Inte så få ledarsidor har analyserat scenariespelet om hotat baltiskt land i Sälen. En del har totalt sågat panelens insats och anfört den som bevis för att solidaritetsförklaringen saknar betydelse; åtminstone om vi ska stå för hjälpen.
Min uppfattning är att scenariot var lite tafatt och öppet. Debattledaren respektive Johan T och Bo H kunde med lätthet gjort att "nödutgångarna" blockerades och manat deltagarna vidare. Ställt dem inför fullbordat faktum.
Likväl så fanns det ett parti som avlämnade en avvikande mening den 13 juni 2008. Som inte trodde på tanken att bygga något eget, fristående från både Nato och de facto den Europeiska Unionen. Massan var och är för liten. När så gott som samtliga länder runt Östersjön har sin grundläggande säkerhet förankrad i det transatlantiska samarbetet är det vi och inte dem som behöver anpassa sig. Norge, Danmark, Tyskland, Polen och de baltiska länderna kommer inte att lämna Nato för att alliera sig med Sverige. Hur svårt kan det vara att förstå det?
Både socialdemokrater och moderater har arbetat hårt för att stärka vårt beroende av Nato. Nu senast handlar det om att använda det av USA kontrollerade kommunikationssystemet Länk 16. Efter vad jag hört så har Sverige nu fått både en nationell kod och en dito avsedd för nordiskt samarbete. Det betonas att Washingtons insyn kommer att bestå. Ändå ser jag inga initiativ för att ändra svensk sekretesslagstiftning eller explicit, politiskt närmande till västmakterna. Även när vi är helt integrerade/utlämnade till Nato för ledning av vårt försvar går våra blickar mot taket.
I samband med en opinionsundersökning förra året blev jag full i skratt. Mer än en tredjedel av den vuxna befolkningen trodde att Sverige var medlem av Nato. Samtidigt som jag förstår dem så funderar jag så på varför (S) och (M) inte insett att denna fråga inte längre är ett givet sänke i svensk säkerhetspolitisk debatt.
Ministrar och riksdagsledamöter kommer mer eller mindre regelbundet ut ur garderoben för att berätta som sexuell läggning eller böjelser för att samla mortlar. Varför inte berätta om vårt monumentala beroende av och genuina samhörighet med det atlantiska säkerhetssamarbetet. För att citera Urban Ahlin; we Swedes are Anglo Sachsans...
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det som saknades i scenariot var ju hela den politiska/diplomatiska dimensionen.
SvaraRaderaVad hände i EU, NATO och FN? Vilken hjälp efterfrågades från Det Baltiska Landet? Vilken position intog Tyskland respektive Polen?
Vilken linje drev Sverige?
Men även om man tar hänsyn till detta så blir det svårt att bortse från intrycket att solidaritetsförklaringen inte föregåtts av någon egentlig analys av vad den skulle innebära; i alla fall inte i någon bredare krets.
Jag upprepar min slogan: solidaritetsförklaringen måste tillåtas bli dimensionerande eller dras tillbaka.
När det gäller NATO så tror jag att trägen vinner. Skälet till att så många vill undvika all debatt är att de har väldigt ont om argument för att rättfärdiga sin ståndpunkt.
Jag väljer att vara optimistisk nog att tro att det går att det går att påverka opinionen med rationella argument.
Sverige vill vara ensam hyresgäst i en bostadsrättsförening.
SvaraRaderaFör att ingen i huset ska märka något, så ställer vi upp och skottar snö och städar i trappan och på gården. Och inför varje årsmöte, så ser vi till att vara bortresta i åtminstone en vecka.
Det är ändå hyresgästföreningen, som är den enda organisationen för boendeinflytande, som vem som helst kan bli medlem i. Lite som FN faktiskt.
Intressant reflektion du gör angående hur pass känslig en fråga - i det här fallet ordet NATO eller eventuellt tal om medlemskap i NATO - upplevs vara inom delar av det politiska etablisemanget.
SvaraRaderaJag tolkar det som brist på förmåga till politiskt ledarskap. Att ha makt innebär också att kunna välja vilka ämnen som ska tillåtas komma upp på agendan.
