Alltför bekant

Även om Hästveda fått respit ger NBF-konsulterna inte upp så lättvindigt. Anläggningar djupt försänkta i det svenska urberget kommer alltid vara lättare byten än varje annan enhet i grundorganisationen, med eller utan musikkår.

Det är sant att undertecknad försökt påverka efter Mj Neppelbergs goda exempel, men det är naturligtvis så att SvD och dess klartänkte ledarskribent, Claes Arvidsson, haft en avgörande betydelse för att tygla de mörka krafterna. Pennan är mäktigare än de folkvaldas svärd. Claes Arvidssons ledare om stridsledning och interoperabilitetssträvande under våren ska jag sent glömma.

Det innebär inte att jag delar alla hans åsikter. Hans inlägg i förra veckan om utveckling av TUAV ledde till exempel fel. Den TUAV som snabbast kommer vår trupp till undsättning i Afghanistan blir inte Shadow 200. Förvisso är det en amerikansk beprövad produkt, men den direktupphandling av systemsamordning med svenska ledningssystem som under hösten gjordes hos SAAB kommer att ta både tid och pengar i anspråk.

Vid försvarsutskottets hearing om Afghanistan i början av december tyckte även generalmajor Berndt Grundevik att Genomförandegruppens beslut att inhibera TUAV:n 2008 lett till fara i dröjsmål. Men han underlät att nämna att den plattform som förväntas bli operativ under 2010 är något som FM avser att leasa på den öppna marknaden, inte Shadow 200 med svenska mellanhänder och särlösningar.

Kanada, Storbritannien, Australien och Tyskland har alla beslutat att leasa sitt behov av TUAV i Afghanistan. Men det så mycket större och mer erfarna Sverige ska naturligtvis anskaffa och anpassa. Ja, jag kan ju inte veta om Shadow 200 med svensk handpåläggning kommer att bli operativ som planerat 2011? Men låt oss säga att det i så fall blir en mycket glad överraskning.

Genomförandegruppen tyckte inte att TUAV var en oviktig förmåga, men upplägget - då som nu - kändes alltför bekant...


Allan Widman

Berget i Syd

Strax före julledigheten kompletterades ÖB:s besked om Hästveda av regeringen. I ett frågesvar anger försvarsministern att "inget beslut har fattats om avveckling av Hästveda". Och något längre ner upprepas vad en enig riksdag uttalat om STRIL-organisationen: Genomgripande förändringar av dagens organisation kopplade till en eventuell gemensam lägescentral bör ske först efter godkännande av regeringen.

Kobrans öde är långt ifrån avgjort. Detta förtydligas nu i försvarsministerns frågesvar. Beskedet är något helt annat än det ÖB gav i helgen om att "nedläggningen är senarelagd". Det finns anledning till optimism.

Så återstår frågan om förmågeglappet. Här handlar det om både politiska och ekonomiska utmaningar. Dels om stora investeringar i ny, dyr teknik, men också om känsliga avvägningar inom ramen för den militära alliansfriheten.

Kanske blir det till sist som med utbildningen av basförband och GLC/NOC; nyttan av en ensad flotta med Länk 16 bedöms inte stå i proportion till kostnader och risker?

Allan Widman

Julnatt

Jag fortsätter att få mail från före detta besättningsmedlemmar på vertolerna. Senast något så ovanligt som en flygläkare som tjänstgjort på dessa trogna plattformar. Glädjande.

Nu har friden lägrat sig över det försvarspolitiska Sverige. Bloggarna har bråda tider, men myndigheten lever naturligtvis på sparlåga i midvinternattens hårda köld.

Strax väntar ett nytt budgetår. Det börjar på allvar i Sälen där jag har fått en egen liten tid för anförande, kanske min sista. Ämnet är den svenska försvarsindustrin. Motståndarsidan har skiftat en smula över tid. Det senaste budet är PeterLundberg, som representant för SOF (Säkerhets- Och Försvarsindustrin). Något oortodoxt kan man tycka, men industri, förvaltning och politik visar alltmer upp sitt integrerade ansikte i den allmänna debatten. Gränserna är inte lika tydliga och de olika intressenas energi och synlighet ökar med de minskade resurserna.

På Wiseman har jag läst att ATS med timmars förvarning kunde hyra hkp-timmar i Afghanistan. ÖB har emellertid haft svårigheter med detta. Hur man än sökt bland sina internationella kontakter har man inte fått något napp. ÖB har fortfarande att svara på om FMV fått något formellt uppdrag att göra detta eller ej?

