Jag tror det finns ett antal skäl till varför också Sverige bör finna det möjligt att ha helikoptrar i Afghanistan.
Den 15 november 2009, när både tyska och amerikanska helikoptrar fanns i vårt område, tog det två timmar och trettiosju minuter för dem att leverera skadade svenska soldater till Marmal från en skadeplats som låg trettio kilometer från MES. Tidsutdräkten kan ha många förklaringar. En av dem tror jag var att svenska befäl från en annan camp ringde upp ett tyskt eller möjligen amerikanskt vakthavande befäl och påkallade hjälp. Där fanns en språkfråga och möjligen också en främlingskänsla. Kanske hade de båda stött på varandra någon gång, men likväl är det knappast troligt att det var två officerare som kamperat samman och hade personkännedom.
Därtill tror jag att de amerikanska helikoptrarna innan "take off" behövde återsförsäkra sig med Bagram. Även om USA:s helikoptrar i någon formell mening står under ISAF befäl är jag övertygad om att de tillika behöver "national clearance".
I våra grannländer Norge och Danmark har det varit naturligt att försäkra sig om egna resurser på plats. De har förstått att nationell självhjälp, låt vara inom ramen för en gemensam insats, innebär en särskild trygghet. Som holländarna lärde sig i Srebrenica.
Och om man nu inte tror att en nationell resurs är mera "gripbar" så kan man likväl konstatera att de länder som bidrar med något svårt och dyrbart får ett motsvarande stort inflytande. Inte bara över egna helikoptrar, utan också över hur dessa resurser allmänt ska disponeras.
När Sverige efter fem år möjligen står inför ett genombrott; att till sist kunna deployera ett eget helikopterbidrag, börjar en och annan fråga sig om det är mödan värt. Ja, USA har ett knappt femtiotal helikoptrar på Marmal. Men hur länge? Vet vi att de också finns där 2013? Och vet vi att de står till ISAF förfogande och inte kraftsamlas till understöd för OEF på annat håll? Svaret är nej.
Till sist kommer var och en att se till sina intressen. Bara vi kommer att se till våra. Jag hoppas att det fortfarande finns tillräckligt många tekniker och flygförare kvar i helikoptervapnet för att också Sverige ska ha en självständig och livräddande förmåga i Afghanistan. Innerligt hoppas jag också att tvekan om det riktiga i denna ambition inte är ett uttryck för motsatsen.
Allan Widman
fredag 17 december 2010
söndag 12 december 2010
Inte tillräckligt rak
Jag har fått en del propåer om att jag kunde bli mera tydlig. Att en del formuleringar förutsätter för mycket av dem som inte lever i och med försvarsbloggosfären.
Jag ska försöka.
På Marmal, alldeles i närheten av den svenska campen i Afghanistan finns en flygplats. Just där hjälper israeliska företag (som förmodligen är världsledande när det gäller obemmanade, flygande underrättelsefarkoster) bland annat tyskarna med inhämtning. Det är civila företag och de obemannade farkosterna saknar bekämpningsförmåga. De kan titta och på grundval av inhämtningar förmår analytiker dra slutsatser; både om förberedelser för överfall på våra soldater och riskerna vad beträffar vägbomber.
Eftersom israelerna är duktiga samt mycket leveranssäkra och kostnadseffektiva utnyttjar nästan alla större nationer som deltar i ISAF deras tjänster. Dock inte vi.
Försvarsmakten ville att vi skulle hyra in en TUAV och skaffade till och med bemyndigande för detta hos regeringen. När det sedan visade sig att just den TUAV man ville köpa inte på ett tillräckligt snabbt sätt kunde hyras, avstod man. Andra alternativ prövades inte. Det innebär att vi nu inte alltid vet hur det ser ut i områden vi vill framrycka i. Därmed ökar risken för soldaterna.
