I Sälen fick även veteransoldatpolitiken ett utrymme. Fredsbaskrarnas Bo Wranker, Översten Peter Öberg och undertecknad fick en sammanlagd kvart på oss för insäljande. Naturligt, inte minst på tanke att den nya lagstiftningen just trätt ikraft med livslångt ansvar för skadade soldater, rätt till stöd även om arbetsskada inte kunnat bevisas och, för första gången, en självständig rätt till information och hjälp för anhöriga.
Peter Öberg satt med i utredningen som Försvarsmaktens sakkunnige. Han är en oförvitlig och mycket begåvad person. Finns det någon objektiv rättvisa kommer även han en dag att vara flaggofficer i våra väpnade styrkor. Han hade vänligheten att å myndighetens vägnar tacka för undertecknads engagemang för den goda saken. Sådant värmer. Likväl kan jag inte undgå känslan av att det handlade om att nu tar vi befälet: Thank You, but we'll take it from here...
Det är naturligtvis känsligt att utomstående blandar sig i myndighetens "inre angelägenheter". Mikael Odenbergs beslut att tillsätta en veteransoldatutredning var i sig oortodoxt. På något sätt implicerade det ju att soldaters väl och ve också kunde vara en politisk angelägenhet.
Min uppfattning är att Försvarsmakten behöver sina politiker. Om inte annat brukar just det som politiker vill ha få kosta pengar. Just nu befinner vi oss också i en anda när svenska soldaters hälsa, kanske för första gången någonsin, blivit ovärderlig. Därtill kanske det finns någon sorts ledarskap hos de folkvalda; representanterna för vår demokrati. Folkförankring?
Försvarsmakten har nu att implementera den nya lagstiftningen och svara upp mot regeringens regleringsbrev på området. Det handlar om anhörigpolicy, förbättrad rekrytering och personlig uppföljning samt veteranadministrativ enhet i Högkvarteret. En förutsättning för att detta ska ge avsedd effekt är också att det politiska trycket består. Sverige behöver en politiskt utsedd veterandelegation som värnar dem som satt sin säkerhet på spel för andras.
Allan Widman
onsdag 26 januari 2011
måndag 24 januari 2011
Tillväxt
Det talas en del om mängden generaler i den svenska Försvarsmakten. Den nya rullan från den 1 december 2010 ger besked.
Generals- och amiralspersonerna är nu uppe i 41 jämfört med 38 den 1 april 2007. Således en ökning med knappt åtta procent.
Antalet överstar och kommendörer har under samma tid ökat från 145 till 169. Det är en ökning med drygt 16 procent.
Värt att notera är att Tony Stigsson inte längre upptas i förteckningen.
ÖB, Sverker Göransson, var den 1 april 2007 generalmajor. Som numera fyrstjärnig tycks han ha gjort den snabbaste karriären mellan aktuella år.
En gång i tiden kunde vi slå upp varje svensk yrkes- och reservofficer i Försvarsmaktens rulla. Själv har jag fortfarande ett ex från 1999. Kanske kan PRIO en dag återskapa en liknande källa till kunskap om dagens och framtidens officerare.
Allan Widman
Generals- och amiralspersonerna är nu uppe i 41 jämfört med 38 den 1 april 2007. Således en ökning med knappt åtta procent.
Antalet överstar och kommendörer har under samma tid ökat från 145 till 169. Det är en ökning med drygt 16 procent.
Värt att notera är att Tony Stigsson inte längre upptas i förteckningen.
ÖB, Sverker Göransson, var den 1 april 2007 generalmajor. Som numera fyrstjärnig tycks han ha gjort den snabbaste karriären mellan aktuella år.
En gång i tiden kunde vi slå upp varje svensk yrkes- och reservofficer i Försvarsmaktens rulla. Själv har jag fortfarande ett ex från 1999. Kanske kan PRIO en dag återskapa en liknande källa till kunskap om dagens och framtidens officerare.
Allan Widman
Förklara!
Just nu sprider sig ett nytt mantra uppe på Lidingövägen 24: "Klart att det inte går med så få heltidsanställda soldater". Mantrat syftar på den uppenbara stollighet som präglar riksdagens beslut om att minst tre fjärdedelar av soldaterna inom markstridskrafterna ska vara periodvis tjänstgörande.
Hög som låg inom försvaret har för mig försökt att förklara varför det inte går med mindre än nästan hälften heltidsanställda. Ingen har lyckats. Om det beror på mina bristande utförsgåvor eller undermålig pedagogik kan naturligtvis diskuteras.
För bara två år sedan hade vi i princip inga soldater anställda förutom dem i utlandsstyrkan. Likväl kunde vi jaga ihop folk till Battle Groupen och en hel del andra insatta eller beredskapssatta förband. Vi hade i princip samma personalförsörjning när Ulf Henricsson på 90-talet med några månaders förberedelser kunde stampa fram en bataljon till Bosnien. Den behövde heller inte skämmas för sig vid en jämförelse med andra länder.
Man kunde tycka att reservister med beredskapstillägg skulle vara ett steg framåt. Att det skulle ge väsentligt mer "gripbara" förband än tidigare. Men inte så; det måste förstås vara heltidsanställda.
Vad jag förstår siktar man på ett op-tempo ca 1/6 generellt och lite högre för insatsförbandens soldater och officerare. Gott så. Frågan är dock hur personalen ska kunna utvecklas och hållas igång däremellan? Övningar är ju bra, men hur mycket klarar vi att planera för och har vi råd med? Risken finns att de vi vill behålla söker sig någon annanstans och att mindre utvecklingsbar personal blir kvar.
Jag håller med om att lagstiftningen borde haft större framförhållning. Samtidigt kan man ju inte blunda för att det finns en hel del möjligheter i den generella arbetsrätten. Om nu inte alla regler träder ikraft förrän den 1 januari 2012 varför kan man inte anställa blivande periodvis tjänstgörande och grundutbilda dem under innevarande år. Därefter kan de ju på de villkor som erbjuds få bestämma om de vill fortsätta eller inte. Det lär finnas något som heter överenskommen visstidsanställning...
