Det återstår nu bara några skälvande minuter av den egentliga mandatperioden. I morgon har riksdagen sin avslutning inför sommaren.
Helt logiskt är det då också dags för militärhelikopterutredningen att lämna sitt slutbetänkande. En inte allt för djärv gissning är att Vertolerna alltjämt föreslås avvecklas, att nytt medeltungt helikoptersystem anskaffas och att vi träget fortsätter med Hkp 14 och 15. Idag kl 15.00 är det pressträff i Stockholm och då får vi se.
Får mig att tänka på ett talesätt från Karl XI:s enväldiga dagar. Bönderna utmed landsvägarna till Stockholm tyckte att riksdagsmännen (ja, det fanns bara sådana då) gjorde sig alltför stor brådska. De utbrast då: I herremän faren icke så fort, vad göras skall är redan gjort...
Kunde igår på TT läsa att det kan bli billigare att köpa en ny Gulfstream än att reparera den som körde på en stålbalk på Marmal. Planen; att plocka isär den skadade fågeln och styckvis sända den till USA för reparation, synes dock ligga fast. Ja, Försvarsmakten är ju sitt eget försäkringsbolag. Man får hoppas att denna incident inte leder till ytterligare reduktioner när det gäller vår taktiska transportkapacitet...
Med anledning av att P7 för något år sedan förlorade sin brigadstab och från och med nästa år inte ska bedriva någon stridsvagnsutbildning har jag riktat en fråga till Sten Tolgfors. Jag vill veta vilka åtgärder han ämnar vidta för att vidmakthålla regeringens och riksdagens handlingsfrihet i händelse av att ytterligare mekplattformar föreslås för läggas ned? Ibland verkar det faktiskt som om myndigheten vill styra upp långt innan de politiska besluten är fattade.
En och annan kanske tänker att Allan Widman nu månar om regementen i den egna valkretsen. Kan försäkra att så inte är fallet. P7 ligger inte i min valkrets. Däremot har jag och mitt parti förlorat tron på regements- och flottiljnedläggninar. De leder till kompetensförluster och minskad folkförankring, utan motsvarande ekonomiska besparingar. Att det frivilligt rekryterande försvaret ska lämna sina stora högskole- eller universitetsgarnisoner synes också kontraproduktivt.
Om några dagar ska jag försöka mig på att sammanfatta den gångna mandatperioden ur en försvars- och säkerhetspolitisk synvinkel. Skenbart har de fyra åren varit mycket händelserika, men hur är det med fakta på marken?
Allan Widman
måndag 21 juni 2010
torsdag 17 juni 2010
Insatsen - vår betalning
Han stod ganska långt bak till vänster i gruppen av soldater. När kritiken mot för låg grundlön, för korta avtalsperioder och bristande information om anställningsvillkoren var avslutad, konstaterade han torrt att "insatsen är vår betalning".
Jag tror att denne unge soldat träffade mitt i prick. För det flesta är det knappast lönen eller förmånerna man söker, utan den skarpa insatsen; att få göra det man är utbildad till och i bästa fall ämnad för. Det behöver inte vara Afghanistan, men det måste vara utmanande, utvecklande och på allvar.
Soldaterna jag mötte på K3 i måndags påminde inte direkt om de senaste årens kullar av värnpliktiga. Där fanns inga fjuniga, vältaliga teoretiker med universitet i blicken. Detta var soldater, hantverkare ur strategiska reserven, som efter flera - låt vara korta - besök i Afghanistan förstått vad som krävdes och fått mersmak. Trots att de inte sett några förslag på anställningskontrakt (en dryg vecka innan de skulle skriva på) hade nästan alla bestämt sig för att fortsätta.
Den riksdagsledamot som röstat för övergången till frivillig rekrytering och anställda soldater kunde nog känna förtröstan. Viljan att bidra var större än de osäkerheter och knappa villkor som erbjöds. Och enligt min bedömning skulle vem som i gruppen erövrat ett civilt arbete omgående, trots konjunkturen. Så långt allt väl.
Samtidigt väntar nu den stora utmaningen: Att erbjuda meningsfull utbildning och övning, varvad med tillräckligt många insatser för att hålla dem kvar. År efter år på heltid. För en officerskår som i årtionden förmedlat grundläggande strids- och befattningsutbildning till nybakade studenter måste omställningen bli monumental. Lärarrollen kombineras nu med uppgiften att leda kollegor med likvärdiga färdigheter, ytterst i strid.
Jag frågade inte vad man tyckte om den nu pågående rekryteringskampanjen. Det var ganska onödigt med tanke på att de under minst ett och ett halvt år följt försvarets vardag från insidan. De kunde redan skilja på fakta och fiktion.
