De försvarar också Sverige

Idag klockan 12.00 håller Riksdagen en minnesceremoni över den svenske soldat som i lördags dödades i Afghanistan. Första gången detta skedde var efter attentatet i februari som krävde två officerares liv.

Det är glädjande att statsmakterna sakta men säkert hittar former för att uttrycka sin erkänsla mot de män och kvinnor som utgör det yttersta redskapet för nationens vilja. Men för vad sker dessa uppoffringar?

Det oftast förekommande argumentet för vår närvaro i Afghanistan är solidariteten med ett folk som lidit mer och längre än de flesta. Kvinnors rätt till ett anständigt och tryggt liv, afghanernas rätt att själva bestämma sin framtid samt säkerhetsrådets entydiga stöd utgör lättbegripliga och giltiga skäl.

Det som varit svårare att förklara för ansvariga politiker är sambandet mellan säkerheten i Afghanistan och här hemma. När förutvarande ordföranden i utrikesutskottet; Göran Lennmarker, för några år sedan påstod att Sverige försvarades i Afghanistan hånades han av en lång rad försvarsdebattörer.

Vad jag tror att Lennmarker försökte åskådliggöra med sitt uttalande var den komplexitet som kännetecknar den globaliserade säkerhetsproblematiken. Någon strikt indelning i nationell respektive internationell säkerhet är inte längre möjlig. Oavsett var risker uppstår eller vem som hotas påverkas alla i större eller mindre utsträckning. Ingen osäkerhet avfärdas heller längre som ett lands interna angelägenheter.

Det är väl känt att Afghanistan är världens helt dominerande exportör av opiater. Enbart denna hantering genererar en lång rad av säkerhetshot, både i transitländer och där den slutliga konsumtionen sker. Korruption, organiserad brottslighet och smittspridning är bara några exempel.

För ett och ett halvt år sedan tågade talibaner från Swatdalen mot Pakistans huvudstad Islamabad. Som närmast stod de mindre än hundra kilometer från den islamska världens sannolikt enda kärnvapenarsenal. Det är måhända osäkert om man kunnat ta kontroll över dessa massförstörelsevapen, men hade det i så fall varit ett regionalt eller globalt säkerhetsproblem?

En annan följd av den globaliserade säkerhetspolitiken är nödvändigheten av internationellt samarbete. Gränslösa hot och risker kan inte effektivt hanteras av enskilda länder, stormakter eller ej. Det accentuerade behovet av samfällt agerande har också skapat förväntningar på solidaritet och rättvis fördelning av bördorna. Den som inte medverkar till att lösa andras problem löper större risk att ensam behöva konfrontera näraliggande hot och risker. I detta ömsesidiga försäkringssystem regleras inte bara tjänster och gentjänster utan även deltagarnas makt och inflytande över verksamheten.

Sveriges är ett av världens minsta men mest globaliserade länder. Vi påverkas mer än de flesta i kraft av stort exportberoende, internationellt rörlig befolkning och starka kopplingar till multinationella samarbeten. Samtidigt innebär vår litenhet små möjligheter att ensamma möta allvarliga säkerhetsutmaningar.

Det har inte ansetts politiskt möjligt att ens aktualisera frågan om ett svenskt medlemskap i Nato, även om vi länge och närmast enhälligt erkänt att säkerhet ska byggas tillsammans med andra. Ett sådant ställningstagande måste naturligtvis också beaktas och kompenseras i den totala sammanräkningen.

Det Sverige gör i Afghanistan stärker vår säkerhet här och nu samt våra möjligheter att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten. Vår erkänsla och tacksamhet mot de svenska soldaterna måste också omfatta detta.

Allan Widman

Alla dessa dagar...

När en svensk soldat får offra sitt liv finns det inga ursäktande hänvisningar till nationens intressen eller vår stolthet. Det är bara så förfärligt och utan begriplighet. Jag tror att varenda riksdagsledamot ikväll funderar över sina beslut. Jag gör det. Är Afghanistan en hopplös uppgift? Kan något där borta vara värt förlusten av svenska män och kvinnor?

Ingen talar om hur det egentligen är. Vi är naturligtvis i Afghanistan för att FN så begärt. Samtidigt är vår närvaro också en väsentlig förutsättning för vår nationella säkerhet. Vi lider med andra. Tar vår del av bördan och knyter på så sätt andra länder till omsorgen om oss och vårt land.

Jag kan aldrig begripa den sorg som de närmast anhöriga känner. Men kanske kan det öka förståelsen om jag påstår att det en soldat gjort i Afghanistan också ökat vår trygghet här hemma.

Den 25 november 2005, den 7 februari 2010 och den 16 oktober samma år. Alla dessa dagar, som också var livet. Hur ska vi någonsin kunna tacka?

