Jag har varit på några dagars besök i Washington. USA är naturligtvis i grunden skakat av Wikileaks. Av det vanliga självförtroendet och frejdigheten syntes ej mycket. För State Department har avslöjandena fått proportioner fullt jämförbara med "nine-eleven". Tillsammans med skenande budgetunderskott, allt tydligare inrikespolitisk polarisering och utmaningarna i Afghanistan befinner sig landet i ett mycket utsatt läge.
Anti-amerikanska debattörer, inte minst i Sverige, tolkar det som att vi nu ser början till slutet på USA:s globala dominans. Jag varken tror eller hoppas att det är så. Landets exceptionella politiska och militära styrka har förvisso haft sina avigsidor. Men hur kommer världen att se ut om den inte längre kan lita till USA:s förmåga att gripa in? Det vill vi nog inte veta.
Under ett par timmar fick jag också möjlighet att besöka Department of Veterans Affairs (VA). Med sina över 250 000 anställda (!) svarar myndigheten både för medicinskt, socialt och ekonomiskt omhändertagande av soldater och anhöriga. Enbart under 2008 gav man medicinsk vård till 5,6 miljoner veteransoldater. Det politiska trycket på myndigheten är enormt. Varje ledamot av senaten och representanhuset är involverad i veteranpolitiken och bearbetas kontinuerligt av veteranlobbyn, som beskrivs som en av landets mest inflytelserika. I genomsnitt håller kongressen 200 hearings per år där VA:s representanter under ed får vittna om sina ansträngningar.
Under min bortovaro har debatten om FM:s personalpolitik fortsatt. Upprördheten är stor och berättigad. Det förändrar dock inte det faktum att Försvarsmakten, under ÖB och inom ramen för svensk arbetsrätt, själv avgör hur man agerar som arbetsgivare. Anna-Lena Sörensson (S) har ställt en fråga till försvarsministern om personalpolitiken i Försvarsmakten. I gårdagens svar på denna avslutar försvarsministern med följande mening: "Vid de återkommande dialogerna mellan Försvarsdepartementet och ledningen för Försvarsmakten är de arbetsgivarpolitiska frågorna av stor vikt".
Detta ska läsas som att man från försvarsdepartementets sida vill markera att man återkommande tar upp frågan om hur myndigheten agerat när det gäller att implementera skyldigheten till internationell tjänstgöring. Och att svaret inte bara innehåller den sedvanliga hänvisningen till att arbetsgivaransvaret är FM:s, ska nog tolkas som att departementet inte direkt "gjort vågen" när myndighetens handläggning redovisats...
Ja, måhända är jag och en del av mina utskottskollegor ena riktiga syltryggar som inte omedelbart krävt ÖB:s avgång och ej heller förmått försvarsdepartementet att handgripligt idka våld mot den svenska grundlagen. En dag ska jag på denna blogg berätta om vad som i övrigt gjorts för att stärka vårt försvar, med motsvarande utgifter för en riksdagsledamots möjligheter till inflytande.
I veckan publicerades en debattartikel av mig som kritiserade Försvarsmakten för att inte ordna med en gapfiller för vår egen TUAV i Afghanistan. Jag antar att FM snart går i svaromål. Det givna försvaret är naturligtvis att Genomförandegruppen, som jag var ledamot av, för två år sedan stoppade just det upplägg som riksdagen senare beställde.
Då som nu ansåg jag det fel att SAAB skulle göra en särskild handpåläggning. Varför? Systemet Shadow 200 hade ju mer än 100 000 flygtimmar i operativ miljö. Det behövde inte modifieras, utan kunde (som jag tidigare skrivit på denna blogg) tagits direkt från USA till Afghanistan. Inte bara tid utan också pengar hade vunnits. Även om detta inte har någon bäring på myndighetens ovilja att beställa gapfillern kommer det nu att idisslas.
Jag tror att de flesta som följer denna blogg förstår sambanden i svensk materielförsörjning. Likväl måste dessa omprövas när nationen och våra soldater befinner sig i krig.
