Ikväll uppger officiella källor i Brasilien att Lula sannolikt får sin vilja fram: Det blir inte JAS utan Rafale. Liksom förra gången.
Världens stridsflygproducerande industrier är under omstrukturering. Flera kommer att behöva avveckla sin utvecklingsförmåga de kommande åren.
Sverige är ett mycket litet och militärt alliansfritt land. Att köpa från stora länder, som producerar långa serier, och har stort säkerhetspolitiskt inflytande är förmånligt. Visst är det trist, men sådan är verkligheten.
Vi har under de senaste två åren avgivit en solidaritetsförklaring. Först i två betänkanden från Försvarsberedningen, sedan genom den senaste regeringsförklaringen av vår statsminister. Vi lovar komma andra till undsättning om de behöver det och utgår från att andra kommer att behandla oss på samma sätt.
Problemet är bara att ingen så här långt officiellt besvarat vår solidaritet. I Norge, Finland och Danmark talar tystnaden. Vilka slutsatser ska vi dra av det?
Idag den 7 september drar jag slutsatsen att vi bör upphöra med att eka detta erbjudande. Nu är det dags att se om vårt eget hus. Alltför många brister och förmågeglapp gör sig påminda. Om inte vi visar operativ förmåga och säkerhetspolitisk realism, vem kommer då att ta våra erbjudanden på allvar?
Nummer två är att börja diskutera anslutingen till Nato med de svenska medborgarna. Det finns ett demokratiskt underskott i vårt förhållande till den transatlantiska försvarsalliansen. I praktiska termer återstår så lite, men i tanke och politisk debatt nästan allt.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som jag precis kommenterade på Wisemans blogg.
SvaraRaderaDen politiska tveksamheten att skicka ut Gripen internationellt gör nog att många potentiella köpare funderar vad som är fel på flygplanet.
Det går inte att ha insatsförband stående i många år och aldrig använda dom. I det läget bör man avväga att helt och hållet låta bli. Annars så är det bara bortkastade pengar.
Ja, varför har Gripen aldrig varit insatt internationellt? Senast vi hade ett stridsflygplan utomlands i skarpa sammanhang var 1964 (Tunnan i DR Kongo).
SvaraRaderaKan det vara att detta är dyrt och drar resurser från vår utvecklingsförmåga? Eller är det så att vi gärna överlåter åt andra att göra det som är svårt, dyrt och förenat med humanitära risker? Förmodligen både och.
Flygvapnet bör noga betänka risken av att inte komma till användning.
Mvh
Allan Widman
Vill bara varna för att en "ny" debattör som kallar sig "Torkel" har börjat förekomma i kommentarsfältet. Hittills har vederbörande troligen inte drabbat denna blogg men på bl a Chefsingenjören har denna någon lagt in minst två inlägg.
SvaraRaderaVarför denne individ väljer en signatur som redan är tagen, med alla de risker för missförstånd som det innebär, är upp till var och en att gissa.
Maliciöst är det hur som helst.
Som tur är lever ju i en demokrati där det är politikerna som bestämmer vad militären ska användas till. Det betyder ju också att det är ett politiskt beslut att skicka ut stridsflygförband, samt det är politikerna som beordrar beredskapen. Sedan snart två år har vi haft JAS-förband redo att åka i alla roller, sedan 2003 i jaktrollen.
SvaraRaderaDet är som sagt ett politiskt beslut som inte tagits och vad ska Flygvapnet dra för slutsatser av att beordras upp i hög internationell beredskap (R10) och att det sedan inte blir något?
Jag kan inte avstå från att kommentera. Den grundläggande frågan i svensk säkerhetspolitisk debatt har länge varit om Sverige bör söka säkerhet i gemenskap med andra ("solidaritetspolitik") eller genom oberoende från andra ("neutralitetspolitik"). För Folkpartiet är svaret att Sverige uppnår säkerhet tillsammans med andra länder som vi har en värdemässigt gemenskap med. Det innebär att Natomedlemskap är den naturliga operativa slutsatsen för oss.
SvaraRaderaSolidaritetsförklaringen handlar just om att markera att Sverige söker säkerhet i gemenskap med andra demokratier i EU och Norden. Hur kan du då kan dra slutsatsen att regeringen bör dra tillbaka solidaritetsförklaringen? För mig låter det som att du är ute efter en eternal-sunshine-of-a-spotless-mind-lösning, ett säkerhetspolitiskt svar som inte erkänner några nyanser mellan strikt neutralitetspolitik och Natomedlemskap. I själva verket är säkerhetspolitiken nyansrik. Det illustreras av att regeringen i inriktningspropositionen konstaterar att "en neutralitetsoption inte är möjlig vid en konflikt i närområdet". Detta görs i direkt anslutning till solidaritetsförklaringen.
Per,
SvaraRaderaDu kan, liksom Palme, ha rätt i att politik är det möjligas konst. Faktum är dock att manégen för ett svenskt medlemskap är väl krattad i praktiska termer. Och jag unnar mig lyxen att utan sidoblickar konstatera att man inte är medlem förrän man är medlem och att det egentligen inte gives något däremellan. Varje kompromiss döljer att vi förr eller senare öppet och på allvar måste börja diskussionen om detta.
Mvh
Allan Widman