tisdag 19 oktober 2010

De försvarar också Sverige

Idag klockan 12.00 håller Riksdagen en minnesceremoni över den svenske soldat som i lördags dödades i Afghanistan. Första gången detta skedde var efter attentatet i februari som krävde två officerares liv.

Det är glädjande att statsmakterna sakta men säkert hittar former för att uttrycka sin erkänsla mot de män och kvinnor som utgör det yttersta redskapet för nationens vilja. Men för vad sker dessa uppoffringar?

Det oftast förekommande argumentet för vår närvaro i Afghanistan är solidariteten med ett folk som lidit mer och längre än de flesta. Kvinnors rätt till ett anständigt och tryggt liv, afghanernas rätt att själva bestämma sin framtid samt säkerhetsrådets entydiga stöd utgör lättbegripliga och giltiga skäl.

Det som varit svårare att förklara för ansvariga politiker är sambandet mellan säkerheten i Afghanistan och här hemma. När förutvarande ordföranden i utrikesutskottet; Göran Lennmarker, för några år sedan påstod att Sverige försvarades i Afghanistan hånades han av en lång rad försvarsdebattörer.

Vad jag tror att Lennmarker försökte åskådliggöra med sitt uttalande var den komplexitet som kännetecknar den globaliserade säkerhetsproblematiken. Någon strikt indelning i nationell respektive internationell säkerhet är inte längre möjlig. Oavsett var risker uppstår eller vem som hotas påverkas alla i större eller mindre utsträckning. Ingen osäkerhet avfärdas heller längre som ett lands interna angelägenheter.

Det är väl känt att Afghanistan är världens helt dominerande exportör av opiater. Enbart denna hantering genererar en lång rad av säkerhetshot, både i transitländer och där den slutliga konsumtionen sker. Korruption, organiserad brottslighet och smittspridning är bara några exempel.

För ett och ett halvt år sedan tågade talibaner från Swatdalen mot Pakistans huvudstad Islamabad. Som närmast stod de mindre än hundra kilometer från den islamska världens sannolikt enda kärnvapenarsenal. Det är måhända osäkert om man kunnat ta kontroll över dessa massförstörelsevapen, men hade det i så fall varit ett regionalt eller globalt säkerhetsproblem?

En annan följd av den globaliserade säkerhetspolitiken är nödvändigheten av internationellt samarbete. Gränslösa hot och risker kan inte effektivt hanteras av enskilda länder, stormakter eller ej. Det accentuerade behovet av samfällt agerande har också skapat förväntningar på solidaritet och rättvis fördelning av bördorna. Den som inte medverkar till att lösa andras problem löper större risk att ensam behöva konfrontera näraliggande hot och risker. I detta ömsesidiga försäkringssystem regleras inte bara tjänster och gentjänster utan även deltagarnas makt och inflytande över verksamheten.

Sveriges är ett av världens minsta men mest globaliserade länder. Vi påverkas mer än de flesta i kraft av stort exportberoende, internationellt rörlig befolkning och starka kopplingar till multinationella samarbeten. Samtidigt innebär vår litenhet små möjligheter att ensamma möta allvarliga säkerhetsutmaningar.

Det har inte ansetts politiskt möjligt att ens aktualisera frågan om ett svenskt medlemskap i Nato, även om vi länge och närmast enhälligt erkänt att säkerhet ska byggas tillsammans med andra. Ett sådant ställningstagande måste naturligtvis också beaktas och kompenseras i den totala sammanräkningen.

Det Sverige gör i Afghanistan stärker vår säkerhet här och nu samt våra möjligheter att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten. Vår erkänsla och tacksamhet mot de svenska soldaterna måste också omfatta detta.

Allan Widman

8 kommentarer:

  1. Stärker vår säkerhet här och nu? nu får du ta och kamma dig lite vad som görs just nu är att öka osäkerheten här då en stor del av armén är utrikes samt att sätta nationen i fokus för allsköns obehagliga grupperingar i världen. Sedan att vi är på rätt ställe med personalen av en mängd olika anledningar förminskar inte faktumet att vår säkerhet knappast byggs i agfhanistan annat än i ett filosofiskt perspektiv.

    SvaraRadera
  2. Bra sagt! Inte ens USA och GB kan uteslutas som potentiella krigsmotståndare, men så länge som vi är med i samma krig som USA går vi nog säkra från dem, och det avlastar oss från intensifierad ekonomisk utpressning i bästa fall. Tyskland och Norden är medvetet utsugna ekonomiskt av USA och nära nog resten av EU, precis som Weimarrepubliken sögs ut medvetet av GB och Frankrike i mellankrigstiden och därmed möjliggjorde Hitlers och de revanschistiska Nazisternas framskridande. Världen är inte vad den ser ut att vara för medelsvensson! "Krig är bara en fortsättning på politiken, fast med andra medel" är ett sant talesätt in perpetuum, av Karl Von Clausewitz. Nationalekonomi och makroekonomi handlar om kvinnor, förutom "gay money" som det kallas. Och svarta pengar är en gigantisk faktor i makroekonomi. I Irak är förmodligen dollarsedlar ganska vanliga och de cirkulerar alla under bordet.