Allan Widman
torsdag 9 december 2010
torsdag 2 december 2010
Ståndaktigt?
Det som en gång hette NBF och senare GLC/NOC respektive GLI/NOC är nu inne i en ny omdöpningsprocess. Enligt uppgifter från HKV smakar man nu på akronymen TI/TS (Taktisk Internet / Tele System). Det slutliga namnet uppenbaras väl först när, eller om, svar inkommer på framställan regeringen gjorde i somras. Enligt olika källor finns det nu divergerande uppfattningar inom högsta ledningen.
Diskussionen om vägvalen i vår framtida stridsflygsutveckling fortsätter också. I ett inlägg av min högt värderade utskottskollega, Staffan Danielsson (C), bör dessa frågor inte bli föremål för politiska diskussioner. Försvaret vet bäst, anser han. Frågan är dock om hans tilltro till myndigheten även omfattar avvägningarna mellan flygvapnets säkerhetskrav och den östgötska vindkraften..?
För bara några minuter sedan justerades det sammansatta försvars- och utrikesutskottet förslaget till beslut om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Skönt att detta nu är över. Det är alltid en orolig tid medan beredning och diskussioner pågår. Både här hemma och där nere. Mer långsiktiga beslut om mandatet skulle ha sina tydliga fördelar.
Det sammansatta utskottet noterar också uttryckligen att FM har för avsikt att under 2011 tillföra en TUAV till det svenska ansvarsområdet. Jag uppskattar tydliga målsättningar och ser fram emot denna förmågehöjning på underrättelsesidan.
Hela denna vecka har jag även funderat över bloggkollegan Chefsingenjören. När jag själv fick det ökända brevet om undertecknande eller uppsägning förstod jag att det skulle bli både fyrkantigt och tufft. Från det ögonblick FML sätter ned foten finns ju ingen återvändo. Myndighetens alla medarbetare kommer att med hänsynslös nit till punkt och pricka fullfölja beslutet. Det handlar inte om illvilja eller oförmåga till självständigt tänkande hos enskilda handläggare. Däremot är det ett uttryck för en kultur som sluter sig allt starkare inåt. I en sådan blir ståndaktigheten ett självändamål, men utåt ökar risken för att det uppfattas som oresonligt.
Just nu, efter debatten om vindkraften och hanteringen av den internationella tjänstgöringsplikten, ökar gapet mellan myndigheten och en alltmer oförstående omvärld. En starkt hierarkisk organisation byggd på lydnad är säkert bekväm att leda, men man gör klokt i att inte underskatta det ansvar som följer med. Till sist kan det bara utkrävas på ett enda ställe.
Detta är emellertid förklaringen till varför det inte spelar någon roll vilken kompetens Chefsingenjören representerar. Att han de facto var på väg till Afghanistan. Eller hur mycket som investerats i hans utbildning. Utgången blev oundviklig.
Jag har fått många mail om vad politiker kan göra för Chefsingenjören. I realiteten knappast något. Vi vare sig kan eller får blanda oss i FM:s enskilda beslut. Däremot kan vi med lagstiftning och övergripande styrning vaka över att strukturerna blir mer öppna och mottagliga för det omgivande samhället. På det sättet kan vi se till att Björns offer inte var förgäves.
Allan Widman
Diskussionen om vägvalen i vår framtida stridsflygsutveckling fortsätter också. I ett inlägg av min högt värderade utskottskollega, Staffan Danielsson (C), bör dessa frågor inte bli föremål för politiska diskussioner. Försvaret vet bäst, anser han. Frågan är dock om hans tilltro till myndigheten även omfattar avvägningarna mellan flygvapnets säkerhetskrav och den östgötska vindkraften..?
För bara några minuter sedan justerades det sammansatta försvars- och utrikesutskottet förslaget till beslut om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Skönt att detta nu är över. Det är alltid en orolig tid medan beredning och diskussioner pågår. Både här hemma och där nere. Mer långsiktiga beslut om mandatet skulle ha sina tydliga fördelar.