Jag antar att av de ca 16 000 soldater som ska anställas kommer ca 10 000 att tjänstgöra i markstridskrafterna. Skillnaden mellan 25 procent anställda på heltid och drygt 40 procent innebär då ytterligare kanske 1 500 heltidslöner. Dessa kommer att tränga undan övningsverksamhet, materielanskaffning och mycket annat utan att någon hittills kunnat visa den försvars- eller säkerhetspolitiska vinningen därav.
Var vänlig och förklara!
Allan Widman
Hög som låg inom försvaret har för mig försökt att förklara varför det inte går med mindre än nästan hälften heltidsanställda. Ingen har lyckats. Om det beror på mina bristande utförsgåvor eller undermålig pedagogik kan naturligtvis diskuteras.
För bara två år sedan hade vi i princip inga soldater anställda förutom dem i utlandsstyrkan. Likväl kunde vi jaga ihop folk till Battle Groupen och en hel del andra insatta eller beredskapssatta förband. Vi hade i princip samma personalförsörjning när Ulf Henricsson på 90-talet med några månaders förberedelser kunde stampa fram en bataljon till Bosnien. Den behövde heller inte skämmas för sig vid en jämförelse med andra länder.
Man kunde tycka att reservister med beredskapstillägg skulle vara ett steg framåt. Att det skulle ge väsentligt mer "gripbara" förband än tidigare. Men inte så; det måste förstås vara heltidsanställda.
Vad jag förstår siktar man på ett op-tempo ca 1/6 generellt och lite högre för insatsförbandens soldater och officerare. Gott så. Frågan är dock hur personalen ska kunna utvecklas och hållas igång däremellan? Övningar är ju bra, men hur mycket klarar vi att planera för och har vi råd med? Risken finns att de vi vill behålla söker sig någon annanstans och att mindre utvecklingsbar personal blir kvar.
Jag håller med om att lagstiftningen borde haft större framförhållning. Samtidigt kan man ju inte blunda för att det finns en hel del möjligheter i den generella arbetsrätten. Om nu inte alla regler träder ikraft förrän den 1 januari 2012 varför kan man inte anställa blivande periodvis tjänstgörande och grundutbilda dem under innevarande år. Därefter kan de ju på de villkor som erbjuds få bestämma om de vill fortsätta eller inte. Det lär finnas något som heter överenskommen visstidsanställning...
Jag antar att av de ca 16 000 soldater som ska anställas kommer ca 10 000 att tjänstgöra i markstridskrafterna. Skillnaden mellan 25 procent anställda på heltid och drygt 40 procent innebär då ytterligare kanske 1 500 heltidslöner. Dessa kommer att tränga undan övningsverksamhet, materielanskaffning och mycket annat utan att någon hittills kunnat visa den försvars- eller säkerhetspolitiska vinningen därav.
Var vänlig och förklara!
Allan Widman
onsdag 12 januari 2011
En dagordning börjar växa fram..
De senaste veckorna har jag försökt att få igång en debatt om det mer betydande förmågelyft som förberetts avseende Gripen. För mig som liberal är öppenhet en förutsättning för debatt som, om den förs sakligt, kan leda till en mer ändamålenlig investering.
På denna och andra bloggar har man under lång tid ondgjort sig över för dåligt flygtrim, äventyrligheter med stridsledning, nedmontering av bassystemet samt kvantitativa och kvalitativa brister när det gäller sensorer och beväpning. I den bästa av världar skulle naturligtvis allt detta rättas till och Gripen samtidigt lyftas vad beträffar dragkraft, räckvidd, låg signatur och allt annat.
Ni får dock ursäkta; inget talar för att tillräckliga resurser för detta kommer på plats. Även om ansvariga politiker inte förstår det, kommer det lilla landets ekonomiska verklighet att påminna oss. Och de facto är det ju det som redan inträffat och förorsakat obalanser i systemet.
Slutsatsen är att avvägningar måste ske och gedigna beslutsunderlag tas fram. Detta kan inte uteslutande göras, vare sig av den militära eller politiska linjeorganisationen. Om detta tycktes många av dagens debattörer och åhörare vara överens. Det måste till ett samlat tänk där både strategiska, tekniska, ekonomiska, kommersiella och politiska aspekter vägs samman. Ja, det kommer att ta sin tid, men vare sig statssekreterare Jevrell eller FöU:s ordförande Juholt ville tumma på detta.
SAAB:s invändning om att man väntade ett långsiktigt beslut redan i år bemöttes med att industrin kunde få hjälp med överbryggning. Det som till vardags benämns skedmatning och som förvisso redan några år varit en viktig del i dieten.
Inte minst Gunnar Lindqvist (själv verksam i LFU 67) betonade betydelsen av att skynda långsamt: "De första åren förbrukas mycket lite medel i ett projekt som detta, men de beslut som då fattas får stor betydelse för kostnader och resultat".
Odd Werin, som leder FM:s arbete med underlaget till regeringen, talade om två huvudsakliga alternativ. Ett utgick från ny motor (F 414), AESA-radar med krav på ombyggnad av skrovet och mera inre bränsle. Det andra handlade om "chip-trimning" av existerande motor och en lite mindre AESA-radar. Detta kanske inte var så överraskande, men det var däremot Werins avslutande kommentar om att IO 14 nu var fokus och att myndigheten inte förrän denna var på plats kunde samla sig till ett stort och långsiktigt beslut. Slutsumman blev egentligen att alla (utom möjligen delar av industrin) tonade ned brådskan med att fatta ett sådant.
Undertecknad uttryckte sina förhoppningar om fler exportaffärer för SAAB, men ansåg att förväntningarna borde präglas av mer realism. Jag bedömer det inte som särskilt sannolikt att vare sig Brasilien eller Indien i slutändan väljer Gripen. Å andra sidan ger det oss ett tillfälle att låta de svenska försvarsbehoven prägla vidareutvecklingen av stridsflyget. En utveckling som säkert inte kommer i strid med önskemålen i det kundsegment där Gripen haft framgångar; små- och medelstora länder med begränsade ekonomiska resurser.