När jag söker efter förklaringar till denna passivitet finner jag två som kan anses sannolika. Den enda handlar om att svensk industri tycks ha monopol på att anpassa våra förmågor, även om de köps från annat land. Följden blir att våra förmågor kommer senare på plats. Den andra handlar om att FM inte vill att någon annan tar över uppgifter som man själv vill svara för. Om det visar sig att en viktig förmåga kan levereras av ett annat land eller enskilt företag blir detta ett hot mot omfattningen av myndighetens verksamhet.
Det är tungt att skriva det, men faktum är att dessa bevekelsegrunder framstår som mycket sannolika. För det jag skriver om tillgängliga TUAV:er, möjliga att hyra på korttidskontrakt, känner försvarets ledning själv väl till. Ändå låtsas man ovetande. Det kan inte accepteras. Ytterst handlar det om liv och lem för dem som - låt vara frivilligt - med risk för sina liv utför Sveriges uppdrag.
Allan Widman
Jag ska försöka.
På Marmal, alldeles i närheten av den svenska campen i Afghanistan finns en flygplats. Just där hjälper israeliska företag (som förmodligen är världsledande när det gäller obemmanade, flygande underrättelsefarkoster) bland annat tyskarna med inhämtning. Det är civila företag och de obemannade farkosterna saknar bekämpningsförmåga. De kan titta och på grundval av inhämtningar förmår analytiker dra slutsatser; både om förberedelser för överfall på våra soldater och riskerna vad beträffar vägbomber.
Eftersom israelerna är duktiga samt mycket leveranssäkra och kostnadseffektiva utnyttjar nästan alla större nationer som deltar i ISAF deras tjänster. Dock inte vi.
Försvarsmakten ville att vi skulle hyra in en TUAV och skaffade till och med bemyndigande för detta hos regeringen. När det sedan visade sig att just den TUAV man ville köpa inte på ett tillräckligt snabbt sätt kunde hyras, avstod man. Andra alternativ prövades inte. Det innebär att vi nu inte alltid vet hur det ser ut i områden vi vill framrycka i. Därmed ökar risken för soldaterna.
När jag söker efter förklaringar till denna passivitet finner jag två som kan anses sannolika. Den enda handlar om att svensk industri tycks ha monopol på att anpassa våra förmågor, även om de köps från annat land. Följden blir att våra förmågor kommer senare på plats. Den andra handlar om att FM inte vill att någon annan tar över uppgifter som man själv vill svara för. Om det visar sig att en viktig förmåga kan levereras av ett annat land eller enskilt företag blir detta ett hot mot omfattningen av myndighetens verksamhet.
Det är tungt att skriva det, men faktum är att dessa bevekelsegrunder framstår som mycket sannolika. För det jag skriver om tillgängliga TUAV:er, möjliga att hyra på korttidskontrakt, känner försvarets ledning själv väl till. Ändå låtsas man ovetande. Det kan inte accepteras. Ytterst handlar det om liv och lem för dem som - låt vara frivilligt - med risk för sina liv utför Sveriges uppdrag.
Allan Widman
fredag 10 december 2010
Säker för vem?
Ja, som förutsett kom Insatschefen idag ut med uppgiften att jag, som ledamot av genomförandegruppen, tidigare stoppat det koncept som nu upphandlats. Ett amerikanskt brigadsystem med över 100 000 timmar som ska integreras i det svenska luftförsvaret av inhemsk försvarsindustri.
Jag har nästan inget hopp om att detta system kommer vara operativt i Afghanistan i slutet av sommaren. Om RML och de krav som ställs i det afghanska luftrummet skulle uppfyllas fyra månader efter leverans vore det verkligen något helt unikt.
Varken ifråga om helikoptrar eller TUAV har man hittills velat pröva den snabbaste vägen till force protection. För två år sedan antydde man för Försvarsutskottet att man skulle hitta ett snabbspår mot Afghanistan när det gällde MEDEVAC. USA, Kanada, Storbritannien och FN hyr sådana resurser, men likväl visade det sig till sist omöjligt för oss.