Det finns skäl för oss, inte minst på julnatten, att känna stolthet över dem som nu står på vakt på CNL och på våra PO i Afghanistan. Måtte lyckan stå er bi och folkets tacksamhet möta er vid återkomsten! Ni lämnar aldrig våra tankar.

Gustav Wasa, en trogen kommentator på denna blogg, föreslår att vertolerna, om regeringen skulle besluta att avveckla, ska överföras till Kustbevakningen. Detta är en god tanke. Sjöräddning klarar dessa hkp med vänstran och samtidigt finns en verklig kapacitet kvar inom den svenska staten. Självklart leder detta till en budgetöverföring; men när det svenska försvaret inte förmår att göra riktiga prioriteringar mellan förnyelse och operativ förmåga är den utgången oundviklig.

God Jul


Allan Widman

En bra vecka

Förra inlägget blev ju alltför kortfattat. Faktum är att detta i många avseenden varit en riktigt bra vecka.

För några dagar sedan beslutades att basbataljonernas utbildning inte skulle centraliseras utan vara kvar på F 17 och F 21. Precis som i fallet GLC/NOC ansågs investeringarna inte stå i proportion till vad som kunde uppnås. På detta räddningen av Ärna och en senarelagd nedläggning av Hästveda.

Beträffande sistnämnda är den politiska processen ännu inte avslutad. Ändå måste ÖB:s senareläggning uppfattas som ett gott tecken. Det finns ett visst darr på manchetterna...

Vad beträffar helikoptrarna så anses frågan nu löst genom att annan nation garanterar att det ständigt står två helikoptrar dygnet runt och 365 dagar om året på Marmal. Detta är ett ganska märkligt svar på försvarsministerns fråga om vad Försvarsmakten kunde göra för att Sverige skulle bidra med helikopterförmåga i Afghanistan?

Men varför bråka om det nu finns andra helikoptrar där? En sårad soldat - som brukar framhållas på denna blogg - bryr sig ju inte om nationaliteten på den helikopter som flyger honom eller henne till sjukhus. Nej, i det enskilda fallet är det naturligtvis helt rätt.

Faktum är dock att den som inte någon gång bidrar med det som är svårt, dyrt och riskfyllt på sikt tär på solidariteten. Är man alltid den som måste låna till ölen tröttnar kompisarna, förr eller senare. Det var bland annat denna psykologiska insikt som ledde fram till att FM redan hösten 2007 föreslog en insats med helikopter. Ett förslag som sedan bekräftades genom ett beslut av regeringen och två av riksdagen.

Att när praktiska svårigheter möter hänvisa till att andra löser problemet framstår mot den bakgrunden inte helt trovärdigt.

Nu ligger alla äggen åter i en och samma korg - 10 B. Om denna drabbas av ytterligare förseningar eller andra problem finns ingen alternativ plan. Av omständigheter och uttalanden framgår att den "professionella bedömningen" varken innehåller ukrainare, vertoler eller ekonomiska bidrag till dem som förmår hålla helikoptrar i Afghanistan.

Allan Widman

Julen är nära...

Idag skriver Sverker Göransson på Brännpunkt att det inte blir något GLC/NOC, att den militära flygverksamheten under alla förhållanden blir kvar på Ärna samt att nedläggningen av Hästveda "senareläggs". Det senare får vi väl se hur det blir med, likväl känns det nu att julen är nära...


Allan Widman

Den svenska modellen?

I morgon träffar GD på FMV, Gunnar Holmgren, och ÖB försvarsminister Sten Tolgfors. Försvarsministern kommer att begära myndighetschefernas personliga uppfattning om Hkp 4. ÖB kommer sannolikt att säga att vi ska satsa på framtiden och glömma det förgångna. GD FMV kanske uttrycker sig lite mera svävande. Hans myndighet flyger faktiskt fortfarande en vertol fastän FM förrådställt sina. Kanske förstår han också hur lång tid och hur mycket osäkerhet som är förenad med "gapfillers" som ska anskaffas och där utbildning måste börja från noll.

Målet måste vara ett enda: Att på kortast tid leverera den helikopterinsats för sjukvårdstransport som regeringen föreslagit och riksdagen två gånger fastslagit. Om detta dessutom kan ske med minsta möjliga insats från skattebetalarna, desto bättre. Det handlar om liv och lemmar för svenska och andra soldater, men också om tilltron till den representativa demokratins funktionsduglighet.

Men dryga sju år i försvarspolitiken har lärt mig att det till synes logiska sällan går segrande ur striden.

