torsdag 13 december 2012

Det ensamma och fulla ansvaret

Peter Neppelberg anser det viktigast att göra rätt. Wiseman börjar nu undra om vi inte gjort fel. Jag vet ärligt talat inte, men detta är vad jag sade i debatten...


Herr talman! Jag är den första att skriva under på att det behövs ett lyft av den svenska luftförsvarsförmågan. Detta kan naturligtvis åstadkommas på många olika sätt. Ett sätt som jag gärna hade sett varit fallet är att det beslut som vi i dag ska fatta hade föregåtts av en bred offentlig utredning om det framtida svenska luftförsvaret.

En sådan utredning hade haft förutsättningarna att identifiera de brister, de svaga länkar, som finns i delsystem och delfunktioner i det som sammantaget utgör det svenska luftförsvaret. Om vi hade engagerat oss för en sådan utredning hade vi snabbt sett att det behövs ett lyft i beväpningen i det svenska flygvapnet. Det är ett faktum att det svenska flygvapnet i dag förfogar över fler flygplan än vad det förfogar över radarjaktrobotar.

Det är också en sanning att vi inte längre har förmågan att med markrobotar bekämpa mål på marken. Medan grannländer rustar sig med mycket tunga verkansdelar i sådana robotar går Sverige mot friglidande med begränsad verkan.

Det är också uppenbart att vi hade behövt ett lyft av vår förmåga att stridsleda de flygplan som ingår i flygvapnet. Förmågan att säkert och hemligt från marken leda dessa i luften är ännu långt ifrån återställd. Det är också uppenbart för den som är intresserad av historiska perspektiv att vi behöver ett lyft vad gäller flygtidsuttaget. Flygtidsuttaget låter tekniskt och tråkigt, men det finns ingen enskild faktor som bättre beskriver den kompetens som våra flygförare har vid varje givet tillfälle.

En luftförsvarsutredning hade naturligtvis också kunnat avslöja andra svagheter. Låt mig parentetiskt nämna det markbaserade luftförsvaret, som utgör ett utomordentligt viktigt skydd för flygplan på marken. Låt mig också nämna det så kallade krigsbassystemet, som numera bara är en spillra av sitt forna jag.

Det är viktigt att ständigt komma ihåg att det yttersta målet med luftförsvarsverksamhet är att ge verkan i ett fientligt mål. Vi måste också förstå att den ambitionen hotas av brister i delsystem, beväpning, flygtrim, underhåll, skydd, infrastruktur. Kedjan, herr talman, är aldrig starkare än dess svagaste länk. Därför, herr talman, hade jag personligen gärna sett att en luftförsvarsutredning hade föregått den debatt som i dag sker.

Visst är det dock så att även plattformar, det vill säger flygplan, behöver lyfta sin förmåga från tid till annan. Även detta, kan man konstatera, kan göras på olika sätt. Det kan göras successivt, med mellanliggande utvärderingar och med beaktande av den tekniska utveckling som hela tiden pågår. Det kan också, herr talman, göras i ett enda svep med siktet ställt 30 år in i framtiden. Då ska man dock vara medveten om de ekonomiska, tekniska och strategiska risker sådana beslut kan innebära.

Beredningen har inte varit så omfattande som man kunde önska, och det finns två frågor jag tycker behöver belysas i den debatt som återstår.

Den ena gäller de länder till vilka Sverige har exporterat den så kallade C/D-versionen i dag. Det är mer än en handfull. Senast i veckan kunde vi läsa att Tjeckien nu förhandlar med den svenska staten om en fortsatt leasing av sina 14 flygplan till ett fast pris mellan 2014 och 2024. Vi vet att Sydafrika har gjort en ny investering som de menar ska vara under väsentligt längre tid än Sverige har för avsikt att flyga C/D-maskinerna.

Min fråga är: Om det är så att vi ska tillhandahålla och vidmakthålla C/D för våra exportländer, vem kommer att få bära kostnaden för detta efter 2024 då C/D-versionen enligt planerna ska försvinna ur den svenska flygtidsproduktionen? Jag misstänker, herr talman, att svaret på frågan kan vara Försvarsmakten. I så fall behöver naturligtvis detta också lyftas i diskussionerna.

