Ordning och reda?

Flyktingströmmen till Sverige ser inte ut att avta. Regeringen signalerar - åtminstone genom socialdemokratiska statsråd - att vi nått vägs ände. Samtidigt begär man hjälp av EU, både ekonomiskt och med omfördelning av flyktingar till andra medlemsländer.

Det är naturligtvis bra att regeringen vädjar till EU:s solidaritet, även om förhoppningarna om avlastning kanske inte är så stora. Danmarks utrikesminister Kristian Jensen lämnade följande kommentar till det svenska nödropet: "De har valt sin kurs och nu får de hantera det som de vill".

Men det finns också åtgärder som vi själva kan vidta här och nu. Ett exempel är att vi börjar tillämpa inre gränskontroll. Det innebär att de som kommer till Sverige, huvudsakligen med färjor och tåg, kontrolleras och registreras före inresa i landet.

Det har inte talats så mycket om saken, men det finns inresande som valt att inte legalisera sin vistelse i Sverige. Bedömningarna om hur många det handlar om varierar, men det finns nu ett stort antal människor i landet som valt att inte söka asyl. Vi vet inte vilka de är, vad de gör eller var de kommer ifrån.

Självklart har en del av dem som söker sig hit från till exempel Syrien slagits mot IS, men vi kan heller inte utesluta att en del av dem också varit en del av terrororganisationen. En gränskontroll, eller ens en asylprövning, ger inte svar på alla frågor, men för mig är det märkligt att svenska staten inte ens tar den möjlighet att kontrollera våra gränser som EU:s regler ger.

Stefan Löfven brukar med viss envishet upprepa att det ska vara "ordning och reda" i flyktingmottagandet, men varför låter regeringen då människor fritt och helt utan kontroll resa in i och vistas i vårt land? Detta förhållande utgör en risk för vår säkerhet och kan i längden inte accepteras.

Det nuvarande mottagandet leder också till en princip om att "först till kvarn får mala". Migrationsverket menar att uppemot en tredjedel av dem som kommer inte har tillräckliga skäl för att få stanna. Likväl mättar även dessa människor nu mottagningssystemet. Och om det stämmer, som migrationsministern påstår, att Sverige nu saknar möjlighet att erbjuda boende till dem som kommer, blir ju risken att de som har starka skäl för en fristad till sist inte kan beredas plats.

Sveriges handlingsfrihet minskar nu vecka för vecka. Den migrationsöverenskommelse som nyligen ingicks kommer inte att räcka och är i princip redan överspelad. Regeringen måste agera.

Allan Widman

Finland

Gästinlägg: Den svenska rättsliga grunden för finländsk-svenskt försvarssamarbete

a) Anställda i Försvarsmakten har i sitt anställningskontrakt en skyldighet att tjänstgöra utomlands. En sådan svensk statstjänsteman kan på riksdagens uppdrag tjänstgöra i Finland.

b) Både Finland och Sverige kommer ratificera värdlandsavtal med Nato. Sådana avtal om "Host Nation Support (HNS)" avses utgöra grunden för till exempel amerikanska och norska gästande förband i våra bägge länder och gäller i såväl fred, kris som krig. Självklart står det Finland samt Sverige fritt att behandla varandras närvaro på det egna territoriet på samma sätt och med samma villkor som Nato-stater avses behandlas. Det är då ingen formell rättslig skillnad på om ett finländskt eller tyskt örlogsfartyg anlöper en svensk hamn. I bägge fallen ska de vara välkomna och erbjudas ett fullgott värdskap.

c) Sverige godkänner dubbla medborgarskap. Förutvarande finländske försvarsministern Carl Haglund, ledare för Svenska folkpartiet och nyvald ordförande för Mittengruppen i Nordiska rådet, som samlar de nordiska centerpartierna, liberala, kristdemokratiska och gröna partierna föreslår automatiskt nordiskt dubbelmedborgarskap i en motion till Nordiska rådet. Bakom förslaget står också ålänningen Anders Eriksson, representant för partiet Ålands framtid, svensken Jan Lindholm, Miljöpartiet, finländaren Johanna Karimäki, De gröna, finländaren Katri Kulmuni, Centern, dansken Marcus Knuth, Venstre, och islänningen Róbert Marshall, Björt framtíð.

