Kanske är det så att just helikoptrarna lockat fram den svenska statens sämsta sidor. Här finns ett tydligt operativt behov. Under alla tider har vi vetat att dådkraften hos soldater står i direkt relation till möjlighten att få ett medicinskt kompetent omhändertagande i nära anslutning till skada. Det handlar därför om moral; att kunna ge det bästa till den som vågar sitt liv.
Trots detta har det snart gått tid motsvarande ett världskrig utan att Sverige lyckats etablera en helikopterinsats i Afghanistan; vårt i särklass mest riskfyllda operationsområde.
Två gånger har en i detta avseende enig riksdag uppmanat Försvarsmakten att pröva "alternativa möjligheter". T.ex. att betala annan nation (Norge) för att förlänga sin insats eller att hyra in helikoptrar kommersiellt (med eller utan besättning). Myndighetens svar är att man försökt/inte ser folkrättsliga möjlighter till ett joint venture av det slag som Kanada, USA eller FN gjort i just Afghanistan. Vi fortsätter istället att hoppas på Hkp 10 B.
Yes, Helikopterutredningen under J.O. Lind fortsätter sitt arbete. Kanske är den tidigare slutsatsen; att den betalda och väl beprövade Vertolen skulle avvisas, lika sannolik som att vi nu ska satsa på ytterligare en ny, medeltung helikopter.
Innan vi ger oss in på ett sådant äventyr i mångmiljardklassen (jag avfärdar inte på något sätt detta) måste vi dock ta ställning till Hkp 14. Den skulle vara slutlevererad 2008, men förväntas nu bli operativt fullt ut 2020. Att den myndighet som under ett decennium hävdat att vi klarar maximalt två helikoptrar ska kunna hantera fem medeltunga system (10 A, B och D samt 14 och nyanskaffning) framstår som väl ambitiöst.
2001 satt försvarsministern Björn von Sydow och funderade på ett beprövat amerikanskt alternativ och en framtida europeisk utveckling. Idag vet vi att han valde fel. Vad som ledde honom fel i denna värld av "juste retour" är nästan lika känt.
Att fela är mänskligt, men jag är inte beredd att förlåta dem som vägrar att erkänna misstagen och inte agerar för att lindra deras konsekvenser. Nu kommer USA till PRT MES med, enligt uppgift, 48 helikoptrar. Detta är naturligtvis fantastiskt, men gör inte Sveriges prestation det minsta bättre. Bara genom erkännande av vårt tillkortakommande kan vi göra bättre.
Allan Widman
måndag 15 mars 2010
torsdag 11 mars 2010
Heder åt Tistam!
Överste Christer Tistam valde att i offentlighet diskutera insatsreglerna för det svenska förbandet i Afghanistan.
Hans överordnade har kritiserat tilltaget och menar att insatsreglerna är föremål för sekretess. Om så är fallet - och det saknas kanske anledning att tro något annat - borde Christer Tistam, som överste och högste chef för det svenska PRT:t, naturligtvis ha känt till detta och vilka konsekvenserna kunde bli.
Att han ändå valde att föra diskussionen genom massmedia kan inte tolkas på annat sätt än att han ansåg detta nödvändigt. Omtanken om soldaternas säkerhet och hans insikt om hotbilden i området vägde över.
Den tragiska händelsen den 7 februari, då både Johan Palmlöw och Gunnar Andersson sköts till döds, har säkert också haft en stor eller kanske avgörande betydelse för Christer Tistams beslut.
Även om det skulle visa sig att Tistam agerat felaktigt i något avseende har han drivits av omsorg om de soldater han har det yttersta ansvaret för och i enlighet med sin egen övertygelse. Oavsett vad är det tillräckligt för att förtjäna min respekt.
Allan Widman
Hans överordnade har kritiserat tilltaget och menar att insatsreglerna är föremål för sekretess. Om så är fallet - och det saknas kanske anledning att tro något annat - borde Christer Tistam, som överste och högste chef för det svenska PRT:t, naturligtvis ha känt till detta och vilka konsekvenserna kunde bli.
