Han som bestämde

Ja, jag skrev i veckan en debattare i Dagens Industri. Vet att det är bekvämt att bara lägga ut sådant man redan skrivit en (1) gång. Delar likväl denna med Er:

En av Sveriges grundläggande försvarsideér har varit att kunna möta en eventuell fiende tidigt och i ett för honom ogynnsamt läge. Det vill säga när denne färdas över vatten eller genom luften. I praktiken har detta kommit till uttryck genom en försvarsekonomisk betoning av flygvapnet och marinen. Därtill har regering och riksdag uttalat att dessa stridskrafter i första hand har sina uppgifter i Sveriges närområde. För ett land som strategiskt kan betraktas som en ö framstår detta som en klok politik.

Det moderna slagfältet präglas av vapen med långa räckvidder och hög precision. För små länder, med begränsade resurser, är det svårt att ligga i framkant av en sådan utveckling. Alternativa strategier kan vara att sprida sina stridskrafter eller att så långt möjligt dölja dem. Ubåtar är ett exempel på vapen som kan föras mycket nära en fiende med liten risk för upptäckt.

Ubåtarna har i över hundra år varit en viktig komponent i försvaret. Bara de svenska ubåtarna kunnat lämna sina baser och gruppera sig i Östersjön skulle de haft en starkt avhållande effekt på var och en som planerat landstigningsföretag mot Sverige.

Dagens svenska ubåtar består av Södermanlands- och Gotlandsklassen, som färdigställdes på 80- respektive 90-talen. Särskilt de senare är fortfarande moderna och kan mäta sig med varje annan konventionell ubåt.

Ett problem är dock de långa ledtiderna för utveckling av nya fartygsgenerationer. Inte minst våra senaste kustkorvetter ur Visbyklassen är en sorglig bekräftelse på detta förhållande. Slutsatsen är att om vi inte i närtid beslutar att anskaffa nya ubåtar riskerar vår förmåga snabbt att avta. Givet de försämringar av omvärldsläget som nu avtecknar sig skulle en sådan utveckling innebära ett säkerhetspolitiskt risktagande.

För snart tre och ett halvt år sedan skrev dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Svenska Dagbladet att regeringen ville anskaffa två nya ubåtar för levererans i slutet av detta årtionde. Det bemyndigande till anskaffning som regeringen begärde beviljades av riksdagen redan samma vår. Sedan dess har lite hänt. Någon beställning av ubåtar har framförallt inte kommit till stånd.

I massmedia har det spekulerats i att den uteblivna beställningen beror på en bristande samsyn mellan den svenske beställaren och den tyske ägaren av ubåtsvarvet i Karlskrona. Alldeles oavsett vad problemen består i måste dödläget brytas. Sverige kommer att behöva sina ubåtar och redan nu är det fara i dröjsmål.

Om Försvarets Materielverk och ThyssenKrupp inte kan nå enighet måste frågan tas upp på politisk nivå. Givetvis ska det visas respekt för enskilda företags oberoende, oavsett om de är svenska eller utländska. Samtidigt går det inte att bortse från att även starka säkerhetspolitiska aspekter är involverade. Det är i sig tillräckligt för att legitimera en politisk dialog. Att det på förhand kan vara svårt att förutse vilka lösningar som är möjliga är i det sammanhanget inte någon nackdel.

Det är försvarspolitikens uppgift att vaka över våra militära förmågor. Näringspolitiska intressen bör hanteras av andra. Men med en, i allt väsentligt privatägd, europeisk försvarsindustri kan man inte blunda för de ofta komplexa sambanden mellan industriell kompetens och nationell förmåga.

Den svenska ubåtsindustrin vilar på ledande ingenjörskonst och stor hantverksskicklighet. Dessa viktiga, nationella resurser har inte enbart betydelse för förmågan att utveckla nya plattformar, de är även nödvändiga för vidmakthållande och utnyttjande av de investeringar som skattebetalarna redan gjort.

Den riktigt stora faran ligger i att den industriella kompetensen skingras. Staten kan knappast förvänta sig att enskilda företag ska tillhandahålla resurser som saknar uppgifter och heller inte förräntar sig. Nu gäller det att beställa nästa generations ubåt innan vi förlorat förmågan att leverera den.