Trots inriktningsbeslutet verkar den 31 Luftburna bataljonen i Karlsborg mycket vital. Det var en märklighet att detta insatsförband, som försvarsutskottet tjatat om ända sedan 90-talet, beslöts avvecklas så fort det organiserats. Motsvarigheter finns i det flesta länder och vemt vet, snart kanske också vi återigen har helikoptrar för taktiska transporter?
Allan Widman
Jag tror att denne unge soldat träffade mitt i prick. För det flesta är det knappast lönen eller förmånerna man söker, utan den skarpa insatsen; att få göra det man är utbildad till och i bästa fall ämnad för. Det behöver inte vara Afghanistan, men det måste vara utmanande, utvecklande och på allvar.
Soldaterna jag mötte på K3 i måndags påminde inte direkt om de senaste årens kullar av värnpliktiga. Där fanns inga fjuniga, vältaliga teoretiker med universitet i blicken. Detta var soldater, hantverkare ur strategiska reserven, som efter flera - låt vara korta - besök i Afghanistan förstått vad som krävdes och fått mersmak. Trots att de inte sett några förslag på anställningskontrakt (en dryg vecka innan de skulle skriva på) hade nästan alla bestämt sig för att fortsätta.
Den riksdagsledamot som röstat för övergången till frivillig rekrytering och anställda soldater kunde nog känna förtröstan. Viljan att bidra var större än de osäkerheter och knappa villkor som erbjöds. Och enligt min bedömning skulle vem som i gruppen erövrat ett civilt arbete omgående, trots konjunkturen. Så långt allt väl.
Samtidigt väntar nu den stora utmaningen: Att erbjuda meningsfull utbildning och övning, varvad med tillräckligt många insatser för att hålla dem kvar. År efter år på heltid. För en officerskår som i årtionden förmedlat grundläggande strids- och befattningsutbildning till nybakade studenter måste omställningen bli monumental. Lärarrollen kombineras nu med uppgiften att leda kollegor med likvärdiga färdigheter, ytterst i strid.
Jag frågade inte vad man tyckte om den nu pågående rekryteringskampanjen. Det var ganska onödigt med tanke på att de under minst ett och ett halvt år följt försvarets vardag från insidan. De kunde redan skilja på fakta och fiktion.
Trots inriktningsbeslutet verkar den 31 Luftburna bataljonen i Karlsborg mycket vital. Det var en märklighet att detta insatsförband, som försvarsutskottet tjatat om ända sedan 90-talet, beslöts avvecklas så fort det organiserats. Motsvarigheter finns i det flesta länder och vemt vet, snart kanske också vi återigen har helikoptrar för taktiska transporter?
Allan Widman
onsdag 16 juni 2010
Ett medeltungt förflutet...
Alldeles nyss höll jag nedanstående anförande med anledning av Finansutskottets betänkande över vårtilläggsbudgeten (anskaffning av nya medeltunga helikoptrar).
I morgon skriver jag om möten med soldater.
Allan Widman
"Herr talman,
I USA brukar man säga att en helikopter består av tre tusen reservdelar som flyger i tät formation. Uttrycket är ägnat att beskriva komplexiteten hos ett helikoptersystem.
En given slutsats av konstaterandet är; att har man en gång lyckats få en helikopter säker och pålitlig ska man hålla fast vid den och inte i onödan byta ut den mot en ny. En annan och lika viktig slutsats är att man inte ska hitta på några egna särlösningar. I bästa fall spär man bara på den redan höga komplexiteten, men oftast leder klåfingrigheten till systemhaveri. Det enklaste är inte bara gott nog, utan också det enda som fungerar.
Trots att insikten om de snäva, tekniska marginalerna närmast är en universell kunskap, tycks Sverige konsekvent planera med de motsatta utgångspunkterna.
Under innevarande mandatperiod har vi satsat 150 Mkr på att höja förmågan i våra gamla trotjänare – Vertolerna - för Nordic Battle Groups beredskap. Våren 2008 flög de lika säkert och med samma höga kapacitet som när de jagade ubåtar 1982 eller räddade liv vid Estonias förlisning 1994. Men bara sex månader efter ombyggnaden och dagar efter beredskapen avvecklade Försvarsmakten Vertolerna.
Helikopter 9, som bara för några år sedan tjänstgjorde i Kosovo, gick samma öde till mötes så sent som i höstas. Några månader därefter blev bristen på helikoptrar så stor att Helikopterflottiljen beslutade hyra in civila helikoptrar för grundläggande träning…
Under fem års tid har vi planerat och försökt bygga om Helikopter 10 B till ambulanshelikopter för att stödja vår trupp i Afghanistan. Efter otaliga förseningar påstås de nu kunna tjänstgöra från och med april nästa år. Men vad tror ni ska hända med dessa helikoptrar när insatsen är över 2013? Mycket riktigt, då ska de omedelbart avvecklas. År av ansträngningar och många hundra miljoner i investeringar kastas bort.