Jag har säkert både förvrängt och glömt delar av seminariets innehåll. Enligt Folk och Försvar följde 600 personer det hela på webben. För den som vill bilda sig en egen uppfattning står samma möjlighet till buds.
Allan Widman
På denna och andra bloggar har man under lång tid ondgjort sig över för dåligt flygtrim, äventyrligheter med stridsledning, nedmontering av bassystemet samt kvantitativa och kvalitativa brister när det gäller sensorer och beväpning. I den bästa av världar skulle naturligtvis allt detta rättas till och Gripen samtidigt lyftas vad beträffar dragkraft, räckvidd, låg signatur och allt annat.
Ni får dock ursäkta; inget talar för att tillräckliga resurser för detta kommer på plats. Även om ansvariga politiker inte förstår det, kommer det lilla landets ekonomiska verklighet att påminna oss. Och de facto är det ju det som redan inträffat och förorsakat obalanser i systemet.
Slutsatsen är att avvägningar måste ske och gedigna beslutsunderlag tas fram. Detta kan inte uteslutande göras, vare sig av den militära eller politiska linjeorganisationen. Om detta tycktes många av dagens debattörer och åhörare vara överens. Det måste till ett samlat tänk där både strategiska, tekniska, ekonomiska, kommersiella och politiska aspekter vägs samman. Ja, det kommer att ta sin tid, men vare sig statssekreterare Jevrell eller FöU:s ordförande Juholt ville tumma på detta.
SAAB:s invändning om att man väntade ett långsiktigt beslut redan i år bemöttes med att industrin kunde få hjälp med överbryggning. Det som till vardags benämns skedmatning och som förvisso redan några år varit en viktig del i dieten.
Inte minst Gunnar Lindqvist (själv verksam i LFU 67) betonade betydelsen av att skynda långsamt: "De första åren förbrukas mycket lite medel i ett projekt som detta, men de beslut som då fattas får stor betydelse för kostnader och resultat".
Odd Werin, som leder FM:s arbete med underlaget till regeringen, talade om två huvudsakliga alternativ. Ett utgick från ny motor (F 414), AESA-radar med krav på ombyggnad av skrovet och mera inre bränsle. Det andra handlade om "chip-trimning" av existerande motor och en lite mindre AESA-radar. Detta kanske inte var så överraskande, men det var däremot Werins avslutande kommentar om att IO 14 nu var fokus och att myndigheten inte förrän denna var på plats kunde samla sig till ett stort och långsiktigt beslut. Slutsumman blev egentligen att alla (utom möjligen delar av industrin) tonade ned brådskan med att fatta ett sådant.
Undertecknad uttryckte sina förhoppningar om fler exportaffärer för SAAB, men ansåg att förväntningarna borde präglas av mer realism. Jag bedömer det inte som särskilt sannolikt att vare sig Brasilien eller Indien i slutändan väljer Gripen. Å andra sidan ger det oss ett tillfälle att låta de svenska försvarsbehoven prägla vidareutvecklingen av stridsflyget. En utveckling som säkert inte kommer i strid med önskemålen i det kundsegment där Gripen haft framgångar; små- och medelstora länder med begränsade ekonomiska resurser.
Jag har säkert både förvrängt och glömt delar av seminariets innehåll. Enligt Folk och Försvar följde 600 personer det hela på webben. För den som vill bilda sig en egen uppfattning står samma möjlighet till buds.
Allan Widman
Luftförsvarsutredning
Idag har jag publicerat en liten debattartikel i Expressen om de stora, förestående besluten rörande vårt luftförsvar. Publicerar den också här och avser att ikväll kommentera intrycken från Gripen seminariet på Folk och Försvar med deltagande av SAAB, Volvo Aero, Håkan Jevrell, Anna Dahlberg, Gunnar Lindqvist och mig själv.
"Både inom regeringskansliet och Försvarsmakten finns nu arbetsgrupper som ska lämna underlag för beslut om utveckling av ett nytt, svenskt stridsflygplan. I respektive grupp har detta arbete två givna utgångspunkter: För det första att stridsflygplan kommer att vara ryggmärgen i varje luftförsvar även efter år 2025. För det andra att Sverige också i framtiden ska ha den exklusiva rollen som leverantör av sådana farkoster. Som grund för ett av de mest strategiska och kostnadskrävande utvecklingsprojekten i vår tid är dessa antaganden vare sig tillräckliga eller givna.
Under lång tid har det svenska luftförsvaret utmärkts av en tilltagande brist på balans och helhetssyn. Mycket uppmärksamhet har ägnats antalet plattformar. Samtidigt har andra delar i detta "system av system" monterats ned eller glömts bort.
Sverige har under de senaste årtiondena i princip avvecklat hela organisationen med krigsbaser. Möjligheten till spridd och därmed skyddad gruppering i händelse av angrepp är borta. Beväpningen av stridsflyget motsvarar inte heller krigets krav. Fortfarande har vi färre moderna radarjaktrobotar än vi har flygplan. Vi har också underlåtit att integrera befintliga och betalda vapen när stridsflyget uppgraderats. I termer av förmåga här och nu är situationen idag sämre än för tio år sedan.
Flygvapnet lider brist på moderna, fungerande sensorer. Den svenska spaningskapseln till Gripen, som började utvecklas 1985 (!), beskrivs lite raljant som "operativ, när den fungerar". Med övergången från Gripen A/B till C/D upphör möjligheterna till hemlig och säker ledning via det svenska stridsledningssystem som byggts ut under ett halvsekel. Knappast ens pliktskyldigt nämns det markbaserade luftvärnets roll i ett samlat, nationellt luftförsvar.
Varje land, icke minst dem som vill kunna hävda militär alliansfrihet, måste ha en sammanhållen vision om hur det egna luftrummet ska värnas över tid. Den måste beskriva helheten och innebära en rimlig avvägning mellan det operativt önskvärda samt det politiskt och ekonomiskt genomförbara.
Det är mer än fyrtio år sedan Sverige försökte formulera en långsiktig vision om utformningen av luftförsvaret. Även om stora delar av den utredningen var - och kanske ännu är - hemlig, så kunde huvuddragen ändå publiceras och debatteras.