Att inte välja att prata om NATO kanske kan bero på någon slags analys eller känsla som leder till att de politiska riskerna överstiger de eventuella politisk vinsterna.
T.ex. finns det enligt min tolkning inom socialdemokratin en grundmurad uppfattning som skapats under hela det kalla kriget och folkhemsidyllen som gjort gällande att det svenska valet av militär alliansfrihet på något sätt står högre än att vara med i en allians. De politiska riskerna med att beröra ämnet - speciellt om man tänkt sig kunna hålla sig kompis med miljöpartiets skräck/avsky för kärnvapen och vänsterpartiets USA-syn - är högre än eventuella vinster.
MEN - politiskt ledarskap handlar också om att våga ta ställning. Att våga försöka påverka opinionen.
Om vi ser på resultatet efter valet som ledde till att vi gick med i EG/EU med knapp majoritet. Vart var det politiska ledarskapet i fråga om att för det svenska folket visa på fördelar med medlemskapet? Debatten kom mest att handla om att snus inte skulle vara tillåtet, gurkor skulle inte få se ut hur som helst och att det kostar en massa. Föga förvånad blir man då när det svenska folket inte vill vara med i EMU. Debatten avstannade efter vi gått med.
Det finns många andra exempel. På samma sätt gör nog det sätt som vi använt militära förband internationellt under det kalla kriget att en viss bild av varför vi skickar förband och till vilka typer av konflikter vi skickar dessa skapats. Det är rätt stor skillnad att skicka trupp för att bevara fred i ett område där parterna redan tecknat någon form av fredsavtal i allmänt altruistiska syften till att skicka förband till pågående konflikter - med delvis altruistiska anledningar men också i syfte att gynna nationella intressen t.ex. i form av att stärka banden till EU/NATO och visa att vi är en pålitlig partner. Den filosofiska synen på vad det militära medlet är till för under internationella insatser skiljer sig väsentligt...återigen - ledarskap behövs! Varför inte tydligare inrikes visa på nationella intressen i de internationella inatserna?
Jaktess,
SvaraRaderaDin analys är närmast fenomenal. Jag tror att den som vågar har närmast allt att vinna. Det går inte längre att skilja nationell och internationell säkerhet åt. För tio månader sedan stod pakistanska talibaner ca 100 km från kärnvapnen i Islamabad. Den som inbillar sig att Centralasiens problem är av regional säkerhetskaraktär misstar sig gruvligen.
Min poäng med inlägget var att nästan samtliga partier säkerhetspolitiskt befinner sig i det förgångna. Svenskar i gemen förstår att världen har krympt och samtidigt blivit extremt realtidsenlig.
Om inte vi är beredda att axla vår del av bördan kan vi aldrig lita på andras hälp när det behövs.
Mvh
Allan Widman
FP:s bästa tid är nu!
SvaraRaderaOm ett drygt halvår, så är vi mest sannolikt tillbaka till den inrikespolitiska situationen att den socialdemokratiska partiledningen för att undvika varje reell ansats till säkerhetspolitisk debatt spelar ut förespråkare av svenskt Natomedlemskap mot USA-fiender inom och utom det egna partiet med argumentationen:
"Svenskt Natomedlemskap är INTE aktuellt. Sveriges säkerhetspolitiska vägval avgör vi själva i brett nationellt samförstånd.
Sverige samarbetar, har samarbetat och kommer att samarbeta med Nato och andra multinationella regionala aktörer. Sverige har ett erkänt och utomordentligt högt anseenden inom alla dessa organisationer inklusive Nato. Men att utav detta dra slutsatsen att vi måste ansluta oss till den ena eller andra organisationen är förhastat, försåtligt och farligt."
Också inom försvarspolitiken, så kommer fönstret för FP att stängas vid en socialdemokratisk valseger. Vår nuvarande försvarsminister kommer troligen inte att fortsätta som sitt partis talesperson inom detta politikområde.
Sten Tolgfors har redan en gång varit ordförande för riksdagens utrikesutskott och blir därför i opposition redan av rena senioritetsskäl snarare talman än försvarsutskottets ordförande.
Moderaternas näste försvarspolitiske talesperson måste självfallet få börja med ett rent bord och förmånen av "the benefit of the doubt".