Herr talman, det synes som om våra helikoptersystem blivit en sorts engångsvapen. Likt pansarskott kastas de bort när de väl avfyrats. Med den skillnaden att ifråga om helikoptrar handlar det inte om tusenlappar, utan om miljarder i återanskaffningsvärde.
Jag står helt bakom regeringens ambitioner att anskaffa nya medeltunga helikoptrar. Förutsatt att det gäller beprövade sådana och att vi avstår från varje försök till svenska särlösningar. Vi behöver inga nya ledningssystem och sensorer eller alternativa inredningar. Det bör till och med vara strängt förbjudet att ens avlägsna befintliga klistermärken på flygkropparna.
Därtill krävs naturligtvis att regeringen också beslutar avveckla Helikopter 14. Denna, också medeltunga, helikopter beställdes av den förra socialdemokratiska regeringen 2002. Den skulle vara fullt operativ och slutlevererad redan för två år sedan, men tippas nu bli mer än tio år försenad. Men detta är bara gissningar, och knappt kvalificerade sådana, eftersom helikoptern är långt ifrån färdig och heller inte får flygas av Försvarsmakten.
Helikopter 14 har en rad svenska särlösningar och kommer – enligt min bedömning – aldrig att klara de uppgifter den specificerats för. De miljarder som återstår att satsa i detta utsiktslösa projekt är emellertid ett allvarligt hot mot alla de helikoptrar som vi idag har och som fungerar. Det är ett hot mot tillräcklig flygtid för helikopterförarna och därmed ett hot mot vår ambition att bidra med sjukvårdstransporter i Afghanistan. Något som beställts i riksdagsbeslut både 2008 och 2009.
Herr talman, jag har respekt för svensk och utländsk försvarsindustri, men min respekt för våra soldater och tillgången till operativ, luftburen förmåga är än större. Det som inte levererar och som saknar förutsättningar måste avbeställas.
Det förmågeglapp, som uppstår i avvaktan på nyanskaffningen kan, enkelt och billigt täckas med våra Vertoler. De kan användas i NBG 2011 och sedan för nationellt bruk. Både för att upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt, taktiska transporter och för stöd till samhället. Och nej, det kostar inte 1500 Mkr att återställa dem i användbart skick.
Vertolerna innebär, jämfört med alla andra alternativ, obetydligt risktagande och försumbara kostnader. De är betalda, de är beprövade och Sverige har fyra decenniers erfarenhet av dem. För två år sedan svarade de för transport och luftlandsättning av en hel skvadron i mörker. Av hänsyn till statskassan och svensk försvarsförmåga kan dessa inte avvaras".
I morgon skriver jag om möten med soldater.
Allan Widman
"Herr talman,
I USA brukar man säga att en helikopter består av tre tusen reservdelar som flyger i tät formation. Uttrycket är ägnat att beskriva komplexiteten hos ett helikoptersystem.
En given slutsats av konstaterandet är; att har man en gång lyckats få en helikopter säker och pålitlig ska man hålla fast vid den och inte i onödan byta ut den mot en ny. En annan och lika viktig slutsats är att man inte ska hitta på några egna särlösningar. I bästa fall spär man bara på den redan höga komplexiteten, men oftast leder klåfingrigheten till systemhaveri. Det enklaste är inte bara gott nog, utan också det enda som fungerar.
Trots att insikten om de snäva, tekniska marginalerna närmast är en universell kunskap, tycks Sverige konsekvent planera med de motsatta utgångspunkterna.
Under innevarande mandatperiod har vi satsat 150 Mkr på att höja förmågan i våra gamla trotjänare – Vertolerna - för Nordic Battle Groups beredskap. Våren 2008 flög de lika säkert och med samma höga kapacitet som när de jagade ubåtar 1982 eller räddade liv vid Estonias förlisning 1994. Men bara sex månader efter ombyggnaden och dagar efter beredskapen avvecklade Försvarsmakten Vertolerna.
Helikopter 9, som bara för några år sedan tjänstgjorde i Kosovo, gick samma öde till mötes så sent som i höstas. Några månader därefter blev bristen på helikoptrar så stor att Helikopterflottiljen beslutade hyra in civila helikoptrar för grundläggande träning…
Under fem års tid har vi planerat och försökt bygga om Helikopter 10 B till ambulanshelikopter för att stödja vår trupp i Afghanistan. Efter otaliga förseningar påstås de nu kunna tjänstgöra från och med april nästa år. Men vad tror ni ska hända med dessa helikoptrar när insatsen är över 2013? Mycket riktigt, då ska de omedelbart avvecklas. År av ansträngningar och många hundra miljoner i investeringar kastas bort.