Kostnaderna för utveckling och anskaffning av ett nytt stridsflyg uppgår till mellan 30 och 50 miljarder. Det är bland annat mot denna bakgrund som Folkpartiets Liberalernas landsmöte den 21 november 2009 enhälligt ställde sig bakom kravet på att vårt luftförsvar på nytt skulle bli föremål för offentlig utredning.
Av alla de militära och industriella direktiv som måste vara utgångspunkten för en sådan utredning bör ett särskilt framhållas: Utredningen ska sammanhållet beskriva ett framtida, nationellt luftförsvar med ingående delsystem. Kvantitativa beroenden och avvägningar ska redovisas. Och även om vi liberaler arbetar för ett svenskt medlemskap i Nato måste beskrivningen göras med antagande om fortsatt militär alliansfrihet. Något annat vore självbedrägligt.
Folkpartiet Liberalerna har vilja och beredskap att säkra de ekonomiska förutsättningarna för ett fullgott försvar av svenskt luftrum, såväl i fred som i händelse av krig. I detta ligger även att utveckla ett nytt stridsflyg.
Men det är för tidigt att redan nu ge grönt ljus för utvecklingen av ett nytt Super-Jas. Beslutsunderlagen präglas av helhet och öppenhet för att särintressena ska hållas stången och kostnadseffektiv försvarsförmåga säkerställas".
Allan Widman
"Både inom regeringskansliet och Försvarsmakten finns nu arbetsgrupper som ska lämna underlag för beslut om utveckling av ett nytt, svenskt stridsflygplan. I respektive grupp har detta arbete två givna utgångspunkter: För det första att stridsflygplan kommer att vara ryggmärgen i varje luftförsvar även efter år 2025. För det andra att Sverige också i framtiden ska ha den exklusiva rollen som leverantör av sådana farkoster. Som grund för ett av de mest strategiska och kostnadskrävande utvecklingsprojekten i vår tid är dessa antaganden vare sig tillräckliga eller givna.
Under lång tid har det svenska luftförsvaret utmärkts av en tilltagande brist på balans och helhetssyn. Mycket uppmärksamhet har ägnats antalet plattformar. Samtidigt har andra delar i detta "system av system" monterats ned eller glömts bort.
Sverige har under de senaste årtiondena i princip avvecklat hela organisationen med krigsbaser. Möjligheten till spridd och därmed skyddad gruppering i händelse av angrepp är borta. Beväpningen av stridsflyget motsvarar inte heller krigets krav. Fortfarande har vi färre moderna radarjaktrobotar än vi har flygplan. Vi har också underlåtit att integrera befintliga och betalda vapen när stridsflyget uppgraderats. I termer av förmåga här och nu är situationen idag sämre än för tio år sedan.
Flygvapnet lider brist på moderna, fungerande sensorer. Den svenska spaningskapseln till Gripen, som började utvecklas 1985 (!), beskrivs lite raljant som "operativ, när den fungerar". Med övergången från Gripen A/B till C/D upphör möjligheterna till hemlig och säker ledning via det svenska stridsledningssystem som byggts ut under ett halvsekel. Knappast ens pliktskyldigt nämns det markbaserade luftvärnets roll i ett samlat, nationellt luftförsvar.
Varje land, icke minst dem som vill kunna hävda militär alliansfrihet, måste ha en sammanhållen vision om hur det egna luftrummet ska värnas över tid. Den måste beskriva helheten och innebära en rimlig avvägning mellan det operativt önskvärda samt det politiskt och ekonomiskt genomförbara.
Det är mer än fyrtio år sedan Sverige försökte formulera en långsiktig vision om utformningen av luftförsvaret. Även om stora delar av den utredningen var - och kanske ännu är - hemlig, så kunde huvuddragen ändå publiceras och debatteras.
Kostnaderna för utveckling och anskaffning av ett nytt stridsflyg uppgår till mellan 30 och 50 miljarder. Det är bland annat mot denna bakgrund som Folkpartiets Liberalernas landsmöte den 21 november 2009 enhälligt ställde sig bakom kravet på att vårt luftförsvar på nytt skulle bli föremål för offentlig utredning.
Av alla de militära och industriella direktiv som måste vara utgångspunkten för en sådan utredning bör ett särskilt framhållas: Utredningen ska sammanhållet beskriva ett framtida, nationellt luftförsvar med ingående delsystem. Kvantitativa beroenden och avvägningar ska redovisas. Och även om vi liberaler arbetar för ett svenskt medlemskap i Nato måste beskrivningen göras med antagande om fortsatt militär alliansfrihet. Något annat vore självbedrägligt.
Folkpartiet Liberalerna har vilja och beredskap att säkra de ekonomiska förutsättningarna för ett fullgott försvar av svenskt luftrum, såväl i fred som i händelse av krig. I detta ligger även att utveckla ett nytt stridsflyg.
Men det är för tidigt att redan nu ge grönt ljus för utvecklingen av ett nytt Super-Jas. Beslutsunderlagen präglas av helhet och öppenhet för att särintressena ska hållas stången och kostnadseffektiv försvarsförmåga säkerställas".
Allan Widman
lördag 1 januari 2011
Gråkappan...
...är min favorit bland svenska konungar. Inte nog med att Karl XI genomförde många reformer till de fattigas fromma och anlade en örlogsbas i sydöstra Blekinge. Dessutom gav han Sverige fred i många år efter det han blev myndig konung. Till skillnad från andra svenska härskare under stormaktstiden kunde han underhålla tillräckliga stridskrafter för landets försvar utan att behöva föra krig. Det Indelningsverk som såg dagens ljus vid 1680-talets mitt byggde på försörjning genom civilt arbete varvat med militär utbildning och övning.
Tillgängligheten till förbanden var hög och den genomsnittsliga kompetensen mer än tillräcklig för dåtidens behov. Detta skulle visa sig då Gråkappans efterträdare mobiliserade för att möta sina ryska, polska och danska angripare. Frågan är om Sverige någonsin förfogat över en mer avskräckande militär förmåga än då.