Att han ändå valde att föra diskussionen genom massmedia kan inte tolkas på annat sätt än att han ansåg detta nödvändigt. Omtanken om soldaternas säkerhet och hans insikt om hotbilden i området vägde över.
Den tragiska händelsen den 7 februari, då både Johan Palmlöw och Gunnar Andersson sköts till döds, har säkert också haft en stor eller kanske avgörande betydelse för Christer Tistams beslut.
Även om det skulle visa sig att Tistam agerat felaktigt i något avseende har han drivits av omsorg om de soldater han har det yttersta ansvaret för och i enlighet med sin egen övertygelse. Oavsett vad är det tillräckligt för att förtjäna min respekt.
Allan Widman
lördag 6 mars 2010
Sluta nu
Idag bekräftar så Ekot Försvarsmaktens planer på att lägga ned en mekplattform och en flottilj. Ryktena har länge varit i svang och beskriver väl en logisk fortsättning på det s.k. 30 januari-underlaget från förra året.
Under lång tid har myndighet och ett antal regeringar sett nedläggningar som den huvudsakliga vägen till mer pang för pengarna. Men i vilken utsträckning stämmer detta med verkligheten?
Nästan varje nedläggningsvåg de senaste femton åren har utlöst ett antal nyetableringar på annat håll. Det senaste årets diskussioner om utbildningen av basförband inom flygvapnet och GLC/NOC i Enköping visar att denna tid inte är förbi.
Samtidigt är försvarsstrukturen nu så gles att en effektiv rekrytering till soldatutbildning kommer att bli kritisk, inte minst när denna ska göras frivillig. Att Försvarsmakten föreslår nedläggning av förband i de mest befolkningstäta delarna framstår mot denna bakgrund som särskilt obegripligt.
Hur vi ska kunna bemanna hemvärnsförbanden över hela Sveriges yta är också svårt att se om fler förband försvinner och nära häften av hemvärnsgrupperna raderas ut. I förra årets inriktningsbeslut poängteras flera gånger hemvärnets ökande betydelse för vår beredskap. Har FML inte läst?
Värst av allt är dock de kompetensförluster som följer i kölvattnet på nedläggningsivern. Det är länge sedan officerarnas familjer lämnade jobb och utbildningar bakom sig för att följa med till nya tjänstgöringsorter. Och har någon undersökt vad den ändlösa officerspendlingen kostar i termer av resor, övernattningslägenheter och slitage på familjerelationer. Knappast.
Jag tror inte längre att förbandsnedläggningar ger besparingar som uppväger alla de skador som uppstår. Folkpartiet Liberalerna kommer att avvisa förslagen om de förverkligas.
Allan Widman
Under lång tid har myndighet och ett antal regeringar sett nedläggningar som den huvudsakliga vägen till mer pang för pengarna. Men i vilken utsträckning stämmer detta med verkligheten?
Nästan varje nedläggningsvåg de senaste femton åren har utlöst ett antal nyetableringar på annat håll. Det senaste årets diskussioner om utbildningen av basförband inom flygvapnet och GLC/NOC i Enköping visar att denna tid inte är förbi.
Samtidigt är försvarsstrukturen nu så gles att en effektiv rekrytering till soldatutbildning kommer att bli kritisk, inte minst när denna ska göras frivillig. Att Försvarsmakten föreslår nedläggning av förband i de mest befolkningstäta delarna framstår mot denna bakgrund som särskilt obegripligt.
Hur vi ska kunna bemanna hemvärnsförbanden över hela Sveriges yta är också svårt att se om fler förband försvinner och nära häften av hemvärnsgrupperna raderas ut. I förra årets inriktningsbeslut poängteras flera gånger hemvärnets ökande betydelse för vår beredskap. Har FML inte läst?