Den andra frågan jag har och som jag menar måste belysas handlar om optionen avbeställning. För det fall där Schweiz inte fullföljer en anskaffning av E-versionen före 2014 har svenska staten en möjlighet att avbeställa flygplanen. Det är bra att det är på det sättet, men å andra sidan vet vi att vi har en pressad leveransplan. Redan 2017 ska det börja hända saker här.

Frågan är då: Hur vårdar man och vidmakthåller man optionen om avbeställning om vi samtidigt tvingas att tidigt ta på oss stora utvecklingskostnader? Även denna fråga borde bättre belysas i debatten.

Den svenska regeringen har i sin vishet sagt att de marina stridskrafterna och flygstridskrafterna i första hand ska verka i vårt närområde. Jag tycker att detta är ett klokt uttalande. Det är med dessa stridskrafter, med fjärrstridskrafterna, vi har möjlighet att på ett mycket tidigt stadium möta en fiende på väg mot vårt land. Vi har också med dessa stridskrafter förutsättningar att göra det i ett läge som är synnerligen ogynnsamt för en fiende, nämligen på eller under ytan eller genom lufthavet.

Samtidigt är de flesta av oss medvetna om att förmågelyft tar tid. Låt mig bara kort nämna två exempel: kustkorvetter och helikoptrar. Här finns materielprojekt som på grund av olika svårigheter har förlängts långt fler år än vad som är rimligt. Följden har blivit att våra förmågor på dessa områden har sjunkit under det att generationsväxlingarna skett.

Flera talare har varit inne på frågan om rysk upprustning. Den är ett faktum. Ryssland går nu från att satsa ca 3 procent av BNP på sina stridskrafter till att satsa närmare 4 procent de kommande åren. När det gäller den politiska utvecklingen delar jag i och för sig Peter Rådbergs uppfattning; det finns ingenting som tyder på att Ryssland med sina resurser skulle hota Sverige i dag. Jag kan dock samtidigt konstatera att såvitt angår demokratisk utveckling går den för närvarande i helt fel riktning.

Det faktum att stormakter i vår närhet rustar, tillsammans med en oklar politisk utveckling, utgör ett risktagande. För dessa risker måste Sverige naturligtvis ta höjd. Det ger sammantaget en större osäkerhet om den säkerhetspolitiska framtiden, och de förmågenedgångar som ofta är förenade med generationsskiften gör att det beslut som fattas i dag inte kan betecknas som annat än djärvt.

De kommande åren tror jag att man behöver uppställa ett antal tydliga krav för generationsväxlingen eller övergången till ny teknik. Det första kravet är naturligtvis att betalda, fungerande C/D-flygplan inte avvecklas förrän de nya E-flygplanen är på plats, är operativa och har fått sina vapen integrerade. Men jag kan till detta gärna också lägga att det i det förslag regeringen nu har riktat till riksdagen inte finns några förslag på att avveckla C/D-versionen i det svenska flygvapnet.

Om vi får en försämrad omvärldssituation, herr talman, är det min förhoppning att vi ska behålla så många C/D-flygplan vi över huvud taget kan. Dessa plattformar blev operativa fullt ut i det svenska flygvapnet 2004, och de har som någon tidigare påpekade många goda år kvar. De representerar också viktiga säkerhetsresurser för Sverige.

Kanske allra viktigast är ändå frågan om flygtidsuttaget. Historiskt har det sjunkit, herr talman, sedan jag trädde in i denna kammare 2002. Det är mycket problematiskt, för det finns ingen enskild faktor som berättar så mycket om vår luftförsvarsfråga som just en flygtimme. När en flygtimme noteras i protokollet vet vi nämligen att klargöringen har övats, att underhållet fungerar och att stridsledningen har varit i gång. Vi vet att våra flygförare har höjt sin personliga kompetens. Därför, herr talman, är det hit vi behöver rikta vår uppmärksamhet under de kommande tio år då generationsväxlingen pågår.

Herr talman! Flera tidigare talare har varit inne på att det beslut vi i dag fattar är stort, långsiktigt och djupt allvarligt. Jag har ingen avvikande uppfattning. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att detta är det största beslut denna generation försvarspolitiker är med och fattar. Den som påstår att detta är ett lätt beslut tror jag inte riktigt håller sig till sanningen.