När plikten beslutades avvecklas närde jag förhoppningar om ett system som på många sätt skulle påminna om just Indelningsverket: Ett helt dominerande inslag av män och kvinnor som till vardags studerade eller arbetade ute i samhället; men som med regelbundenhet övade eller genomförde insatser. Fördelarna sett ur försvarssynpunkt vore många:
1. Eftersom vi, precis som med reservofficerarna, bara skulle betala för soldaterna när de utbildades eller tjänstgjorde skulle vi med ganska blygsamma medel kunna ha en relativt stor numerär med hög tillgänglighet.
Det är alltid svårt att väga av kvalitet och kvantitet. Men de flesta håller nog med om att bemanningen av det svenska försvaret varit för svag de senaste 10-15 åren. Även om hotbilden i termer av militära angrepp mot landet varit nästan obefintlig så har bottenplattans litenhet (drygt 11 000 tillgängliga inom ett år) vittnat om oförmåga (vilja?) att på sikt kunna styrkegenerera. I en sådan brist på försvar blev det också naturligt att mönstra ut vitala förmågor som t.ex. strid i brigadformatet.
2. Precis på samma sätt som det blivit allt svårare att urskilja nationella respektive internationella säkerhetsutmaningar gäller samma sak gränssnittet mellan militär och civil säkerhet. Därför gör man klokt i att bygga ett försvar som innehåller kompetenser på båda dessa områden. Detta görs naturligtvis både effektivast och billigast genom att inte till övervägande del bygga på heltidsanställda soldater.
3. Folkförankring är ett mantra i försvarspolitiken. Dels bygger det på föreställningen att ett försvar med folkligt stöd är ett starkare försvar, dels ska folkförankringen vaccinera försvaret mot anti-demokratiska strävanden. Min tro är att periodvis tjänstgörande personal kommer att fungera som broar mellan Försvarsmakten och det civila samhället. Denna personalkategori har långt bättre förutsättningar att förankra försvaret hos svenska folket än ett litet antal heltidsanställda proffs.
4. I ett frivilligt rekryterat försvar är omställningsproblematiken för soldater en stor utmaning. Man kan anta att de flesta enskilda soldater i framtiden kommer att lämna sin tjänst före fyrtio års ålder. Då återstår ännu nästan tre årtionden till den allmänna pensionsåldern. Att efter de trettio finna ett stimulerande, civilt arbete blir inte lätt med bara soldatmeriter. Försvarsmakten kommer tvingas till kostsamma åtgärder i form av kompletterande utbildningsinsatser och yrkesvägledning. För den personal som varvat militärlivet med en civil karriär blir det enklare och billigare.
5. Hur lätt är det att under en period av 8-10 år fylla tjänstgöringen för en soldat med meningsfulla och utvecklande arbetsuppgifter? Redan soldaterna som under ett år anställdes för NBG 08 klagade på otillräckliga övningstillfällen och alltför lågt tempo. Till riskerna med heltidsanställda ska också räknas att soldater med utvecklingspotential och högt ställda krav flyr fältet och att "fel" personer blir kvar.
Dessa är skälen till varför jag anser att sommarens riksdagsbeslut; om att minst tre fjärdedelar av soldaterna i markstridskrafterna ska vara periodvis tjänstgörande, är rätt i sak.
Allan Widman
Tillgängligheten till förbanden var hög och den genomsnittsliga kompetensen mer än tillräcklig för dåtidens behov. Detta skulle visa sig då Gråkappans efterträdare mobiliserade för att möta sina ryska, polska och danska angripare. Frågan är om Sverige någonsin förfogat över en mer avskräckande militär förmåga än då.
När plikten beslutades avvecklas närde jag förhoppningar om ett system som på många sätt skulle påminna om just Indelningsverket: Ett helt dominerande inslag av män och kvinnor som till vardags studerade eller arbetade ute i samhället; men som med regelbundenhet övade eller genomförde insatser. Fördelarna sett ur försvarssynpunkt vore många:
1. Eftersom vi, precis som med reservofficerarna, bara skulle betala för soldaterna när de utbildades eller tjänstgjorde skulle vi med ganska blygsamma medel kunna ha en relativt stor numerär med hög tillgänglighet.
Det är alltid svårt att väga av kvalitet och kvantitet. Men de flesta håller nog med om att bemanningen av det svenska försvaret varit för svag de senaste 10-15 åren. Även om hotbilden i termer av militära angrepp mot landet varit nästan obefintlig så har bottenplattans litenhet (drygt 11 000 tillgängliga inom ett år) vittnat om oförmåga (vilja?) att på sikt kunna styrkegenerera. I en sådan brist på försvar blev det också naturligt att mönstra ut vitala förmågor som t.ex. strid i brigadformatet.
2. Precis på samma sätt som det blivit allt svårare att urskilja nationella respektive internationella säkerhetsutmaningar gäller samma sak gränssnittet mellan militär och civil säkerhet. Därför gör man klokt i att bygga ett försvar som innehåller kompetenser på båda dessa områden. Detta görs naturligtvis både effektivast och billigast genom att inte till övervägande del bygga på heltidsanställda soldater.
3. Folkförankring är ett mantra i försvarspolitiken. Dels bygger det på föreställningen att ett försvar med folkligt stöd är ett starkare försvar, dels ska folkförankringen vaccinera försvaret mot anti-demokratiska strävanden. Min tro är att periodvis tjänstgörande personal kommer att fungera som broar mellan Försvarsmakten och det civila samhället. Denna personalkategori har långt bättre förutsättningar att förankra försvaret hos svenska folket än ett litet antal heltidsanställda proffs.
4. I ett frivilligt rekryterat försvar är omställningsproblematiken för soldater en stor utmaning. Man kan anta att de flesta enskilda soldater i framtiden kommer att lämna sin tjänst före fyrtio års ålder. Då återstår ännu nästan tre årtionden till den allmänna pensionsåldern. Att efter de trettio finna ett stimulerande, civilt arbete blir inte lätt med bara soldatmeriter. Försvarsmakten kommer tvingas till kostsamma åtgärder i form av kompletterande utbildningsinsatser och yrkesvägledning. För den personal som varvat militärlivet med en civil karriär blir det enklare och billigare.