Det sammansatta utskottet noterar också uttryckligen att FM har för avsikt att under 2011 tillföra en TUAV till det svenska ansvarsområdet. Jag uppskattar tydliga målsättningar och ser fram emot denna förmågehöjning på underrättelsesidan.
Hela denna vecka har jag även funderat över bloggkollegan Chefsingenjören. När jag själv fick det ökända brevet om undertecknande eller uppsägning förstod jag att det skulle bli både fyrkantigt och tufft. Från det ögonblick FML sätter ned foten finns ju ingen återvändo. Myndighetens alla medarbetare kommer att med hänsynslös nit till punkt och pricka fullfölja beslutet. Det handlar inte om illvilja eller oförmåga till självständigt tänkande hos enskilda handläggare. Däremot är det ett uttryck för en kultur som sluter sig allt starkare inåt. I en sådan blir ståndaktigheten ett självändamål, men utåt ökar risken för att det uppfattas som oresonligt.
Just nu, efter debatten om vindkraften och hanteringen av den internationella tjänstgöringsplikten, ökar gapet mellan myndigheten och en alltmer oförstående omvärld. En starkt hierarkisk organisation byggd på lydnad är säkert bekväm att leda, men man gör klokt i att inte underskatta det ansvar som följer med. Till sist kan det bara utkrävas på ett enda ställe.
Detta är emellertid förklaringen till varför det inte spelar någon roll vilken kompetens Chefsingenjören representerar. Att han de facto var på väg till Afghanistan. Eller hur mycket som investerats i hans utbildning. Utgången blev oundviklig.
Jag har fått många mail om vad politiker kan göra för Chefsingenjören. I realiteten knappast något. Vi vare sig kan eller får blanda oss i FM:s enskilda beslut. Däremot kan vi med lagstiftning och övergripande styrning vaka över att strukturerna blir mer öppna och mottagliga för det omgivande samhället. På det sättet kan vi se till att Björns offer inte var förgäves.
Allan Widman
måndag 22 november 2010
Vägval
Att utveckla nya stridsflygplan är ingen billig affär. Å andra sidan är det heller inte gratis att ge livsuppehållande behandling åt en nationell flygindustri. De senaste åren har det handlat om en handfull miljarder årligen. I det perspektivet blir 30-50 miljarder för ett långsiktigt utvecklingsprojekt ingen anmärkningsvärd summa.
Det är min bedömning att statsmakterna har en försvarsindustriell strategi. Ehuru inte stadfäst av regering och riksdag ska Sverige vidmakthålla förmåga att vara slutleverantör av ubåtar och, än viktigare, stridsflygplan. Idag har detta har inget med vår militära alliansfrihet att göra. Snarare handlar det om vår säkerhetspolitiska självbild i kombination med en stark övertygelse om försvarsindustrins direkta och indirekta effekter på tillväxt och sysselsättning.
I förra veckan försökte jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisa att vi som nation nu står inför ett viktigt vägval: Antingen gör vi oss beredda för en ny, långsiktig satsning eller kommer svensk stridsflygsutveckling så småningom till ett slut.
De som omhuldar svensk försvarsindustri ville inte kännas vid vare sig det projekt som nu tar form bland myndigheter och industri eller dess prislapp. Industrins vedersakare uppfattade min inlaga som att jag tydligt tog ställning för beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflyg.
Min avsikt var att få en debatt. När Sverige ger sig in i ett nytt, omfattande utvecklingsprojekt ska vi styras av våra egna operativa behov eller snegla på vad presumtiva exportkunder kan tänkas vilja? Eller finns det inga sådana motsättningar? Vad är kostnadseffektivt och hur minimeras riskerna? Den som följt utvecklingen av en lång rad militära plattformar förstår att vi bör tänka till före och konkret ange vad som ska uppnås.
Valet av motor kommer till exempel att få vittgående konsekvenser i många olika avseenden. I de knappa tvåhundra Gripar vi idag har sitter en i huvudsak amerikansk motor kallad RM 12. Den är ”svensk” i bemärkelsen att vi idag är ägare till motorerna och att de av Volvo Aero anpassats till våra behov. Att vässa och återanvända dessa motorer ger miljarder i kostnadsfördelar. Men det handlar också om att behålla rådigheten över motorns framtida utveckling. Alternativet; att köpa en helt ny motor från General Electric (F 414), innebär att de amerikanska stridskrafternas behov blir styrande.
