Arméchefen lämnar...

Hade följande krönika i Blekinge Läns Tidning i veckan. Publicerar även på denna slumrande blogg.

I princip är det upp till varje myndighet att organisera sig efter eget huvud. I fallet Försvarsmakten har just den interna organisationen nyligen fått särskild uppmärksamhet genom arméchefen, Anders Brännströms, avgång. Han anser att den interna organisationen omöjliggör en rationell ledning av stridskrafterna och hela det militära försvaret.

 

Det är mer än tio år sedan den nu avgående riksdagsledamoten, Håkan Juholt, liknade det svenska försvaret vid ett mumintroll. En skapelse som han menade ”hade stort huvud, men små fötter”. Och så är det nog fortfarande att cheferna i myndigheten är ovanligt många sett till antalet soldater i den blygsamma krigsorganisationen.

 

Det stora problemet är dock inte främst antalet chefer, utan att dessa är grupperade både vertikalt och horisontellt genom organisationen. Det är väl inte ovanligt att enskilda funktioner som chefsstaber eller controllers är sidoordnade i till exempel näringslivet. Men i Försvarsmakten har matrisorganisationen varit själva utgångspunkten och enheterna där styrs inte bara av en utan flera andra chefer.

 

Stridskrafterna i försvaret; flygvapnet, marinen och armén, lyder således inte uteslutande under sina stridskraftchefer. Ifråga om till exempel ledning, logistik, personalfrågor och utbildning sker styrningar från andra håll i myndigheten. Inte ens cheferna för regementen och flottiljer är underställda sina respektive stridskraftschefer utan lyder under produktionschefen i högkvarteret. Och det är där, i högkvarteret, som i princip alla chefer och sidofunktioner återfinns.

 

Och vem som helst förstår att i en sådan organisation är arméchefen bara chef just till namnet. Möjligheterna att styra över och utveckla den egna stridskraften får betecknas som synnerligen begränsade. Anders Brännström menar dock att flygvapnet och marinen, bättre än armén, lyckats freda sig från den komplexa, externa styrningen. Det stämmer nog. Dessa stridskrafter är numerärt mindre, lokaliserade till färre ställen i landet och framstår, jämfört med armén, som mer tekniskt specialiserade. Detta är egenskaper som ger visst skydd mot inblandning utifrån.

 

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är också en del av krigsorganisationen och till delar av Försvarsmakten. Rikshemvärnschefen, Roland Ekenberg, verkar dock mycket framgångsrikt ha navigerat undan eventuella försök till styrningar från högkvarterets matrisorganisation. Hemvärnet framstår som tydligt avskilt och effektivt administrerat av en liten, egen ledningsstab.

 

Men är då otydligheten i Försvarsmaktens ledningsstruktur i fredstid ett problem? Enligt arméchefen så försvårar den utvecklingen av våra stridskrafter. Och för utomstående framstår den onekligen som tungrodd.

 

Jag vill hävda att otydligheten även är ett problem för den politiska styrningen av Försvarsmakten. När ansvaret för olika delar av försvarsverksamheten inte är fördelat på ett tydligt och transparent sätt blir också ansvarsutkrävande omöjligt. Det gäller både på funktions- och individnivå.

 

Försvarsmaktens högkvarter befinner sig närmast konstant under omorganisation. Med något eller ett par års mellanrum flyttas även de högsta cheferna runt mellan olika befattningar. Inte heller detta gynnar uppföljning och tydlig ansvarsfördelning.

 

Anders Brännström kommer att saknas av hela armén. Han har gjort viktiga insatser internationellt och förtjänstfullt medverkat till ominriktningen mot nationellt försvar. De iakttagelser han gjort gällande Försvarsmaktens organisation tjänar som en viktig tankeställare både för myndighet och politik.      

 

Allan Widman