Interoperabilitet - ett svenskt dilemma

Gästinlägg:


Allan Widman ställde i november en fråga till Peter Hultqvist rörande kommande JAS 39 E förmåga att bära svenskkrypterad kommunikationsutrustning:

- Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att till Försvarsmakten levererade exemplar av stridsflygplanet JAS 39E innehåller telekommunikation, som sekretesskyddas med nationell rådighet över medlen härför?

Peter Hultqvist svar är:
- Försvarsmaktens kravställning på JAS 39 E innehåller bland annat förmåga till interoperabel krypterad flygstridsledning. Specifika detaljer som rör sådana förmågor omfattas av försvarssekretess.

Jag förstår både Försvarsutskottets ordförandes fråga och Försvarsministerns svar. Frågans svar sitter i detaljerna och är därför inte heller lätt att svara på.

Som tidigare försvarsministrar, borgerliga som socialdemokratiska, är det lättast att undvika ett problem, som tex att ge ett fullödigt svar på en fråga, genom att hävda försvarssekretess.

Jag skall försöka ge svar på vissa delar av frågan utifrån de debattinlägg jag och andra tidigare har skrivit under årens lopp.

Bakgrund

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan beslutet om att införa interoperabla förmågor togs 2004, dvs Försvarsmakten skulle överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö.

Tidigt valde Försvarsmakten dessutom en väg, som visade sig bli en återvändsgränd, att de nya interoperabla förmågorna inte skulle utvecklas i befintliga stridsledningscentraler utan i ett ny gemensam ledningscentral, GLC/NOC, sprungen ur ”landvinningarna” av det nätverksbaserade försvaret NBF. De gamla centralerna skulle avvecklas innan den nya var färdig …

Ganska snart uppmärksammades det att utvecklingen och införande av de nya interoperabla förmågorna inte gick som planerat. I december 2008 skrev Allan Widman en debattartikel i SvD Brännpunkt, ”JAS 39 Gripen har många brister däribland förmågan till hemlig datastridsledning”, dvs ett förmågeglapp hade uppstått inom luftstridskrafterna.

Därefter rullade debatten på i medier och bloggar och inte minst inom Försvarsutskottet och på Försvarsdepartementet.

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 3:e kvartalet 2011 enligt Försvarsmaktens deklarationer  till Försvarsdepartement och Försvarsutskott våren 2009. Detta ”förmågeglapp” har inte kunnat täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag utan klartidpunkten har flyttats fram åtskilliga gånger.  Än idag 2014 är inte förmågeglappet tilltäppt.

För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem 

Interoperabilitet

Försvarsministern hänvisar till interoperabel flygstridsledning och vad är då det? Det finns ett antal hörnpelare och dessa är (Nato benämning):

-          krypterat datastridsledningssystem (Link 16) mellan fartyg, luftvärn, markbundna och flygburna stridsledningscentraler samt stridsflygplan.

-          krypterat radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan

-          störskyddat och/eller krypterat radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan.

-          system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC).

Alla dessa förmågor var nödvändiga för den NATO-koalition som genomförde insatsen över Libyen 2011 där även Sverige deltog med ett förband (JAS 39 C/D). Problemet för svensk del var att en mängd av dessa förmågor ännu inte var implementerade i de tekniska system som ingick i det svenska förbandet. En mängd problem löstes dock efterhand på plats med stöd av koalitionspartners bla Link 16. De största problemen för svensk del var avsaknaden till ett ledningssystem (ICC) och möjligheten till störskyddat och krypterat tal (HQII/Secure Voice).
Vilket är då läget i Försvarsmakten idag vad gäller interoperabel förmåga:

-          Link 16 är infört och datastridsledning utförs med begränsning pga underhåll- och driftsorganisationen inte varit dimensionerad för uppgiften. Operativ förmåga bedöms kunna uppnås under 2015 med godtagbar täckning över Sverige och dess närområde.

-          det krypterade markbundna radaridentifieringssystem (Identification friend or foe, IFF) som kan skilja på egna och andra flygplan saknas pga att upphandlingsprocessen avstannat. I bästa fall kan ett sådant system vara infört under 2015.

-          ett krypterat och/eller störskyddat markbundet radiokommunikationsnät (HQII and Secure Voice) mellan stridsledningscentraler och flygplan är försenat och under utbyggnad. Beslut om drift bedöms ligga i närtid och förhoppningsvis uppnås operativ förmåga under 2015.

-          ett system för högre taktisk ledning av luftstridskrafterna omfattande resursplanering, insatsorder och rapportering (ICC) saknas. Ett sådant system har utlovats länge och skulle vara inrymt inom det försvarsmaktsgemensamma ledningssystemet SWECCIS. När detta bedöms realiserat är ytterst oklart.

Parallell svensk kommunikationslösning

Innan de äldre svenska JAS 39 A/B landade ner för sista gången 2012 hade Försvarsmakten under en kortare period parallella system dvs både en nationell länk under avveckling och en internationell länk under införande. Problemet med detta var i första hand inte tekniska utan mer metodmässiga och procedurella samt inte minst IT-säkerhetsrelaterade. I de svenska kommunikationslösningarna för det som benämndes FV2000 används svenska kryptoutrustning och krypton och här gällde svenskt regelverk. I de interoperabla lösningarna används annan nation eller organisations kryptolösningar, krypton och dess regelverk.

Att samtidigt ha parallella system i drift och från stund till annan växla mellan dessa är ingen enkel ekvation att lösa. Regelverk och avtal tillåter inte detta. Att ha två olika systemkonfigurationer, oavsett om det gäller JAS 39C/D, luftvärnsförband, fartyg och stridsledningscentraler som skall samverka, är fullt möjligt men är besvärligt att hantera och förmodligen mycket kostnadsdrivande att realisera.

Den inriktning som försvarsmakten haft sedan interoperabilitetsbeslutet togs 2004 är gamla svenska system som inte uppfyller interoperabla krav skall avvecklas. Så görs och tyvärr oftast innan nya interoperabla system är på plats och driftsatta.

Idag tilldelas Försvarsmakten krypton från annat land eller organisation till de system vi använder. Detta gäller även vid nationell verksamhet med enbart svenska stridskrafter, t.ex. vid övning och utbildning, men även vid hävdande av rikets gränser - det vi ofta kallar incidentberedskap. Gällande avtal innebär att vi inte äger rätt att tillverka eller använda egna kryptonycklar. För en helt nationell operation med svenska stridskrafter i t.ex. Östersjön innebär det att risken för sekretessförluster ökar markant, då länder eller organisationer som har tilldelats samma kryptonyckel som vi kan ”avlyssna” de använda systemen.

Jag har full förståelse att man från Försvarsmaktens uppdragsgivare dvs svenska folket och dess valda ombud i Sveriges Riksdag och Regering kan anse det nödvändigt, med hänsyn till den omvärldsbild som vi står inför, att åter införa nationella svenska lösningar i Försvarsmaktens system.

Problemen och kostnaderna för detta skall dock inte underskattas.

Vänligen

Peter Neppelberg