5. Hur lätt är det att under en period av 8-10 år fylla tjänstgöringen för en soldat med meningsfulla och utvecklande arbetsuppgifter? Redan soldaterna som under ett år anställdes för NBG 08 klagade på otillräckliga övningstillfällen och alltför lågt tempo. Till riskerna med heltidsanställda ska också räknas att soldater med utvecklingspotential och högt ställda krav flyr fältet och att "fel" personer blir kvar.
Dessa är skälen till varför jag anser att sommarens riksdagsbeslut; om att minst tre fjärdedelar av soldaterna i markstridskrafterna ska vara periodvis tjänstgörande, är rätt i sak.
Allan Widman
Ännu ett år...
Ännu några dagars relativ overksamhet. Sedan blir det Gripen-seminarium i Stockholm följt av Sälen och Folk och Försvars Rikskonferens. I avvaktan på egen inspiration och dådkraft publiceras ännu ett anonymt gästinlägg. Alla ligger inte på latsidan.
Håll till godo och ha ett Gott Nytt År:
En realpolitisk och operativ analys av Norge och JSF
Det kan ha varit av i huvudsak tacksamhet för historiska insatser till gagn för Norges överlevnad som självständig nation och förhoppningar om framtida likartat bistånd, som Norge för två år sedan valde att gå vidare med JSF och inte JAS, som framtida ersättare av sina F-16.
I enlighet med denna tanke, så skulle det svenska JAS-erbjudandet behövt vara i storleksordningen dubbelt så fördelaktigt både tekniskt och ekonomiskt för att ha kompenserat den avsevärda upplevda politiska nackdelen av att bryta med den norska traditionen allt sedan andra världskriget av att alltid välja amerikanska stridsflygplan. Om det var på detta viset, så följer konstaterandet att det svenska utrikes- och försvarspolitiska etablissemanget dåligt lyckades läsa av den norska statsapparatens mentalitet. Vi underskattade grovt den norska statsledningens förmåga att i sin nations långsiktiga intresse bluffa ett grannland.
För politiska beslut gäller inte bara "Cykelställsprincipen" om att handgripliga och lättförståeliga ärenden regelmässigt i en beslutande församling väcker oproportioneligt stort intresse och engagemang bland beslutsfattarna. Också den "Omvända cykelställsprincipen" gäller allt som oftast. Är en fråga tillräckligt stor, så tas den över av statsministern personligen och överväganden av sakfrågekaraktär avförs från dagordningen. I ett sådant läge gäller bara i vilken utsträckning förslaget till beslut bidrar till regeringens sammanhållning och trovärdighet. Det är inte primärt för att rätta till uppgifter om sakförhållande som en statsministers kansli ringer en fackminister. Det handlar nog snarast om förment oro och omsorg om ministärens överlevnad i allmäna val. Ansvaret för sakriktigheten i beslut ska alltid förbli så långt bort från statsmaktens högsta ledning som bara är möjligt.
Jag vill i resten av denna text försöka skissa på varför Norge kan ha haft också taktiskt och operativt sakliga skäl för att välja JSF. Det som lockat mig att tänka i dessa banor är Israels val att köpa JSF i en FMS-affär. Jag inser att Israel inte är en stat fri från korruption och att dess demokrati inte är perfekt. Däremot tror jag att få stater är så genomsyrade av försvarsvilja och så väl motiverade att välja bästa möjliga utrustning till sina stridskrafter. Få stater har därtill samma mängd av egna ofta dyrköpta stridserfarenheter att lära av.
När Israel väljer JSF, så är det för att de bedömer att JSF verksamt kan bidra till statens överlevnad. Den israeliska staten räknar med att inför sin omvärld kunna göra det trovärdigt att JSF blir så överjävligt bra att nya saudiska Eurofighter Typhoon inte kommer ha en chans och därmed avskräcka från ett anfall och de är övertygade om att JSF är vad som behövs för att tillintetgöra iranska kärnvapenresurser. I bägge fallen så torde den israeliska försvarsledningen veta tämligen konkret och praktiskt vad som krävs för att realisera respektive effekt.
Kungadömet Saudiarabien kan möjligen avskräckas från att försöka utplåna staten Israel med bara förekomsten av ett prestigeflygplan på motståndarsidan. Det kan inte Israel räkna med räcker i fallet Iran. För att kväva iranska revolutionärt underbyggda kärnvapenambitioner i sin linda behövs inget mindre än fullt krigsduglig långräckviddig bekämpningsförmåga. Utan att vara övertygade om att JSF möjliggör det senare, så tror jag inte att Israel till avsevärda kostnader skulle valt JSF. Israel räknar inte med villkorslöst amerikanskt stöd i all framtid. Den dag kommer då antalet arabamerikaner och muslimer överstiger antalet judar i USA.
Nästan alla världens demokratier försöker liksom Israel och Storbritannien att upprätthålla inte bara goda utan just "speciella relationer" till Förenta Staterna. Det gäller också för Norge och Sverige, om än efter våra egna mer blygsamma förutsättningar.
Norge vill i framtiden inte behöva möta incidenter i Barentshav utan full uppbackning av USA. Norge må ha havsrätt och överenskomna kontinentalsockelavgränsningar på sin sida. Det är ändå långt ifrån säkert att statsduman och maktpartiet Enade Ryssland låter sig imponeras av att ett ensamt Norge har folkrätten på sin sida när kolvätetillgångar för hundratals miljarder står på spel.
Även USA har intresse av Norge. Washington vill inte gärna att någon enda konflikt på norra halvklotet eskalerar utan att det skett som konsekvens av ett medvetet amerikanskt beslut. Den allierad som i förtröstan på att USA skall klara dem ur knipan försätter sig i ett mellanstatligt prekärt läge vinner inga popularitetspoäng. Påpassligt nog så importerar USA flytande naturgas (LNG) från Snøhvit-fältet på ett havsdjup om 300 meter via en 143 kilometer lång pipeline till Melkøya-terminalen utanför Hammerfest i nordligaste Norge. Energisamarbeten appelerar naturligt till amerikanska behov.