Värst av allt är dock de kompetensförluster som följer i kölvattnet på nedläggningsivern. Det är länge sedan officerarnas familjer lämnade jobb och utbildningar bakom sig för att följa med till nya tjänstgöringsorter. Och har någon undersökt vad den ändlösa officerspendlingen kostar i termer av resor, övernattningslägenheter och slitage på familjerelationer. Knappast.
Jag tror inte längre att förbandsnedläggningar ger besparingar som uppväger alla de skador som uppstår. Folkpartiet Liberalerna kommer att avvisa förslagen om de förverkligas.
Allan Widman
fredag 5 mars 2010
Allan Widman finns verkligen...
...även om frågan kan anses berättigad efter nästan två veckors bortovaro från denna blogg. Till del finns förklaringen i ett datorhaveri, men mycket handlar om allt annat som pressar på.
Jag har med stort intresse följt den av Christer Tistam initierade diskussionen om insatsregler för det svenska förbandet i Afghanistan. Som de flesta förstår har jag inte full insyn i dessa och de beslutas inte av Sveriges riksdag. Likväl har jag som utredare av en svensk veteranpolitik pläderat för ökad tydlighet om gränserna för soldaters agerande. Den enskilde soldaten får inte känna osäkerhet. Erfarenheten från andra länder visar att otydligheter och stort tolkningsutrymme ofta leder till att just han eller hon får bära skulden om misstag begås.
Självklart måste också insatsregler anpassas till gällande hotbild och så långt möjligt samordnas med nationer vi arbetar tillsammans med.
Att i full öppenhet diskutera detaljerna i ROE och national caveats är riskfyllt. Men samtidigt är det inte fel att dessa svåra avvägningar uppmärksammas i principiella termer. När olyckan väl är framme; oavsett om den drabbar våra soldater eller en oskyldig civil, är det alltför sent.
Svenska helikopternyheter är sällan roliga. Den senaste veckan har den tyska försvarsmaktens rapport om NH 90 ventilerats på många bloggar. Slutsatserna är allvarliga och jag har i veckan ställt försvarsministern frågan vilka åtgärder han är beredd vidta för att garantera Helikopter 14:s fältmässighet? Att erlägga dryga tio miljarder och tio år för sent ta slutleverans på en helikopter som inte kan användas får aldrig vara ett alternativ.
Förra veckan hade insatschefen Anders Lindström och flygvapeninspektören Anders Silwer en dragning om tillståndet i flygstridskrafterna. Efter att med nedslagna blickar och allvarliga miner ha avhandlat helikoptereländet koncentrerades både dragningen och frågorna till GLI/NOC. Att på ett begripligt sätt redogöra för skillnaderna mellan detta och det av ÖB avförda GLC/NOC visade sig omöjligt. Ja, det kunde bli fråga om att etablera en ny anläggning. Och nej, något TTEM hade inte fastställts.
Likt Kristofer Columbus visste man inte vad som skulle uppnås, hur detta skulle ske eller till vilket pris? Det enda som tycks gemensamt dimensionerande är nedläggningen av Kobran.
Jag vet vilken oro och misströstan som personalen i syd känner. Men att ge upp och söka sig åt andra håll vore att spela NBF-ivrarna i händerna. Minns Mikael Wiehe - finns det liv är det aldrig för sent.
Allan Widman
Jag har med stort intresse följt den av Christer Tistam initierade diskussionen om insatsregler för det svenska förbandet i Afghanistan. Som de flesta förstår har jag inte full insyn i dessa och de beslutas inte av Sveriges riksdag. Likväl har jag som utredare av en svensk veteranpolitik pläderat för ökad tydlighet om gränserna för soldaters agerande. Den enskilde soldaten får inte känna osäkerhet. Erfarenheten från andra länder visar att otydligheter och stort tolkningsutrymme ofta leder till att just han eller hon får bära skulden om misstag begås.
Självklart måste också insatsregler anpassas till gällande hotbild och så långt möjligt samordnas med nationer vi arbetar tillsammans med.