Praktiska saker i vardagen, som att skaffa sig ett mobilabonnemang eller öppna ett bankkonto i annat nordiskt land, skulle förenklas betydligt. I dag följer en slags rundgång när en person exempelvis söker få ett mobilabonnemang, vilket kräver personnummer i landet i fråga – och ett sådant får inte den som saknar fast adress, och en fast adress kräver ett hyreskontrakt, som man – igen – inte kan få utan personnummer.

– Det här och flera andra gränshinder kan avskaffas med en gång om vi får till stånd ett automatiskt nordiskt dubbelmedborgarskap, säger Carl Haglund. Låt mig tillägga att det onekligen också underlättar för soldater och sjömän vid insats på andra sidan Bottenhavet.

Gustav Wasa

Utan bredd - ingen Zlatan...

Hade följande krönika i Blekinge Läns Tidning i veckan.

Inför senaste årsskiftet följde försvarsutskottet upp rekryteringen av soldater och sjömän till det svenska försvaret. Insatsorganisationen beslutades år 2009 och skulle vara bemannad, utrustad och samövad senast vid utgången av 2014.

Genomgången, som gjordes av en särskild utredare, visade att av de cirka 28 000 befattningarna (exklusive Hemvärnet) hade Försvarsmakten lyckats rekrytera ungefär hälften på frivillig väg. Intagningen till grundläggande militär utbildning fungerade någorlunda, men avhoppen var många, både under utbildningen och den senare tjänstgöringen.

Bemanningsproblemen av det svenska försvaret har flera bottnar. Naturligtvis är det djupt otillfredsställande att det till stora delar består av soldater som utbildades för länge sedan och att många befattningar står helt vakanta. Särskilt som omvärldsläget nu snabbt försämras.

Men problemen är inte bara kvantitativa. De senaste åren har det också blivit allt svårare att rekrytera till nyckelbefattningar som officerare, flygförare och tolkar. Det inte bara är svårt att skapa intresse hos unga män och kvinnor, det handlar också om svårigheter att hitta sökanden som är tillräckligt kvalificerade.

I värnpliktsförsvaret utbildades ett minskande antal soldater varje år. Volymerna var emellertid stora jämfört med dagens situation och framförallt medgav pliktlagstiftningen Försvarsmakten att välja ut de män som var bäst lämpade för respektive befattning.

Och det är naturligtvis med rekrytering av soldater som det är med t.ex. fotboll; om verksamheten saknar bredd blir det svårt att få fram en tillräcklig spets. Å andra sidan är Zlatan Ibrahimovic primärt ett resultat av att fotboll är en folkrörelse bland unga svenskar…

Det har nu gått ganska exakt fem månader sedan regeringen och tre allianspartier gjorde upp om den kommande försvarsbeslutsperioden. Peter Hultqvist har gjort sig känd som en stark tillskyndare av att den frivilliga rekryteringen kompletteras med plikt, att Sverige - i likhet med Danmark och Norge - får ett så kallat blandsystem. Om detta talade han engagerat flera år innan han blev försvarsminister.

Trots detta har Peter Hultqvist ännu inte presenterat vare sig direktiv eller en utredare som kan ta sig an frågan. Inne i regeringen är naturligtvis Miljöpartiet en stark motståndare till värnpliktens återinförande, men även Moderaterna och Centerpartiet biter sig fast vid att frivilligheten till sist ska fungera.

Faktum är dock att det nu råder fara i dröjsmål. För varje år som går bleknar minnena av plikten och därmed den folkliga acceptansen. Och myndigheterna förlorar undan för undan den kompetens som krävs för att hantera pliktiga soldater. Sist men inte minst förlorar försvaret av Sverige viktig tid när svarta moln nu hopar sig över vår himmel. Varje dag utan ett bemannat försvar är en medveten risktagning.

Allan Widman  

Bör vi fråga oss vad vi ska göra för Finland?

Nytt gästinlägg på blogg som saknar egen energi.

Alla Sveriges militära förband förutom Ubåtsflottiljen och Hemvärnets Stridsskola bidrog aktivt med personal och accelerationsspår till NBG 08 då EU BG stod i Försvarsmaktens absoluta fokus. Sveriges belöning uteblev inte. Sverige fick bemanna ordförandeskapet i EU:s militärkommitté under en period.

