Finns det två stater i vårt land? En som ägnar sig åt interpellationsdebatter, JO-anmälningar och utlämnande av offentlig handling. Och en som inte bråkar högljutt, men som ändå bestämmer var skåpet ska stå. Den senare gör sig heller inte som bäst på debattsidorna utan som ett lågmält "fait accomplis": I herremän faren icke så fort, vad göras skall är redan gjort.
Jag vill inte tro det. Själv hoppas jag varje år att riksdagsledamöterna orädda och oförvägna närmar sig sina voteringsknappar beväpnade med gott hopp och sunt förnuft.
Och är det så måste vi fundera över de ödesdigra ställningstaganden vi gör: Sverige är ett militärt alliansfritt land, vårt behov av operativ förmåga, här och nu, överstiger vida de flesta av våra grannländers. Själva ska vi klara det andra gör tillsammans.
När riksdagen om en vecka högtidligen öppnas för det sista året av denna mandatperiod finns många viktiga frågor att avgöra. Min tro är att det mycket kommer att handla om flygvapnet; den dyraste, men också mest omhuldade av våra stridskrafter...
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Carl Johan Åberg, född 1930 och bland annat statssekreterare vid UD och landshövding, skriver på sidan 270 i sin 2006 utgivna memoarbok "Berättelser från 1900-talet":
SvaraRaderaDäremot tror jag att vi på den statliga sidan kan förebrå oss att vi var för godtrogna när vi lät oss nöja med muntliga utfästelser från Boforsledningen.
Jag kan inte frigöra mig från intrycket att vi på den statliga sidan blev utnyttjade i ett spel, där vi inte kände till vare sig spelets djup eller alla dess aktörer utan bara dess översta yta.
I vapenhandelns slutna värld tror jag inte det finns några arkiv som öppnas efter 25 eller 50 år.
ja det finns ansvarsfulla,handlingskraftiga och klarsynta medborgare som placerar skåpet på rätt ställe i rummet oavsett om husbonden tycker det är bra eller inte. De som bor där tar till slut saken i egna händer och möblerar på bästa sätt.
SvaraRaderaSjälvständigt agerande med ett öppet redovisat personligt ansvarstagande är en sak. Att däremot ikläda statsmakten långtgående förpliktelser närmast helt utan öppen dokumentation om den motprestation, som förpliktelsen syftar till är något helt annat.
SvaraRaderaO. Wiktorin erkände i sin avskedsintervju som ÖB i Arménytt att ingen skulle beslutats sig för en tredje delserie av JAS Gripen om de då 1996 vetat vad alla kände till bara ett par år senare.
Den tredje delserien (JAS 39C/D) var närmast en mid-life update (MLU) och kostade 30 miljarder. JAS 39E/F (Super-JAS/JAS NG) handlar om ny motor, ny radar och åtminstone en omkonstruktion av skrovet. Det vore synnerligen anmärkningsvärt om inte det åtagande som nu ska beslutas INTE handlar om dubbla beloppet jämfört med tredje delserien.
Gustav Wasa:
SvaraRaderaJa, det är dyrt med stridsflygplan. Men vad är alternativet egentligen, nyanskaffning av ett utländskt flygplan? Har svårt att se att det blir billigare.
Visst, idag skulle vi aldrig ge oss in i ett projekt motsvarande Gripenutvecklingen. Men trots allt har vi gjort det, och då vore det dumt att nu hoppa av tåget i farten.
Såvida vi inte ska avveckla allt vad stridsflyg heter, så klart. Det fungerade för Nya Zealand, men de ligger också lite mer avlägset till än vad Sverige gör...
Att vi inte skickar vårt stridsflyg utomlands beror mer på att det är dyrt och att politikerna inte vågar riskera att en tankbil för mycket bekämpas.
SvaraRaderaEnligt klassisk mlitärteori kan man med luftstridskrafter inte vinna en konflikt (undantagsvis möjligtvis Kosovo 1999), men utan luftstridskrafter så förlorar man garanterat en konflikt.
När vi avsätter högst avsevärda belopp av svenska skattemedel för att investera i utveckling av framtida stridsflygplan, så borde de svenska politiska beslutsfattarna få sig förelagt ett någorlunda genomarbetat beslutsunderlag i ämnet. Handlingsplan JAS Gripen omfattade fem korta rader i 2007 års vårproposition.
SvaraRaderaDet fanns ingen beslutsfattare, vare sig politisk eller myndighetschef, som för två år sedan insåg att ensad flotta JAS 39C/D innebar en avveckling av den befintliga och väl beprövade svenska nationella strilförmågan.
Enskilda handläggare och underordnade chefer räknade nog med att frågan om en svensk licens för nationell territoriell användning av länk sexton skulle kunna frambringas under hand. Till multinationella övningar gick det ju att ordna.
Den politiska beslutsnivån och försvarssektorns myndigheter kan i framtiden behöva engagera sig mer aktivt i vad som levereras av luftoperativa förmågor. Vi vet ju att till exempel den spaningskapsel till JAS som började utvecklas 1986, i år 2009 i en handfull exemplar har levererats till Försvarsmakten. Nu kommer S:et i JAS att kunna realiseras.
Det är oerhört värdefullt med försvarsindustri lokaliserad till Sverige. Men det har också sin betydelse för vår samlade faktiska nationella försvarsförmåga att den svenska försvarskunden, på politisk nivå är orienterad och insatt i hur de allra viktigaste och dyraste av Sverige finansierade försvarsmaterielprojekten fortskrider.
I USA är det en uppgift för GAO gentemot kongressen. I Storbritannien är det NAO som årligen rapporterar till lagstiftarna om anslagsförbrukning och tidsplaner. Den svenska modellen är långt mindre transparent.
Om det inte nu fyrtio år sedan LFU 67 kan genomföras en ny bred och djupgående luftförsvarsutredning, så kommer inte bara mer pengar att av sig självt återställa balansen i det system av system, som ett fungerande luftförsvar är.
>>Cing, kosovo vanns inte av luftstridskrafter, det var en del av spelet men förvånansvärt lite hade åstakommits när den serbiska utmarschen ur Kosovo gjordes.
SvaraRaderaJ.K Nilsson