på grund av olika svårigheter har förlängts långt fler år än vad som är rimligt. Följden har blivit att våra förmågor på dessa områden har sjunkit under det att generationsväxlingarna skett.

Flera talare har varit inne på frågan om rysk upprustning. Den är ett faktum. Ryssland går nu från att satsa ca 3 procent av BNP på sina stridskrafter till att satsa närmare 4 procent de kommande åren. När det gäller den politiska utvecklingen delar jag i och för sig Peter Rådbergs uppfattning; det finns ingenting som tyder på att Ryssland med sina resurser skulle hota Sverige i dag. Jag kan dock samtidigt konstatera att såvitt angår demokratisk utveckling går den för närvarande i helt fel riktning.

Det faktum att stormakter i vår närhet rustar, tillsammans med en oklar politisk utveckling, utgör ett risktagande. För dessa risker måste Sverige naturligtvis ta höjd. Det ger sammantaget en större osäkerhet om den säkerhetspolitiska framtiden, och de förmågenedgångar som ofta är förenade med generationsskiften gör att det beslut som fattas i dag inte kan betecknas som annat än djärvt.

De kommande åren tror jag att man behöver uppställa ett antal tydliga krav för generationsväxlingen eller övergången till ny teknik. Det första kravet är naturligtvis att betalda, fungerande C/D-flygplan inte avvecklas förrän de nya E-flygplanen är på plats, är operativa och har fått sina vapen integrerade. Men jag kan till detta gärna också lägga att det i det förslag regeringen nu har riktat till riksdagen inte finns några förslag på att avveckla C/D-versionen i det svenska flygvapnet.

Om vi får en försämrad omvärldssituation, herr talman, är det min förhoppning att vi ska behålla så många C/D-flygplan vi över huvud taget kan. Dessa plattformar blev operativa fullt ut i det svenska flygvapnet 2004, och de har som någon tidigare påpekade många goda år kvar. De representerar också viktiga säkerhetsresurser för Sverige.

Kanske allra viktigast är ändå frågan om flygtidsuttaget. Historiskt har det sjunkit, herr talman, sedan jag trädde in i denna kammare 2002. Det är mycket problematiskt, för det finns ingen enskild faktor som berättar så mycket om vår luftförsvarsfråga som just en flygtimme. När en flygtimme noteras i protokollet vet vi nämligen att klargöringen har övats, att underhållet fungerar och att stridsledningen har varit i gång. Vi vet att våra flygförare har höjt sin personliga kompetens. Därför, herr talman, är det hit vi behöver rikta vår uppmärksamhet under de kommande tio år då generationsväxlingen pågår.

Herr talman! Flera tidigare talare har varit inne på att det beslut vi i dag fattar är stort, långsiktigt och djupt allvarligt. Jag har ingen avvikande uppfattning. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att detta är det största beslut denna generation försvarspolitiker är med och fattar. Den som påstår att detta är ett lätt beslut tror jag inte riktigt håller sig till sanningen.

Mot bakgrund härav är det dock viktigt att slå fast att alla de som nu deltar i detta beslut – vår regering och samtliga de partier i denna kammare som i dag eller möjligen vid nästa voteringstillfälle ställer sig bakom förmågelyftet – är de som ensamt och fullt har det politiska ansvaret för luftförsvarsförmågan fram till 2040-talet. I denna krets av ansvariga personer ingår givetvis också jag. Det vill jag gärna framhålla.

Varför säger jag då detta? Jo, jag säger detta därför att en resa nu avslutas och en annan resa påbörjas. Den ska pågå i 30 år, och det är under dessa 30 år vi alla har ett ansvar för att nu vårda detta beslut. Vi ska se till att vi får ett system av system som är i balans och se till att vi uppnår det som är det yttersta ändamålet med våra flygstridskrafter – en krigsduglig, beprövad bekämpningsförmåga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag på samtliga av betänkandets punkter utom punkterna 3, 7 och 8.