Realpolitikens grundsats är att en suverän stat inte har några vänner, men att däremot intressen kan fås att sammanfalla stater emellan. Intressen till och med liberala välfärdsdemokratier sinsemellan kan tanklöst lätt krocka, som när Danmark och Kanada regredierade till att bråka om flaggstänger och flaggor på Hans-ön i sundet mellan Grönland och Kanada. Men så är nog potentiella kolvätetillgångar i högsta grad inblandade.
Det är kanske bara det gaullistiska Frankrike med sin "republikanism" och "etatism" som nationella myter överordnade politiska ideologier som socialism, liberalism och konservatism, kan sägas vara undantagna ambitionen att konsekvent prioritera den transatlantiska länken. Bara i Frankrike tror man själv på att projekt som Rafale, Gallileo, A400M och NHI tillför värde till en europeisk nationalstats försvarsbudget jämfört med de mer än fullgoda amerikanska alternativen. Därav följer att utan Frankrike finns knappast förutsättningarna för paneuropeiska försvarsmaterielprojekt. Då anskaffar små och medelstora europeiska stater precis som Danmark, Nederländerna, Norge och Storbritannien gör konsekvent först och främst amerikansk materiel.
Den europeiska försvarsbyrån (EDA) har inte nämnvärt lyckats rationalisera anskaffningen av försvarsmateriel till medlemsstaterna. I valet mellan att utveckla högteknologi tillsammans med en stark amerikansk partner eller tjugotalet svaga europeiska, så väljer enskilda stater naturligt och regelmässigt det förstnämnda alternativet närhelst de bereds en reell möjlighet.
Anmärkningsvärt är att de riktigt stora svenska försvarsmaterielaffärerna alla har varit till brittiska samväldesländer, som viljat markera distans till sitt gamla europeiska moderland och vid tidpunkten ifråga också till vad som uppfattades som amerikansk hegemoni. Haubitsarna till Indien, ubåtsteknologin till Australien och Griparna till Sydafrika gjordes alla upp när Sverige fortfarande hade ambitionen att syfta till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde. Till Pakistan som också är ett cricketälskande samväldesland sålde vi flygande radar för mångmiljardbelopp efter det att Sverige formellt lämnat neutralitet som en option. Globalisering innebär också för försvarsmaterielmarknaden likriktning. Mer och mer försvarsmateriel innehåller med annan leverantörs materiel gemensamma komponenter och delsystem. Men inom områden som är fysiskt begränsade, som till exempel bandbredd och satellitpositioner, så kommer inte alla stater att bli jämställda i förmågehänseende. Där gäller först till kvarn.
Det är USA som leder integrationen av ett rymdsegment till luftförsvarssystem. Det började med att F-16 försågs med satcom. Om taktiska UAV:er insatta i Centralasien flygs och leds från en central utanför Las Vegas, så är inte steget långt till att samma ledningsförhållanden etableras också för bemannat stridsflyg. Därmed kan flygföraren i en JSF ta emot styrdata som konsoliderar indata från världens samlade sensorer. Sensorer som i ökande utsträckning är rymdbaserade. Detta är den avgörande operativa fördelen som USA med JSF erbjuder till Israel och Norge, kombinationen Stealth och Silent Shooter.
Bara för att vi i Enköping inte kan skapa en kritisk massa för att göra genombrott inom området nätverksbaserat försvar, innebär inte det att det inte finns en (1) stat som framgångsrikt kan finansiera och kompetensförsörja en sådan satsning.
Håll till godo och ha ett Gott Nytt År:
En realpolitisk och operativ analys av Norge och JSF
Det kan ha varit av i huvudsak tacksamhet för historiska insatser till gagn för Norges överlevnad som självständig nation och förhoppningar om framtida likartat bistånd, som Norge för två år sedan valde att gå vidare med JSF och inte JAS, som framtida ersättare av sina F-16.
I enlighet med denna tanke, så skulle det svenska JAS-erbjudandet behövt vara i storleksordningen dubbelt så fördelaktigt både tekniskt och ekonomiskt för att ha kompenserat den avsevärda upplevda politiska nackdelen av att bryta med den norska traditionen allt sedan andra världskriget av att alltid välja amerikanska stridsflygplan. Om det var på detta viset, så följer konstaterandet att det svenska utrikes- och försvarspolitiska etablissemanget dåligt lyckades läsa av den norska statsapparatens mentalitet. Vi underskattade grovt den norska statsledningens förmåga att i sin nations långsiktiga intresse bluffa ett grannland.
För politiska beslut gäller inte bara "Cykelställsprincipen" om att handgripliga och lättförståeliga ärenden regelmässigt i en beslutande församling väcker oproportioneligt stort intresse och engagemang bland beslutsfattarna. Också den "Omvända cykelställsprincipen" gäller allt som oftast. Är en fråga tillräckligt stor, så tas den över av statsministern personligen och överväganden av sakfrågekaraktär avförs från dagordningen. I ett sådant läge gäller bara i vilken utsträckning förslaget till beslut bidrar till regeringens sammanhållning och trovärdighet. Det är inte primärt för att rätta till uppgifter om sakförhållande som en statsministers kansli ringer en fackminister. Det handlar nog snarast om förment oro och omsorg om ministärens överlevnad i allmäna val. Ansvaret för sakriktigheten i beslut ska alltid förbli så långt bort från statsmaktens högsta ledning som bara är möjligt.
Jag vill i resten av denna text försöka skissa på varför Norge kan ha haft också taktiskt och operativt sakliga skäl för att välja JSF. Det som lockat mig att tänka i dessa banor är Israels val att köpa JSF i en FMS-affär. Jag inser att Israel inte är en stat fri från korruption och att dess demokrati inte är perfekt. Däremot tror jag att få stater är så genomsyrade av försvarsvilja och så väl motiverade att välja bästa möjliga utrustning till sina stridskrafter. Få stater har därtill samma mängd av egna ofta dyrköpta stridserfarenheter att lära av.