Därefter har det allnordiska försvarssamarbetet NORDEFCO intagit den svenska försvarspolitiska tätpositionen för att sedan avlösas av ett bilateralt finländskt-svenskt samarbete. De koncentriska samarbetscirklarnas radie har vartefter den säkerhetspolitiska spänningen stigit i snart sagt varje hörn av världen minskat sin längd utgående från ett centrum på Gustaf Adolfs torg i Stockholm.

Försäljningsansträngningar avseende JAS 39 Gripen de senaste decennierna till stater i vår omedelbara närhet: Finland, Norge, Danmark och Schweiz har inte kunnat krönas med framgång. Däremot har det gått bra utanför Sveriges säkerhetspolitiska närområde, varför det är fullt logiskt att ansträngningarna nu riktas mot stater söder om Sahara som Botswana, Kenya och Namibia.

Självklart ska vi inte tacka nej till stater, som är beredda att deltaga i finansieringen av en svensk stridsflygplansindustri. Likväl bör vi vara medvetna om att aldrig så starka försvarsindustriella band till stater på södra halvklotet inte nödvändigtvis räknas Sverige till godo till sitt fulla ekonomiska värde på andra sidan Bottenhavet. Självklart levererar också Finland försvarsmateriel till afrikanska stater när de tjänar på en sådan export. Men Helsingfors måste värdera sitt försvarssamarbete med oss utifrån den konkreta säkerhetspolitiska nyttan av samarbetet med Sverige för det egna landet och dess medborgare.

Ingen tror att Finland kommer göra sin värnplikt vilande i fred. Därmed är det knappast tillskott av förbandsmassa av militär betydenhet i storleksordning en eller flera brigader från Sveriges jämförelsevis begränsade arméstridskrafter, som är vårt mest aktuella bidrag österut i händelse av krig på finländsk mark. Däremot kanske den trovärdighetsförstärkning av Sveriges solidaritetsförklaring redan i fred, som en permanent stationering på finländskt territorium av ett mindre truppförband bemannat med svenska medborgare skulle konstituera?

- En svensk frivilligbataljon underställd Kommendören för Finlands Försvarsmakt är inte konstigare än den frivilligkår, som mycket snabbt organiserades för att fullt ut deltaga i Vinterkriget på Sallafronten.

Gustav Wasa

Idag firar vi våra veteraner

Tillsammans med Lotta Edholm (FP), oppositionsborgarråd i Stockholm, skriver jag idag följande på Aftonbladets debatt på nätet:

Idag samlas veteransoldater och deras anhöriga ute på Djurgården. De hedras för insatser de gjort i Sveriges tjänst för fred och säkerhet i andra länder.

Alltför länge har våra veteraner varit bortglömda och osedda av arbetsgivare, politiker och samhälle. De skickas på riskfyllda uppdrag långt från sina nära och kära. Plikttroget genomför de sin tjänst, men möts ofta av tystnad eller misstänksamhet när de kommer hem.

Under den omfattande och långvariga insatsen i Afghanistan ökade dock insikten om behov av stöd och hjälp, både till veteranerna och deras anhöriga. Sedan 2011 gäller ett i tid obegränsat ansvar för de veteraner som skadats eller insjuknat till följd av tjänsten. Alla som behöver psykologisk hjälp ska få det, även om arbetsskada eller nedsatt arbetsförmåga inte kan påvisas. Också anhöriga har nu en självständig rätt till hjälp. Ovissheten och utsattheten är svår också för dem som finns där hemma.

 

Det stora flertalet soldater som genomför skarpa insatser i främmande land stärks av sina erfarenheter. Men det finns också exempel på motsatsen. Män och kvinnor som härjas av sina upplevelser, som sluter sig och helt enkelt inte orkar med. För dem är inte den allmänna sjukvården och omsorgen tillräcklig. De har ett omfattande stödbehov, medicinskt, mänskligt och/eller i kontakten med myndigheter. Och framförallt behöver de möta människor som kan förstå vad de varit igenom.

Regeringen har nu skickat ut den senaste veteranutredningen på remiss. I den föreslås bland annat att civila tjänstemän som sänds ut på internationell insats ska få samma stöd och hjälp som veteransoldaterna och deras anhöriga. Det slitage och de risker som svenska sjuksköterskor möter i kampen mot ebola, är fullt jämförbart med vad soldater utstår i internationella, militära operationsområden. Även biståndsarbetare och räddningspersonal arbetar många gånger under liknande förhållanden.