Allan Widman

"Inget fokus i någon dimension"

Jag hoppas att jag rätt minns citatet från SACO:s företrädare på F 21. När han hade misslyckats i PRIO kom denna "felruta" plötsligt upp. Är det bara beskrivningen av ett handhavandefel, eller ett övergripande textmeddelande från högre makt? Därom kan vi tvista.

Ja, Sten Tolgfors är fortfarande Sveriges försvarsminister. Min spekulation grundade sig i att han, i ett mycket utsatt läge, tog bördan av att efterträda Mikael Odenberg. Det var nog inte självvalt, men en tydlig solidaritetsförklaring mot Fredrik Reinfelt. Han har gjort ett gott jobb. Läst på och blivit insatt. Sedan oförväget och konsekvent följt den utstakade kursen. För mig framstod det som självklart att han nu skulle belönas med ett uppdrag av större tyngd.

Just avslutat en rundresa i Norrland. Avståndet till MES tycks mig kortare i Boden än i Stockholm. Det har skrivits en del om Försvarsutskottets brist på information om händelseutvecklingen den senaste tiden. Jag gjorde dock klart för SvD:s reporter att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst.

En ny mandatperiod står för dörren. Håkan Juholt tar plats i FöU som ordförande. Jag välkomnar detta. Och kvarblir naturligtvis också där.

Allan Widman

Något säger mig

att Sverige snart har en ny försvarsminister. Alliansregeringen fortsätter, men kommer sannolikt att ombildas.

Folkpartiet kommer knappast att få nya ministerposter, men från den skånska bänken kommer inte kritiken mot förslappning och operativ distraktion att minska.

Det har varit en lång dag och en mycket intensiv valrörelse.

Detta blir mitt kortaste inlägg.


Allan Widman

Förundras gör jag...

...över att svenska trupper varit i strid närmast oavbrutet de senaste veckorna utan att detta givit upphov till någon uppmärksamhet i en pågående valrörelse. Hellre diskuterar vi värdet av en oförändrad arbetsrätt och huruvida Ohly verkligen borde fråga om Åsas hand i direktsändning?

Är vi ett land på låtsas eller tillhör vi verklighetens folk?

När svenska liv står på spel, långt från våra gränser, trodde man att det skulle övertrumfa allt. Icke så. I vårt land är ROE inget för den politiska nivån. Våldsanvändningens gränser är uppenbart en förvaltningsfråga. Liksom omhändertagandet av våra soldater. En lag stiftas och sedan är bollen tillbaka hos myndigheten. Finns det någon som överraskas av att de röd-gröna inte identifierar sig med vårt uppdrag i Afghanistan? Att det är så enkelt att dra ett streck över alla stolta utfästelser?


En ny mandatperiod står för dörren. Det ser ut som om Alliansen får fortsatt förtroende. Jag vet att björnen ska skjutas innan skinnet delas, men även jag följer oddsen på nätet...

Idag läste jag en kommentar från Volvo Aero om Gripen NG. Det handlade om vilka operativa behov som styr våra utvecklingssatsningar. Författaren ville inte beskriva "järntriangeln" som korruption, utan mera som en samfälligt överdriven entusiasm. Jag tror han har rätt. Det finns inga explicita konspirationer, inga kontanter som byter ägare. Bara en underförstådd, uniform förväntan.

Sveriges riksdag behöver partier och ledamöter som på allvar ifrågasätter sakernas tillstånd. Som också vill göra sig omaket att läsa på. Inte bara i lagda propositioner, utan också genom att ta del av användarnas beprövade erfarenhet.

På Lantbruksakademien i Stockholm står följande att läsa på en vällingklocka i mässing: Tiden gror kornet, men den plöjer inte åkern.

Folkpartiet begär ödmjukt förtroende.


Allan Widman

Försvaret av Skåne

Ibland utgår man från att alla läser vad man skriver. Så är det ju inte, oavsett var man publiceras. Efter att ha fått en del frågor om varför jag inte engagerat mig för P7 och försvaret i Skåne ser jag mig därför föranledd att återge en debattartikel som inte för så länge sedan var inför i Sydsvenskan. Den beskriver varför några ytterligare nedläggningar inte bör ske, vare sig i Skåne eller det övriga landet.

På fredag avser jag att skriva både om den verklighet som just nu möter våra soldater i Afghanistan och vad som kan vänta försvaret efter söndagens val.

"Samma månad som amfibiekåristen Håkan Syrén utsågs till ÖB i november 2003 avvecklades det rörliga kustartilleriet. Några månader senare skulle han också tvingas stå bakom nedläggningen av ett av de två kvarvarande amfibieregementena, Amf 4 i Göteborg. Upphöjelser kan ha sitt pris.

