Säkerhetspolitikens tragiska dimension

Är det så att svenska folket verkligen kommit till insikt om vikten av det som vår trupp uträttar i Afghanistan? Ja, kanske. Samtidigt följer opinionen så här långt mönstret från andra delar av världen. Först en känsla av beslutsamhet och kanske revansch. Men när förlusterna ökar så nöts vi ned. Ingen vet, men ändå känner jag stolthet över att alla de förhoppningar som Lars Ohly, Jan Myrdal, Stefan Lindgren och andra känt så här långt, kommit på skam.

I morgon sammanträder riksdagens gruppledare. Nästan hälften av punkterna på dagordningen gäller erkännande av soldater. Både minnesmärken och medaljer. Det är mycket bra. Sverige håller på att ta igen det försprång som övriga Europa haft när det gäller att besinna den personliga insatsen.

Idag har jag tvingats att svara på enkäter om vårt uppdrag i Afghanistan. Varför är vi där?

De närmare hundratal debattartiklar jag skrivit i ämnet gör att jag kan vara komprimerad:

1. Vår skyldighet att som medlemmar av FN ställa upp när säkerhetsrådet beslutat.

2. If we don't go to Afghanistan, Afghanistan will come to us (Jaap De Hoop Schaeffer).

3. Sveriges säkerhet bygger på samarbete med andra demokratier. Vi måste bära vår del av bördan. Och bollen ligger just nu i Afghanistan.

En del mycket kritiska röster föreslår att jag själv ska anmäla mig för insats. Det är möjligen ett rimligt krav. Om jag nu skulle duga för uppdraget.

Innan dess finns det en del att påverka. Ännu en lista:

1. Civil chef (gärna en statssekreterare) för PRT MES.

2. Sammanflyttning med Marmal (färre resor, mindre sitting-duck och mer operativ effekt av truppen).

3. Helikoptrar, TUAV och framförallt fler soldater.

Jag hörde om den bragd en svensk officer på RC North gjorde för att få iväg UH 60:na till olycksplatsen den 11 november. Berömvärt. Övertygad om att de skadade soldater jag besökt gärna tackat honom för detta.


Allan Widman

Populisten

Ja, detta var det tillmäle jag, bland många andra, idag hedrades med. Det är märkligt hur man kan skriva och tala om en åsikt under flera år utan att någon egentligen reagerar. Men så plötsligt slås det upp som en stor nyhet.

Ingen kan naturligtvis veta vad som är rätt eller fel. Eftervärlden får döma. Min enkla filosofi är dock att man får bestämma sig; ska vi vara i Afghanistan eller inte? Om man bestämmer sig för det förstnämnda kan man inte tveka om att sätta dit alla de resurser som krävs för att jobbet ska bli gjort och säkerheten, för både afghanerna och oss, ska kunna upprätthållas.

Visst är det bra med ett brett stöd i Sveriges riksdag, men den bredden får inte uppnås till vilka pris som helst. När Sverige nästa gång förlänger det nationella mandatet bör uppgiften stå i fokus.

Det har varit en lång vecka. Och inledningen mycket tung. Minnet av Jesper, Tomas, Gunnar och Johan förpliktar.


Allan Widman

De som äras bör

Det är gott att våra stupade erhållit Försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld. Också i övrigt förefaller mottagandet på Ärna har varit värdigt och respektfullt.

Även det officiella Sverige, representerat av regering och riksdag, bör skaffa sig motsvarande möjligheter att uttrycka sitt erkännande av särskilt berömvärda insatser. Såvitt avser regeringen kan Veteransoldatutredningens förslag anammas. Att vid sjukbesök som minister kunna medbringa en medalj till den som skadats till följd av antagonistiskt våld skulle vara ömsesidigt välgörande.

Vad riksdagen beträffar har jag tillskrivit talmannen om en svensk motsvarighet till congressional medal of honour. Envar riksdagsledamot bör kunna nominera mottagare av utmärkelsen och beslut fattas av Konstitutionsutskottet eller Riksdagsstyrelsen. Jag har tidigare vid flera tillfällen motionerat i frågan, även tillsammans med bland andra Staffan Danielsson (C) och Karin Enström (M).