Mot bakgrund härav är det dock viktigt att slå fast att alla de som nu deltar i detta beslut – vår regering och samtliga de partier i denna kammare som i dag eller möjligen vid nästa voteringstillfälle ställer sig bakom förmågelyftet – är de som ensamt och fullt har det politiska ansvaret för luftförsvarsförmågan fram till 2040-talet. I denna krets av ansvariga personer ingår givetvis också jag. Det vill jag gärna framhålla.

Varför säger jag då detta? Jo, jag säger detta därför att en resa nu avslutas och en annan resa påbörjas. Den ska pågå i 30 år, och det är under dessa 30 år vi alla har ett ansvar för att nu vårda detta beslut. Vi ska se till att vi får ett system av system som är i balans och se till att vi uppnår det som är det yttersta ändamålet med våra flygstridskrafter – en krigsduglig, beprövad bekämpningsförmåga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag på samtliga av betänkandets punkter utom punkterna 3, 7 och 8.

 
Allan Widman

24 kommentarer:

  1. Herr ledamot!

    Jag vill få tillagt till protokollet att jag alltid varit skeptisk till den anskaffning som nu görs i den specifikation och numerär som varit aktuell sedan sommaren.

    Däremot håller jag fast vid att en stor uppgradering av svenskt stridsflyg är av nöden och tiden börjar nu bli mycket knapp för detta. Frågan är om det nu tänkta leveransschemat är tillräckligt snabbt.

    SvaraRadera
  2. Allan

    Tycker nog du är lite snabb att läsa in att "Peter Neppelberg tycker att det viktigaste är att göra rätt ..."

    Jag ställer inte "göra rätt" mot att "göra något". Man måste faktiskt kunna göra bådadera.


    Vad är då "att göra rätt"?

    Det finns knappast ett givet svar utan varje situation kräver sin analys av problemet, oavsett om det gäller att upphandla infanterispadar här och nu eller utveckla JAS över decennier.
    Analys och beredning är självklart olika komplicerad. Ibland måsta man dessutom förenkla frågeställningarna för att komma fram till ett resultat inom rimlig tid.

    Min kritik, oavsett om det handlar om regeringen och riksdagens eller FM hantering av en komplex fråga, är att man slarvar med beredning av underlag så "rätt" beslut inte tas.


    Låt oss ta anskaffningen av JAS 39 i framtiden som exempel. Hur många flygplan behöver vi egentligen samt hur moderna dessa skall vara.
     
    Vad är rätt och vad är fel?
     
    Svaret är kanske 0 (noll) om vår ambition är att vi är likgiltiga till vad som flygs i vårt närområde och i värsta fall över oss. Det kan säkert fungera lika bra med LV-förband.
     
    Svaret är kanske 14 om syftet är att kontinuerligt hålla två flygplan kontinuerligt 12/365 (dagtid incidentberedskap) över Sverige och vårt närområde. Beväpning akan och spaningskapsel.
    Förutom detta kan vi kanske delta på någon flygdag varje år i Dala-Järna eller Linköping. Dessa flygplan behöver knappast vara avancerade utan vi kan säkert lösa det med gamla JAS 39 A/B som gångtidsförlängs ty skrov har vi gott om.
     
    Skall vi däremot hålla "en stormakt stången" i låt säga 48 tim intill dess vi undsätts av någon organisation med resurser/muskler är antalet 100 realistiskt och som har prestanda och beväpning som dagens JAS 39 C/D. Tyvärr måste antalet öka allt eftersom tiden går då vårt tekniska/taktiska/prestanda underläge måste kompenseras med ökat antal.
     
    Alternativet är att minska antalet och öka prestandan/vapnen så den är överlägsen motståndarens vid varje given tidpunkt. Då kanske det behövs minst 40-60 JAS 39 E eller kanske 60-80 beroende på hur vi värderar ett framtida hot.
     
    Problemet är att vi idag inte vet hur många flygplan motståndaren kommer att ha och vilken ambition som finns att utnyttja dessa.
     
    Det finns mao idag inget JAS-beslut som är rätt och inget som är fel. Vilket som var det rätta det vet vi först efteråt och då kan det vara försent!