Herr talman, det synes som om våra helikoptersystem blivit en sorts engångsvapen. Likt pansarskott kastas de bort när de väl avfyrats. Med den skillnaden att ifråga om helikoptrar handlar det inte om tusenlappar, utan om miljarder i återanskaffningsvärde.
Jag står helt bakom regeringens ambitioner att anskaffa nya medeltunga helikoptrar. Förutsatt att det gäller beprövade sådana och att vi avstår från varje försök till svenska särlösningar. Vi behöver inga nya ledningssystem och sensorer eller alternativa inredningar. Det bör till och med vara strängt förbjudet att ens avlägsna befintliga klistermärken på flygkropparna.
Därtill krävs naturligtvis att regeringen också beslutar avveckla Helikopter 14. Denna, också medeltunga, helikopter beställdes av den förra socialdemokratiska regeringen 2002. Den skulle vara fullt operativ och slutlevererad redan för två år sedan, men tippas nu bli mer än tio år försenad. Men detta är bara gissningar, och knappt kvalificerade sådana, eftersom helikoptern är långt ifrån färdig och heller inte får flygas av Försvarsmakten.
Helikopter 14 har en rad svenska särlösningar och kommer – enligt min bedömning – aldrig att klara de uppgifter den specificerats för. De miljarder som återstår att satsa i detta utsiktslösa projekt är emellertid ett allvarligt hot mot alla de helikoptrar som vi idag har och som fungerar. Det är ett hot mot tillräcklig flygtid för helikopterförarna och därmed ett hot mot vår ambition att bidra med sjukvårdstransporter i Afghanistan. Något som beställts i riksdagsbeslut både 2008 och 2009.
Herr talman, jag har respekt för svensk och utländsk försvarsindustri, men min respekt för våra soldater och tillgången till operativ, luftburen förmåga är än större. Det som inte levererar och som saknar förutsättningar måste avbeställas.
Det förmågeglapp, som uppstår i avvaktan på nyanskaffningen kan, enkelt och billigt täckas med våra Vertoler. De kan användas i NBG 2011 och sedan för nationellt bruk. Både för att upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt, taktiska transporter och för stöd till samhället. Och nej, det kostar inte 1500 Mkr att återställa dem i användbart skick.
Vertolerna innebär, jämfört med alla andra alternativ, obetydligt risktagande och försumbara kostnader. De är betalda, de är beprövade och Sverige har fyra decenniers erfarenhet av dem. För två år sedan svarade de för transport och luftlandsättning av en hel skvadron i mörker. Av hänsyn till statskassan och svensk försvarsförmåga kan dessa inte avvaras".
lördag 12 juni 2010
Vallöften
Snart är valrörelsen här. Det finns ett parti som tar ställning till våra bergsanläggningar. Nedanstående publicerades i Kristianstadsbladet igår:
"Likt en besvärjelse uttalar Försvarsmaktens ledning gång på gång att stridsledningscentralen i Hästveda ska läggas ned. Det heter att man ska kunna göra besparingar.
Stridsledningscentralen i Hästveda svarar för hälften av ledningen och luftläget i de svenska flygstridskrafterna. Under årtionden har infrastruktur och personell kompetens byggts upp till en världsledande nivå. Miljarder har investerats i skydd och funktionssäkerhet. Men istället för att förvalta och bygga vidare på detta arv ska verksamheten nu ryckas upp med rötterna.
Nedläggningen kräver att inte mindre fyra nya enheter i Kallinge, Såtenäs, Luleå och Mälardalen etableras. Det är illa att väl skyddade och betalda investeringar under jord ska ersättas av nya och oskyddade sådana ovan jord. Än värre är att detta infall kommer att bringa en fungerande, nationell stridsledning på fall. Följden blir allvarliga begränsningar operativt och säkerhetsmässigt.
Ett flygvapen är ett system av system. Förutom flygplanen krävs vapen, sensorer, piloter, flygtrim, samband och ledning. Svagheter i vissa delar kan inte kompenseras genom styrka i andra. Våra stridsledningscentraler och deras personal är på flera av dessa punkter nödvändiga förutsättningar för en slagkraftig helhet.
Sverige satsade tidigt på en kvalificerad ledning av stridsflyget. Redan under 60-talet kunde vi leda genom krypterade datameddelanden till våra piloter. De taktiska fördelarna ifråga om uppträdande kompenserade det lilla, militärt alliansfria landets begränsade resurser. På detta har vi sedan byggt vidare. Idag kan den tekniska komplexiteten och beroendet av kompetenta specialister knappast överskattas.
