Sjumilasteg

Inte så få ledarsidor har analyserat scenariespelet om hotat baltiskt land i Sälen. En del har totalt sågat panelens insats och anfört den som bevis för att solidaritetsförklaringen saknar betydelse; åtminstone om vi ska stå för hjälpen.

Min uppfattning är att scenariot var lite tafatt och öppet. Debattledaren respektive Johan T och Bo H kunde med lätthet gjort att "nödutgångarna" blockerades och manat deltagarna vidare. Ställt dem inför fullbordat faktum.

Likväl så fanns det ett parti som avlämnade en avvikande mening den 13 juni 2008. Som inte trodde på tanken att bygga något eget, fristående från både Nato och de facto den Europeiska Unionen. Massan var och är för liten. När så gott som samtliga länder runt Östersjön har sin grundläggande säkerhet förankrad i det transatlantiska samarbetet är det vi och inte dem som behöver anpassa sig. Norge, Danmark, Tyskland, Polen och de baltiska länderna kommer inte att lämna Nato för att alliera sig med Sverige. Hur svårt kan det vara att förstå det?

Både socialdemokrater och moderater har arbetat hårt för att stärka vårt beroende av Nato. Nu senast handlar det om att använda det av USA kontrollerade kommunikationssystemet Länk 16. Efter vad jag hört så har Sverige nu fått både en nationell kod och en dito avsedd för nordiskt samarbete. Det betonas att Washingtons insyn kommer att bestå. Ändå ser jag inga initiativ för att ändra svensk sekretesslagstiftning eller explicit, politiskt närmande till västmakterna. Även när vi är helt integrerade/utlämnade till Nato för ledning av vårt försvar går våra blickar mot taket.

I samband med en opinionsundersökning förra året blev jag full i skratt. Mer än en tredjedel av den vuxna befolkningen trodde att Sverige var medlem av Nato. Samtidigt som jag förstår dem så funderar jag så på varför (S) och (M) inte insett att denna fråga inte längre är ett givet sänke i svensk säkerhetspolitisk debatt.

Ministrar och riksdagsledamöter kommer mer eller mindre regelbundet ut ur garderoben för att berätta som sexuell läggning eller böjelser för att samla mortlar. Varför inte berätta om vårt monumentala beroende av och genuina samhörighet med det atlantiska säkerhetssamarbetet. För att citera Urban Ahlin; we Swedes are Anglo Sachsans...


Allan Widman

Teknikmolnets långa skuggor

Så är nu årets Rikskonferens avslutad. Nyheterna kanske inte blev så många. Alliansens arbetsgrupper är ännu inte klara och ej heller oppositionens. En delrapport fanns dock från de sistnämnda. Ganska förutsägbart att de konkreta och svåra ställningstagandena antingen förbigicks med tystnad (ISAF och försvarsanslaget) eller skulle bli föremål för vidare utredning (plikten och vapenexporten).

Tidigare har det funnits tendenser hos oppositionen att markera tvivel mot vår närvaro i Afghanistan genom att begränsa antalet svenska soldater. Av detta märktes dock inget nu. Mona Sahlin öppnade till och med för att en kommande minskning i KFOR skulle skapa utrymme för ytterligare bidrag till ISAF. Uttalandet är mer än välkommet och borgar väl för att nästa förlängning av det svenska mandatet kan utgå från operativa behov, snarare än politisk ängslan.

När Olof Granander redogjort för FS 17:s upplevelser det gångna halvåret skulle försvarsindustrins väl och ve diskuteras.

Det hela inleddes av professor emeritus Gunnar Eliasson som under flera år talat om det s.k. teknikmoln som innovativ upphandling av försvarsmateriel påstås kunna skapa. Eliasson har nu till sist gjort en beräkning av detta moln beträffande JAS Gripen. Han hävdar - om jag förstått honom rätt - att varje investerad krona nationalekonomiskt ger en långsiktig avkastning på 260 procent. Genom att intervjua leverantörer och underleverantörer har han försökt uppskatta värdet av affären och eventuella följdaffärer. Därefter har han adderat hypotetisk avkastning av ett återinvesterat överskott ("spill over- effektens multiplikator").

Eliassons rapport finns ännu ej tillgänglig, ens i den s.k. populärutgåvan. Tillåter mig ändå följande noteringar kring hans resonemang.

1. Även om försvarsteknologisk utveckling alltmer handlar om att tillämpa och integrera befintlig civil teknik har naturligtvis varje affär som görs i eller med det privata näringslivet en tillväxt- och sysselsättningseffekt. Att låta de företag som mer eller mindre lever på sådana beställningar uppskatta effekterna är naturligtvis problematiskt. Bedömningarna riskerar att färgas av det egna intresset.