 

Allan Widman

 

 

PS För några år sedan var konsulten Göran Persson, fd statsminister, i Karlskrona. I en intervju rådde han lokalpolitikerna att hålla "koll på varvet". För denna erfarne statsman var kopplingen mellan svensklokaliserad försvarsindustri och nationell, marin förmåga uppenbar. Jag kan tycka illa om att det är så, men vågar ifråga om våra ubåtar inte chansa. DS 

Repetition är kunskapens moder

Alla kanske inte läser Sydsvenskan. Inför en debatt ikväll i Malmö ombads jag att uttrycka min syn på omvärlden och det sätt som vi borde reagera. Ni har hört det förut:

 

Det svenska försvaret har länge varit ett lätt villebråd för olika grupper som vill driva sina egna intressen. Avsaknaden av tydlig hotbild och den militära allianslösheten har inte ställt krav på en nationell försvarsförmåga. Det ekonomiska utrymmet har istället tagits i anspråk av andra aktörer med stark vilja och tydliga dagordningar. Främst försvarsindustrin och horder av konsulter har kunnat sko sig. Men även fackliga och politiska intressen har tillgodosetts på bekostnad av förmågan till väpnad strid.

Försvaret av Sverige är inget särintresse. Men det finns gott om särintressen inom och utom Försvarsmakten och de står i vägen för återuppbyggnaden av försvaret.

Länge kunde Försvaret leva av det som brukar kallas ”arvet”; tusentals stridsfordon, hundratals stridsvagnar, stora mängder artilleri, helikoptrar, örlogsfartyg och stridsflygplan som fanns vid det kalla krigets slut . Långt in i förra årtiondet. fanns också många utbildade soldater

Inte minst försvarsindustrin har tryckt på för att betald och fungerande materiel ska skrotas. Varje vinstdrivande företag vill ju att det gamla ska kastas bort och ersättas med nytt. – oavsett om det gamla är tillräckligt bra.

Höga utvecklingskostnader har krympt försvaret. Stridsflyget är ett bra exempel. Varje ny generation har i princip lett till en halvering av antalet plan. Samtidigt har svenska statens oförmåga att ställa affärsmässiga krav lett till undermåliga och försenade leveranser.

ÖB säger ofta att personalen är försvarets viktigaste tillgång. Och så är det. Men precis som när det gäller försvarsmateriel, måste antalet officerare och soldater dimensioneras efter antalet förband. I krig ska en överstelöjtnant vara bataljonschef. Sveriges ska ha åtta manöverbataljoner, men i Försvarsmakten finns det 968 överstelöjtnanter/kommendörkaptener! Bortser man från hemvärnet har Sverige idag fler yrkesofficerare än soldater.

Sveriges närområde är under snabb förändring. Ryssland satsar i förhållande till sin BNP snabbare på sitt försvar än något annat land i världen. Trots korruptionen kommer den militära förmågan att öka kraftigt. Det innebär en ökad rysk närvaro i Östersjön och än fler incidenter.

Nyligen avslutades den ryska och vitryska militärövningen Zapad norr och söder om de baltiska länderna. Med tanke på att övningens ändamål skulle vara terroristbekämpning framstår de 70 000 soldaterna som deltog ha varit tillräckligt många.

Samtidigt går den politiska utvecklingen i Ryssland sedan länge åt fel håll. Det finns i praktiken ingen politisk opposition. Ingen rättstatlighet eller pressfrihet. Demokratiska krafter stämplas som utländska agenter och trakasseras. Det är ett faktum att de ryska vapnen inte längre står under demokratisk kontroll.

Militär förmåga och auktoritär, politisk utveckling har alltid varit en vådlig kombination. Det krävs inte mycket till analys för att konstatera att vår del av världen är långt mindre trygg nu än för tio år sedan.

Sedan några veckor arbetar försvarsberedningen med underlaget för nästa försvarsbeslut. Resultatet måste bli en stärkt, nationell säkerhet:

Sverige bör omgående söka medlemskap i Nato. Vare sig EU eller det nordiska samarbetet erbjuder några försvarsgarantier. På egen hand är Sverige för litet för att anta allvarliga utmaningar mot landets säkerhet.

