Inget mindre

Vid gårdagens högtidliga riksdagsöppnande upprepades inte den solidaritetsförklaring som de senaste åren riktats mot våra nordiska och europeiska vänner. Det tror jag var mycket bra.

Det finns alla förutsättningar att åstadkomma ett fördjupat och förtroendefullt försvars- och säkerhetssamarbete i Norden. Men ska Sverige spela en aktiv och central roll krävs ett Nato-medlemskap i botten.

Om vi bortser från Ryssland så har alla kuststater runt Östersjön, förutom vi och finnarna, förankrat sin grundläggande säkerhet i Nato. I Finland finns en debatt om medlemskap och de tongivande partierna uppfattar det som "en verklig option". Många gissar att den optionen kommer att förverkligas efter Tarja Halonens presidenttid.

Även om vi överraskade dem med vår plötsliga ansökan om medlemskap i dåvarande EG på 90-talets början, misstänker jag att Finland kommer att alertera oss i hyggligt god tid. Men frågan är hur väl förberedd den svenska opinionen kommer att vara när diskussionen om en finsk ansökan bryter ut här hemma?

Vad statsminister Fredrik Reinfeldt däremot yttrade i sin regeringsförklaring var att "förutsättningarna för ett fördjupat transatlantiskt samarbete är utmärkta med en ny administration på plats i USA". Gott så.

Ännu viktigare var den markering statsministern gjorde med referens till Afghanistan. Sveriges engagemang är numera både "brett och långsiktigt".

Förtydligandet om "brett" engagemang ska väl markera "comprehensive approach" och kanske också att vårt PRT är en angelägenhet för hela Sverige. Enligt uppgift arbetas det nu lite departementsöverskridande i det att berörda statssekreterare sedan i somras träffas för att diskutera stödet för den svenska insatsen. Någon "Afghan task force" av danskt snitt är det kanske inte, men väl ett steg i rätt riktning. Den riksdagsledamot som förra året motionerade om detta bredare arbetssätt här hemma är mycket nöjd.

Men jag hoppas att statsministerns ord om bredd och långsiktighet också ska förklara att Afghanistan inte är en sedvanlig militär insats. Det handlar inte bara om att under några år skicka dit soldater. Här krävs att hela det svenska samhället under svåra förhållanden presterar tillräckligt politiskt, diplomatiskt, socialt och ekonomiskt stöd för att göra ett av världens fattigaste länder självgående. Inget mindre.


Allan Widman