Försvarsmakten har många anställda ute i internationella insatser. På MSB och Polisen är det färre och på andra myndigheter rör det sig kanske bara om ett fåtal per år. Det är inte möjligt för alla arbetsgivare att erbjuda ett fullgott stöd till dem som tjänstgör internationellt och deras anhöriga. Därför behövs  stöd och vägledning för detta arbete. Ett svenskt veterancentrum med medicinsk, juridisk och annan expertis som samordnar och råder, men som också kan ta sig an mycket svåra fall. De sistnämnda riskerar ofta att falla mellan stolarna, ibland med mycket tragisk utgång.

Just nu har Sverige militär personal i Mali, Adenviken, Afghanistan och på många andra ställen världen över. Det är män och kvinnor som på Sveriges uppdrag sätter sina liv på spel för att göra andras tillvaro säkrare. Ska vi även framgent kunna bidra till global fred och säkerhet måste vår uppskattning och vårt stöd till dessa hjältar motsvara de risker och umbäranden de möter.

Idag firar vi våra veteraner!

 

Allan Widman

 

Nja, inte ens S.W nappade på gästinlägget (vi befinner oss nu bortom bottenplattan, medaljer och kalorier i Mali). Därför publiceras, som utlovat, lite indicier som varit införda i BLT:

I förförra veckan pågick övningar i ubåtsjakt runt den svenska kusten. Efter den underrättelseoperation som genomfördes i höstas finns det naturligtvis alla skäl att för Försvarsmakten att på nytt öva förmågan att detektera och bekämpa främmande undervattensverksamhet på svenska vatten.

Att vi för första gången med säkerhet kunde slå fast att Sverige kränkts av främmande makt är också skälet till att försvarsöverenskommelsen tar upp ubåtsjakt under en särskild rubrik. Från regeringens sida vill man ge sken av att det sker en verklig satsning på området.

Begränsad livstidsförlängning av två korvetter och satsningar på fasta sensorer är bra investeringar. Liksom ombyggnad av bevakningsbåtar till bojbåtar. Mot bakgrund av sistnämnda förslag kan man dock tycka att det då var onödigt att så sent som i januari i år just avveckla en befintlig bojbåt. Sammantaget är åtgärderna ändå av rätt begränsad betydelse för den kvalitativa förmågehöjningen.

Mer iögonenfallande är regeringens beslut att skjuta upp torpeden till vår kommande ubåtsjaktshelikopter, Helikopter 14, på nästa försvarsbeslutsperiod. Motivet är ju att man inte tror på möjligheterna att integrera ett sådant vapen på plattformen. Helikopter 14 är också ett sorgebarn. Den beställdes 2001 och skulle varit slutlevererad till försvaret 2008. Nu siktar man på att de fem sjöoperativa exemplaren av helikoptern, som Sverige beställt, ska var fullt ut operativa vid slutet av detta årtionde.

Regeringens beslut att avstå från ubåtsjaktstorpeden innebär att vi också i framtiden kommer sakna möjlighet att bekämpa främmande ubåtar från luften. Detta, tillsammans med att vi inte heller kan söka med sonar från luften på flera år, är en helt avgörande brist i ubåtsjaktsförmågan.

När svårigheterna att bereda svenska soldater i Afghanistan medicinsk evakuering var som störst fattade den förra regeringen beslut om anskaffning av den amerikanska helikoptern, Black Hawk. 18 månader efter att det politiska beslutet fattats flög dessa helikoptrar i Afghanistan. Ifråga om snabbhet betraktas detta som något av ett rekord i anskaffning av militära helikoptrar.

Black Hawk har en sjöoperativ motsvarighet som även utvecklats för ubåtsjakt, Sea Hawk. Folkpartiet liberalerna gör bedömningen att anskaffning av denna helikopter är den snabbaste och billigaste vägen till en fullgod svensk förmåga på området.

I veckan har SvD rapporterat om otydligheter i den handbok Försvarsmakten använder för att bland annat bestämma om när och hur svensk militär får använda verkanseld mot främmande makt som kränker vårt territorium. Och lika viktigt som det är att ha förmåga att kunna bekämpa en främmande ubåt, är ju att veta de rättsliga villkoren för en sådan bekämpning.