Med början på Gotland måste en nationell försvarsförmåga byggas upp på nytt.

Inga stridsflygplan, örlogsfartyg eller stridsvagnar, får tills vidare avvecklas.

All anställd personal inom Försvarsmakten måste krigsplaceras och övas i sina befattningar.

Försvarsanslaget måste höjas i utbyte mot nya, välspecificerade militära förmågor. Viktiga exempel på detta är ytterligare en armébrigad och utökad beväpning till stridsflyget.

Det militära försvarets existensberättigande är krigsduglig bekämpningsförmåga – farlighet för potentiella fiender. Den insikten, liksom att världen är föränderlig, har under alltför lång tid saknats. Nu kan det mycket väl vara bråttom.

 

Allan Widman

Vi har inte rätt, men vi får rätt

Det vackra med perspektiv, är berättelsen. I morgon bitti anländer åtta stycken Strv 122 till Visby. I mars 2009 lämnade regeringen sin försvarsproposition till riksdagen. Då förlöjligades Folkpartiets förslag av Försvarsmakten och till och med av de egna regeringskollegorna. På en middag vid den kanadensiska ambassadörens residens förklarade Anders Lindström att det fanns tjugo mera relevanta förbättringar av vår insatsförmåga

Nu, vid leverans, inser de flesta att han inte hade rätt. Kanske är det mitt partis öde att inte ha rätt, men att så småningom få rätt. Det är ingen större hjälp när det gäller själva röstetalet. Likväl måste man få glädjas av bekräftelsen

Och det gör jag nu. Försvarspolitiskt intresserade talar ofta om tröskeleffekter. Att, med helst små medel, åstadkomma stor avhållsamhet. Jag tror att överskeppningen av ovannämnda stridsvagnar har mycket större effekt än något av de förslag som FML lämnat de senaste tjugo åren. Jag vill gärna höra påståenden om motsatsen.

Allan Widman

Här och nu?

Igår överlämnade Försvarsmakten perspektivplanen till regeringen. De knappa medlens inverkan på möjligheterna att förverkliga insatsorganisationen och det växande materielberget underströks på nytt.

Mot bakgrund av att varje myndighetschef någonstans måste utgå från att man "har de pengar man har" tycktes ÖB göra ett materielstrategiskt vägval:

- Med de ekonomiska ramar som regeringen föreslagit i budgetpropositionen för 2014 förordar Försvarsmakten att högkvalitativa och högteknologiska förmågor prioriteras framför en bibehållen förbandsvolym utrustad med föråldrad materiel som inte klarar att möta tänkbara hot eller kvalificerade motståndare.

- Effekt och kvalitet framför kvantitet, säger Sverker Göranson.

Det där låter kanske bra, men många av vår tids materielprojekt har som bekant underpresterat både avseende leveranstider och prestanda. I flera fall har höga, för att inte säga orealistiska, utvecklingsambitioner lett till nedgång, glapp och tapp i förmågor.

Med den omvärldsutveckling som rådde under 90- och delar av 00-talet kunde vi kanske kosta på oss dessa risktagningar. Nu framstår det inte som lika självklart att kasta bort det som är betalt och fungerande till förmån för smalare och mer osäkra förmågor i morgon.

Sverker Göransons företrädare, Håkan Syrén, gav 2006 ut det lilla häftet "Här och nu". I många avseenden en tänkvärd skrift, som argumenterade för att myndigheten i närtid skulle kunna leverera militär förmåga. Inledningsvis räknade ÖB upp de frågor som han ansåg relevanta för denna målsättning. Den sista av dessa frågor lydde: "Vad händer om omvärldsläget plötsligt ändras"?

Jag påstår inte att omvärldsläget undergått någon plötslig förändring. Snarare har Ryssland sedan Putins andra presidentperiod gradvis försämrats. Ryssland satsar sedan snart ett decennium hårt på en ökad militär förmåga samtidigt som den politiska utvecklingen konsekvent rört sig i en oönskad riktning.

Jag förstår att Sverker Göransons uttalande tas emot väl av den inhemska försvarsindustri vars existens just beror av utveckling. Men som skattebetalare och försvarspolitiker vill jag påminna om att nu snart kan vara här.

Allan Widman