I sammanhanget bör vi också beakta tidigare exporter av Gripen. Idag sitter det RM 12 motorer i det dryga femtiotal plan som sålts eller leasats till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Vad föredrar dessa länder att uppgradera eller köpa helt ny motor? Om de varken gör det ena eller det andra och nöjer sig med nuvarande framdrivning sitter vi kanske med en motor här hemma samtidigt som vi tvingas underhålla en annan hos våra kunder. Det blir krångligt och säkert dyrbart.
Som stridspilot vill man naturligtvis alltid ha det bästa av allt. Den vassaste motorn, senaste sensorerna och den längsta räckvidden. Allt annat vore onaturligt. Problemet är bara att vi har ett litet lands plånbok. När vi gapat över för mycket har våra resurser gång efter annan inte räckt för att göra någon del riktigt bra. Ett flygvapen är ett system av system. Vi måste ha råd till plan, sensorer och vapen i tillräckligt antal och av tillräcklig effektivitet. Sedan måste vi också kunna betala för flygtrim och stridsledning. Först när allt detta är på plats uppnår våra flygstridskrafter stridsduglig bekämpningsförmåga. Ansvaret för en sådan balans kan inte läggas på företrädare av enskilda delar i systemet.
Min förhoppning är att en saklig debatt om svensk stridsflygsutveckling ska kunna fortsätta. Det kräver dock en öppenhet inför ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Idag definieras ett stridsflygplan främst av framdrivning, räckvidd och sensorer. Ny radar, ny motor och större skrov för mera bränsle är därför inget mindre än ett nytt stridsflygplan.
Allan Widman (FP)
Det är min bedömning att statsmakterna har en försvarsindustriell strategi. Ehuru inte stadfäst av regering och riksdag ska Sverige vidmakthålla förmåga att vara slutleverantör av ubåtar och, än viktigare, stridsflygplan. Idag har detta har inget med vår militära alliansfrihet att göra. Snarare handlar det om vår säkerhetspolitiska självbild i kombination med en stark övertygelse om försvarsindustrins direkta och indirekta effekter på tillväxt och sysselsättning.
I förra veckan försökte jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisa att vi som nation nu står inför ett viktigt vägval: Antingen gör vi oss beredda för en ny, långsiktig satsning eller kommer svensk stridsflygsutveckling så småningom till ett slut.
De som omhuldar svensk försvarsindustri ville inte kännas vid vare sig det projekt som nu tar form bland myndigheter och industri eller dess prislapp. Industrins vedersakare uppfattade min inlaga som att jag tydligt tog ställning för beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflyg.
Min avsikt var att få en debatt. När Sverige ger sig in i ett nytt, omfattande utvecklingsprojekt ska vi styras av våra egna operativa behov eller snegla på vad presumtiva exportkunder kan tänkas vilja? Eller finns det inga sådana motsättningar? Vad är kostnadseffektivt och hur minimeras riskerna? Den som följt utvecklingen av en lång rad militära plattformar förstår att vi bör tänka till före och konkret ange vad som ska uppnås.
Valet av motor kommer till exempel att få vittgående konsekvenser i många olika avseenden. I de knappa tvåhundra Gripar vi idag har sitter en i huvudsak amerikansk motor kallad RM 12. Den är ”svensk” i bemärkelsen att vi idag är ägare till motorerna och att de av Volvo Aero anpassats till våra behov. Att vässa och återanvända dessa motorer ger miljarder i kostnadsfördelar. Men det handlar också om att behålla rådigheten över motorns framtida utveckling. Alternativet; att köpa en helt ny motor från General Electric (F 414), innebär att de amerikanska stridskrafternas behov blir styrande.