    Det som däremot är "rätt" är att grundligt utreda frågan gärna i en luftförsvarsutredning som ser över hela spektrat och bredden från nu och framöver så att det optimala (dvs för helheten bästa) beslutet tas. Förhoppningsvis är det "bästa" beslutet samma sak som "rätt" beslut.



    Reflektion:
    Man kan ju alltid leka med tanken
    om Hitler aldrig fötts var 1925 års försvarsbeslut "rätt" ...
    eller
    om Grekland, Spanien, Italien, Portugal och Irland inte levt över sina tillgångar hade ett ja till Euro-valuta i Sverige varit "rätt" ...


    Allan, stå på dig om en bred och allsidigt sammansatt luftförsvarsutredning. Det är ännu inte för sent. Den behövs!

    Vänligen
    Peter Neppelberg
     

    SvaraRadera
  3. Wise!

    Tillägget är noterat.

    Peter,

    Ditt resonemang om rätt och fel är naturligtvis helt korrekt. Som Du påpekar är sanningen helt beroende av tid och sammanhang. Dock har majoriteten alltid rätt i vårt demokratiska samhälle.

    Nej, det är kanske inte heller för sent för en LFU som gräver där vi står.

    SvaraRadera
  4. Demokrati innebär inte att majoriteten har rätt utan att majoriteten bestämmer; de två kan men behöver inte sammanfalla.

    Det är nog just det att jag gett upp allt hopp om att det svenska politiska systemet kommer att ta försvars- och säkerhetspolitiken på allvar som gör att jag inte är särskilt aktiv i debatten på bloggarna längre.

    Det kommer att bli en prolongerade ekonomi, d v s fortsatta neddragningar i en takt motsvarande kostnadsökningarna, och på 20-talet kommer Försvarsmakten att ha blivit halverad en gång till (för vilken gång i ordningen det nu blir).

    Hur man än fördelar de neddragningarna kommer resultatet inte att bli ett återskapade av någon form av grundläggande nationell försvarsförmåga, så vi får hoppas att det aldrig blir en allvarlig konflikt i Östersjöområdet - för vi håller på att för mycket lång tid framöver välja bort möjligheten att inte lyda Ryssland i ett skarpt läge.

    Vi håller på att avveckla den mest grundläggande grunden för staten Sverige, och inga utöver de närmast berörda och några tusen specialintresserade verkar överhuvudtaget bry sig.

    Jag får lov att finna mig i att det här är vad som beslutas i demokratisk ordning, men ingen och ingenting kan få mig att acceptera att det skulle vara rätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. @ Forsno
      Instämmer till 100 %. Tillståndet inom den så kallade "Försvarsmakten" utgör ett synligt bevis för att våra politiker de facto har fel.

      Orsaken till deras felaktiga politik är att demokratin är behäftad med ett inbyggt systemfel: Vilken medborgare som helst kan nämligen bli vald till politiker. Varken kunskap eller sunt förnuft erfordras för att bli vald. Inställsamhet och falskhet kan däremot underlätta.

      Det ovanstående förklarar varför samhället ser ut precis som det gör.

      Flygsoldat 113 Bom

      Radera
    2. Ville bara ta chansen att säga, fan vad bra sagt. Jag citerade dej i länken till den här bloggen på min Facebook. Kudos, dude.

      Radera
  5. Allan -
    Det är sagt intill leda att det är svårt att spå om framtiden. Vad Hitler skulle hitta på när han fann sitt substitut för konstnärskarriär och hur oansvariga ett antal medelhavsvländers politiker kan vara när de köper röster har gett överraskande konsekvenser. Handen på hjärtat, utredningar om framtida luftförsvar (eller helst om flygstridskrafternas framtida förmågebehov) kan ju inte träffa särskilt rätt bland alla vändningar historien kan ta under årens lopp. Jag förstår att ni politiker måste ha något bakom ryggen om/när väljarna anklagar er för felbeslut. Det viktiga i nuvarande läge är dock att bygga in så stor flexibilitet och handlingsfrihet som möjligt; då kan vi i bästa fall justera våra system både vad gäller antal och teknik.