ÖB sade i direktsänt utskottsförhör att han inte kunde minnas ifall han gett något uppdrag till FMV att rekognocera den internationella marknaden för leasing av hkp. Senare bekräftade FM skriftligen till utskottet att något sådant uppdrag inte getts. Ett sådant uppdrag hade varit den korrekta vägen, men jag tror inte att det någonsin var aktuellt.
Samtidigt kunde tjänstemän på FMV på eget initiativ, i PM till FM och Försvarsdepartementet, slå fast att det fanns gott om helikoptrar tillgängliga för förhyrning, med egen eller extern personal.
Nu gör man samma trick med TUAV: Resursen finns inte; och om den finns strider det nog mot folkrätten eller i vart fall mot nationell lagstiftning att utnyttja den. Insatschefen skriver i SvD att inget vore mera främmande än att prioritera särintressen framför soldaternas väl och ve. Därför har FM valt "den säkra vägen". Frågan är bara, säker för vem? För soldaterna eller generalerna?
Allan Widman
Jag har nästan inget hopp om att detta system kommer vara operativt i Afghanistan i slutet av sommaren. Om RML och de krav som ställs i det afghanska luftrummet skulle uppfyllas fyra månader efter leverans vore det verkligen något helt unikt.
Varken ifråga om helikoptrar eller TUAV har man hittills velat pröva den snabbaste vägen till force protection. För två år sedan antydde man för Försvarsutskottet att man skulle hitta ett snabbspår mot Afghanistan när det gällde MEDEVAC. USA, Kanada, Storbritannien och FN hyr sådana resurser, men likväl visade det sig till sist omöjligt för oss.
ÖB sade i direktsänt utskottsförhör att han inte kunde minnas ifall han gett något uppdrag till FMV att rekognocera den internationella marknaden för leasing av hkp. Senare bekräftade FM skriftligen till utskottet att något sådant uppdrag inte getts. Ett sådant uppdrag hade varit den korrekta vägen, men jag tror inte att det någonsin var aktuellt.
Samtidigt kunde tjänstemän på FMV på eget initiativ, i PM till FM och Försvarsdepartementet, slå fast att det fanns gott om helikoptrar tillgängliga för förhyrning, med egen eller extern personal.
Nu gör man samma trick med TUAV: Resursen finns inte; och om den finns strider det nog mot folkrätten eller i vart fall mot nationell lagstiftning att utnyttja den. Insatschefen skriver i SvD att inget vore mera främmande än att prioritera särintressen framför soldaternas väl och ve. Därför har FM valt "den säkra vägen". Frågan är bara, säker för vem? För soldaterna eller generalerna?
Allan Widman
torsdag 9 december 2010
Syltrygg?
Jag har varit på några dagars besök i Washington. USA är naturligtvis i grunden skakat av Wikileaks. Av det vanliga självförtroendet och frejdigheten syntes ej mycket. För State Department har avslöjandena fått proportioner fullt jämförbara med "nine-eleven". Tillsammans med skenande budgetunderskott, allt tydligare inrikespolitisk polarisering och utmaningarna i Afghanistan befinner sig landet i ett mycket utsatt läge.
Anti-amerikanska debattörer, inte minst i Sverige, tolkar det som att vi nu ser början till slutet på USA:s globala dominans. Jag varken tror eller hoppas att det är så. Landets exceptionella politiska och militära styrka har förvisso haft sina avigsidor. Men hur kommer världen att se ut om den inte längre kan lita till USA:s förmåga att gripa in? Det vill vi nog inte veta.
Under ett par timmar fick jag också möjlighet att besöka Department of Veterans Affairs (VA). Med sina över 250 000 anställda (!) svarar myndigheten både för medicinskt, socialt och ekonomiskt omhändertagande av soldater och anhöriga. Enbart under 2008 gav man medicinsk vård till 5,6 miljoner veteransoldater. Det politiska trycket på myndigheten är enormt. Varje ledamot av senaten och representanhuset är involverad i veteranpolitiken och bearbetas kontinuerligt av veteranlobbyn, som beskrivs som en av landets mest inflytelserika. I genomsnitt håller kongressen 200 hearings per år där VA:s representanter under ed får vittna om sina ansträngningar.