En flytt av verksamheten i Hästveda är kritisk i två avseenden; tekniskt och personellt. Att bryta upp från en väl etablerad teknisk infrastruktur är förenat med stora ekonomiska och operativa risker. Det kan dröja många år innan nya, fungerande anläggningar är på plats. Särskilt gäller detta när man som nu vill lyfta förmågan utan fastställda tekniska och taktiska målsättningar, det vill säga utan ett tydligt definierat slutresultat.
Måhända är ändå riskerna störst när det gäller vidmakthållande av personalens kompetens. I dag är det sällsynt att officerares familjer bryter upp från arbete och skola och beger sig till nya tjänstgöringsorter i andra delar av landet. Särskilt om de är etablerade i en region där tillgången till arbete och högre utbildningar får betecknas som mycket god. Vid en nedläggning av Hästveda kommer bristen på erfarna stridsledare att i ett slag bli akut. Följden blir att vi tvingas flyga mindre och begränsa svårighetsgraden i våra övningar.
Folkpartiet kan tydligt se faran i de förändringar som Försvarsmaktens högkvarter vill genomdriva. Vi säger nej till en nedläggning av Hästveda och fler äventyrligheter med det svenska luftförsvaret".
Allan Widman (FP), Försvarspolitisk talesman
Christer Nylander (FP), riksdagsledamot Kristianstad
"Likt en besvärjelse uttalar Försvarsmaktens ledning gång på gång att stridsledningscentralen i Hästveda ska läggas ned. Det heter att man ska kunna göra besparingar.
Stridsledningscentralen i Hästveda svarar för hälften av ledningen och luftläget i de svenska flygstridskrafterna. Under årtionden har infrastruktur och personell kompetens byggts upp till en världsledande nivå. Miljarder har investerats i skydd och funktionssäkerhet. Men istället för att förvalta och bygga vidare på detta arv ska verksamheten nu ryckas upp med rötterna.
Nedläggningen kräver att inte mindre fyra nya enheter i Kallinge, Såtenäs, Luleå och Mälardalen etableras. Det är illa att väl skyddade och betalda investeringar under jord ska ersättas av nya och oskyddade sådana ovan jord. Än värre är att detta infall kommer att bringa en fungerande, nationell stridsledning på fall. Följden blir allvarliga begränsningar operativt och säkerhetsmässigt.
Ett flygvapen är ett system av system. Förutom flygplanen krävs vapen, sensorer, piloter, flygtrim, samband och ledning. Svagheter i vissa delar kan inte kompenseras genom styrka i andra. Våra stridsledningscentraler och deras personal är på flera av dessa punkter nödvändiga förutsättningar för en slagkraftig helhet.
Sverige satsade tidigt på en kvalificerad ledning av stridsflyget. Redan under 60-talet kunde vi leda genom krypterade datameddelanden till våra piloter. De taktiska fördelarna ifråga om uppträdande kompenserade det lilla, militärt alliansfria landets begränsade resurser. På detta har vi sedan byggt vidare. Idag kan den tekniska komplexiteten och beroendet av kompetenta specialister knappast överskattas.
En flytt av verksamheten i Hästveda är kritisk i två avseenden; tekniskt och personellt. Att bryta upp från en väl etablerad teknisk infrastruktur är förenat med stora ekonomiska och operativa risker. Det kan dröja många år innan nya, fungerande anläggningar är på plats. Särskilt gäller detta när man som nu vill lyfta förmågan utan fastställda tekniska och taktiska målsättningar, det vill säga utan ett tydligt definierat slutresultat.
Måhända är ändå riskerna störst när det gäller vidmakthållande av personalens kompetens. I dag är det sällsynt att officerares familjer bryter upp från arbete och skola och beger sig till nya tjänstgöringsorter i andra delar av landet. Särskilt om de är etablerade i en region där tillgången till arbete och högre utbildningar får betecknas som mycket god. Vid en nedläggning av Hästveda kommer bristen på erfarna stridsledare att i ett slag bli akut. Följden blir att vi tvingas flyga mindre och begränsa svårighetsgraden i våra övningar.
Folkpartiet kan tydligt se faran i de förändringar som Försvarsmaktens högkvarter vill genomdriva. Vi säger nej till en nedläggning av Hästveda och fler äventyrligheter med det svenska luftförsvaret".
Allan Widman (FP), Försvarspolitisk talesman
Christer Nylander (FP), riksdagsledamot Kristianstad
måndag 7 juni 2010
I demokratins vapensmedja
Ja, just där befann jag mig idag. Först Motala angående den tidskritiska torped 45 D och sedan Linköping gällande Next Generation.