    I övrigt vill jag ge dig en eloge, Allan, det du framförde i Riksdagen var bra. "Det är också en sanning att vi inte längre har förmågan att med markrobotar bekämpa mål på marken. Medan grannländer rustar sig med mycket tunga verkansdelar i sådana robotar går Sverige mot friglidande med begränsad verkan" gladde mig mycket. Hade du sagt "....fungerande C/D-flygplan inte avvecklas förrän de nya E-flygplanen är på plats i med hänsyn till hotbilden tillräcklig mängd, är operativa och har fått sina vapen integrerade" hade jag varit än gladare. Men OK, fortsätt att peka på att mängden flygplan inte får låsas idag.
    bosse

    SvaraRadera
  6. Mycket bra framfört Allan. Sakligt och begripligt så att även de minst kunniga i Riksdagen kan förstå allvaret.

    Mvh/
    Rikard Hagman

    SvaraRadera
  7. Jag håller med Allan i stort.
    Fråga 1:
    Försvarsmakten säger sig även ha tittat på utländska flygplansalternativ. Vilka är dessa?
    Fråga 2:
    Med F-35 och PAK-FA i omgivning, kommer Gripen E med tillhörande system att vara konkurrenskraftigt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fråga 2: Det beror helt på vad man väljer för innehåll i JAS 39E och det styrs av politisk nivås inriktning, framförallt ekonomiskt. Väljs nivå utifrån vad Schweiz anser sig behöva så kommer Gripen E med största sannolikhet att vara hjälplöst efter.

      Vill man inte att så ska vara fallet så finns två alternativ. Antingen ett omfattande budgettillskott för att köpa just F-35 ellr PAK-FA. Alternativ två är ett mindre budgettillskott för att ge JAS 39E egenskaper som uppväger andra brister.

      Numerär underlägsenhet kan uppvägas med teknologisk överlägsenhet i form av prestanda eller ledningsöverläge. På Viggentiden uppvägde vi Su-27 prestandamässiga överlägsenhet och överlägsenhet i vapen genom numerär och ledningsmässig överlägsenhet med hjälp av datalänkar.

      Med JAS 39E kan man fråga sig vad som Regeringen har tänkt sig ska skapa den överlägsenhet som kompenserar en numerär nivå som ligger 20 flygplan under den lägsta nivå som Försvarsmakten satt som skamgräns för att med kvalificerat luftvärnsstöd (nyanskaffning) möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige eftersom JAS 39E med allra största sannolikhet inte kommer att uppnå överlägsenhet vare sig när det prestanda, numerär, sensorer, ledning eller vapen?

      Två möjliga svar gives:

      1. Regeringen har inte förstått problemet
      2. Regeringen bryr sig inte utan sätter industripolitiken främst

      Radera
  8. Tack för svar. Min slutsats är som jag trodde att Gripen E måste vara optimlt utrustad och numerärt väl tilltagen om systemet ska stå sig.
    Regeringens förslag om 40-60 plan tror jag är ren förhandlingstaktik. Man ämnar på sikt skaffa 80 plan men vill inte komma med alla pengarna på bordet inför förhandlingar med industrin. Kalla mig naiv.
    Varför skulle Schweiz ha lägre kravspecifikation? I så fall, vad är viktigast att gripen E har ur svensk synpunkt?
    Är det alltså F-35 som man har som alternativ? PAK-FA låter inte politiskt realistiskt som alternativ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låt hoppas att det är förhandlingstaktik. Det är i så fall en oerhört riskabel sådan och förmodligen en av de sämre förhandlingsstrategier jag bevittnat.

      Börja med att titta på den schweiziska geografin. Det är litet och förhållandevis runt land med nära till gränserna. Gränserna är dessutom till i högsta grad demokratiska och industrialiserade länder. Sverige är ett i jämförelse mycket stort land där drygt hälften av gränsen är vatten och som därtill har en världens största militärmakter som dimensionerande faktor i närområdet.

      Radera
    2. Jag förstår din poäng. Men Schweiz ska ju nu beställa Gripen 39 E med större skrov (alltså mer bränslekapacitet) och nyare motor. Vad exakt kan de tänkas inte vilja ha som påverkar vårt behov negativt? Föreställer mig att båda länderna vill ha allt som går att beställa till vad gäller elektronik, ASEA, motmedel etc, eller?
      Jag må vara naiv men det verkar löjligt att pruta på det redan billigaste alternativet. Det var väl därför som man ville uppnå synergi med ett annat land vid beställning?