Under min bortovaro har debatten om FM:s personalpolitik fortsatt. Upprördheten är stor och berättigad. Det förändrar dock inte det faktum att Försvarsmakten, under ÖB och inom ramen för svensk arbetsrätt, själv avgör hur man agerar som arbetsgivare. Anna-Lena Sörensson (S) har ställt en fråga till försvarsministern om personalpolitiken i Försvarsmakten. I gårdagens svar på denna avslutar försvarsministern med följande mening: "Vid de återkommande dialogerna mellan Försvarsdepartementet och ledningen för Försvarsmakten är de arbetsgivarpolitiska frågorna av stor vikt".
Detta ska läsas som att man från försvarsdepartementets sida vill markera att man återkommande tar upp frågan om hur myndigheten agerat när det gäller att implementera skyldigheten till internationell tjänstgöring. Och att svaret inte bara innehåller den sedvanliga hänvisningen till att arbetsgivaransvaret är FM:s, ska nog tolkas som att departementet inte direkt "gjort vågen" när myndighetens handläggning redovisats...
Ja, måhända är jag och en del av mina utskottskollegor ena riktiga syltryggar som inte omedelbart krävt ÖB:s avgång och ej heller förmått försvarsdepartementet att handgripligt idka våld mot den svenska grundlagen. En dag ska jag på denna blogg berätta om vad som i övrigt gjorts för att stärka vårt försvar, med motsvarande utgifter för en riksdagsledamots möjligheter till inflytande.
I veckan publicerades en debattartikel av mig som kritiserade Försvarsmakten för att inte ordna med en gapfiller för vår egen TUAV i Afghanistan. Jag antar att FM snart går i svaromål. Det givna försvaret är naturligtvis att Genomförandegruppen, som jag var ledamot av, för två år sedan stoppade just det upplägg som riksdagen senare beställde.
Då som nu ansåg jag det fel att SAAB skulle göra en särskild handpåläggning. Varför? Systemet Shadow 200 hade ju mer än 100 000 flygtimmar i operativ miljö. Det behövde inte modifieras, utan kunde (som jag tidigare skrivit på denna blogg) tagits direkt från USA till Afghanistan. Inte bara tid utan också pengar hade vunnits. Även om detta inte har någon bäring på myndighetens ovilja att beställa gapfillern kommer det nu att idisslas.
Jag tror att de flesta som följer denna blogg förstår sambanden i svensk materielförsörjning. Likväl måste dessa omprövas när nationen och våra soldater befinner sig i krig.
Allan Widman
Anti-amerikanska debattörer, inte minst i Sverige, tolkar det som att vi nu ser början till slutet på USA:s globala dominans. Jag varken tror eller hoppas att det är så. Landets exceptionella politiska och militära styrka har förvisso haft sina avigsidor. Men hur kommer världen att se ut om den inte längre kan lita till USA:s förmåga att gripa in? Det vill vi nog inte veta.
Under ett par timmar fick jag också möjlighet att besöka Department of Veterans Affairs (VA). Med sina över 250 000 anställda (!) svarar myndigheten både för medicinskt, socialt och ekonomiskt omhändertagande av soldater och anhöriga. Enbart under 2008 gav man medicinsk vård till 5,6 miljoner veteransoldater. Det politiska trycket på myndigheten är enormt. Varje ledamot av senaten och representanhuset är involverad i veteranpolitiken och bearbetas kontinuerligt av veteranlobbyn, som beskrivs som en av landets mest inflytelserika. I genomsnitt håller kongressen 200 hearings per år där VA:s representanter under ed får vittna om sina ansträngningar.
Under min bortovaro har debatten om FM:s personalpolitik fortsatt. Upprördheten är stor och berättigad. Det förändrar dock inte det faktum att Försvarsmakten, under ÖB och inom ramen för svensk arbetsrätt, själv avgör hur man agerar som arbetsgivare. Anna-Lena Sörensson (S) har ställt en fråga till försvarsministern om personalpolitiken i Försvarsmakten. I gårdagens svar på denna avslutar försvarsministern med följande mening: "Vid de återkommande dialogerna mellan Försvarsdepartementet och ledningen för Försvarsmakten är de arbetsgivarpolitiska frågorna av stor vikt".