    Roger Klang, Lund Scaniae Sverige

    SvaraRadera
  3. Skärping Allan! Det verkar som om Du behöver mer tid för att motivera ditt påstående om att svenska soldater i Afghanistan ökar vår egen säkerhet. Bäste Allan förfall inte till floskler genom att skriva "Det Sverige gör i Afghanistan stärker vår säkerhet här och nu samt våra möjligheter att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten. "
    - hur stärker detta vår säkerhet HÄR OCH NU?
    - på vilket sätt ökar detta våra möjlighet att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten?

    SvaraRadera
  4. Allan Widman.
    Skulle inte du kunna bevaka vad som händer med de soldater som skadades igår i Afganistan?

    Det är precis därför så många Officerare tyckte det var fel att skriva på ÖB:s avtal - ingen vet inte vad som gäller och arbetsgivaren säger att det avgörs från fall till fall.

    Ta den unge man som fick sitt ben amputerat. Får han ett engångsbelopp? Vad händer med honom i försvarsmakten sedan, han kan ju rimligen inte klara de fysiska baskraven längre? Är det skälig grund för uppsägning? Tar arbetsgivaren något ansvar för honom mer än ett engångsbelopp?

    Om det hade varit en korttidsanställd soldat, hade han då fått jobba kontraktstiden ut och sedan rulla ut i arbetslivet utan kompensation för de skador han drabbats av under tjänstgöring i fredstid?

    Om någon som har familj omkommer, vad gäller då? Änkepension finns väl inte kvar längre?

    Det är frågor av den här typen som alla i FM skulle velat ha svar på INNAN de skrev på men HR centrum har inte gett några svar. Är det inte hög tid att reda ut vad som gäller och be försvarsmakten tydligt publicera det så alla som funderar kan läsa svart på vitt?

    Jag vet att det finns tusentals försvarsanställda som lever i ovisshet, vad skall de säga till sina oroliga anhöriga? Dessa trogna medarbetare förtjänar korten på bordet...

    En som skrev JA.

    SvaraRadera
  5. Lennart,

    Jag försöker att följa upp med de begränsade möjligheter en enskild riksdagsledamot har. Jag har besökt flera av dem som skadats.

    Instämmer i att det fortfarande finns mycket att informera om, även om jag själv kunnat iaktta och uppskatta HRC:s arbete med de skadade. Den stora frågan är kanske hur omhändertagandet blir år senare, när uppmärksamheten avtagit, men den skadades problem består...

    Mvh


    Allan Widman

    SvaraRadera
  6. Hej Allan!

    Jag har kommit att betrakta dig som en seriös och kunnig politiker, och därför blir jag litet besviken när jag ser att du utelämnar en liten men ack så viktig del av Lennmarkers uttalande. Det han sade var att "Numera försvaras Sverige bäst i Afghanistan".

    Det lilla ordet "bäst" tillför uttalandet en helt annan dimension, eftersom Lennmarker och de nya Moderaterna då hade formulerat en doktrin som gjorde att de kunde ställa sig bakom avvecklingen av ett försvar som kunde försvara Sveriges territoriella integritet.

    Stackars Gösta Bohman måtte spinna som en höghastighetspropeller i sin grav, för att inte nämna oss levande försvarsvänner.

    /Ulf

    SvaraRadera
  7. Väljarnas dom var obönhörlig, den kan därtill inte överklagas eller överprövas på annat sätt.

    Vi måste därför helt nykert konstatera att den linje som formulerats som:

    "Numera försvaras Sverige bäst i Afghanistan"

    i vartfall inte genererat sådant ogillande i valmanskåren att det hindrat Göran Lennmarkers parti från att åtnjuta historiskt stora framgångar i det just timade allmäna valet.

    Ingen politiker eller politiskt parti kan i längden föra en politik som leder rakt ut ur landets parlamentariska församling. Ökenvandring anses ofta som moraliskt renande, något som ger dess utövare andlig resning. Men den betalar sig icke i denna världen.

    Likaledes var det ett valtaktiskt framgångsrecept att försvara ytterligare sex miljarder utöver samma summa som redan investerats i den svenska egenutvecklade särlösningen av NH90 benämnd HKP 14.

    Vår stolthet över en spirande svensk helikopterindustri vet inga gränser och inget pris är för högt för väljarna.

    Det kanske inte är vackert, men så ser den inrikespolitiska verkligheten ut

    SvaraRadera
  8. Widman,

    Lyssna inte på svenska freds. De är ett gäng flummare som helst vill att alla ska sitta i en ring och sjunga "kumbaya".

    "..vapen förstör mjuka mål". Herregud. Det är ju det som är meningen, duh?

    Vi, och ni politiker, måste sluta upp med hycklandet. Vi behöver ett försvar, ett försvar har vapen och vi behöver andra länder för att kunna ha ett fungerande försvar. Finnarna har en mycket bättre syn på försvar. De är REALISTER och har inte den tvåhövdade, dyslektiska syn vi har. Vi kan inte svansa och vika oss för utopiska organisationer som Svenska Freds, dags för att vi alla börjar vara ärliga med vad vi vill åstadkomma? Sveriges välbefinnande kommer först, resten kommer sen.

    SvaraRadera