fredag 8 augusti 2014

Branden

Tillsammans med de goda vännerna Mikael Juul Sörensen och Torbjörn Ekelund publicerade jag följande artikel i förrgår. För ordnings skull kommer den nu också här:


Den omfattande branden i Västmanland har skapat en engagerad debatt om samhällets krishanteringsförmåga.
Major Carl Bergqvist, alias Wiseman, framför på SVT Opinion att den samlade krisberedskapen på ett antal punkter försämrats under det senaste årtiondet. Det är lätt att instämma i mycket av detta.
Sålunda har avskaffandet av beredskapspolisen allvarligt begränsat möjligheterna att vid en kris utöka samhällets resurser för upprätthållande av lag och ordning.
Om en evakuering av Norberg över fyratusen invånare verkligen genomförts hade det naturligtvis varit svårt, eller nästintill omöjligt, att hantera detta med ordinarie polismän. Och det trots att regeringen de senaste åtta åren utbildat och anställt tusentals nya poliser.
Några debattörer framförde nyligen uppfattningen att i sådant fall skulle hemvärnet kunna sättas in. Under nu gällande lagstiftning är det dock inte möjligt att använda militär personal för sådana pågående insatser som i Västmanland.
Att genomföra de lagändringar som krävs för detta får nog bedömas som ett mycket äventyrligt politiskt projekt i vårt land. Hos lagstiftarna lever ännu minnet av Ådalen.
När beredskapspolisen för några år sedan avskaffades skedde det under tryck av fackliga intressen. Likväl var beslutet till sist politiskt. Ett misstag som behöver rättas till.
Samtidigt är det inte Försvarsmaktens fel att helikoptertyperna Blackhawk eller NH-90 inte försetts med möjlighet till tunnor för brandbekämpning från luften. I försvarsbesluten år 2000 och 2004 fasades stödet till det civila samhället ut som en av Försvarsmaktens huvuduppgifter.
Att bidra till civil krishantering fick inte längre ”dimensionera” vårt militära försvar. Att då köpa in utrustning för räddningstjänst skulle vara ett brott mot givna politiska direktiv.
Effekten av besluten att begränsa det militära försvarets stöd till samhället har blivit omfattande, både för vår samlade förmåga att hantera kriser och för Försvarsmaktens egen, militära kompetens.
Så länge som till exempel militära helikoptrar mer eller mindre regelbundet användes för att hämta patienter i ytterskärgården, sjöräddning eller skogsbrandsläckning hölls både materiel och personal i gott trim.
När beredskapen för skarpa insatser var hög, höjdes också förmågan.
Men det finns också exempel på hur medvetna glapp eller tapp i den militära förmågan spiller över i den andra riktningen. Luftburen ubåtsjakt är ett mycket talande sådant exempel.
Så länge som denna djupt försvarsrelaterade kompetens vidmakthölls fick man nästan förmågan till luftburen brandbekämpning på köpet.
Att uthålligt och med stor vapenlast jaga ubåtar över öppet hav uppvisar stora likheter med de krav som ställs vid skogsbrandsläckning.
Nu är sedan länge förmågan till luftburen ubåtsjakt blott ett minne i det svenska försvaret och det begränsar det stöd som civilsamhället de facto kan erbjudas.
Folkpartiet har i den senaste försvarsberedningen med framgång drivit kravet på att förutsättningarna för Försvarsmaktens stöd till samhället ska utredas och vidgas. En sådan förändring har nästan bara vinnare och ingen förlorare.
Men vi liberaler har också kritiserat att viktiga militära förmågor gått förlorade. Här har dock debattörer med rötterna i Försvarsmakten inte varit lika snabba att instämma. Faktum är dock att sådana kompetensförluster drabbar både militärt och civilt.
Att Sverige för hemlig kommunikation och ledning av sina viktigaste stridskrafter gjort sig beroende av andra är en potentiell hämsko både för vårt försvar och vår krisberedskap. 
 