Utan att gå in på några detaljer finns det delar i handboken som - med hänvisning till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna - synes begränsa möjligheterna till våldsutövning, mer än vad som framgår av författningstexten. Chefsjuristen på Försvarsmaktens Högkvarter uppger att myndigheten diskuterar innehållet i handboken med sina "uppdragsgivare".

För några månader sedan uttalade utrikesminister, Margot Wallström (S), att svenskarna var "rädda för Ryssland". Den ryske presidenten, Vladimir Putin, uppskattade säkert det uttalandet, och redan på den grunden var det därför djupt olämpligt av vår högsta utrikespolitiska företrädare. Men om delar av regeringen känner en sådan rädsla kan man naturligtvis heller inte utesluta att den färgar av sig i den förda politiken och på dialogen med de statliga myndigheterna.

Det finns starka skäl för regeringen att nu överväga alternativa möjligheter att skyndsamt förstärka Sveriges förmåga att freda våra vatten och ge tydliga signaler om att den som kränker oss kommer att utsättas för vår vapenmakt.   

Gästinlägg

Nu blir det ett gästinlägg. I morgon en undran om vår vilja att hävda vår nationella integritet.

Vår tillgång till tidsluckor eller krypton är inget som svensk myndighet eller statsmakt har rådighet över. I internationellt samarbete av säkerhetspolitisk signifikans räcker det inte bara att hett åstunda en viss förmåga. Det gäller allt som oftast att de rätta politiska ratifikationsinstrumenten finns på plats innan sigill bryts på i svart plast förseglade inställningsdata.

En ledningsinspektör kan 2004 ta ett så kallat "interoperabilitetsbeslut" och därmed initiera avvecklingen av befintliga i Sverige egenutvecklade, betalda och fullt fungerande jaktlänkar, IFF och nationella ledningsresurser i övrigt. Ett sådant svenskt myndighetsbeslut är inget som binder beslutsfattare i Washington och i synnerhet inte beslutsfattare i andra huvudstäder med vilka Washington är traktatsbundna och därför lyhörda för. Visst avvecklingen av Hästveda-anläggningen lyckades politiken frysa tills vidare, men en hel del annat kablage klipptes saklöst. Tack för det SAIC, Christer Lidström & consortes!

- De svenska erfarenheterna av Johan Kihls stora framgångar med NBF hos Björn von Sydow och dennes entourage i kvarteret Vinstocken är dyrköpta samt bittra och lägger en blytung hämsko över svenska beslutsfattare i myndighet och politik under långlig tid. När politiken kapitalt lurats på skjortan en gång, då är det inte lätt att komma med lösningar som säges "ta höjd för framtiden" och kosta i storleksordningen miljarder. NBF skulle kunna ses som lärpengar och CEC tillämpat OTH vara något helt annat och fullt realistiskt. Däremot är ett Nato-utanförskap aldrig realistiskt och det är där vi nu sitter fast i åtminstone ytterligare fyra år.

Gustav Wasa

Till detta ville FP inte medverka

Alla läser kanske inte säkerhetsrådet. För säkerhets skull:

Den uppgörelse som träffades mellan regeringspartierna och tre av fyra allianspartier saknar strategiska grepp och ekonomisk realism.

Det hade kunnat bli en Nato-utredning, men det blev det inte. Det blev ”en expert” som ska titta på Sveriges samtliga samarbeten med andra länder och organisationer. Därtill får experten inte utvärdera den militära alliansfriheten. Med andra ord en Bertelman II med ordentliga skygglappar påsatta. Det enda rätta vore istället att skicka just Bertelmans utomordentliga betänkande på remiss. Om den utredningen var trots allt samtliga ”uppgörelsepartier” överens i senaste försvarsberedningen.

Folkpartiet behöver ingen Nato-utredning. Vi vet vad vi vill. Andra politiska partier kan måhända få glädje av en konsekvensbeskrivning av svensk anslutning till Nato och underlätta en folklig debatt om våra säkerhetspolitiska alternativ. Men det som nu sjösätt av den nya majoritetsgrupperingen på försvars- och säkerhetsområdet kommer naturligtvis inte att leda till detta.

Ett annat möjligt, strategiskt grepp hade varit att besluta om återinförd grundutbildning med plikt för män och kvinnor. Folkpartiet framförde i förhandlingarna att det bara krävs ett enkelt regeringsbeslut för detta. Rekryteringsmyndigheten har planer och beredskap för att med mycket kort varsel kunna gå igång. Men, nej, nu blir det ännu en bred utredning av personalförsörjningen. Och visst är det bra att man ska ”studera Norge och Danmark”. Likväl kommer nu värdefull tid att gå förlorad.