      Radera
    3. Visst uppnår man vissa synergieffekter om man beställer tillsammans med andra länder, men då krävs det att man är överens om kravspecifikationerna. Man får aldrig det man själv vill ha utan ofta en massa saker som någon annan vill ha respektive att man inte får det man själv vill ha.

      Utan att diskutera exakta detaljer och prestanda i den nu pågående affären. Schweiz har inga som helst behov av att kunna verka mot sjömål. För svensk del är verkan mot sjömål med stridsflygplan alltid det högst prioriterade med allt vad detta innebär i form av motmedelssystem, sensorer och ner till annorlunda krav som tålighet mot fågelkollisioner. Vad blir resultatet? Sverige har behov av ett flygplan som kan klargöras under ytterst fältmässiga förhållanden i ner till -40 °C. Har Schweiz eller Brasilien dessa behov? Tro mig, det finns ett antal detaljer som för svensk del påverkas i högsta grad negativt. Lägg därtill dessutom det faktum att Regeringen underfinansierar anskaffningen med 5 mdr bara till 2019 och ännu mer därefter. Dessa 5 mdr ska tas ur en budget på ca 40 mdr kr för materielanskaffning. En budget som redan var underfinansierad med ytterligare 25 miljarder för kritiska anskaffningar som sedan tidigare skjutits upp.


      Apropå synergieffekter: "Dumperahaubitsen" Archer skulle prompt köpas tillsammans med Norge enligt politiska krav eftersom detta skulle ge synergieffekter. Nu framhålls att besparingen är 400 milj kr genom detta köp. Frågan är vad man jämför med och hur man jämför. Resultatet är i alla fall att vi får en haubits monterad på ett dumperchassi som är så förändrat att tillverkaren att fördelarna med standarddumperkomponenter helt fallit bort och vad värre är – Sverige står helt utan tungt artilleri under kommande år till Archer levererats då samtliga haubits 77B som utgör grunden till Archer tagits ur tjänst för detta ändamål. 77A är sedan flera år tagen ur tjänst. Skulle Sverige få för sig att köpa mer än 24 pjäser går detta inte eftersom det inte finns fler 77B i världen - såvida inte Indien går med på att sälja tillbaka några av sina pjäser.

      Radera
    4. Tack för utförligt svar. Frågan är då, om vi förutsätter att Sverige och Schweiz till slut får den prestanda man behöver, om det blir billigare med synergi och samarbete totalt sett?
      Jag är ingen försvarsexpert utan intresserar mig för detta som akutläkare. En grundläggande princip för prehospital vård är "secure the scene", dvs skadeplatsen ska säkras innan man skickar in sjukvårdare.
      Denna princip kan lätt tillämpas i ett större samanhang och jag vill inte se att svenskt försvar hamnar på efterkälke jämfört med vår omvärld...

      Radera
  9. Gustav Wasa sa...

    Alla som mer än ytterst flyktigt följt debatten kring ett förmågelyft av JAS 39 Gripen de senaste åren torde vara väl införstådda med att det inte bara i första hand utan helt och hållet handlat om att nu få till vad som krävs för acceptans i ett exportland.

    Sverige har förbundit sig att köpa ett antal KC-390 av Brasilien i fall de väljer oss. Sverige har i Storbritannien igångsatt utvecklingen av en hangarfartygsbaserad version (Sea Gripen) för att kratta manegen för en export till Brasilien och Indien.

    - Har jetdrivna lufttankningsflygplan (KC-390) eller hangarfartyg någonsin varit i närheten av en svensk kravspecifikation?

    Att först nu upptäcka det obestridliga faktum att Schweiz knappast är intresserade av att betala extra för till exempel räckvidd för något sådant som offensive counter-air utanför edsförbundets gränser är väl sent. Nu gäller det istället att inrikta sig på de motköp som kommer att bli aktuella.

    - Vilka turbopropdrivna flygplan vill vi köpa från Pilatus? Vilka automatkanoner från Oerlikon?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu är det väl SAAB och inte Sverige som satt igång Sea Gripen projektet(?). Att SAAB är ett företag på en internationell marknad som vill sälja prylar har jag inget problem med.
      Jetdrivna lufttankningsplan låter som overkill, det håller jag med om, men jag har inte mer kunskap i detta.