 

Allan Widman

Inte allt, men något

Under hösten har illavarslande nyheter pumpats ut om personalförsörjningen, både vad avser tillfälligt och kontinuerligt tjänstgörande soldater och sjömän samt specialistofficerare och tillfälligt tjänstgörande dito. Föga förvånande har det visat sig allra svårast att rekrytera GSS/T. Regelverken har förvisso kommit på plats alltför sent, men jag bedömer även att intresset för att rekrytera dessa soldater varit som minst från myndighetens sida.

 

Inte heller PRIO ger anledning till munterhet. Under våren sades att de problem som uppstått bland annat i reservdelsförsörjningen inom flygvapnet och armén skulle vara så gott som borta vid årets slut. Nu är vi där.

 

Rykten gör även gällande att PRIO inte på ett tillfredsställande sätt kan redovisa bemanningen av insatsorganisationen. Därför är kunskaperna om hur långt man kommit begränsade. Detsamma gäller naturligtvis möjligheterna att i tid bemanna IO14. Enligt regeringens beslut av den 14 januari 2010 ska denna vara intagen senast vid utgången av 2014 och ”komplett ifråga om materiel och utbildad personal samt välövad”.

 

På ett seminarium på Folk och Försvar för snart två år sedan uttryckte konteramiral Odd Werin att beslut om förmågelyft JAS 39 Gripen förvisso var viktigt, men att FM:s allra främsta prioritet var att få IO14 på plats. Nu blev inte ordningen sådan.

 

Jag skulle gärna se en komplett manöverbataljon. Bemannad, utrustad och övad. Jag tror på exemplets makt och på att ett sådant snabbspår både skulle vara lärande och bra för moralen. På samma sätt tror jag att nationellt försvar inte i ett sammanhang kan etableras över hela vårt land utan att det måste ske styckevis och väl avgränsat. Gotland erbjuder en sådan möjlighet och innebär sannerligen att man börjar i rätt ände.

 

Vi kanske inte kan göra allt på en gång, men vi borde börja med att göra något.

 

Allan Widman

 

 

Försvar och idealism

Hägringar uppstår främst som en följd av stora umbäranden och ett pressande klimat. Önskan efter räddning blir så intensiv att omdömet och sinnena fördunklas...

Ibland brukar man säga att politiken inte lyckats med att formulera de nationella intressen som bland annat Försvarsmakten enligt senaste inriktningsbeslutet har att understödja. Det må vara rätt, men samtidigt har knappast försvars- och säkerhetspolitiken lidit brist på särintressen.

Vid försvarsbeslutet 2004 lades en lång rad av utbildningsförband ned. Då pågick riksdagens försvarsdebatt under två hela dagar. Närmare var tredje riksdagsledamot äntrade talarstolen. 2009, när det principiella beslutet om frivillig personalförsörjning togs tillsammans med en ny insatsorganisation, var bara försvarsutskottets ledamöter i kammaren. Slutsatsen är att försvarspolitiken i huvudsak inte är ideellt driven på så sätt att förmåga - vare sig den är nationell eller internationell - står i centrum.   

Jag brukar inte alltid yvas över det egna lagets insatser. Men det får inte hindra mig från att, när skäl finns, betvivla den politiska oppositionens avsikter. Här och nu finns det många befintliga och hotande förmågeglapp respektive brister i svenskt försvar. Det som socialdemokraterna adresserar är emellertid något annat.

Därtill ska läggas de principiella skillnaderna mellan regeringsansvar och opposition. I det senare fallet är ju partier mer eller mindre förhindrade att genomföra sin politik. Erfarenheten talar dock för att när partier i oppositon inte övertrumfar regeringens anslag lär de heller inte göra det i majoritet.

En gång var svensk försvars- och säkerhetspolitik på djupaste allvar. Det operativa trycket utifrån tvingade fram snåla lösningar på verklig förmåga. När vår omvärld nu förändras till det sämre kommer det också till sist att förändra politiken. Ännu tycks dock tiden inte mogen.


Allan Widman

  

 

Allvarligt menat?

Peter Hultkvist (S) vill minska anslaget för internationella insatser med 300 Mkr per år till förmån för finansieringen av stridsflygsutvecklingen.

Enligt min mening är det en icke-fråga. Liksom Försvarsmakten har socialdemokraterna accepterat förmågelyftet på de villkor som presenterades redan i augusti. Och kanske var det då man skulle lyft finansieringen om den verkligen var viktig?