Den helt frivilliga personalförsörjningen har havererat. Försvarsutskottets uppföljning av FB 09 visar att endast hälften av befattningarna i IO 14 kunnat bemannas på frivillig väg. Det Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna lyckas med klarar inte den övriga Försvarsmakten. Så enkelt är det. Av uppgörelsen framgår det också att pliktiga soldater (GSS/P) för överskådlig tid kommer att vara en viktig del av personalförsörjningen. Mot bakgrund av ett sådant konstaterande borde man också dragit slutsatsen att denna personalkategori borde säkras för framtiden genom direktutbildning med plikt.

Uppgörelsen präglas också i övrigt av att man tillsätter ett antal mer eller mindre kraftfulla utredningar. Detta vittnar om att man inte lyckats enas och väljer att hänskjuta tvistefrågan eller att man saknat betalningsvilja för att ta i problemen direkt. Ett exempel på det senare är den materiel-,  infrastruktur- och vidmakthållandeutredning som ska tillsättas. En del handlar om extrabeställningar av JAS 39 Gripen och NGU, men mycket är satsningar som fanns på FM:s behovslista och som man helt enkelt inte ville betala för. Här återfinns investeringar i krigsbaser, fasta sensorkedjan, fasta telenätet och så vidare. Men även så jordnära ting som omsättningen av Hemvärnets sambandsutrustning sorterades ner i denna ”att göra” låda.

Även integreringen av torped på Hkp 14 sköts på en oviss framtid. Det outtalade motivet till detta är förstås att man inte längre tror på att vår länge emotsedda ubåtsjaktshelikopter kommer att leverera. Inte heller denna gång fanns dock tillräckligt med politiskt mod och insikt att avbryta projektet. Folkpartiets ståndpunkt är anskaffning av Sea Hawk. Danmark tar nu leverans av sina SH-60 och Sverige hade här chansen till lite riktig pooling and sharing inom NORDEFCO. Men så blir det alltså inte. Försvarsministern och hans nyfunna vänner sätter sig istället ner och hoppas ännu mera innerligt att Hkp 14 ska komma. Och satsningen på ubåtsjakt blir därmed inte så mycket mer än just förhoppningar.

Sammantaget går vi nu mot ännu ett underfinansierat försvarsbeslut. Insatsorganisationen utökas med en manöverbataljon. Diverse godispåsar delas sedan ut till samtliga runt förhandlingsbordet. Viktiga investeringar överlämnas med varm hand till nästa generations politiker. Och man ger ÖB jämnt hälften av vad han begärt.

Till detta ville inte Folkpartiet medverka.

Allan Widman      

 

 

 

Innehåll

Jag vet att utgångspunkten är att komma överens. Det är inte bara DÖ utan också en hävdvunnen, svensk tradition på det försvars- och säkerhetspolitiska området. Tiderna är dock sådana att vi nu också måste bry oss om innehållet i våra famösa överenskommelser.

Jag försöker vara objektiv när jag säger att inget av det som var träffbilden i de pågående försvarsförhandlingarna nådde upp till vad som kan beskrivas som en anständig nivå.

Det är verkligen inget fel på Peter Hultqvists reflexer och magkänsla. Men han får, på sin planhalva, litet gehör. Ett fenomen som flera av oss har upplevt.

Min bedömning är att vår tid knappast kan hanteras inom ramen för femåriga försvarsbeslut. Det krävs mer flexibilitet, högre beredskap på den politiska nivån. Det kommer en dag i morgon också.

Allan Widman

Försvarsförhandlingar

Ja, sådana pågår nu som bäst. Mot bakgrund av regeringens öppningsbud har jag idag skickat ut följande pressmeddelande:

Försvarsmakten har under flera år framhållit att inriktningsbeslutet 2009 varit underfinansierat med 3-4 miljarder. Med andra ord har den insatsorganisation riksdagen beslutat om inte varit möjlig att åstadkomma inom given ekonomisk ram. Myndighetens egen bedömning är att det krävs en förstärkning med fyra miljarder kronor per år under nästa inriktningsperiod.