Visbykorvetterna är ett mycket bra exempel. Ny Teknik kunde igår slå fast att våra senaste tillskott inte är mogna uppgifterna minröjning och ubåtsjakt. Och vad beträffar ytstrid så är väl förmågan begränsad till däckskanonen och ev finkalibrigt som kan presteras av besättningen. Likväl tar vi leverans. Att detta är förknippat med överföringar av kapital från beställare till leverantör råder nog ingen tvekan om. Version 4 är nu ett faktum, utan att huvudvapnet (Robot 15) avlossats från dess insida.

Flatheten från beställaren gynnar knappast skattekollektivet och svensk, operativ förmåga. Knappast heller den inhemska försvarsindustri som i allt högre grad måste konkurrera på en internationell marknad. Min tanke är att alla förlorar på kravlösheten.

Men visst. Nu ska alla fira helger och den "svenska modellen" ska inte ifrågasättas. Åtminstone inte förrän verkligheten i Afghanistan eller på andra sidan Östersjön gör sig påmind igen.


Allan Widman

Varför är vi inte där?

Den frågan ställer just nu de flesta journalister som jag talar med. Och självklart finns det inga enkla svar.

Här är några samverkande förklaringar:

1. Uppdragstaktik fordrar uppföljning och ansvarsutkrävande. Ibland, eller ganska ofta egentligen, har jag fått frågan; vad anser ÖB? Denna fråga implicerar att ÖB - mer eller mindre - sitter på den absoluta sanningen.

Frågans utgångspunkt är dessutom att ÖB har någon slags personlig utslagsröst som definitivt förklarar orsak och verkan. Frågeställarna bortser från att ÖB inte är en person utan ett ganska värnlöst offer för myndighetens samverkande och ofta motstridiga intressen, uppfattningar och önskemål.

I en sådan miljö sker inga avrättningar. Ansvar utkräves inte, ens då möjlighet ges.

2. Numera lever FM i en matris. Vedertagen uppdelning i vapengrenar (stridskrafter) har övergivits till förmån för processägare och resurshållare. Matrisens konsekvens är att alla generaler och amiraler (dryga trettiotalet) samfällt tecknar viktiga beslut. Följden är att alla belastas av sitt ställningstagande när något (som oftast) inte går som man planerat. Det skapar en ovilja att "tänka om". Dessutom så innebär det kollektiva ansvarstagandet att ingen enskild kan ställas till svars för tillkortakommanden. Detta underlättas av att samtliga befattningshavare i HKV roteras med arton månaders mellanrum.

3. Helikoptervapnet är ingen del av arvet. Kanske flygvapnet, men också lite marin respektive armé. I sin nya hemvist; flygstridskrafterna, betraktas helikoptrar mest som flygräddningsförmåga (fräd). Inte som något eftertraktat som löser självständiga och viktiga uppgifter här hemma och i andra världsdelar.

4. Och så industrin. Förstår att jag ibland framstår som en fiende till denna del av "den djupa staten". Så är det inte alls. Företag ska tjäna pengar. Problemet är snarare att det politiska systemet är så eftergivet och kravlöst. Industrin vill naturligtvis att materielen ska förnyas så ofta som möjligt. Vi försvarspolitiker ställer inte tillräckligt envisa och begåvade frågor. I en bransch där fri konkurrens i de flesta avseenden faller på sin egen omöjlighet levererar Sveriges folkvalda inte ett adekvat ifrågasättande.

Jag hävdar fortfarande att soldaterna i Afghanistan ger blanka den i vilken helikopter som för dem till sjukhuset. Och om detta vore utgångspunkten för våra ansträngningar hade vi agerat på mycket större bredd.

1. Vi hade givit FMV ett formellt uppdrag att undersöka vilka möjligheter som finns när det gäller att hyra eller leasa MEDEVAC-timmar på den internationella marknaden.

2. Vi hade tidigt kontrollerat förutsättningarna för ett vidmakthållande av Hkp 4. Vilka kompletteringar behövdes och till vilket pris? Rimligen borde också myndigheten tagit initiativet till en inventering av de personella resurserna, inte jag.

3. Kontakt skulle tidigt ha tagits med Norge. Kunde vi , genom ekonomiska bidrag eller personellt understöd, underlättat eller till och med förlänga deras insats?

4. Vi borde dessutom fortsatt våra ansträngningar med 10 B. Även om detta var en del av vår marknadsföring av stridsflygplan till grannlandet så skulle vi hotat med skadestånd eller till och med hävning av avtalet. Det hade säkerligen gjorts i varje annat affärsmässigt förhållande.

Med två riksdagsbeslut om insats i Afghanistan verkar allt mycket osäkert. Andra kvartalet 2011 hävdar myndigheten att man kan vara på plats - men framhåller samtidigt att en sådan insats och NBG 11 inte är möjliga samtidigt. Vi måste välja.