Två nomineringar; Överste Ulf Henricsson och Harry Järv (postumt)vore självskrivna. De skulle också sätta ribban högt vid framtida bedömningar.

Försvarsmakten har gjort stora ansträngningar vid omhändertagandet både nu och beträffande de fyra svenska soldater som skadades den 11 november förra året. Det är mycket bra. Samtidigt är det riktiga testet just uthålligheten. Nu tänker jag inte i första hand om antalet skadade blir större framöver, utan på hur väl omhändertagen soldaten känner sig ett eller flera år efter skadan. När den massmediala uppmärksamheten avtagit och kanske övergått på nya drabbade. Först då får vi det verkliga svaret.

När Veteransoldatutredningen lämnade sitt slutbetänkandet invände Försvarsmakten på några punkter att "det där gör vi ju redan, även om vi inte är förpliktade". Ja, det stämmer säkert, men när ett gott och uthålligt omhändertagande av skadade skrivs in i lagen blir det också en formell rättighet för veteransoldaten som ytterst kan hävdas vid domstol.

Runt den 20 mars 2010 kommer den nya lagen att föreläggas riksdagen som en proposition. De delar av utredningens förslag som inte är lagbundna får vänta tills en ny proposition efter valet. Oaktat utgången av årets val hoppas jag att insikten, om vad skarpa, internationella insatser kräver i form av samhällets stöd, finns med.


Allan Widman

Aldrig kan vi förstå

hur det känns att brutalt och utan förvarningar förlora dem som vi älskar allra mest. Min eftermiddag och kväll har - precis som ÖB uttryckte saken - varit tung.

Jag gör inte anspråk på att känna vad anhöriga känner denna kväll. Men förlusten av någon som älskats är outhärdlig. Inget vi skriver och inget någon säger kommer att vara värdig en sådan sorg. Vi ska vara stumma och förfäras inför livets ohygglighet.

Fanns det en mening? Var det hela något värt? Jag hoppas det innerligt.

I morgon skriver jag till talman, Per Westerberg, som nyligen besökte Afghanistan. Hans engagemang för veteranpolitiska frågor är långt större än vad jag tror de flesta förväntat sig. Vi behöver ett erkännande för dem som offrat allt de haft att offra.


Allan Widman

Döda soldater i Afghanistan

Utgår från att de flesta nu nåtts av den tragiska nyheten från Afghanistan om de tre stupade. Två svenska officerare och en lokalanställd tolk. Därtill ytterligare en svensk soldat skadad.

Idag går tankarna enbart till dessa soldater och deras anhöriga.

Allan Widman

Herre i eget hus?

Bara dagar före jul skriver ÖB i SvD att det inte blir någon GLC. För dyrt och för riskfyllt. Redan då varnade jag i ett blogginlägg för att kampen inte skulle vara slut. Särintressena skulle inte ge upp, och inte heller dess vänner i politik och förvaltning. Zoltan har nu avslöjat att det finns ett nytt typförband i HKV:s interna papper: Ledningsstödsstab. För den upplysningen ska vi vara tacksamma.

Peter Neppelberg, denne sanningskämpe i myndigheten, bekräftar att fara på nytt är å färde. Hästveda ska avvecklas 2014. Inte genom beslut av regering eller riksdag - bara med C Prods välsignelse. Så kommer inte att ske. Det finns ett tydligt riksdagsavgörande av motsatt innebörd. Skrivningen var inte slentrianmässig, utan resultatet av långa och hårda förhandlingar. De som till sist ingick överenskommelsen vet precis hur den ska tolkas.

I morgon blir det en del om behovet av ett stärkt, svenskt försvar. Ja, omvärldsläget motiverar detta. Nej, det står inte i motsats till vår insats i Afghanistan. Allvarskänsla och operativt fokus. Varken mer eller mindre.

Allan Widman