I torsdag presenterade regeringen sitt bud i de pågående försvarsförhandlingarna. Förslaget innebär bland annat anställning av fler heltidssoldater, permanent militär närvaro på Gotland och ytterligare en manöverbataljon i insatsorganisationen. Dock är regeringen bara beredd tillskjuta en knapp miljard per år i ökat försvarsanslag.

De svenska försvarsbesluten har under lång tid lidit av underfinansiering. Skillnaden mellan beslutade ambitioner och ekonomiska medel har ofta varit betydande. För att vi – i ett mycket allvarligt säkerhetsläge – inte ska hamna i en situation där det kommande inriktningsbeslutet omedelbart havererar har jag idag meddelat Peter Hultqvist att Försvarsmakten nu bör ges möjlighet att yttra sig över regeringens framlagda förslag.

 

Allan Widman

Inget mer, inget mindre

Debuterade med nedanstående gästinlägg på SvD:s nya blogg "säkerhetsrådet" idag.

Omvärldssituationen är minst sagt tillspetsad. Medan myndighet och försvarspolitiker förbereder sig för ett eventuellt inriktningsbeslut kommer nya rapporter om ubåtar, siktade långt in på Sveriges inre vatten. Och i Ukraina verkar en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato alltmer oundviklig.

På ett sätt kan det då framstå som närmast irrelevant vad ett litet allianslöst land långt uppe i norr tar sig för. De krafter som nu är i rörelse är av en helt annan magnitud.

Under lång tid har det svenska försvaret fått förfalla. Det har inte varit något som aktivt åsyftats, utan konsekvensen av decenniers likgiltighet. Politiken har inte kravställt och försvarsmyndigheterna själva har sökt andra berättiganden för sin existens än den nationella dimensionen.

Att 2015 fatta ett inriktningsbeslut som länkar utvecklingen i rätt riktning blir svårt. Sikten är måttlig. Och varje realistiskt resurstillskott kommer i grunden att framstå som otillräckligt. För Folkpartiet liberalerna handlar det nu om att göra det som är enkelt, snålt och beprövat.

Personalförsörjningen har utvecklats till ett Sisyfos-arbete för Försvarsmakten. Rekryteringen till GMU fungerar nöjaktigt. Men både under GMU:n och den senare befattningsutbildningen ökar avhoppen från soldatyrket. Bedömningen; att man skulle kunna hålla kvar soldaterna i aktiv tjänst under 6-8 år, har kommit ordentligt på skam. Nu, när Insatsorganisation 2014 egentligen skulle ha varit klar, är endast cirka hälften av befattningarna bemannade med frivilligt rekryterad, anställd personal.

Det klena utfallet hindrar dock inte Försvarsmakten att vilja fortsätta på den inslagna vägen. I underlaget för inriktningsbeslutet äskas medel för anställande av ytterligare 900 soldater på heltid. Även om det skulle lyckas att rekrytera och behålla dessa ett par år blir det ett dyrt, men ytterligt begränsat tillskott till vårt försvar.

Det är dags att inse att Sverige behöver samma mix av plikt och frivillig rekrytering som finns i våra närmaste grannländer. I tider av omvärldsförsämring ger det oss möjlighet att snabbt bemanna ett större nationellt försvar till begränsade kostnader. Plikten förankrar försvaret i samhället och gör det möjligt att ta ut mycket dugliga män och kvinnor, som annars kanske inte övervägt militär utbildning.

Rapporterna om främmande undervattensverksamhet på svenska, inre vatten duggar tätt. Om de observationer som gjorts är korrekta (och det saknas skäl att anta något annat) tyder uppträdandet på stor oblyghet, för att inte säga fräckhet. Sverige har inget annat val än att nu återuppbygga den förmåga till avancerad ubåtsjakt som vi förfogade över på 80- och 90-talen. Den enskilt viktigaste brickan i detta är luftburen ubåtsjakt med helikopter.

Våra tidigare, väl beprövade ubåtsjaktshelikoptrar avvecklades innan ersättningen kommit på plats. Den nya helikoptern har blivit en mardröm för det svenska försvaret. Hopplöst försenad, hopplöst dyr och sannolikt alltför komplex för att leverera någon egentlig nytta. På grund av detta projekts tillkortakommande anskaffades förra mandatperioden amerikanska Black Hawk, bland annat för sjuktransporter i Afghanistan. På samma sätt bör Sverige nu anskaffa Sea Hawk för att snabbt återfå förmågan att jaga och bekämpa ubåtar från luften.