Allan Widman

10 kommentarer:

  1. Gustav Wasa sa…

    Aftonbladets huvudledare avslutades 2014-08-06 med orden:

    ”Trots varningssignalerna för värmeböljor och skogsbränder har Sverige inga brandbekämpande flygplan. Visst är det bra att EU-länder kan hjälpa varandra i nödsituationer. Men att beredskapen för att hantera allvarliga skogsbränder inte är högre, trots larmen från berörda myndigheter, är inte acceptabelt.”

    Jag vill mena att om det finns något inom försvar och säkerhet, som det råder politisk konsensus om i Sverige och i Europa, så är det att investeringstunga statliga resurser för säsongsbunden och svårförutsägbar sällananvändning med avsevärda ekonomiska och operativa fördelar bör realiseras flera stater tillsammans.

    Om Sverige och Finland stod i begrepp att mer eller mindre samtidigt förnya sin isbrytarflotta och svensk och finländsk industri inte längre hade ett starkt intresse av att egenutveckla varsin skräddarsydd lösning, så skulle det framstå som märkligt om inte de två grannländerna åtminstone förde en allvarlig diskussion om för- och nackdelarna av en gemensam isbrytarflotta med identiskt lika materiel. Utvecklings- och produktionskostnaderna utslagna över en längre serielängd av isbrytare samt framtida samarbete om utbildning och underhåll torde vara av betydande värde för såväl den svenska som finländska sjöfartsnäringen och samhällena i övrigt.

    Ett dussintal europeiska stater, vare sig de är eller som Sverige och Finland inte är medlemsstater i Nato, har nöjt sig med en andel av den flygtid som en pool, som samutnyttjar ett så litet antal som bara tre (3) strategiska transportflygplan C-17 Globemaster, kan åstadkomma. Detta istället för att var och en anskaffar sig ett (1) alldeles eget exemplar.

    De två exemplen här ovan är uttryck för de som mer eller mindre vedertagen sanningen ansedda teserna att synnerligen exklusiva resurser för krishantering bör följa doktrinerna om ”Smart Defense”, ”Pooling-n-Sharing” samt NORDEFCO.

    Om ett antal europeiska stater som ännu inte släcker skogsbränder med flygplan skulle vilja ägna sig åt detta, så är nog modellen multinationell "Pooling-n-Sharing" formen för hur detta ska ske. En pool med tyngdpunkt i norra Europa med speciella skogbrandsläckande flygplan skulle knappast förfoga över fler än två till tre flygplan. Likväl vore det såväl ekonomiskt som operativt fördelaktigt jämfört med enstaka nationellt specialkonfigurerade flygplan baserade i varsina länder.

    Ännu bättre ekonomi blir det om flygplan ur en nordeuropeisk skogsbrandbekämpningspool kan utnyttjas någonstans på södra halvklotet under det norra halvklotets vinter. Svenska isbrytare har som bekant under lågsäsongen för isbildning i våra farvatten ett flertal gånger meranvänts för vetenskapliga expeditioner i norra ishavet.

    - Dyra investeringar ska komma till användning (också mellan valrörelserna)!

    SvaraRadera
  2. "Utvecklings- och produktionskostnaderna utslagna över en längre serielängd av isbrytare samt framtida samarbete om utbildning och underhåll torde vara av betydande värde för såväl den svenska som finländska sjöfartsnäringen och samhällena i övrigt."

    Funkade ju sådär med Archer.

    " Ett dussintal europeiska stater, vare sig de är eller som Sverige och Finland inte är medlemsstater i Nato, har nöjt sig med en andel av den flygtid som en pool, som samutnyttjar ett så litet antal som bara tre (3) strategiska transportflygplan C-17 Globemaster, kan åstadkomma. Detta istället för att var och en anskaffar sig ett (1) alldeles eget exemplar."