I sammanhanget bör vi också beakta tidigare exporter av Gripen. Idag sitter det RM 12 motorer i det dryga femtiotal plan som sålts eller leasats till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Vad föredrar dessa länder att uppgradera eller köpa helt ny motor? Om de varken gör det ena eller det andra och nöjer sig med nuvarande framdrivning sitter vi kanske med en motor här hemma samtidigt som vi tvingas underhålla en annan hos våra kunder. Det blir krångligt och säkert dyrbart.
Som stridspilot vill man naturligtvis alltid ha det bästa av allt. Den vassaste motorn, senaste sensorerna och den längsta räckvidden. Allt annat vore onaturligt. Problemet är bara att vi har ett litet lands plånbok. När vi gapat över för mycket har våra resurser gång efter annan inte räckt för att göra någon del riktigt bra. Ett flygvapen är ett system av system. Vi måste ha råd till plan, sensorer och vapen i tillräckligt antal och av tillräcklig effektivitet. Sedan måste vi också kunna betala för flygtrim och stridsledning. Först när allt detta är på plats uppnår våra flygstridskrafter stridsduglig bekämpningsförmåga. Ansvaret för en sådan balans kan inte läggas på företrädare av enskilda delar i systemet.
Min förhoppning är att en saklig debatt om svensk stridsflygsutveckling ska kunna fortsätta. Det kräver dock en öppenhet inför ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Idag definieras ett stridsflygplan främst av framdrivning, räckvidd och sensorer. Ny radar, ny motor och större skrov för mera bränsle är därför inget mindre än ett nytt stridsflygplan.
Allan Widman (FP)
tisdag 9 november 2010
Viskningar och rop
Den första, men knappast sista, manifestationen till stöd för soldater och anhöriga på Sergels torg blev en framgång. Stephan Lindeblad ska ha all heder av detta initiativ. Idé och genomförande var hans från början till slut.
Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.
Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.
Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.
GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.
Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.
Allan Widman
Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.
Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.
Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.
GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.
Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.
Allan Widman
onsdag 3 november 2010
Molnen ska skingras
Enligt SMHI kommer regnet över Stockholmsområdet att upphöra framåt kvällen. Hoppet, att manifestationen till stöd för soldater och anhöriga ska få stor uppslutning, är därför fortsatt starkt. Vi ses på Sergels torg kl 17.00.
I morgon lägger regeringen en proposition om den svenska närvaron i Afghanistan. Det finns ett brett politiskt stöd samtidigt är det svårt att se på vilket sätt inriktningen av vår arbete förändrats. Ambitioner avseende överlämnande av säkerhetsansvar och övergång till en mera stödjande funktion är av godo. Samtidigt tycks man kunnat undvika att blanda samman frågan om vår närvaro med vilka resurser man är beredd tillföra. Min oro, att tveksamhet skulle markeras genom minskningar av bidraget, till skada för våra soldaters säkerhet, kom lyckligt nog på skam.
I Försvarsutskottet har Anders Lindström berättat att det inte blir någon gap filler för UAV 03 Örnen. Detta trots att den nu försenas, jämfört med besked som tidigare givits av industrin. Chefsingenjören är dock en smula skeptisk även till den nya tidsplanen. Han pekar på integrationen av planerings- och utvärderingssystem som genomförs av SAAB och på juridisk problematik rörande certifiering.
Bilden blir att vi tar ett internationellt väl beprövat system och först anpassar det för svenska förhållanden. Därefter ska vi lyfta ner det i operationsområdet och möta de särskilda utmaningar som finns där. Frågan är om vi inte, av hänsyn just till våra soldater, skulle kunna ta hela det beprövade amerikanska konceptet och föra ner det utan omvägar? Så har andra länder tidigare gjort med sina UAV:er. Tid skulle vinnas och risker sannolikt minskas. Sedan kan vi ju alltid i efterhand ställa i ordning för hemmabruk.
Gap filler baserad på leasing har tidigare uppgetts falla på folkrättsliga skäl. När detta argument bemötts med att andra länder - lydande under samma folkrätt - kunnat leasa heter det nu "juridiska hinder": Det krävs att man är svensk medborgare med militär befattning för att tjänstgöra i insats. Gäller det även soldater från länder vi samarbetar med, tolkar, civila rådgivare samt entreprenörer - utländska och inhemska - som tjänstgör med oss?