För några år sedan skrev fil. dr. Jan Joel Andersson, verksam vid Utrikespolitiska Institutet, en artikel i SvD under rubriken: Sverige måste välja - insatsförsvar eller försvarsindustri. Lite senare skrev han boken "Försvarsindustrins säkerhetspolitiska roll". I det senare eposet var utgångspunkten den fascination och beundran andra länder kände inför Sveriges bredspektriga försvarsindustri.
Sverige har ju levererat Erieye till Pakistan och visade nyligen upp stridsflygsdemon i norra Indien. Vilken roll spelar våra säkerhetspolitiska värderingar i detta? Får mig att tänka på refrängen i en sång i Disneys "Skönheten och odjuret": Vi är fransmän givetvis...
Som verksam försvarspolitiker bryr jag mig mindre om internationella artigheter och mera om reell leverans här och nu. Jag tror inte att svensk industri underpresterar per se, men jag är rädd att beställarfunktionen gör det. Det är björntjänster att inte kräva operativ förmåga på utsatt tidpunkt och enligt fastställda slutpriser (objektsramar). Det gagnar knappast förmågan eller det internationella anseendet. Jag struntar närmast blankt i vad London, Washington och Paris har för recensioner.
Saab Underwater System får gärna ett utvecklingsuppdrag, men det måste vara förenat med affärsmässiga villkor; för vår skull och för deras. Måtte lyckan stå dem bi.
I Linköping handlar det om helt andra summor. Vi ska modernisera vårt stridsflyg. 30 procent ökat inre bränsle, större fälltankar och ny differentierad och flexibel radar samt kanske ny motor. Det senare blir väl till sist en envig med Volvo Aero. Påsar åt alla eller "plain vanilla". När krubban är tom börjar hästarna bitas...
Min bedömning; att nästa generation av svenskt stridsflyg kostar oss mellan 50-70 miljarder, kvarstår.
Och så TUAV. Regeringsbeslutet om anskaffning enligt samma koncept som avvisades av Genomförandegruppen (där jag ingick) 2008 har nu realiserats. Beslutsdatum är sista dagarna i maj. SAAB lovar att vara på den afghanska banan 21 månader från denna tidpunkt. Alltså i början av 2012. Vad beträffar gap-fillern handlar det inte längre om 2010, som arméinspektören utlovade inför det samlade försvarsutskottet i den direktsända hearingen november 2009. Nu är budet början av 2011.
När dagen närmar sig sitt slut ändar mitt inlägg i våra soldaters väl och ve. Om olyckan på nytt gäckar oss; har vi verkligen gjort allt för att möta krigets krav i Afghanistan?
Allan Widman
För några år sedan skrev fil. dr. Jan Joel Andersson, verksam vid Utrikespolitiska Institutet, en artikel i SvD under rubriken: Sverige måste välja - insatsförsvar eller försvarsindustri. Lite senare skrev han boken "Försvarsindustrins säkerhetspolitiska roll". I det senare eposet var utgångspunkten den fascination och beundran andra länder kände inför Sveriges bredspektriga försvarsindustri.
Sverige har ju levererat Erieye till Pakistan och visade nyligen upp stridsflygsdemon i norra Indien. Vilken roll spelar våra säkerhetspolitiska värderingar i detta? Får mig att tänka på refrängen i en sång i Disneys "Skönheten och odjuret": Vi är fransmän givetvis...
Som verksam försvarspolitiker bryr jag mig mindre om internationella artigheter och mera om reell leverans här och nu. Jag tror inte att svensk industri underpresterar per se, men jag är rädd att beställarfunktionen gör det. Det är björntjänster att inte kräva operativ förmåga på utsatt tidpunkt och enligt fastställda slutpriser (objektsramar). Det gagnar knappast förmågan eller det internationella anseendet. Jag struntar närmast blankt i vad London, Washington och Paris har för recensioner.
Saab Underwater System får gärna ett utvecklingsuppdrag, men det måste vara förenat med affärsmässiga villkor; för vår skull och för deras. Måtte lyckan stå dem bi.
I Linköping handlar det om helt andra summor. Vi ska modernisera vårt stridsflyg. 30 procent ökat inre bränsle, större fälltankar och ny differentierad och flexibel radar samt kanske ny motor. Det senare blir väl till sist en envig med Volvo Aero. Påsar åt alla eller "plain vanilla". När krubban är tom börjar hästarna bitas...
Min bedömning; att nästa generation av svenskt stridsflyg kostar oss mellan 50-70 miljarder, kvarstår.