      Radera
    2. Nej, Sverige har inte förbundit sig att köpa varken KC-390 eller Super Tucano av Brasilien utifall de väljer att anskaffa Gripen. Frankrike har förbundit sig att anskaffa KC-390. Boeing har ingått i strategiskt samarbete med Embraer för att marknadsföra KC-390. Inte Sverige.

      Det enda man utlovat från Svenskt håll är att inkludera KC-390 och Super Tucano då man tittar på alternativ för att ersätta Tp84 respektive Sk60. Du får också gärna förklara hur jetdrivna lufttankningsplan skulle vara sämre än propelldrivna flygplan.
      Med jetdrivet kontra turboprop har du högre hastigheter vilket lämpar sig bättre för jetdrivna stridsflyg. Turboprop är mer lämpat för att lufttanka helikopterförmågor vilket USAF och framförallt USMC utnyttjat till stor del, medan stridsflyg i regel blir lufttankade från e.g. KC-135 och KC-10.

      Sedan är det på Saabs egna initiativ som man utvecklat ett forskningscenter i England för utveckling av ett hangarfartygsbaserat Gripen-plan. Är det fel? Som jag ser det kan endast det hjälpa Saabs chanser att sälja fler flygplan utomlands vilket i sin tur minskar fly-away kostnaden och delar kostnader på fler användare.

      Radera
  10. Gustav Wasa sa...

    Finland och Schweiz flyger runt med hangarfartygsversionen av F-18. Versionen för landbaserad F-18, som FMV ville att Sverige skulle anskaffa om vi skulle anskaffa färre än 300 stridsflygplan 1982, lade Northrup ner samma år.

    Gunnar Lindqvist skriver i sin bok "JAS 39 Gripen" utgiven 2003 på sidan 71:

    "Upphandlingen övergick alltså från konkurrensupphandling till monopolupphandling. Det innebar att vi fick alla nackdelar med konkurrensupphandling samtidigt som vi fick alla nackdelarna med monopolupphandling. Under föregivande av att konkurrens rådde hade ÖB förhindrat FMV att tillsammans med IG-JAS få fram det mest kostnadsoptimala flygplanet. Monopolmetoden tog bort all priskonkurrens. FMV borde i detta läge tillskrivit regeringen och begärt skriftliga direktiv om det nya upphandlingsförfarandet, och därvid påpekat att det stred mot riksdagens beslut. För husfridens skull gjordes inte det."

    Tyvärr bedömdes inte ens F-18 Hornet säljas i tillräcklig numerär för att legitimera två versioner optimerade för varsitt ändamål.

    Om det blir Sea Gripen som blir Super JAS, så kommer svenska staten givetvis också att anskaffa nästa generation stridsflyg för svenskt bruk med en sådan hangarfartygsförmåga. Handlingsplan JAS Gripen argumenterar i 2007 års vårproposition för begreppet "ensad flotta". Sverige kommer i enlighet därmed mest sannolikt att skrota ut JAS 39C/D när vi får JAS 39E. Inte skulle väl Sverige vilja sitta med 40-60 st flygplan som skiljer sig från de kanske mångdubbelt fler som Brasilien och Indien kan komma att operera?

    Stridsflygplan är fyllda av ingenjörsmässiga avvägningar. Det som behövs för en viss funktionalitet och vissa prestanda kostar alltid inom oförändrad vikt, motor och kostnadsram andra funktioner och annan prestanda.

    Just nu är det schweiziska säkerhetspolitiska prioriteringar som låser kravspecifikationen för JAS 39E. Detta flygplan kommer säkerligen att bli alldeles excellent för ett litet land som vill operera inom sitt eget luftrum, men kräva betydande ytterligare utveckling om det därefter ska gå vidare och passa för en regional stormakt i vardande som vill projicera makt runt sin kontinent med hangarfartyg.

    - Vad som behövs för Sveriges luftförsvar utreder vi i perspektivet bortom 2040. Svenska krav fram till 2040 är inte sekundära vid framtagandet av JAS 39E. De är i bästa fall tertiära.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låt oss se vad det blir om något år. Indiens kravspecifikation tror jag inte missgynnar Sverige. Däremot tror jag att det är osannolikt att dessa stormakter väljer 39 Gripen av politiska skäl. Alternativet är att köpa 39 E till ett förmodat ännu högre pris specificierat för Sverige alena eller det ännu dyrare F-35.
      Sea Gripen, om den blir verklighet, kommer säkerligen finnas i en egen version (jämför med Rafale). Schweiz lär inte kräva hangarlandningskapacitet.