Detta ska läsas som att man från försvarsdepartementets sida vill markera att man återkommande tar upp frågan om hur myndigheten agerat när det gäller att implementera skyldigheten till internationell tjänstgöring. Och att svaret inte bara innehåller den sedvanliga hänvisningen till att arbetsgivaransvaret är FM:s, ska nog tolkas som att departementet inte direkt "gjort vågen" när myndighetens handläggning redovisats...
Ja, måhända är jag och en del av mina utskottskollegor ena riktiga syltryggar som inte omedelbart krävt ÖB:s avgång och ej heller förmått försvarsdepartementet att handgripligt idka våld mot den svenska grundlagen. En dag ska jag på denna blogg berätta om vad som i övrigt gjorts för att stärka vårt försvar, med motsvarande utgifter för en riksdagsledamots möjligheter till inflytande.
I veckan publicerades en debattartikel av mig som kritiserade Försvarsmakten för att inte ordna med en gapfiller för vår egen TUAV i Afghanistan. Jag antar att FM snart går i svaromål. Det givna försvaret är naturligtvis att Genomförandegruppen, som jag var ledamot av, för två år sedan stoppade just det upplägg som riksdagen senare beställde.
Då som nu ansåg jag det fel att SAAB skulle göra en särskild handpåläggning. Varför? Systemet Shadow 200 hade ju mer än 100 000 flygtimmar i operativ miljö. Det behövde inte modifieras, utan kunde (som jag tidigare skrivit på denna blogg) tagits direkt från USA till Afghanistan. Inte bara tid utan också pengar hade vunnits. Även om detta inte har någon bäring på myndighetens ovilja att beställa gapfillern kommer det nu att idisslas.
Jag tror att de flesta som följer denna blogg förstår sambanden i svensk materielförsörjning. Likväl måste dessa omprövas när nationen och våra soldater befinner sig i krig.
Allan Widman
torsdag 2 december 2010
Ståndaktigt?
Det som en gång hette NBF och senare GLC/NOC respektive GLI/NOC är nu inne i en ny omdöpningsprocess. Enligt uppgifter från HKV smakar man nu på akronymen TI/TS (Taktisk Internet / Tele System). Det slutliga namnet uppenbaras väl först när, eller om, svar inkommer på framställan regeringen gjorde i somras. Enligt olika källor finns det nu divergerande uppfattningar inom högsta ledningen.
Diskussionen om vägvalen i vår framtida stridsflygsutveckling fortsätter också. I ett inlägg av min högt värderade utskottskollega, Staffan Danielsson (C), bör dessa frågor inte bli föremål för politiska diskussioner. Försvaret vet bäst, anser han. Frågan är dock om hans tilltro till myndigheten även omfattar avvägningarna mellan flygvapnets säkerhetskrav och den östgötska vindkraften..?
För bara några minuter sedan justerades det sammansatta försvars- och utrikesutskottet förslaget till beslut om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Skönt att detta nu är över. Det är alltid en orolig tid medan beredning och diskussioner pågår. Både här hemma och där nere. Mer långsiktiga beslut om mandatet skulle ha sina tydliga fördelar.
Det sammansatta utskottet noterar också uttryckligen att FM har för avsikt att under 2011 tillföra en TUAV till det svenska ansvarsområdet. Jag uppskattar tydliga målsättningar och ser fram emot denna förmågehöjning på underrättelsesidan.
Hela denna vecka har jag även funderat över bloggkollegan Chefsingenjören. När jag själv fick det ökända brevet om undertecknande eller uppsägning förstod jag att det skulle bli både fyrkantigt och tufft. Från det ögonblick FML sätter ned foten finns ju ingen återvändo. Myndighetens alla medarbetare kommer att med hänsynslös nit till punkt och pricka fullfölja beslutet. Det handlar inte om illvilja eller oförmåga till självständigt tänkande hos enskilda handläggare. Däremot är det ett uttryck för en kultur som sluter sig allt starkare inåt. I en sådan blir ståndaktigheten ett självändamål, men utåt ökar risken för att det uppfattas som oresonligt.