Och så TUAV. Regeringsbeslutet om anskaffning enligt samma koncept som avvisades av Genomförandegruppen (där jag ingick) 2008 har nu realiserats. Beslutsdatum är sista dagarna i maj. SAAB lovar att vara på den afghanska banan 21 månader från denna tidpunkt. Alltså i början av 2012. Vad beträffar gap-fillern handlar det inte längre om 2010, som arméinspektören utlovade inför det samlade försvarsutskottet i den direktsända hearingen november 2009. Nu är budet början av 2011.
När dagen närmar sig sitt slut ändar mitt inlägg i våra soldaters väl och ve. Om olyckan på nytt gäckar oss; har vi verkligen gjort allt för att möta krigets krav i Afghanistan?
Allan Widman
torsdag 3 juni 2010
Hemvärnets relativa tyngd
Gårdagens besök på Hemvärnets Stridsskola gav anledning till eftertanke. Under lång tid har nedmonteringen av insatsförbanden varit snabbare och mer brutal än den som drabbat hemvärnet.
Skälet till detta är nog inte primärt att vi får mycket pang för liten peng. Snarare handlar det om folkförankring och en större frispråkighet än vad den övriga Försvarsmakten kunnat erbjuda. Min tro är att frivilig rekrytering ställer tydliga krav på öppenhet. Möjligheten att kunna ifrågasätta stimulerar i sin tur effektivitet och ändamålsenlighet. Och det som fungerar möts med respekt både av soldaterna och det lokala samhället. By the people and for the people...
Besöket på Vällinge bekräftade för mig att frivillig rekrytering så långt möjligt bör bygga just på det lokala initiativet. Personliga kontakter, korta ledtider och individuellt mottagande åstadkommer sannolikt mer än 307 Mkr i central marknadsföring.
Fram till 2014 kommer insatsdelarna, som andel av det samlade hemvärnet, att öka markant. Rörligheten och eldkraften förstärks. Möjligheterna att genom det materiella arvet försörja Hemvärnet minskar, bland annat till följd av en historia med ständigt färre insatsförband på armésidan.
Samtidigt är uppgifterna olika. Skydd och bevakning av infrastrukturen är fortfarande dimensionerande. Men sannolikt kommer ett allt spetsigare och spänstigare hemvärn på sikt att aktualisera nya förmågor. Även i Vällinge finns en utvecklingsenhet.
I veckan föreslog RPS regeringen att avveckla beredskapspolisen. Som skäl angavs att antalet ordinarie poliser i Sverige ökat från 16 000 till 20 500 sedan vi på 90-talet inrättade styrkan om 1 500 beredskapspoliser. Därför bedöms de nu som överflödiga. Av förslaget framgår inte om effekten av fler poliser i termer av t.ex. yttre tjänst motsvarat den nominella ökningen...
För mig framstår förslaget som feltänkt. Den svenska poliskåren kommer, oavsett storlek, att i varje given stund vara uppbunden av ordinarie verksamhet. Beredskapspolisen ska användas när exeptionella händelser kräver en kraftig förstärkning. Så har också skett i samband med det första Gulfkriget på 90-talet och under Gudrun. Tror RPS att något motsvarande aldrig mer kommer att inträffa?
Om RPS finner uppgiften att administrera beredskapspoliserna betungande kan detta uppdrag med fördel överföras på Hemvärnet, även om utbildning och beslut om insats kvarblir.
På frågan om den krock som uppstått mellan Hemvärnets jubileumsdag och den nya minnesdagen för våra veteransoldater svarade Roland Ekenberg att själva högtidlighållandet kanske bäst sker under den helg som närmast ansluter till den 29 maj. Ett sådant beslut av Hemvärnet skulle välkomnas. Säkert blir det enklare för hemvärnssoldaterna att genomföra nödvändiga ceremonier. Samtidigt behöver veteransoldaterna och deras anhöriga inte konkurrera om utrymmet på minnesdagen, åtminstone inte varje år.
Allan Widman
Skälet till detta är nog inte primärt att vi får mycket pang för liten peng. Snarare handlar det om folkförankring och en större frispråkighet än vad den övriga Försvarsmakten kunnat erbjuda. Min tro är att frivilig rekrytering ställer tydliga krav på öppenhet. Möjligheten att kunna ifrågasätta stimulerar i sin tur effektivitet och ändamålsenlighet. Och det som fungerar möts med respekt både av soldaterna och det lokala samhället. By the people and for the people...
Besöket på Vällinge bekräftade för mig att frivillig rekrytering så långt möjligt bör bygga just på det lokala initiativet. Personliga kontakter, korta ledtider och individuellt mottagande åstadkommer sannolikt mer än 307 Mkr i central marknadsföring.