Den socialdemokratiske riksdagsmannen och tidigare partisekreteraren Håkan Juholt är sedan närmare två år inte längre försvarspolitiskt aktiv. Det blir inte han som blir försvarsminister snarare hans efterträdare som partisekreterare. Ibrahim Bajlan har gjort lumpen trots ett opererat hjärtfel och tre tidigare socialdemokratiska partisekreterare har blivit dugliga försvarsministrar.
Inget parti lovar så mycket till i Sverige verksam försvarsindustri som socialdemokraterna. Kristdemokraterna har visat förståelse för fortsatta investeringar i bland annat SEP i Örnsköldsvik. Som värdekonservativt parti vore det inte konstigt om KD inte skulle kunna bistå socialdemokraterna också med åtminstone tillsättandet av en utredning om värdet av att återinföra värnplikt i fredstid. Ordförandeskapet i denna kommitté skulle i så fall tillkomma till exempel Els-Marie Lindgren.
Det är långt ifrån säkert att en röd-grön-röd regering skulle ha annan användning av FP:s försvarspolitik och dess försvarspolitiker än som varnande exempel för hur det går för dem som inte är i takt med folkopinionen. Det har också varit moderaternas hitintillsvarande läsart.
Hej Allan!
SvaraRaderaJag läste med intresse din artikel "Nu måste Sverige skicka mer till Afghanistan" på Newsmill.
Jag skulle vilja se mindre av argumentationen att vi ska öka vår närvaro för det pris vi nu har betalat i form av förlorade för att inte insatsen skall vara förgäves. Denna typ av argumentation är den som genom tiderna rent generellt har lett till problem att dra sig ur. Har vi redan betalat så här mycket så kan vi inte dra oss ur - vi måste fortsätta..
Jag skulle vilje se mer av argument för den svenska befolkningen om vilka svenska intressen som står på spel. Efter att ha följt debatten efter den senaste tragiska händelsen i Afghanistan verkar det trots allt finnas en rätt spridd uppfattning om att vi är i Afghanistan endast av altruistiska skäl.
Jag är av den uppfattningen att det finns en mängd intressen för Sverige som gynnas av insatsen.
Den delade hotbilden som du var inne på, med allt från spridningsrisken av massförstörelsevapen, terrorism etc är en dimension. Det du sa tidigare här, att det också handlar om att visa att vi ställer upp för andra, är en annan.
Sveriges och Europas intresse av att bibehålla amerikanskt intresse på den europeiska kontinenten är en annan. Att ställa upp i Afghanistan är ett sätt för Europa att visa att vi kan dra vårt strå till stacken - och till och med de som hyser ett starkt agg mot USA kan knappast anse att det inte har varit av betydelse för Europa att USA har engagerat sig här hos oss. Den globaliserade världen, de delade och delvis annolunda säkerhetshoten tror jag i vissa avseenden är lite svårgripbara för en del svenskar. Mycket av diskusionen hamnar i att det anses finnas en konflikt mellan det nationella och det internationella försvaret. Jag anser att vi har låtit den nationella dimensionen fallit för mycket i glömska. Men det är av vikt för bibehållet stöd för den inlagna linjen vad gäller insatsförsvaret - tror jag - att svenskar kan se realpolitiska anledningar och vinster med vårt internationella engagemang. Att visa att vi vinner väsentligt i inflytande inom Europa genom att bidra - även på andra områden än de rent militära, att Sveriges och Europas säkerhet och gemenskap är intimt sammankopplade och beroende av amerikanskt stöd, att hotbilden från kärnvapen och terrorism inte försvinner bara för att vi skulle dra oss ur osv. osv.
Med andra ord - argument som visar på att insatsen i Afghanistan vilar på folkrättsliga grunder med ett FN-mandat i ryggen, att de hot som existerar även i förlängningen kan drabba oss och att vi vinner rent realpolitiska vinster då vi är en del av de över 40 nationer som är inblandade - samtidigt som insatsen vilar på en uppfattning ocm att liberala värderingar och likabehandling av människor är en bra grund för att åstadkomma en stabil långsiktig lösning.