Just nu, efter debatten om vindkraften och hanteringen av den internationella tjänstgöringsplikten, ökar gapet mellan myndigheten och en alltmer oförstående omvärld. En starkt hierarkisk organisation byggd på lydnad är säkert bekväm att leda, men man gör klokt i att inte underskatta det ansvar som följer med. Till sist kan det bara utkrävas på ett enda ställe.
Detta är emellertid förklaringen till varför det inte spelar någon roll vilken kompetens Chefsingenjören representerar. Att han de facto var på väg till Afghanistan. Eller hur mycket som investerats i hans utbildning. Utgången blev oundviklig.
Jag har fått många mail om vad politiker kan göra för Chefsingenjören. I realiteten knappast något. Vi vare sig kan eller får blanda oss i FM:s enskilda beslut. Däremot kan vi med lagstiftning och övergripande styrning vaka över att strukturerna blir mer öppna och mottagliga för det omgivande samhället. På det sättet kan vi se till att Björns offer inte var förgäves.
Allan Widman
Diskussionen om vägvalen i vår framtida stridsflygsutveckling fortsätter också. I ett inlägg av min högt värderade utskottskollega, Staffan Danielsson (C), bör dessa frågor inte bli föremål för politiska diskussioner. Försvaret vet bäst, anser han. Frågan är dock om hans tilltro till myndigheten även omfattar avvägningarna mellan flygvapnets säkerhetskrav och den östgötska vindkraften..?
För bara några minuter sedan justerades det sammansatta försvars- och utrikesutskottet förslaget till beslut om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Skönt att detta nu är över. Det är alltid en orolig tid medan beredning och diskussioner pågår. Både här hemma och där nere. Mer långsiktiga beslut om mandatet skulle ha sina tydliga fördelar.
Det sammansatta utskottet noterar också uttryckligen att FM har för avsikt att under 2011 tillföra en TUAV till det svenska ansvarsområdet. Jag uppskattar tydliga målsättningar och ser fram emot denna förmågehöjning på underrättelsesidan.
Hela denna vecka har jag även funderat över bloggkollegan Chefsingenjören. När jag själv fick det ökända brevet om undertecknande eller uppsägning förstod jag att det skulle bli både fyrkantigt och tufft. Från det ögonblick FML sätter ned foten finns ju ingen återvändo. Myndighetens alla medarbetare kommer att med hänsynslös nit till punkt och pricka fullfölja beslutet. Det handlar inte om illvilja eller oförmåga till självständigt tänkande hos enskilda handläggare. Däremot är det ett uttryck för en kultur som sluter sig allt starkare inåt. I en sådan blir ståndaktigheten ett självändamål, men utåt ökar risken för att det uppfattas som oresonligt.
Just nu, efter debatten om vindkraften och hanteringen av den internationella tjänstgöringsplikten, ökar gapet mellan myndigheten och en alltmer oförstående omvärld. En starkt hierarkisk organisation byggd på lydnad är säkert bekväm att leda, men man gör klokt i att inte underskatta det ansvar som följer med. Till sist kan det bara utkrävas på ett enda ställe.
Detta är emellertid förklaringen till varför det inte spelar någon roll vilken kompetens Chefsingenjören representerar. Att han de facto var på väg till Afghanistan. Eller hur mycket som investerats i hans utbildning. Utgången blev oundviklig.
Jag har fått många mail om vad politiker kan göra för Chefsingenjören. I realiteten knappast något. Vi vare sig kan eller får blanda oss i FM:s enskilda beslut. Däremot kan vi med lagstiftning och övergripande styrning vaka över att strukturerna blir mer öppna och mottagliga för det omgivande samhället. På det sättet kan vi se till att Björns offer inte var förgäves.