Därtill ska läggas att den största osäkerheten knappast gäller hur de sista procenten av denna satsning ska finansieras, utan snarare hållbarheten i den bedömda totalkostnaden om 90 miljarder. Och att Sverige med detta verkligen får en kvalificerad plattform i tillräckligt antal som vi också har råd att flyga, beväpna och stridsleda. Om specificeringen av grundflygplanet JAS 39 Gripen E vet vi, som bekant, ännu föga.

Peter Hultkvists förslag tyder dock på viss politisk fingertoppskänsla. Nu är det uppenbart konjunktur för att växla in solidaritet med de mindre lyckligt lottade mot ökat plåtbockande här hemma. Såväl IF Metall som försvarsindustrin måste vara belåtna.

Det finns i grunden ingen motsättning mellan skarpa insatser utanför rikets gränser och nationell försvarsförmåga. Vi åkte inte till Balkan och Afghanistan för att öva oss, men likväl hade tillståndet i Försvarsmakten varit långt sämre dessa insatser förutan.

Socialdemokraterna har sedan länge odlat föreställningen att vi måste välja; därute eller här hemma. Mot denna bakgrund var det nog minst lika viktigt att föreslå en besparing på internationella insatser som att stärka finansieringen av JAS 39 Gripen E.

 

 

Allan Widman

 

    

Ömsesidighet

I dagens Aftonbladet ”avslöjar” Natos generalsekreterare att försvarsalliansen inte kommer att försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp. Inget kunde vara mer självklart. Kollektiv säkerhet bygger på ömsesidighet – rättigheter och skyldigheter för alla inblandade. Washingtonfördragets artikel 5 kan enbart tillämpas på dem som uttryckligen omfattas av denna. Alliansfrihet är också allianslöshet.

Ifråga om svenskt medlemskap i Nato har ytterst lite hänt sedan 90-talet. Vare sig det operativa närmandet eller hotbilden har förmått stimulera den politiska mognadsprocessen. Visst försöker vi bygga säkerhet genom samarbete på många olika sätt: NORDEFCO, pooling and sharing och air-surveillance är bara några namn på kärt barn. Men även här sker det ofta på ett löst och oförpliktigande vis.

Inte minst sistnämnda exempel är ett tydligt uttryck för hur svenska, säkerhetspolitiska ansträngningar framstår som enkelriktade och ideella. Att inte ställa motkrav på den som tar emot hjälp kan naturligtvis uppfattas som ädelt, men riskerar samtidigt att förringa värdet av den hjälp som erbjuds. Det som inte har ett pris, kanske heller inte skattas så högt?

Vän av ordning frågar sig nu vad Island i gengäld skulle kunna bistå oss med? Ja, varför inte hjälp med bemanning av Kustbevakningen eller metrologer till flygvapnet. Viktigast är inte vad en motprestation består i utan just den ömsesidighet som den rymmer.

Att vara för ett svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man är motståndare till solidaritet med Norden och EU. Tvärtom är Nato genomkorsat av liknande bi- och multilaterala åtaganden. Däremot bör man inse att utanförskapet i Nato alltid kommer att vara förenat med viktiga begränsningar i samarbetet med dess medlemmar.

Allvaret i solidaritetsförklaringen måste också understrykas genom tydlig ömsesidighet och konkreta förberedelser. I Finland sker detta t.ex. genom att träffa avtal om Host Nation Support med Nato och att som komplement delta i NRF.

För övrigt oroas jag denna dag över nyheten om att Hemvärnet på Gotland riskerar att stå utan bataljonschef efter årsskiftet. Enligt TT har ingen sökt tjänsten.

 

Allan Widman   

Beredning

Denna vecka börjar försvarsutskottet sin beredning av JAS Gripen E. Bland annat ingår en offentlig hearing nu på torsdag.