När Israel väljer JSF, så är det för att de bedömer att JSF verksamt kan bidra till statens överlevnad. Den israeliska staten räknar med att inför sin omvärld kunna göra det trovärdigt att JSF blir så överjävligt bra att nya saudiska Eurofighter Typhoon inte kommer ha en chans och därmed avskräcka från ett anfall och de är övertygade om att JSF är vad som behövs för att tillintetgöra iranska kärnvapenresurser. I bägge fallen så torde den israeliska försvarsledningen veta tämligen konkret och praktiskt vad som krävs för att realisera respektive effekt.
Kungadömet Saudiarabien kan möjligen avskräckas från att försöka utplåna staten Israel med bara förekomsten av ett prestigeflygplan på motståndarsidan. Det kan inte Israel räkna med räcker i fallet Iran. För att kväva iranska revolutionärt underbyggda kärnvapenambitioner i sin linda behövs inget mindre än fullt krigsduglig långräckviddig bekämpningsförmåga. Utan att vara övertygade om att JSF möjliggör det senare, så tror jag inte att Israel till avsevärda kostnader skulle valt JSF. Israel räknar inte med villkorslöst amerikanskt stöd i all framtid. Den dag kommer då antalet arabamerikaner och muslimer överstiger antalet judar i USA.
Nästan alla världens demokratier försöker liksom Israel och Storbritannien att upprätthålla inte bara goda utan just "speciella relationer" till Förenta Staterna. Det gäller också för Norge och Sverige, om än efter våra egna mer blygsamma förutsättningar.
Norge vill i framtiden inte behöva möta incidenter i Barentshav utan full uppbackning av USA. Norge må ha havsrätt och överenskomna kontinentalsockelavgränsningar på sin sida. Det är ändå långt ifrån säkert att statsduman och maktpartiet Enade Ryssland låter sig imponeras av att ett ensamt Norge har folkrätten på sin sida när kolvätetillgångar för hundratals miljarder står på spel.
Även USA har intresse av Norge. Washington vill inte gärna att någon enda konflikt på norra halvklotet eskalerar utan att det skett som konsekvens av ett medvetet amerikanskt beslut. Den allierad som i förtröstan på att USA skall klara dem ur knipan försätter sig i ett mellanstatligt prekärt läge vinner inga popularitetspoäng. Påpassligt nog så importerar USA flytande naturgas (LNG) från Snøhvit-fältet på ett havsdjup om 300 meter via en 143 kilometer lång pipeline till Melkøya-terminalen utanför Hammerfest i nordligaste Norge. Energisamarbeten appelerar naturligt till amerikanska behov.
Realpolitikens grundsats är att en suverän stat inte har några vänner, men att däremot intressen kan fås att sammanfalla stater emellan. Intressen till och med liberala välfärdsdemokratier sinsemellan kan tanklöst lätt krocka, som när Danmark och Kanada regredierade till att bråka om flaggstänger och flaggor på Hans-ön i sundet mellan Grönland och Kanada. Men så är nog potentiella kolvätetillgångar i högsta grad inblandade.
Det är kanske bara det gaullistiska Frankrike med sin "republikanism" och "etatism" som nationella myter överordnade politiska ideologier som socialism, liberalism och konservatism, kan sägas vara undantagna ambitionen att konsekvent prioritera den transatlantiska länken. Bara i Frankrike tror man själv på att projekt som Rafale, Gallileo, A400M och NHI tillför värde till en europeisk nationalstats försvarsbudget jämfört med de mer än fullgoda amerikanska alternativen. Därav följer att utan Frankrike finns knappast förutsättningarna för paneuropeiska försvarsmaterielprojekt. Då anskaffar små och medelstora europeiska stater precis som Danmark, Nederländerna, Norge och Storbritannien gör konsekvent först och främst amerikansk materiel.
Den europeiska försvarsbyrån (EDA) har inte nämnvärt lyckats rationalisera anskaffningen av försvarsmateriel till medlemsstaterna. I valet mellan att utveckla högteknologi tillsammans med en stark amerikansk partner eller tjugotalet svaga europeiska, så väljer enskilda stater naturligt och regelmässigt det förstnämnda alternativet närhelst de bereds en reell möjlighet.
Anmärkningsvärt är att de riktigt stora svenska försvarsmaterielaffärerna alla har varit till brittiska samväldesländer, som viljat markera distans till sitt gamla europeiska moderland och vid tidpunkten ifråga också till vad som uppfattades som amerikansk hegemoni. Haubitsarna till Indien, ubåtsteknologin till Australien och Griparna till Sydafrika gjordes alla upp när Sverige fortfarande hade ambitionen att syfta till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde. Till Pakistan som också är ett cricketälskande samväldesland sålde vi flygande radar för mångmiljardbelopp efter det att Sverige formellt lämnat neutralitet som en option. Globalisering innebär också för försvarsmaterielmarknaden likriktning. Mer och mer försvarsmateriel innehåller med annan leverantörs materiel gemensamma komponenter och delsystem. Men inom områden som är fysiskt begränsade, som till exempel bandbredd och satellitpositioner, så kommer inte alla stater att bli jämställda i förmågehänseende. Där gäller först till kvarn.
Det är USA som leder integrationen av ett rymdsegment till luftförsvarssystem. Det började med att F-16 försågs med satcom. Om taktiska UAV:er insatta i Centralasien flygs och leds från en central utanför Las Vegas, så är inte steget långt till att samma ledningsförhållanden etableras också för bemannat stridsflyg. Därmed kan flygföraren i en JSF ta emot styrdata som konsoliderar indata från världens samlade sensorer. Sensorer som i ökande utsträckning är rymdbaserade. Detta är den avgörande operativa fördelen som USA med JSF erbjuder till Israel och Norge, kombinationen Stealth och Silent Shooter.
Bara för att vi i Enköping inte kan skapa en kritisk massa för att göra genombrott inom området nätverksbaserat försvar, innebär inte det att det inte finns en (1) stat som framgångsrikt kan finansiera och kompetensförsörja en sådan satsning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)