Gotland försvaras idag av ca 400 hemvärnssoldater beväpnade med kulsprutor och granatgevär. Detta är inte ett tillräckligt skydd för Sveriges mest strategiska landområde. Tack vare Folkpartiets envishet finns även ett stridsvagnskompani förrådsställt på ön. Och det är med tillfredsställelse vi har kunnat följa personalens övningar med dem på Gotland under hösten.

Men det behövs mer. Möjligheterna att i ett skymningsläge förstärka Gotland får bedömas som osäkra. I tillägg till det som nu finns krävs kontinuerlig närvaro av ytterligare markstridskrafter, också med långräckviddig bekämpningsförmåga. Mellan skål och väg påtalar i stort sett samtliga östersjöländer den underlåtenhetssynd som avsaknaden av försvar på ön innebär.

Vid ett väpnat angrepp ligger vår bästa chans i att möta en fiende tidigt och innan han stigit iland. Detta har i långa tider fått oss att prioritera våra flygstridskrafter. Det är dock inte tillräckligt att ha många stridsflygplan om inte våra flygförare är väl tränade och planen tillräckligt beväpnade. I ett inriktningsbeslut måste särskilda medel avsättas både för flygtid och flygstrid.

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är den mest tillgängliga och välbemannade delen av vårt försvar. Här ger också begränsade ekonomiska tillskott stor effekt. Hemvärnet bör tillföras ytterligare eldkraft genom bland annat Robot 70 och granatkastare. Till följd av den övriga insatsorganisationens litenhet kommer hemvärn att vara det enda som finns i stora delar av vårt land.

Sverige har en veteranpolitik för soldater. Dock är den otillräcklig och omfattar heller inte civila tjänstemän som arbetar tillsammans med soldater i internationella insatser eller under motsvarande omständigheter. Den nu sittande regeringen visar emellertid ingen vilja att utveckla den svenska veteranpolitiken trots att man fortsätter att skicka svenska män och kvinnor på riskfyllda internationella uppdrag. Politiken hänger inte ihop.

Försvarspolitik handlar till syvende och sist om pengar. Och denna gång flyger siffrorna i luften som aldrig förr. Min bedömning är att i förhållande till 2014 års nivå måste försvarsanslaget upp med cirka 10 miljarder årligen fram till 2024. Lejonparten bör komma så tidigt som möjligt. Detta kommer naturligtvis inte att ge oss en hållbar nationell säkerhet, men visar ändå på en vilja till självförsvar. Den signalen är viktig, både i förhållande till potentiella motståndare och våra vänner. I kombination med ett medlemskap i Nato under denna mandatperiod försätter det oss i väsentligt bättre läge. Inget mer, inget mindre.              

Allan Widman

Ukrainas sak är också vår

Att Nato inrättar nya, mindre kommandocentraler i östra och centrala Europa, och att USA nu överväger att leverera vapen till ukrainarna, får Moskva att hota med inget mindre än krig. Putin vill pröva den västerländska demokratin. Han anar att den klemat bort oss, att folklig oro ska få främst  EU-ländernas ledare att tveka, om inte annat så av omvalsskäl.

Det är nu en prövningens tid. I den bästa av världar hade säkerhetsrådet i FN redan beslutat om en kapitel 7 insats och uppmanat alla medlemmar att ställa militära resurser till förfogande för ett land som drabbats av efterkrigstidens mest tydliga folkrättsbrott. Men FN - och särskilt dess säkerhetsråd -är till sin natur dysfunktionellt.

Min tro är att det inte blir lättare sedan. Det är nu som väst måste sätta hårt mot hårt. Eftergifter ökar bara insatserna när Ryssland tar nästa steg. Jag hoppas att USA går från ord till handling ifråga om materiellt stöd till Ukraina. Vi kan naturligtvis inte bidra i samma utsträckning, men vi kan stödja principen om att varje fri och självständig stat har rätt till självförsvar.

När vi under finska vinterkriget här hemma utbrast att "Finlands sak var vår" handlade det inte bara om våra gamla band. Det var också ett uttryck för att vi kunde drabbas på samma sätt som våra bröder, oaktat proklamerad neutralitet. I den meningen är Ukrainas sak just nu också vår.

Allan Widman