Allan Widman
I morgon lägger regeringen en proposition om den svenska närvaron i Afghanistan. Det finns ett brett politiskt stöd samtidigt är det svårt att se på vilket sätt inriktningen av vår arbete förändrats. Ambitioner avseende överlämnande av säkerhetsansvar och övergång till en mera stödjande funktion är av godo. Samtidigt tycks man kunnat undvika att blanda samman frågan om vår närvaro med vilka resurser man är beredd tillföra. Min oro, att tveksamhet skulle markeras genom minskningar av bidraget, till skada för våra soldaters säkerhet, kom lyckligt nog på skam.
I Försvarsutskottet har Anders Lindström berättat att det inte blir någon gap filler för UAV 03 Örnen. Detta trots att den nu försenas, jämfört med besked som tidigare givits av industrin. Chefsingenjören är dock en smula skeptisk även till den nya tidsplanen. Han pekar på integrationen av planerings- och utvärderingssystem som genomförs av SAAB och på juridisk problematik rörande certifiering.
Bilden blir att vi tar ett internationellt väl beprövat system och först anpassar det för svenska förhållanden. Därefter ska vi lyfta ner det i operationsområdet och möta de särskilda utmaningar som finns där. Frågan är om vi inte, av hänsyn just till våra soldater, skulle kunna ta hela det beprövade amerikanska konceptet och föra ner det utan omvägar? Så har andra länder tidigare gjort med sina UAV:er. Tid skulle vinnas och risker sannolikt minskas. Sedan kan vi ju alltid i efterhand ställa i ordning för hemmabruk.
Gap filler baserad på leasing har tidigare uppgetts falla på folkrättsliga skäl. När detta argument bemötts med att andra länder - lydande under samma folkrätt - kunnat leasa heter det nu "juridiska hinder": Det krävs att man är svensk medborgare med militär befattning för att tjänstgöra i insats. Gäller det även soldater från länder vi samarbetar med, tolkar, civila rådgivare samt entreprenörer - utländska och inhemska - som tjänstgör med oss?
Allan Widman
fredag 29 oktober 2010
FMV påminner...
I veckan skrev Blekinge Läns Tidning om att en av de Hkp 4 som ställts i malpåse skulle iordningställas åt FMV. Idag fick jag också möjligheten att kommentera detta i samma tidning:
När Försvarsmakten till sist beslutade sig för att avveckla vertolerna fortsatte FMV att flyga en av maskinerna. När denna sedan gick till museum beslutade FMV att ännu en skulle klargöras för flygning. Under ett par veckor har Patria Helicopters AB nu mekat på en av de helikoptrarna.
Det är svårt att undgå slutsatsen att FMV genom sitt agerande försöker skicka en signal till den politiska nivån om att vertolerna bör tas till vara och försättas i brukbart skick. Försvarsmakten, som under många år drivit på för en avveckling av helikoptern, känner sig naturligtvis provocerad av tilltaget. Av prestigeskäl kommer Högkvarteret heller aldrig att ta tillbaka vårt mest habila helikoptersystem. Hellre får soldaterna marschera.
Det som BLT inte rapporterade om var till vilken kostnad som den förrådsställda vertolen gjorts flygduglig. Enligt entreprenören kommer man totalt att debitera 169 000 kr med indexuppräkning från 2007 års prisläge. I militära helikoptersammanhang är summan en ren nullitet. Alla de som sagt att det skulle kosta miljarder att rusta upp vertolerna får nu något att fundera över.
Men även om ett återupplivande av helikoptersystemet skulle rädda förmågan till luftburen ubåtsjakt och taktiska trupptransporter kommer Försvarsmakten vägra befatta sig med det. Rädslan för en ny debatt om helikoptern påstås till exempel ha lett till särskilda förhållningsorder på Kallinge om när helikoptern får vistas utanför hangaren.
