Att utveckla nya stridsflygplan är ingen billig affär. Å andra sidan är det heller inte gratis att ge livsuppehållande behandling åt en nationell flygindustri. De senaste åren har det handlat om en handfull miljarder årligen. I det perspektivet blir 30-50 miljarder för ett långsiktigt utvecklingsprojekt ingen anmärkningsvärd summa.
Det är min bedömning att statsmakterna har en försvarsindustriell strategi. Ehuru inte stadfäst av regering och riksdag ska Sverige vidmakthålla förmåga att vara slutleverantör av ubåtar och, än viktigare, stridsflygplan. Idag har detta har inget med vår militära alliansfrihet att göra. Snarare handlar det om vår säkerhetspolitiska självbild i kombination med en stark övertygelse om försvarsindustrins direkta och indirekta effekter på tillväxt och sysselsättning.
I förra veckan försökte jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisa att vi som nation nu står inför ett viktigt vägval: Antingen gör vi oss beredda för en ny, långsiktig satsning eller kommer svensk stridsflygsutveckling så småningom till ett slut.
De som omhuldar svensk försvarsindustri ville inte kännas vid vare sig det projekt som nu tar form bland myndigheter och industri eller dess prislapp. Industrins vedersakare uppfattade min inlaga som att jag tydligt tog ställning för beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflyg.
Min avsikt var att få en debatt. När Sverige ger sig in i ett nytt, omfattande utvecklingsprojekt ska vi styras av våra egna operativa behov eller snegla på vad presumtiva exportkunder kan tänkas vilja? Eller finns det inga sådana motsättningar? Vad är kostnadseffektivt och hur minimeras riskerna? Den som följt utvecklingen av en lång rad militära plattformar förstår att vi bör tänka till före och konkret ange vad som ska uppnås.
Valet av motor kommer till exempel att få vittgående konsekvenser i många olika avseenden. I de knappa tvåhundra Gripar vi idag har sitter en i huvudsak amerikansk motor kallad RM 12. Den är ”svensk” i bemärkelsen att vi idag är ägare till motorerna och att de av Volvo Aero anpassats till våra behov. Att vässa och återanvända dessa motorer ger miljarder i kostnadsfördelar. Men det handlar också om att behålla rådigheten över motorns framtida utveckling. Alternativet; att köpa en helt ny motor från General Electric (F 414), innebär att de amerikanska stridskrafternas behov blir styrande.
I sammanhanget bör vi också beakta tidigare exporter av Gripen. Idag sitter det RM 12 motorer i det dryga femtiotal plan som sålts eller leasats till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Vad föredrar dessa länder att uppgradera eller köpa helt ny motor? Om de varken gör det ena eller det andra och nöjer sig med nuvarande framdrivning sitter vi kanske med en motor här hemma samtidigt som vi tvingas underhålla en annan hos våra kunder. Det blir krångligt och säkert dyrbart.
Som stridspilot vill man naturligtvis alltid ha det bästa av allt. Den vassaste motorn, senaste sensorerna och den längsta räckvidden. Allt annat vore onaturligt. Problemet är bara att vi har ett litet lands plånbok. När vi gapat över för mycket har våra resurser gång efter annan inte räckt för att göra någon del riktigt bra. Ett flygvapen är ett system av system. Vi måste ha råd till plan, sensorer och vapen i tillräckligt antal och av tillräcklig effektivitet. Sedan måste vi också kunna betala för flygtrim och stridsledning. Först när allt detta är på plats uppnår våra flygstridskrafter stridsduglig bekämpningsförmåga. Ansvaret för en sådan balans kan inte läggas på företrädare av enskilda delar i systemet.
Min förhoppning är att en saklig debatt om svensk stridsflygsutveckling ska kunna fortsätta. Det kräver dock en öppenhet inför ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Idag definieras ett stridsflygplan främst av framdrivning, räckvidd och sensorer. Ny radar, ny motor och större skrov för mera bränsle är därför inget mindre än ett nytt stridsflygplan.
Allan Widman (FP)
måndag 22 november 2010
tisdag 9 november 2010
Viskningar och rop
Den första, men knappast sista, manifestationen till stöd för soldater och anhöriga på Sergels torg blev en framgång. Stephan Lindeblad ska ha all heder av detta initiativ. Idé och genomförande var hans från början till slut.
Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.
Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.
Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.
GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.
Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.
Allan Widman
Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.
Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.
Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.
GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.
Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.
Allan Widman
onsdag 3 november 2010
Molnen ska skingras
Enligt SMHI kommer regnet över Stockholmsområdet att upphöra framåt kvällen. Hoppet, att manifestationen till stöd för soldater och anhöriga ska få stor uppslutning, är därför fortsatt starkt. Vi ses på Sergels torg kl 17.00.
I morgon lägger regeringen en proposition om den svenska närvaron i Afghanistan. Det finns ett brett politiskt stöd samtidigt är det svårt att se på vilket sätt inriktningen av vår arbete förändrats. Ambitioner avseende överlämnande av säkerhetsansvar och övergång till en mera stödjande funktion är av godo. Samtidigt tycks man kunnat undvika att blanda samman frågan om vår närvaro med vilka resurser man är beredd tillföra. Min oro, att tveksamhet skulle markeras genom minskningar av bidraget, till skada för våra soldaters säkerhet, kom lyckligt nog på skam.
I Försvarsutskottet har Anders Lindström berättat att det inte blir någon gap filler för UAV 03 Örnen. Detta trots att den nu försenas, jämfört med besked som tidigare givits av industrin. Chefsingenjören är dock en smula skeptisk även till den nya tidsplanen. Han pekar på integrationen av planerings- och utvärderingssystem som genomförs av SAAB och på juridisk problematik rörande certifiering.
Bilden blir att vi tar ett internationellt väl beprövat system och först anpassar det för svenska förhållanden. Därefter ska vi lyfta ner det i operationsområdet och möta de särskilda utmaningar som finns där. Frågan är om vi inte, av hänsyn just till våra soldater, skulle kunna ta hela det beprövade amerikanska konceptet och föra ner det utan omvägar? Så har andra länder tidigare gjort med sina UAV:er. Tid skulle vinnas och risker sannolikt minskas. Sedan kan vi ju alltid i efterhand ställa i ordning för hemmabruk.
Gap filler baserad på leasing har tidigare uppgetts falla på folkrättsliga skäl. När detta argument bemötts med att andra länder - lydande under samma folkrätt - kunnat leasa heter det nu "juridiska hinder": Det krävs att man är svensk medborgare med militär befattning för att tjänstgöra i insats. Gäller det även soldater från länder vi samarbetar med, tolkar, civila rådgivare samt entreprenörer - utländska och inhemska - som tjänstgör med oss?
Allan Widman
I morgon lägger regeringen en proposition om den svenska närvaron i Afghanistan. Det finns ett brett politiskt stöd samtidigt är det svårt att se på vilket sätt inriktningen av vår arbete förändrats. Ambitioner avseende överlämnande av säkerhetsansvar och övergång till en mera stödjande funktion är av godo. Samtidigt tycks man kunnat undvika att blanda samman frågan om vår närvaro med vilka resurser man är beredd tillföra. Min oro, att tveksamhet skulle markeras genom minskningar av bidraget, till skada för våra soldaters säkerhet, kom lyckligt nog på skam.
I Försvarsutskottet har Anders Lindström berättat att det inte blir någon gap filler för UAV 03 Örnen. Detta trots att den nu försenas, jämfört med besked som tidigare givits av industrin. Chefsingenjören är dock en smula skeptisk även till den nya tidsplanen. Han pekar på integrationen av planerings- och utvärderingssystem som genomförs av SAAB och på juridisk problematik rörande certifiering.
Bilden blir att vi tar ett internationellt väl beprövat system och först anpassar det för svenska förhållanden. Därefter ska vi lyfta ner det i operationsområdet och möta de särskilda utmaningar som finns där. Frågan är om vi inte, av hänsyn just till våra soldater, skulle kunna ta hela det beprövade amerikanska konceptet och föra ner det utan omvägar? Så har andra länder tidigare gjort med sina UAV:er. Tid skulle vinnas och risker sannolikt minskas. Sedan kan vi ju alltid i efterhand ställa i ordning för hemmabruk.
Gap filler baserad på leasing har tidigare uppgetts falla på folkrättsliga skäl. När detta argument bemötts med att andra länder - lydande under samma folkrätt - kunnat leasa heter det nu "juridiska hinder": Det krävs att man är svensk medborgare med militär befattning för att tjänstgöra i insats. Gäller det även soldater från länder vi samarbetar med, tolkar, civila rådgivare samt entreprenörer - utländska och inhemska - som tjänstgör med oss?
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)