2. Sannolikt finns det motsvarande "teknikmoln" inom samtliga näringar. Dessa får dock klara sig utan statliga utvecklingsupphandlingar. Läkemedelsindustrin, livsmedelsindustrin och IT-industrin är bara några exempel. Trots detta kan väl ingen påstå att teknikutveckling eller lönsamhet typiskt sett är sämre i dessa branscher än inom försvarsindustrin. Måhända är det på grund av statens rättsliga möjligheter att freda försvarssektorn från konkurrens som gjort att man behöver utveckla en förklaring till varför dessa möjligheter också ska tas tillvara?

3. Mest allvarligt är dock att tunga akademiska och politiska företrädare i Sälen anser det acceptabelt att lyfta tillväxt- och sysselsättningsperspektiv på försvarsanslaget samtidigt som stridande svenska soldater i Afghanistan inte har den utrustning de behöver. För mig bekräftar detta en skrämmande brist på insikt och ansvarskänsla.


Allan Widman

Sanning och konsekvens

Den som studerar förra årets inriktningsbeslut i riksdagen ska märka att brigaderna inte är alltför avlägsna. Enligt beslutet ska vi organisera brigadstaber och behålla samtliga Stridsfordon 90 samt Stridsvagn 122. Om man därtill lägger de 28 200 soldater och officerare som enligt samma beslut ska vara insatsorganisationens omfattning 2014 är vi nära målet. Mycket handlar om att orka sortera förbandsbestämmande materiel och soldater till förband som åtminstone kan ges taktiska uppgifter.

Regeringens uppföljningsbeslut av idag innebär vidare att vare sig Stridsvagn 121 eller Haubitz 77 får avvecklas utan regeringens godkännande. Folkpartiet avser att fortsätta sina ansträngningar.

Likväl är det uppenbart att en permanent närvaro på Gotland och brigadstrukturen kräver ett ökat försvarsanslag. Något som de gångna åren beslutats i såväl Norge som Finland. Utan detta ingen trovärdighet.

Någon skriver att det är bra att Folkpartiet nu ställer sig bakom ett bibehållande av 100 stycken JAS 39 Gripen. Visst är detta bra. Likväl talar vi om ett system av system, och när pengar inte skjuts till måste antal plattformar balanseras mot flygtidsproduktion, beväpning, sensorer och ledning. Det var logiken inom den moderatledda och eniga försvarsberedning som för snart två år sedan konstaterade att obalans uppstått.

Andra ondgör sig över att Folkpartiet agerar offentligt och på egen hand. Det finns skäl att påminna om att vi står inför en ny mandatperiod då ännu ett försvarsbeslut ska fattas. Att då ge väljarna besked om den inriktning man står för försvars- och säkerhetspolitiskt kan knappast betecknas som sensationellt.

Folkpartiet fullföljer den syn som partiet haft sedan den 15 juni 2008: Det går inte att blunda för utvecklingen i Ryssland. En ökad osäkerhet om vad framtiden bär med sig kräver att vi tar ny höjd i anstalterna om vår nationella säkerhet. Det kräver operativ förmåga här och nu samt en tydlig beredskap att finansiera.


Allan Widman

Svensk, operativ förmåga

Som framgår av dagens Brännpunktare ska moderniseringen av det svenska stridsflyget ske med utgångspunkt från svenska, operativa behov.

Detta förutsätter naturligtvis en Luftförsvarsutredning som analyserar dessa behov och balanserar komponenterna i ett svenskt luftförsvar så att optimal försvarsförmåga uppnås.

I artikeln betonas också betydelsen av ett försvar av Gotland. Inte bara därför att ett återtagande är svårt utan också därför att detta hangarfartyg sannolikt är nödvändigt för ett framgångsrikt försvar av Sverige.

Vilka militära förmågor som ska tillföras Gotland måste naturligtvis bli föremål för noggranna avvägningar. Enligt direktiven till den försvars- och säkerhetspolitiska arbetsgrupp som snart sätter igång handlar det om en permanent militär närvaro på ön. Utöver traditionella arméstridskrafter kan det naturligtvis också bli fråga om sådant som stärker hela det nationella försvaret. Till exempel kustartilleri i form av Robot 15 från rörliga lavetter. Det skulle innebära en bekämpningsförmåga över större delen av den egentliga Östersjön.

Återkommer ikväll med kommentarer till kommentarerna


Allan Widman