Att i full öppenhet diskutera detaljerna i ROE och national caveats är riskfyllt. Men samtidigt är det inte fel att dessa svåra avvägningar uppmärksammas i principiella termer. När olyckan väl är framme; oavsett om den drabbar våra soldater eller en oskyldig civil, är det alltför sent.
Svenska helikopternyheter är sällan roliga. Den senaste veckan har den tyska försvarsmaktens rapport om NH 90 ventilerats på många bloggar. Slutsatserna är allvarliga och jag har i veckan ställt försvarsministern frågan vilka åtgärder han är beredd vidta för att garantera Helikopter 14:s fältmässighet? Att erlägga dryga tio miljarder och tio år för sent ta slutleverans på en helikopter som inte kan användas får aldrig vara ett alternativ.
Förra veckan hade insatschefen Anders Lindström och flygvapeninspektören Anders Silwer en dragning om tillståndet i flygstridskrafterna. Efter att med nedslagna blickar och allvarliga miner ha avhandlat helikoptereländet koncentrerades både dragningen och frågorna till GLI/NOC. Att på ett begripligt sätt redogöra för skillnaderna mellan detta och det av ÖB avförda GLC/NOC visade sig omöjligt. Ja, det kunde bli fråga om att etablera en ny anläggning. Och nej, något TTEM hade inte fastställts.
Likt Kristofer Columbus visste man inte vad som skulle uppnås, hur detta skulle ske eller till vilket pris? Det enda som tycks gemensamt dimensionerande är nedläggningen av Kobran.
Jag vet vilken oro och misströstan som personalen i syd känner. Men att ge upp och söka sig åt andra håll vore att spela NBF-ivrarna i händerna. Minns Mikael Wiehe - finns det liv är det aldrig för sent.
Allan Widman
tisdag 16 februari 2010
Säkerhetspolitikens tragiska dimension
Är det så att svenska folket verkligen kommit till insikt om vikten av det som vår trupp uträttar i Afghanistan? Ja, kanske. Samtidigt följer opinionen så här långt mönstret från andra delar av världen. Först en känsla av beslutsamhet och kanske revansch. Men när förlusterna ökar så nöts vi ned. Ingen vet, men ändå känner jag stolthet över att alla de förhoppningar som Lars Ohly, Jan Myrdal, Stefan Lindgren och andra känt så här långt, kommit på skam.
I morgon sammanträder riksdagens gruppledare. Nästan hälften av punkterna på dagordningen gäller erkännande av soldater. Både minnesmärken och medaljer. Det är mycket bra. Sverige håller på att ta igen det försprång som övriga Europa haft när det gäller att besinna den personliga insatsen.
Idag har jag tvingats att svara på enkäter om vårt uppdrag i Afghanistan. Varför är vi där?
De närmare hundratal debattartiklar jag skrivit i ämnet gör att jag kan vara komprimerad:
1. Vår skyldighet att som medlemmar av FN ställa upp när säkerhetsrådet beslutat.
2. If we don't go to Afghanistan, Afghanistan will come to us (Jaap De Hoop Schaeffer).
3. Sveriges säkerhet bygger på samarbete med andra demokratier. Vi måste bära vår del av bördan. Och bollen ligger just nu i Afghanistan.
En del mycket kritiska röster föreslår att jag själv ska anmäla mig för insats. Det är möjligen ett rimligt krav. Om jag nu skulle duga för uppdraget.
Innan dess finns det en del att påverka. Ännu en lista:
1. Civil chef (gärna en statssekreterare) för PRT MES.
2. Sammanflyttning med Marmal (färre resor, mindre sitting-duck och mer operativ effekt av truppen).
3. Helikoptrar, TUAV och framförallt fler soldater.
Jag hörde om den bragd en svensk officer på RC North gjorde för att få iväg UH 60:na till olycksplatsen den 11 november. Berömvärt. Övertygad om att de skadade soldater jag besökt gärna tackat honom för detta.