Allan Widman
måndag 22 november 2010
Vägval
Att utveckla nya stridsflygplan är ingen billig affär. Å andra sidan är det heller inte gratis att ge livsuppehållande behandling åt en nationell flygindustri. De senaste åren har det handlat om en handfull miljarder årligen. I det perspektivet blir 30-50 miljarder för ett långsiktigt utvecklingsprojekt ingen anmärkningsvärd summa.
Det är min bedömning att statsmakterna har en försvarsindustriell strategi. Ehuru inte stadfäst av regering och riksdag ska Sverige vidmakthålla förmåga att vara slutleverantör av ubåtar och, än viktigare, stridsflygplan. Idag har detta har inget med vår militära alliansfrihet att göra. Snarare handlar det om vår säkerhetspolitiska självbild i kombination med en stark övertygelse om försvarsindustrins direkta och indirekta effekter på tillväxt och sysselsättning.
I förra veckan försökte jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisa att vi som nation nu står inför ett viktigt vägval: Antingen gör vi oss beredda för en ny, långsiktig satsning eller kommer svensk stridsflygsutveckling så småningom till ett slut.
De som omhuldar svensk försvarsindustri ville inte kännas vid vare sig det projekt som nu tar form bland myndigheter och industri eller dess prislapp. Industrins vedersakare uppfattade min inlaga som att jag tydligt tog ställning för beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflyg.
Min avsikt var att få en debatt. När Sverige ger sig in i ett nytt, omfattande utvecklingsprojekt ska vi styras av våra egna operativa behov eller snegla på vad presumtiva exportkunder kan tänkas vilja? Eller finns det inga sådana motsättningar? Vad är kostnadseffektivt och hur minimeras riskerna? Den som följt utvecklingen av en lång rad militära plattformar förstår att vi bör tänka till före och konkret ange vad som ska uppnås.
Valet av motor kommer till exempel att få vittgående konsekvenser i många olika avseenden. I de knappa tvåhundra Gripar vi idag har sitter en i huvudsak amerikansk motor kallad RM 12. Den är ”svensk” i bemärkelsen att vi idag är ägare till motorerna och att de av Volvo Aero anpassats till våra behov. Att vässa och återanvända dessa motorer ger miljarder i kostnadsfördelar. Men det handlar också om att behålla rådigheten över motorns framtida utveckling. Alternativet; att köpa en helt ny motor från General Electric (F 414), innebär att de amerikanska stridskrafternas behov blir styrande.
I sammanhanget bör vi också beakta tidigare exporter av Gripen. Idag sitter det RM 12 motorer i det dryga femtiotal plan som sålts eller leasats till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Vad föredrar dessa länder att uppgradera eller köpa helt ny motor? Om de varken gör det ena eller det andra och nöjer sig med nuvarande framdrivning sitter vi kanske med en motor här hemma samtidigt som vi tvingas underhålla en annan hos våra kunder. Det blir krångligt och säkert dyrbart.
Som stridspilot vill man naturligtvis alltid ha det bästa av allt. Den vassaste motorn, senaste sensorerna och den längsta räckvidden. Allt annat vore onaturligt. Problemet är bara att vi har ett litet lands plånbok. När vi gapat över för mycket har våra resurser gång efter annan inte räckt för att göra någon del riktigt bra. Ett flygvapen är ett system av system. Vi måste ha råd till plan, sensorer och vapen i tillräckligt antal och av tillräcklig effektivitet. Sedan måste vi också kunna betala för flygtrim och stridsledning. Först när allt detta är på plats uppnår våra flygstridskrafter stridsduglig bekämpningsförmåga. Ansvaret för en sådan balans kan inte läggas på företrädare av enskilda delar i systemet.
Min förhoppning är att en saklig debatt om svensk stridsflygsutveckling ska kunna fortsätta. Det kräver dock en öppenhet inför ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Idag definieras ett stridsflygplan främst av framdrivning, räckvidd och sensorer. Ny radar, ny motor och större skrov för mera bränsle är därför inget mindre än ett nytt stridsflygplan.