De återstående helikoptrarna kan ej kvarbli hos FM utan måste nu överföras till Kustbevakningen. Under det huvudmannaskapet bör vertolen också kunna tjäna andra statliga verksamheter. Behovet av helikoptertransporter är stort inom till exempel polisen, räddningstjänsten och sjöräddningen. Bortsett från några Helikopter 10 A är vertolen idag vår enda medeltunga och sjöoperativa helikopter. Och om den nationella insatsstyrkan snabbt ska förflyttas för insatser utanför Mälardalen förblir vertolerna det optimala alternativet.
Bristen på medeltunga och tunga helikoptrar ute i världen är också så stor att länder går samman i pooler för att kunna säkra tillgången till sådan kapacitet. Som svenska skattebetalare bör vi kunna kräva motsvarande samarbete också mellan statliga myndigheter. Våra vertoler är redan betalda, de har många tusen flygtimmar kvar och kommer att behövas om och om igen. I årtionden har de visat sig ovärderliga vid skogsbrandsläckningar, färjekatastrofer och andra nationella krissituationer.
Heder åt FMV för att man på nytt våga påminna Sverige om detta.
Allan Widman
När Försvarsmakten till sist beslutade sig för att avveckla vertolerna fortsatte FMV att flyga en av maskinerna. När denna sedan gick till museum beslutade FMV att ännu en skulle klargöras för flygning. Under ett par veckor har Patria Helicopters AB nu mekat på en av de helikoptrarna.
Det är svårt att undgå slutsatsen att FMV genom sitt agerande försöker skicka en signal till den politiska nivån om att vertolerna bör tas till vara och försättas i brukbart skick. Försvarsmakten, som under många år drivit på för en avveckling av helikoptern, känner sig naturligtvis provocerad av tilltaget. Av prestigeskäl kommer Högkvarteret heller aldrig att ta tillbaka vårt mest habila helikoptersystem. Hellre får soldaterna marschera.
Det som BLT inte rapporterade om var till vilken kostnad som den förrådsställda vertolen gjorts flygduglig. Enligt entreprenören kommer man totalt att debitera 169 000 kr med indexuppräkning från 2007 års prisläge. I militära helikoptersammanhang är summan en ren nullitet. Alla de som sagt att det skulle kosta miljarder att rusta upp vertolerna får nu något att fundera över.
Men även om ett återupplivande av helikoptersystemet skulle rädda förmågan till luftburen ubåtsjakt och taktiska trupptransporter kommer Försvarsmakten vägra befatta sig med det. Rädslan för en ny debatt om helikoptern påstås till exempel ha lett till särskilda förhållningsorder på Kallinge om när helikoptern får vistas utanför hangaren.
De återstående helikoptrarna kan ej kvarbli hos FM utan måste nu överföras till Kustbevakningen. Under det huvudmannaskapet bör vertolen också kunna tjäna andra statliga verksamheter. Behovet av helikoptertransporter är stort inom till exempel polisen, räddningstjänsten och sjöräddningen. Bortsett från några Helikopter 10 A är vertolen idag vår enda medeltunga och sjöoperativa helikopter. Och om den nationella insatsstyrkan snabbt ska förflyttas för insatser utanför Mälardalen förblir vertolerna det optimala alternativet.
Bristen på medeltunga och tunga helikoptrar ute i världen är också så stor att länder går samman i pooler för att kunna säkra tillgången till sådan kapacitet. Som svenska skattebetalare bör vi kunna kräva motsvarande samarbete också mellan statliga myndigheter. Våra vertoler är redan betalda, de har många tusen flygtimmar kvar och kommer att behövas om och om igen. I årtionden har de visat sig ovärderliga vid skogsbrandsläckningar, färjekatastrofer och andra nationella krissituationer.
Heder åt FMV för att man på nytt våga påminna Sverige om detta.
Allan Widman
måndag 25 oktober 2010
Köld och mycket värme...