Allan Widman
I morgon sammanträder riksdagens gruppledare. Nästan hälften av punkterna på dagordningen gäller erkännande av soldater. Både minnesmärken och medaljer. Det är mycket bra. Sverige håller på att ta igen det försprång som övriga Europa haft när det gäller att besinna den personliga insatsen.
Idag har jag tvingats att svara på enkäter om vårt uppdrag i Afghanistan. Varför är vi där?
De närmare hundratal debattartiklar jag skrivit i ämnet gör att jag kan vara komprimerad:
1. Vår skyldighet att som medlemmar av FN ställa upp när säkerhetsrådet beslutat.
2. If we don't go to Afghanistan, Afghanistan will come to us (Jaap De Hoop Schaeffer).
3. Sveriges säkerhet bygger på samarbete med andra demokratier. Vi måste bära vår del av bördan. Och bollen ligger just nu i Afghanistan.
En del mycket kritiska röster föreslår att jag själv ska anmäla mig för insats. Det är möjligen ett rimligt krav. Om jag nu skulle duga för uppdraget.
Innan dess finns det en del att påverka. Ännu en lista:
1. Civil chef (gärna en statssekreterare) för PRT MES.
2. Sammanflyttning med Marmal (färre resor, mindre sitting-duck och mer operativ effekt av truppen).
3. Helikoptrar, TUAV och framförallt fler soldater.
Jag hörde om den bragd en svensk officer på RC North gjorde för att få iväg UH 60:na till olycksplatsen den 11 november. Berömvärt. Övertygad om att de skadade soldater jag besökt gärna tackat honom för detta.
Allan Widman
fredag 12 februari 2010
Populisten
Ja, detta var det tillmäle jag, bland många andra, idag hedrades med. Det är märkligt hur man kan skriva och tala om en åsikt under flera år utan att någon egentligen reagerar. Men så plötsligt slås det upp som en stor nyhet.
Ingen kan naturligtvis veta vad som är rätt eller fel. Eftervärlden får döma. Min enkla filosofi är dock att man får bestämma sig; ska vi vara i Afghanistan eller inte? Om man bestämmer sig för det förstnämnda kan man inte tveka om att sätta dit alla de resurser som krävs för att jobbet ska bli gjort och säkerheten, för både afghanerna och oss, ska kunna upprätthållas.
Visst är det bra med ett brett stöd i Sveriges riksdag, men den bredden får inte uppnås till vilka pris som helst. När Sverige nästa gång förlänger det nationella mandatet bör uppgiften stå i fokus.
Det har varit en lång vecka. Och inledningen mycket tung. Minnet av Jesper, Tomas, Gunnar och Johan förpliktar.
Allan Widman
Ingen kan naturligtvis veta vad som är rätt eller fel. Eftervärlden får döma. Min enkla filosofi är dock att man får bestämma sig; ska vi vara i Afghanistan eller inte? Om man bestämmer sig för det förstnämnda kan man inte tveka om att sätta dit alla de resurser som krävs för att jobbet ska bli gjort och säkerheten, för både afghanerna och oss, ska kunna upprätthållas.
Visst är det bra med ett brett stöd i Sveriges riksdag, men den bredden får inte uppnås till vilka pris som helst. När Sverige nästa gång förlänger det nationella mandatet bör uppgiften stå i fokus.
Det har varit en lång vecka. Och inledningen mycket tung. Minnet av Jesper, Tomas, Gunnar och Johan förpliktar.
Allan Widman
onsdag 10 februari 2010
De som äras bör
Det är gott att våra stupade erhållit Försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld. Också i övrigt förefaller mottagandet på Ärna har varit värdigt och respektfullt.
Även det officiella Sverige, representerat av regering och riksdag, bör skaffa sig motsvarande möjligheter att uttrycka sitt erkännande av särskilt berömvärda insatser. Såvitt avser regeringen kan Veteransoldatutredningens förslag anammas. Att vid sjukbesök som minister kunna medbringa en medalj till den som skadats till följd av antagonistiskt våld skulle vara ömsesidigt välgörande.