Får påtagligt många mail om förmågelyftet just nu. Man kan nästan tro att regeringens förslag kom som en överraskning för många försvarsintresserade. Men så kan det väl knappast vara? Redan 2005 skrevs "Flyg- och Rymdindustrin - En del av det innovativa Sverige" uppe på Näringsdepartementet. Förutsättningarna för Gripens långsiktiga vidmakthållande beskrevs med följande meningar:

"Fortsatt anpassning av Gripen för att möta nya operativa krav utgör en väsentlig del i en sådan verksamhet. Dit hör till exempel ökad räckvidd, uthållighet, integration av nya vapensystem, nästa generations radarteknologi och framdrivning".

Ibland klagas det på att försvarspolitiken inte drivs långsiktigt och med tillräckligt brett stöd. Här har dock ingetdera brustit.

Vi har också börjat få klarhet i projektets konsekvenser. I förra veckan skrev SvD om Försvarsmaktens påstådda svårigheter att behålla gamla, betalda C/D när NG anländer. Enligt Flygvapnet orkar man inte detta. Frågan kan ses i två olika tidsperspektiv.

För det första handlar det om sammanlagd numerär efter ett genomfört förmågelyft. Blir uthållighet och handlingsfrihet lidande om antalet plattformar halveras? För det andra; hur kommer tillgängligheten till stridsflyg att se ut under tiden som generationsskiftet genomförs? Alla som följt sådant på andra områden och historiskt inom det spetsiga flyget vet att s.k tillfälliga nedgångar i förmågan kan bli följden (Jfr Hkp 14 i FB 04).

För mig är det viktigaste måttet på förmågan alltid flygtidsuttaget. Givet att vi talar om "skarpa" flygtimmar ger det besked om många delfunktioner: Flygförarna övas, stridsledningen, plattformarna samt kortsiktig förmåga till underhåll och reservdelsförsörjning. Detta måste det hållas uppsikt över.

En tredje faktor rörande C/D är ju även att AB Sverige i avtal med ett antal andra länder förbundit sig till ett långsiktigt vidmakthållande av just C/D.

Det finns många viktiga frågor att ställa kring förmågelyftet, både enskilt och i ett vidare försvarssammanhang.


Allan Widman

Beprövad stridsduglighet

Genom FM Org 13 har officerare, med erfarenhet av skarpa insatser utomlands, plötsligt funnit sig placerade på lägre befattningar i insatsorganisationen.

Redan den första veteransoldatutredningen, som jag ledde 2007-08, konstaterade att tjänstgöring i skarpa insatser borde vara tydligt meriterande vid viss befordran och en förutsättning för att komma ifråga för högre tjänster inom myndigheten. Närmast ordagrant fördes detta förslag in i den proposition som riksdagen ställde sig bakom.

Motivet var naturligtvis att de som ska leda och utbilda soldater själva bör ha personlig stridserfarenhet. I enskilt fall handlar det om kompetens, soldaternas förtroende och - varför inte -erkänsla. Ytterst är detta också en förutsättning för att uppnå bästa möjliga effekt av vårt försvar, såväl där ute som nationellt.

Därför frågade jag nyligen försvarsministern vilka åtgärder hon var beredd vidta för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen.

Hon upprepar i sitt svar vad regering och riksdag tidigare ställt sig bakom beträffande den internationella insatsen som merit och tillfogar att det är myndigheten som självt beslutar om placeringar i insatsorganisationen. Helt förutsägbart.

Mer intressant är dock avslutningen på svaret: "Som myndighetschef ansvarar överbefälhavaren för att insatsorganisationen – med utgångspunkt i gällande bestämmelser om statlig anställning – bemannas på ett sådant sätt att Försvarsmakten uppfyller de operativa militära krav riksdagen har ställt". Jag tolkar detta som att ministern erinrar om att bemanning ska ske på ett sätt som är optimalt utifrån insatsorganisationens användbarhet - helt enkelt utifrån förmågan till väpnad strid.

När ÖB på Newsmill skriver att den nya bemanningsprincipen INTE ska tillämpas vid förband som planeras för internationell insats ställer han sig i realiteten bakom samma princip; när det verkligen gäller ska den beprövade stridsdugligheten äga företräde.

Ett ofta upprepat mantra de senaste åren har varit "samma förband borta som hemma". Det är en sak att detta, såväl materiellt som personellt, aldrig fullt ut kan genomföras, men kan någon förstå varför principen ska överges just i den nationella kontexten?

Allan Widman