hur det känns att brutalt och utan förvarningar förlora dem som vi älskar allra mest. Min eftermiddag och kväll har - precis som ÖB uttryckte saken - varit tung.
Jag gör inte anspråk på att känna vad anhöriga känner denna kväll. Men förlusten av någon som älskats är outhärdlig. Inget vi skriver och inget någon säger kommer att vara värdig en sådan sorg. Vi ska vara stumma och förfäras inför livets ohygglighet.
Fanns det en mening? Var det hela något värt? Jag hoppas det innerligt.
I morgon skriver jag till talman, Per Westerberg, som nyligen besökte Afghanistan. Hans engagemang för veteranpolitiska frågor är långt större än vad jag tror de flesta förväntat sig. Vi behöver ett erkännande för dem som offrat allt de haft att offra.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En svart dag.
SvaraRaderafruktansvärt tragis och allt fokus att stödja de anhöriga och stridspars kamrater.
SvaraRaderaDeras insats får aldrig glömmas bort deras minne skall bestå
ett värdigt mottagande när de kommer till sverige är väldigt viktigt
vi måste göra vårt allra yttersta att få klarhet och få tag på förövarna och ställa dem till svars.
När den första Herkan med svenska i Tsunamin förolyckade turister landade på Ärna, så mötte statschefen, regeringschefen, biskop och militärdistriktschefen kistorna, som svepta i svenska flaggor mitt i natten bars ut på plattan av en hedersvakt från Hemvärnet.
SvaraRadera- Därmed sattes ribban mycket högt.
Mig veterligen reste få till Thailand på svenska statens uppdrag över julhelgen. De som kommer hem i natt värnade den svenska statsmaktens intressen.