I jämförelse med nästan varje annat land av samma storlek underpresterar vi. För det skäms jag.


Allan Widman

Vertoler forever...

är en rubrik jag lånat från en av alla före detta besättningsmedlemmar som anmält in på uppropet om 4:orna.

Jag har ägnat morgontimmarna åt en mer detaljerad sammanställning. Den har utfallit enligt följande:

Totalt har 62 personer anmält sitt intresse för medverkan vid ett återinförande av systemet. Av dessa poängterar flera stycken att det måste handla om långsiktighet; inte bara för några månader i Afghanistan eller över NBG 11. Tio år är ett perspektiv som nämns.

Av de 62 har samtliga praktisk erfarenhet utom en. Avvecklingen kom för honom emellan. 26 av de anmälda har uppgivit en sammanlagd flygtid om 40 660 timmar eller, om man så vill, i genomsnitt 1 563 sådana per person. I övriga fall har erfarenheten uttryckts i antal år med vertolen eller har inget nämnts om detta.

Många har haft fler funktioner än en inom systemet. Således kan man räkna in åtta ytbärgare, tjugotvå tekniker (fördelat på rätt många underdiscipliner), sjutton färdmekaniker, sjutton flygförare, nio sonaroperatörer och två flygchefer. Därtill finns ett antal andra befattningar som t.ex. lärare, personer som svarat för tester av olika slag och som stöttat med flygtaktik m.m.

Vad beträffar Afghaistan så känner sig tjugofyra beredda till detta. Tjugo stycken ger inget svar eller uttrycker sig oklart. De återstående 9 uttalar att en insats i Afghanistan inte är aktuell.

Jag vill tacka samtliga som hörsammat uppropet och bidragit till kunskaper om vilken kompetens som finns att tillgå. Den 16 december kommer FM och FMV att redovisa till försvarsministern sina tankar i frågan om helikopterinsats i Afghanistan. Argumentet, att kompetensen är skingrad för vinden och beslutet om avveckling därmed oåterkalleligt, kan nu sättas i fråga.

Inom kort vill jag återkomma med en analys över hur helikoptervapnet hamnat i detta bekymmersamma läge som för övrigt - i större eller mindre utsträckning - också omfattar andra delar av vårt försvar.

Allan Widman

Osannolikt

är vad försvarsministern kallar GLC/NOC. Likväl är FM:s befogenhet att lägga ned Hästveda en oundviklig följd av detta.

Redan tidigare har FM bekräftat att man måste ha en back-up. När Hästveda försvinner ska en sådan etableras. Ronneby, eller i gamla bergrum, blir det dyrare och mer äventyrligt.

Troligt är att en omorganisation av stridsledningen kommer att leda till ett brutalt förmågeglapp. När så sker kommer NBF-konsulterna äntligen kunna hävda att något måste göras. If it is broken You need to fix it.

Frågan om vår stridsledning är ännu inte avgjord i regeringen. Vi måste ha gott hopp.


Allan Widman

Det möjligas konst

Jag noterar att någon ifrågasatt varför Försvarsutskottets majoritet inte biföll en motion från Miljöpartiet om en Luftförsvarsutredning. Det ger anledning till att beskriva hur beslutsfattande går till inom den borgerliga regeringen.

Om, som i detta fall, en enskild riksdagsledamot har en idé om hur ett politikområde kan utvecklas måste man först få det egna partiet att ställa sig bakom förslaget. När, eller om, så sker kan man föra in detta i samordningskansliet i statsrådsberedningen. Förhoppningsvis kommer då partikamraterna på detta kansli att vid varje förändring framhålla ett sådant krav. Är de, som i Folkpartiets fall, begåvade och dådkraftiga lyckas de till slut. Då övergår partikravet till att bli ett krav från en sittande regering. Av detta skäl var jag noga med att skriva att det som efter vårt Landsmöte var ett krav från Folkpartiet nu hade "potential att bli ett krav från alliansen".

Ikväll hade vår försvarsminister en utfrågning i Aktuellt rörande Pontus Hybinette. Han hänvisade till ett antal förslag från Veteransoldatutredningen om en starkare samordning från Försvarsmaktens sida när det gäller rehabilitering och vårt förslag om ett tidsobegränsat ansvar för samma myndighet. Jag är tacksam för detta och kan inte nog se fram emot en proposition. Bättre sent än aldrig.

Politik förblir det möjligas konst och de konstigas möjlighet.

Vertoler och veteraner.


Allan Widman