När en svensk soldat får offra sitt liv finns det inga ursäktande hänvisningar till nationens intressen eller vår stolthet. Det är bara så förfärligt och utan begriplighet. Jag tror att varenda riksdagsledamot ikväll funderar över sina beslut. Jag gör det. Är Afghanistan en hopplös uppgift? Kan något där borta vara värt förlusten av svenska män och kvinnor?
Ingen talar om hur det egentligen är. Vi är naturligtvis i Afghanistan för att FN så begärt. Samtidigt är vår närvaro också en väsentlig förutsättning för vår nationella säkerhet. Vi lider med andra. Tar vår del av bördan och knyter på så sätt andra länder till omsorgen om oss och vårt land.
Jag kan aldrig begripa den sorg som de närmast anhöriga känner. Men kanske kan det öka förståelsen om jag påstår att det en soldat gjort i Afghanistan också ökat vår trygghet här hemma.
Den 25 november 2005, den 7 februari 2010 och den 16 oktober samma år. Alla dessa dagar, som också var livet. Hur ska vi någonsin kunna tacka?
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det var illa att höra! Riktigt illa och så hopplöst slutgiltigt.
SvaraRaderaVarje dödsfall är en bottenlös sorg. Likväl kan ingen idag vara förvånad.
SvaraRaderaAv största vikt är att varje enskild riksdagsledamot nu är:
- övertygad om att allt görs för att minimera risken för att vad som hänt upprepas.
- beredd att ta de fulla konsekvenser på hemmaplan i Sverige.
Det första handlar om sådant som rekrytering av medicinsk personal samt anskaffning av helikoptrar och taktisk UAV.
Det andra handlar om tydlig kommunikation av en väl genomtänkt politisk strategi för Afghanistan och ett reellt förstärkt stöd till våra veteransoldater.
Saktfärdigheten med att på framträdande plats centralt i Stockholm inviga ett monument med namnen på de i strid omkomna inristade i är ett tecken på att den politiska viljan ännu är ambivalent.
Mina tankar går till alla avlidna soldaters anhöriga. Jag är ledsen att ni får hantera dessa efterverkningar. Att ni får hantera resultatet av era soldaters beslut att gå i strid.
SvaraRaderaDet är klart insatsen är värd våra liv. Vi som åker är inte blåögda och naiva. Vi vet vilka risker vi tar. En del tar dem för att de tycker det är värt risken att få spela match efter all träning, en del åker för spänningens skull. Men de finns faktiskt också de som åker för att man inte kan med att osolidariskt sitta hemma framför tvn när resten av världen har det så illa.
Det är möjligt att det finns mer behjärtansvärda områden i världen att skapa säkerhet i än Afghanistan, Kongo t.ex. men våga inte göra allt jobb i sandlådan förgäves genom att dra ner insatsen nu.
Ge oss istället de verktyg vi behöver genom att sträcka upp FMs materiel försörjning.
Klappa oss på huvudet när vi kommer hem och säg duktig vakthund. Ta hand om oss när vi är trasiga, både fysiskt och själsligt. Vi är inte så svåra att hålla nöjda, Sveriges mest dumlojala yrkeskategori.
Leif,
SvaraRaderaDet är verkligen slutgiltigt och oåterkalleligt när det inträffar. Alla vet att det ligger i farans riktning, men ändå blir man förbannad och bedövad när det sker.
Jonathan,
Jag berörs starkt av det Du skriver. Ni som åker förtjänar allas respekt och uppmärksamhet. Jag vet att materielförsörjningen; alltifrån personlig utrustning till MEDEVAC och TUAV, inte blivit vad Ni som förväntad. Ytterst handlar det också om den politiska sidans svårigheter att säga ifrån.
Jag antar att röster nu höjs för en neddragning av vår insats. Men dessa får inget stöd av mig. Vi ska naturligtvis se till att det som behövs kommer på plats. Inget är farligare än att de tvehågsna får markera genom att tillräckliga resurser inte tillförs.
Gustav Wasa,
Dina slag är verkligen riktade mot de ömma punkterna. Vi kan bara bli bättre.
Mvh
Allan Widman
Allan, vårt engagemang Afghanistan handlar inte om att skapa trygghet här hemma, utan för afghanerna. FN:s har inte bett om våran närvaro för att vi behöver skydda oss själva, utan för att det finns människor på ett annat ställe på jorden som behöver vår hjälp.
SvaraRaderaJag tycker att det är sorgligt att svenskar har ett så stort fokus på svenskar. Det är lätt att prata om alla människors lika värde, men det verkar vara svårare när det kommer till kritan.
Så svaret på din fråga, "Kan något där borta vara värt förlusten av svenska män och kvinnor?", är ja, afghanska kvinnor och män är värda att beskydda.
Allan skrev:
SvaraRadera"Jag kan aldrig begripa den sorg som de närmast anhöriga känner. Men kanske kan det öka förståelsen om jag påstår att det en soldat gjort i Afghanistan också ökat vår trygghet här hemma".
Hur i all värden kan du påstå att vår trygghet - säkerhet ökar genom att vi har svenska soldater i Afghanistan - upp till bevis Allan!
En gång villig att offra livet för Sverige,
SvaraRaderaJag vill gärna fördjupa påståendet om att Afghanistan även handlar om vår säkerhet. Bär dock för långt att göra detta i en replik. men återkommer med inlägg om detta ämne under morgon förmiddag.
Allt gott
Allan Widman
En svensk soldat skall inte behöva anfalla. Vad jag lärt mig är att ropa halt och därefter skjuta. Vilka gränser tänjer nu ÖB på? Vårt deltagande i FN har väl alltid varit i fredsbevarande syfte och inte medverka USAs krig mot talibaner. Sluta anfalla - även om det verkar "fegt".
SvaraRadera