När Försvarsmaktens högkvarter nu driver frågan om nedläggning av ytterligare förband är det kanske ingen given fördel att den nuvarande ÖB:n - lundensaren Sverker Göranson - utbildats och verkat vid ett skånskt pansarregemente.

Sedan Försvarsmakten lämnade sitt underlag för det förra försvarsbeslutet har envisa uppgifter gjort gällande att det är just P 7 i Revingehed som pekats ut för nedläggning. Ryktena har fått sina bekräftelser. För två år sedan fråntogs regementet uppgiften att sätta upp en brigadstab och från och med i år upphör stridsvagnsutbildningen.

Samtidigt driver högkvarteret i Stockholm en avveckling av stridsledningscentralen i Hästveda från 2014. Om man lyckas i sitt uppsåt kommer Skåne, en av Sveriges mest befolkningstäta regioner, att helt sakna militär verksamhet. Utan plattformar för militär utbildning kommer det skånska hemvärnet sedan långsamt att förtvina.

Förvisso är Skåne tillräckligt dynamiskt och expansivt för att klara betydande påfrestningar på den regionala arbetsmarknaden. Däremot klarar knappast det svenska försvaret att välja bort Skåne som rekryteringsunderlag. Bara tanken att man, i samband med övergången till frivillig rekrytering och tidsbegränsade anställningar av unga soldater, vill lägga ned landets största universitetsgarnison gränsar till det befängda.

P 7 i Revingehed har utomordentliga övnings- och skjutfält. Samverkansmöjligheterna med det danska och polska försvaret är goda, liksom med den intilliggande Räddningsskolan i Revinge.

Hästveda svarar för hälften av stridsledningen och luftövervakningen i det svenska flygvapnet. Om denna väl skyddade anläggning avvecklas blir konsekvenserna för vårt luftförsvar långtgående. Kompetensen och den befintliga infrastrukturen låter sig inte återställas.

Att lita till de rödgröna är inte möjligt. Från den 1 januari 2011 kommer de att spara två miljarder årligen i huvudsak på just förbandsverksamheten. Istället måste det före valet ges tydliga besked från Alliansens riksdagskandidater att raden av nedläggningar i försvaret nu nått vägs ände. De senaste tjugo åren har visat att det inte blir bättre och billigare. Det enda som uppnås är dyra investeringar på annat håll samt att dugliga soldater och officerare försvinner.

Folkförankring kan heller aldrig vara att utrymma landets befolkade områden och lämna dem oförsvarade".


Allan Widman

Jag höll på att få dåndimpen...

...över de här jävla Visbykorvetterna, de måste vi stoppa, sade den avgångne försvarsministern Mikael Odenberg till Dagens Nyheter. Ord och inga visor.

Samtidigt tycks det alltid vara så att endast före detta försvarsministrar och överbefälhavare förmår tala klartext. Det må gälla svenskt medlemskap i Nato eller prisvärdheten i multifunktionella, egenutvecklade vapenplattformar.

För drygt ett och ett halvt år sedan lyckades jag till slut förklara för en tongivande journalist att hemlig och säker ledning av JAS Gripen C/D inte var möjlig. Jag hade då två gånger skrivit det på Brännpunkt och till slut fick Dagens Eko bekräftelse på uppgiften direkt av Högkvarteret.

Efter avslöjandet intensifierades diskussionen flygofficerare emellan bland annat på en lång rad av bloggar. Sedan dess har alltfler förmågeglapp och missförhållanden nått offentligheten. Varje journalist verksam på försvarsområdet känner sig idag tvungen att följa de tongivande försvarsbloggarna. Och som en följd därav gäller samma sak för Försvarsmaktens informationsavdelning och de flesta av våra generaler.

Var hade vi utan avslöjandet stått när det gäller stridsledningen av våra Gripar? Hade uppmärksamheten på att täppa till förmågeglappet varit lika stor? Eller hade ovetskapen lockat till passivitet?

Bloggarna har blivit försvars- och säkerhetspolitikens okända makthavare. Om detta kan man ha olika uppfattningar. Som liberal anser jag dem dock vara av godo. Även om det finns säkerhetsrisker i en alltför öppenhjärtig debatt är alternativet; förtigande av misslyckanden och förmågeglapp, långt värre.

Det undgår mig dock inte att våra flygstridskrafter tycks dominera bland bloggarna. Vakthavande; som höll den marina fanan högt, har t.ex. inte haft ett inlägg sedan mitten av april. Både armé- och marinstridskrafterna bör begrunda debattens för- och nackdelar.


Allan Widman