Allan Widman (FP)
Det är min bedömning att statsmakterna har en försvarsindustriell strategi. Ehuru inte stadfäst av regering och riksdag ska Sverige vidmakthålla förmåga att vara slutleverantör av ubåtar och, än viktigare, stridsflygplan. Idag har detta har inget med vår militära alliansfrihet att göra. Snarare handlar det om vår säkerhetspolitiska självbild i kombination med en stark övertygelse om försvarsindustrins direkta och indirekta effekter på tillväxt och sysselsättning.
I förra veckan försökte jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisa att vi som nation nu står inför ett viktigt vägval: Antingen gör vi oss beredda för en ny, långsiktig satsning eller kommer svensk stridsflygsutveckling så småningom till ett slut.
De som omhuldar svensk försvarsindustri ville inte kännas vid vare sig det projekt som nu tar form bland myndigheter och industri eller dess prislapp. Industrins vedersakare uppfattade min inlaga som att jag tydligt tog ställning för beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflyg.
Min avsikt var att få en debatt. När Sverige ger sig in i ett nytt, omfattande utvecklingsprojekt ska vi styras av våra egna operativa behov eller snegla på vad presumtiva exportkunder kan tänkas vilja? Eller finns det inga sådana motsättningar? Vad är kostnadseffektivt och hur minimeras riskerna? Den som följt utvecklingen av en lång rad militära plattformar förstår att vi bör tänka till före och konkret ange vad som ska uppnås.
Valet av motor kommer till exempel att få vittgående konsekvenser i många olika avseenden. I de knappa tvåhundra Gripar vi idag har sitter en i huvudsak amerikansk motor kallad RM 12. Den är ”svensk” i bemärkelsen att vi idag är ägare till motorerna och att de av Volvo Aero anpassats till våra behov. Att vässa och återanvända dessa motorer ger miljarder i kostnadsfördelar. Men det handlar också om att behålla rådigheten över motorns framtida utveckling. Alternativet; att köpa en helt ny motor från General Electric (F 414), innebär att de amerikanska stridskrafternas behov blir styrande.
I sammanhanget bör vi också beakta tidigare exporter av Gripen. Idag sitter det RM 12 motorer i det dryga femtiotal plan som sålts eller leasats till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Vad föredrar dessa länder att uppgradera eller köpa helt ny motor? Om de varken gör det ena eller det andra och nöjer sig med nuvarande framdrivning sitter vi kanske med en motor här hemma samtidigt som vi tvingas underhålla en annan hos våra kunder. Det blir krångligt och säkert dyrbart.
Som stridspilot vill man naturligtvis alltid ha det bästa av allt. Den vassaste motorn, senaste sensorerna och den längsta räckvidden. Allt annat vore onaturligt. Problemet är bara att vi har ett litet lands plånbok. När vi gapat över för mycket har våra resurser gång efter annan inte räckt för att göra någon del riktigt bra. Ett flygvapen är ett system av system. Vi måste ha råd till plan, sensorer och vapen i tillräckligt antal och av tillräcklig effektivitet. Sedan måste vi också kunna betala för flygtrim och stridsledning. Först när allt detta är på plats uppnår våra flygstridskrafter stridsduglig bekämpningsförmåga. Ansvaret för en sådan balans kan inte läggas på företrädare av enskilda delar i systemet.
Min förhoppning är att en saklig debatt om svensk stridsflygsutveckling ska kunna fortsätta. Det kräver dock en öppenhet inför ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Idag definieras ett stridsflygplan främst av framdrivning, räckvidd och sensorer. Ny radar, ny motor och större skrov för mera bränsle är därför inget mindre än ett nytt stridsflygplan.
Allan Widman (FP)
tisdag 9 november 2010
Viskningar och rop
Den första, men knappast sista, manifestationen till stöd för soldater och anhöriga på Sergels torg blev en framgång. Stephan Lindeblad ska ha all heder av detta initiativ. Idé och genomförande var hans från början till slut.
Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.
Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.
Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.
GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.
Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.
Allan Widman
Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.
Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.
Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.
GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.
Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)