      Radera
    2. Gustav Wasa sa...

      Det är just att vänta in exportkunder och se vad som då händer, som är Sveriges anskaffningsstrategi för stridsflygplan. Genom motköpen blir den svenska JAS-exporten också styrande för mycken annan framtida försvarsmateriel.

      För ett par år sedan var det Norge som var prioriterad JAS-exportkund och som i praktiken styrde och ställde med oss. Att Norge var synnerligen intresserade av JSF F-35 Lightning II och JAS främsta konkurrent i NORDEFCO-landet Norge var ingen hemlighet.

      Att F-35 är ett stealthflygplan kunde vi inte göra så mycket åt. Däremot att de avses bära de pyttesmå frifallande Small Diameter Bomb (SDB) i sitt inre vapenutrymme kunde vi försöka ta udden av genom att redan för JAS 39C/D gå från attackrobotar av typ Maverick till just SDB hängande öppet under vingarna. Norge skulle inte behöva skaffa F-35 för att kunna fälla SDB.

      Idag står vi med en framtida attackbeväpning till Super-JAS/JAS 39E som har 17 (sjutton) kg sprängämne i sin verkansdel. Tack för det Norge!

      Radera
    3. Problemet låter som att köpa en begagnad bil; ständiga kompromisser med utrustning, färg, prestanda pga begränsat utbud. Menar du att det blir mer kostnadseffektivt att Sverige beställer krigsmateriel själva utan samverkan med andra länder? Beställer man en ny bil får man precis som man vill ha den men till en helt annan kostnad...

      Radera
  11. Gustav Wasa sa...

    Sverige är ett militärt allianslöst land, som kan komma att utsättas för fysiskt påtagliga påfrestningar av sådan omfattning att de i säkerhetspolitisk mening är existensiella såväl statsrättsligt som på det individuella planet. Dagens svenska medborgare eller deras ättlingar kan komma att utsättas för fysiskt, moraliskt och psykist våld, som det inte räcker att ringa till socialjouren eller polisen för att få att upphöra.

    Den som barnlös låtit sterilisera sig kan lättsinnigt andas ut. Resten av dagens svenska engagerade och ansvarsfulla medborgare har att inför sina barn svara för konsekvenserna av sin uraktlåtenhet att handla.

    Vare sig man köper begagnad eller ny teknisk materiel ensam eller i en med annan part gemensam affär, så bör man i förväg rangordnat definiera vad man absolut behöver och vad som man kan undvara. Detta intellektuella arbete för sitt luftförsvar gör nu Sverige i en offentlig parlamentariskt sammansatt utredning för perioden efter 2040, men inte för perioden dessförinnan.

    Den som i julhandeln inte vet vad han eller hon vill köpa kan få hjälp av en "personal shopper". Och rent psykologiskt kan det förvisso hjälpa om vad som ska bli en försenad julklapp till sig själv uppfattas vara mycket fömånligt prissatt. Det var på rean är för mången ett fullgott argument i sig.

    Det är min bestämda uppfattning att när statsmakterna anskaffar försvarsmateriel för mångmiljardbelopp utan att dessförinnan låtit arbeta igenom ett gediget beslutsunderlag, så går det inte att ens antydningsvis veta vad som i slutändan materialiserar sig. Eller att i värsta fall ställa politik, byråkrati och leverantör till ansvar utifall leverans uteblir eller visar sig bli dyrare än vad som i förstone förespeglades.

    Vi vet alla att det ursprungliga fastpriskontraktet för JAS 39 Gripen några år senare inte var värt pappret det var skrivet på. Under 2013 avses den svenska statsmakten teckna ett kontrakt för ett flyplan benämnt JAS 39E vars tekniska specifikationer ännu inte föreligger ens i hemlig dokumentation i den djupa staten.

    Vi behöver alla innerligt be och massivt tro för att det inte ska ta en ände med förskräckelse. Likväl vilar ansvaret orubbat på alla som läst denna text. Att man varit lojal med sitt parti eller sin myndighet båtar föga.

    SvaraRadera