Fram till 2014 kommer insatsdelarna, som andel av det samlade hemvärnet, att öka markant. Rörligheten och eldkraften förstärks. Möjligheterna att genom det materiella arvet försörja Hemvärnet minskar, bland annat till följd av en historia med ständigt färre insatsförband på armésidan.
Samtidigt är uppgifterna olika. Skydd och bevakning av infrastrukturen är fortfarande dimensionerande. Men sannolikt kommer ett allt spetsigare och spänstigare hemvärn på sikt att aktualisera nya förmågor. Även i Vällinge finns en utvecklingsenhet.
I veckan föreslog RPS regeringen att avveckla beredskapspolisen. Som skäl angavs att antalet ordinarie poliser i Sverige ökat från 16 000 till 20 500 sedan vi på 90-talet inrättade styrkan om 1 500 beredskapspoliser. Därför bedöms de nu som överflödiga. Av förslaget framgår inte om effekten av fler poliser i termer av t.ex. yttre tjänst motsvarat den nominella ökningen...
För mig framstår förslaget som feltänkt. Den svenska poliskåren kommer, oavsett storlek, att i varje given stund vara uppbunden av ordinarie verksamhet. Beredskapspolisen ska användas när exeptionella händelser kräver en kraftig förstärkning. Så har också skett i samband med det första Gulfkriget på 90-talet och under Gudrun. Tror RPS att något motsvarande aldrig mer kommer att inträffa?
Om RPS finner uppgiften att administrera beredskapspoliserna betungande kan detta uppdrag med fördel överföras på Hemvärnet, även om utbildning och beslut om insats kvarblir.
På frågan om den krock som uppstått mellan Hemvärnets jubileumsdag och den nya minnesdagen för våra veteransoldater svarade Roland Ekenberg att själva högtidlighållandet kanske bäst sker under den helg som närmast ansluter till den 29 maj. Ett sådant beslut av Hemvärnet skulle välkomnas. Säkert blir det enklare för hemvärnssoldaterna att genomföra nödvändiga ceremonier. Samtidigt behöver veteransoldaterna och deras anhöriga inte konkurrera om utrymmet på minnesdagen, åtminstone inte varje år.
Allan Widman
tisdag 1 juni 2010
Upp till...
Vid närmare kontroll befanns inriktningspropositionen 2009 innehålla en säkerligen noga genomtänkt formulering; "upp till sju" Tp 84 ska moderniseras. Detta kan naturligtvis rent bokstavligt tolkas som ett handlingsutrymme för Försvarsmakten att modernisera mellan 0-7 Herkor.
Tekniken användes redan vid förslaget att konvertera JAS Gripen A/B (A2C) våren 2007. Texten i vårpropositonen löd så här: "Regeringen får under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D". Analogt med det som nu beslutats av myndigheten ifråga om taktisk lufttransportkapacitet finns det väl då inte heller några garantier för att vår flotta av Gripar verkligen ska bli 100 C/D till slut?
Denna tolkning av besluten är dock inte rimlig rent konstitutionellt. I praktiken skulle det då inte finnas några möjligheter för riksdagen att göra avvägningar mellan kvalitet och kvantitet vid större investeringar. Det kan bli noll ifråga om modernisering eller konvertering för de miljarder som anslås. Det blir vad det blir.
Min övertygelse är att den politiska styrningen inte kan ges en så oförpliktigande tolkning. I så fall kan Sverige förmodligen aldrig bli medlem av Nato. Inte på grund av den politiska beröringsångesten, men väl på grund av avsaknad av demokratisk kontroll över de militära myndigheterna...
Allan Widman
Tekniken användes redan vid förslaget att konvertera JAS Gripen A/B (A2C) våren 2007. Texten i vårpropositonen löd så här: "Regeringen får under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D". Analogt med det som nu beslutats av myndigheten ifråga om taktisk lufttransportkapacitet finns det väl då inte heller några garantier för att vår flotta av Gripar verkligen ska bli 100 C/D till slut?
Denna tolkning av besluten är dock inte rimlig rent konstitutionellt. I praktiken skulle det då inte finnas några möjligheter för riksdagen att göra avvägningar mellan kvalitet och kvantitet vid större investeringar. Det kan bli noll ifråga om modernisering eller konvertering för de miljarder som anslås. Det blir vad det blir.
Min övertygelse är att den politiska styrningen inte kan ges en så oförpliktigande tolkning. I så fall kan Sverige förmodligen aldrig bli medlem av Nato. Inte på grund av den politiska beröringsångesten, men väl på grund av avsaknad av demokratisk kontroll över de militära myndigheterna...
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)