De försvarar också Sverige

Idag klockan 12.00 håller Riksdagen en minnesceremoni över den svenske soldat som i lördags dödades i Afghanistan. Första gången detta skedde var efter attentatet i februari som krävde två officerares liv.

Det är glädjande att statsmakterna sakta men säkert hittar former för att uttrycka sin erkänsla mot de män och kvinnor som utgör det yttersta redskapet för nationens vilja. Men för vad sker dessa uppoffringar?

Det oftast förekommande argumentet för vår närvaro i Afghanistan är solidariteten med ett folk som lidit mer och längre än de flesta. Kvinnors rätt till ett anständigt och tryggt liv, afghanernas rätt att själva bestämma sin framtid samt säkerhetsrådets entydiga stöd utgör lättbegripliga och giltiga skäl.

Det som varit svårare att förklara för ansvariga politiker är sambandet mellan säkerheten i Afghanistan och här hemma. När förutvarande ordföranden i utrikesutskottet; Göran Lennmarker, för några år sedan påstod att Sverige försvarades i Afghanistan hånades han av en lång rad försvarsdebattörer.

Vad jag tror att Lennmarker försökte åskådliggöra med sitt uttalande var den komplexitet som kännetecknar den globaliserade säkerhetsproblematiken. Någon strikt indelning i nationell respektive internationell säkerhet är inte längre möjlig. Oavsett var risker uppstår eller vem som hotas påverkas alla i större eller mindre utsträckning. Ingen osäkerhet avfärdas heller längre som ett lands interna angelägenheter.

Det är väl känt att Afghanistan är världens helt dominerande exportör av opiater. Enbart denna hantering genererar en lång rad av säkerhetshot, både i transitländer och där den slutliga konsumtionen sker. Korruption, organiserad brottslighet och smittspridning är bara några exempel.

För ett och ett halvt år sedan tågade talibaner från Swatdalen mot Pakistans huvudstad Islamabad. Som närmast stod de mindre än hundra kilometer från den islamska världens sannolikt enda kärnvapenarsenal. Det är måhända osäkert om man kunnat ta kontroll över dessa massförstörelsevapen, men hade det i så fall varit ett regionalt eller globalt säkerhetsproblem?

En annan följd av den globaliserade säkerhetspolitiken är nödvändigheten av internationellt samarbete. Gränslösa hot och risker kan inte effektivt hanteras av enskilda länder, stormakter eller ej. Det accentuerade behovet av samfällt agerande har också skapat förväntningar på solidaritet och rättvis fördelning av bördorna. Den som inte medverkar till att lösa andras problem löper större risk att ensam behöva konfrontera näraliggande hot och risker. I detta ömsesidiga försäkringssystem regleras inte bara tjänster och gentjänster utan även deltagarnas makt och inflytande över verksamheten.

Sveriges är ett av världens minsta men mest globaliserade länder. Vi påverkas mer än de flesta i kraft av stort exportberoende, internationellt rörlig befolkning och starka kopplingar till multinationella samarbeten. Samtidigt innebär vår litenhet små möjligheter att ensamma möta allvarliga säkerhetsutmaningar.

Det har inte ansetts politiskt möjligt att ens aktualisera frågan om ett svenskt medlemskap i Nato, även om vi länge och närmast enhälligt erkänt att säkerhet ska byggas tillsammans med andra. Ett sådant ställningstagande måste naturligtvis också beaktas och kompenseras i den totala sammanräkningen.

Det Sverige gör i Afghanistan stärker vår säkerhet här och nu samt våra möjligheter att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten. Vår erkänsla och tacksamhet mot de svenska soldaterna måste också omfatta detta.

Allan Widman