Vad riksdagen beträffar har jag tillskrivit talmannen om en svensk motsvarighet till congressional medal of honour. Envar riksdagsledamot bör kunna nominera mottagare av utmärkelsen och beslut fattas av Konstitutionsutskottet eller Riksdagsstyrelsen. Jag har tidigare vid flera tillfällen motionerat i frågan, även tillsammans med bland andra Staffan Danielsson (C) och Karin Enström (M).
Två nomineringar; Överste Ulf Henricsson och Harry Järv (postumt)vore självskrivna. De skulle också sätta ribban högt vid framtida bedömningar.
Försvarsmakten har gjort stora ansträngningar vid omhändertagandet både nu och beträffande de fyra svenska soldater som skadades den 11 november förra året. Det är mycket bra. Samtidigt är det riktiga testet just uthålligheten. Nu tänker jag inte i första hand om antalet skadade blir större framöver, utan på hur väl omhändertagen soldaten känner sig ett eller flera år efter skadan. När den massmediala uppmärksamheten avtagit och kanske övergått på nya drabbade. Först då får vi det verkliga svaret.
När Veteransoldatutredningen lämnade sitt slutbetänkandet invände Försvarsmakten på några punkter att "det där gör vi ju redan, även om vi inte är förpliktade". Ja, det stämmer säkert, men när ett gott och uthålligt omhändertagande av skadade skrivs in i lagen blir det också en formell rättighet för veteransoldaten som ytterst kan hävdas vid domstol.
Runt den 20 mars 2010 kommer den nya lagen att föreläggas riksdagen som en proposition. De delar av utredningens förslag som inte är lagbundna får vänta tills en ny proposition efter valet. Oaktat utgången av årets val hoppas jag att insikten, om vad skarpa, internationella insatser kräver i form av samhällets stöd, finns med.
Allan Widman
Även det officiella Sverige, representerat av regering och riksdag, bör skaffa sig motsvarande möjligheter att uttrycka sitt erkännande av särskilt berömvärda insatser. Såvitt avser regeringen kan Veteransoldatutredningens förslag anammas. Att vid sjukbesök som minister kunna medbringa en medalj till den som skadats till följd av antagonistiskt våld skulle vara ömsesidigt välgörande.
Vad riksdagen beträffar har jag tillskrivit talmannen om en svensk motsvarighet till congressional medal of honour. Envar riksdagsledamot bör kunna nominera mottagare av utmärkelsen och beslut fattas av Konstitutionsutskottet eller Riksdagsstyrelsen. Jag har tidigare vid flera tillfällen motionerat i frågan, även tillsammans med bland andra Staffan Danielsson (C) och Karin Enström (M).
Två nomineringar; Överste Ulf Henricsson och Harry Järv (postumt)vore självskrivna. De skulle också sätta ribban högt vid framtida bedömningar.
Försvarsmakten har gjort stora ansträngningar vid omhändertagandet både nu och beträffande de fyra svenska soldater som skadades den 11 november förra året. Det är mycket bra. Samtidigt är det riktiga testet just uthålligheten. Nu tänker jag inte i första hand om antalet skadade blir större framöver, utan på hur väl omhändertagen soldaten känner sig ett eller flera år efter skadan. När den massmediala uppmärksamheten avtagit och kanske övergått på nya drabbade. Först då får vi det verkliga svaret.
När Veteransoldatutredningen lämnade sitt slutbetänkandet invände Försvarsmakten på några punkter att "det där gör vi ju redan, även om vi inte är förpliktade". Ja, det stämmer säkert, men när ett gott och uthålligt omhändertagande av skadade skrivs in i lagen blir det också en formell rättighet för veteransoldaten som ytterst kan hävdas vid domstol.
Runt den 20 mars 2010 kommer den nya lagen att föreläggas riksdagen som en proposition. De delar av utredningens förslag som inte är lagbundna får vänta tills en ny proposition efter valet. Oaktat utgången av årets val hoppas jag att insikten, om vad skarpa, internationella insatser kräver i form av samhällets stöd, finns med.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)