    Funkade inte alls under Dagny-övningarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gustav Wasa sa...

      a) Intresset för BAE (eller någon annan) att utveckla ARCHER för leverans i 24 exemplar exklusivt för Sverige är och har varit obefintligt. Betänk att det redan finns andra 155 mm haubitsar i BAE:s produktportfölj och att haubits är en volymprodukt med hård konkurrens om exportkunderna. Det enda raka är att köpa identiskt samma haubits som en större användare i vårt närområde redan använder och hänga upp vårt vidmakthållande och underhåll på denna utomstående part.

      b) Visst hade en (1) stycken C-17 i Försvarsmakten inneburit att denna enda individ hade kunnat disponerats utan hänsynstagande till någon icke-svensk medägare. Betänk då att det hade blivit dyrare och att den hade varit ett par månader på underhåll i USA var och var annat år.

      Det är aldrig för sent att misslyckas.

      - En paneuropeisk helikoptersatsning kan vara en god idé. Ändå så är NH90 i allmänhet och dess variant HKP14 i synnerhet ett fundamentalt misslyckande.

      - Världens mest använda interoperabla datalänk för stridsledning kan vara taktiskt och tekniskt fullgod. Ändå är våra försök att nationellt använda denna datalänk utan föregående politisk interdependens dömda att misslyckas.

      Radera
  3. Men sista meningen där Allan...
    Det är ju ni politiker som givit direktivet att en hög grad av interoperabilitet är viktigare än att vara farlig för fienden.
    Och jag uppfattar att ni politiker inte ens har lyft ett finger för att utkräva ansvar av gen Kihl för NBF-haveriet. Innan du/ni gjort det så är dina synpunkter mest som "att skjuta pskott i kuvös".

    Vänligen R Tunholm

    SvaraRadera
  4. Jag tänker så här. Om FM handhar brandsläckningar i naturen med bandvagnar och helikoptrar m.m. och avdelar resurser, ledning och manskap till det. Kommer då inte en eventuell fiende att försöka binda upp FM:s resurser genom att tutta fyr på markerna precis när de ska iscensätta ett krig? Är det inte bättre att låta brandkårerna ta den biten?

    SvaraRadera
  5. Vanföreställningen att kompetens avseende ubåtsjakt är proportionell mot antalet galoner på uniformskavajens ärmar är lika utbredd som den är skadlig. Den för Sveriges territoriella integritet så förödande oförmåga som idag är rådande inom tjänstegrenen är en direkt konsekvens av att självutnämnda experter inom högkvarter och regeringskansli tillåtits att självsvåldigt såväl bereda som fatta beslut beträffande utveckling, vidmakthållande och avveckling av för ubåtsjaktförmågan kritiska materielsystem, plattformar och förband.

    Beredningar och beslutsprocesser har inte sällan uppvisat brister av sådan besvärande omfattning att de inte tillnärmelsevis kan anses fylla ens de mest grundläggande krav avseende sakkunskap, spårbarhet och konsekvensanalys.

    Denna valhänta hantering har skett, och sker alltjämt, med ignoranta försvarspolitikers tysta samförstånd.

    SvaraRadera
  6. Det finns bättre alternativ än Skogsbrandflyg tex MAFFS "Modular Airborne FireFighting System"

    http://krigsmakten.wordpress.com/2014/08/08/skogsbrandslackning/

    SvaraRadera
  7. Oberon,

    Ja, den sker alltjämnt med ignoranta försvarspolitikers tysta samförstånd...

    SvaraRadera
  8. Tänk att det är skolan och försvaret (det civila och militära) som avgör valet 2014.
    Alliansen går som tåget! Dvs inte alls.

    SvaraRadera
  9. SÅ frustrerande! Politiker vallfärdar dit och tar upp resurser, nyheterna rapporterar bara fel och syndabockar istället för vital information till de drabbade (är röken farlig? Hur många plan är i tjänst? Exakt spridning m.m.). Där tycker jag att man kan snacka om ineffektiv krishantering. Har du drabbats av branden på något sätt? Jag har gjort en omröstning på plusett:http://www.plusett.nu/omrostning-4508/har-du-blivit-paverkad-av-branden-i-vastmanland

    SvaraRadera