Jag har idag ställt följande fråga till försvarsminister Sten Tolgfors:
I Propositionen Vårt framtida försvar – försvarspolitikens inriktning 2005–2007 (prop. 2004/05:5) anförde den dåvarande regeringen bland annat följande beträffande lokalisering av ingenjörsförband: ”För att säkerställa kompetens för att kunna uppträda i subarktisk miljö behövs utbildningskapacitet i norra Sverige för utbildning av ingenjörförband”.
Försvarsutskottet anförde i sitt betänkande följande ifråga om förslaget till ny grundorganisation för Försvarsmakten: ”Inom ramen för den övergripande dimensioneringen av grundorganisationen som utskottet ställt sig bakom godtar utskottet också vad regeringen anför om vilka förband som skall finnas kvar, läggas ned, omlokaliseras och nyinrättas”.
Enligt uppgift avser Försvarsmakten på egen hand nu fatta beslut om att flytta den enda utbildning av ingenjörsförband som bedrivs i Norrland. Vilka åtgärder är försvarsministern beredd vidta för att regeringens och riksdagens ställningstaganden inte överprövas?
Om nedläggningar av förband ska ske krävs riksdagens godkännande. Även om någon argumenterar för att detta alls icke är en nedläggning utan enbart en flytt kommer följderna bli desamma. Personalen kommer endast i ringa utsträckning flytta med och kompetensen går förlorad. Ingenstans kommer ingenjörsförmågan längre att vara utbildningsmässigt integrerad med manöverförband och vår särskilda förmåga, att under bistra förhållanden, överbrygga breda Norrlandsälvar riskerar gå förlorad.
I förra veckan blev jag kontaktad av en ung kadett med ett starkt patos för våra soldater i internationell tjänst. Ämnet är ju minst sagt aktuellt. Han har nu tagit initiativ till en samling på Sergels torg i Stockholm onsdagen den 3 november kl 17.00. Det handlar inte om vara eller icke vara i Afghanistan. Blott om att manifestera stöd för våra fredssoldater och deras anhöriga. Enligt min mening ett av de bästa initiativ som tagits på länge. Väl mött!
Allan Widman
I Propositionen Vårt framtida försvar – försvarspolitikens inriktning 2005–2007 (prop. 2004/05:5) anförde den dåvarande regeringen bland annat följande beträffande lokalisering av ingenjörsförband: ”För att säkerställa kompetens för att kunna uppträda i subarktisk miljö behövs utbildningskapacitet i norra Sverige för utbildning av ingenjörförband”.
Försvarsutskottet anförde i sitt betänkande följande ifråga om förslaget till ny grundorganisation för Försvarsmakten: ”Inom ramen för den övergripande dimensioneringen av grundorganisationen som utskottet ställt sig bakom godtar utskottet också vad regeringen anför om vilka förband som skall finnas kvar, läggas ned, omlokaliseras och nyinrättas”.
Enligt uppgift avser Försvarsmakten på egen hand nu fatta beslut om att flytta den enda utbildning av ingenjörsförband som bedrivs i Norrland. Vilka åtgärder är försvarsministern beredd vidta för att regeringens och riksdagens ställningstaganden inte överprövas?
Om nedläggningar av förband ska ske krävs riksdagens godkännande. Även om någon argumenterar för att detta alls icke är en nedläggning utan enbart en flytt kommer följderna bli desamma. Personalen kommer endast i ringa utsträckning flytta med och kompetensen går förlorad. Ingenstans kommer ingenjörsförmågan längre att vara utbildningsmässigt integrerad med manöverförband och vår särskilda förmåga, att under bistra förhållanden, överbrygga breda Norrlandsälvar riskerar gå förlorad.
I förra veckan blev jag kontaktad av en ung kadett med ett starkt patos för våra soldater i internationell tjänst. Ämnet är ju minst sagt aktuellt. Han har nu tagit initiativ till en samling på Sergels torg i Stockholm onsdagen den 3 november kl 17.00. Det handlar inte om vara eller icke vara i Afghanistan. Blott om att manifestera stöd för våra fredssoldater och deras anhöriga. Enligt min mening ett av de bästa initiativ som tagits på länge. Väl mött!
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)