I helgen kom uppgifter om att den danska marinen räddat pakistanier och iranier som suttit gisslan på Afrikas horn. Ett motsvarande ingripande gjordes kort före även av den amerikanska marinen med följd att Ahmadinejad för ett ögonblick försökte uppföra sig som folk.
Den svenska marinens allmäntillstånd är som bekant inte det bästa. Visbykorvetterna och den sjöoperativa versionen av Hkp 14 tarvar väl ingen ytterligare förklaring, men även i övrigt ser det dystert ut. Vart NGU för ubåtsvapnet är väl osäkert, bortsett från att varje generationsväxling regelmässigt medför en minskande numerär.
Det nya stridsstödsfartyget (ibland benämnt L 10) har ändrat skepnad och syfte ett antal gånger, men känns kanske mer avlägset än någonsin. Och av det en gång så stolta kustartilleriet finns idag kvar en i huvudsak markoperativ amfibiebataljon.
HMS Carlskrona ligger på varv. I huvudsak är det fråga om att tillföra henne ytterligare stödförmåga när det gäller bränsle och förnödenheter. Som alltid är det osäkert när hon är tillbaka. Bedömningarna varierar alltifrån tidig vår till mitten av sommaren. Oaktat när detta sker måste beslut nu fattas om ytterligare insats för henne i Adenviken.
Piratverksamheten finns kvar och säkra handelsvägar är i allra högsta grad ett svenskt intresse. Vidare är de pågående operationerna optimala för den som söker marin interoperabilitet och säkerhetspolitisk integration. De stora och täta investeringar som skett i HMS Carlskrona kräver återbetalning i form av operativ leverans. Till sist råder det heller inget tvivel om att också Marinen som stridskraft behöver en insats.
Kanske hade Anders Silwer blivit insatschef Libyen förutan. Och kanske hade den schweiziska regeringen ändå föreslagit ett köp av Gripen. Men Unified Protector var i vart fall inget hinder på vägen.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gustav Wasa sa...
SvaraRaderaFörutvarande överingenjören vid FOI Helge Löfstedt har i flera artiklar publicerade i KKrVAHT visat hur svensk sjömilitär förmågeframtagning konsekvent underpresterar. Därtill har han konstruktivt föreslagit korrektiv.
http://www.kkrva.se/wp-content/uploads/Artiklar/101/kkrvaht_1_2010_17.pdf
http://www.kkrva.se/wp-content/uploads/Artiklar/103/kkrvaht_3_2010_16.pdf
Visbyprojektet var 2010 det enskilt dyraste försvarsmaterielprojektet, till och med JAS 39 Gripen distanserades, varför det inte är snålt tilltagen resurstilldelning, som kan skyllas för falisemanget.
Självklart är det inte roligt för någon sjöofficer att bryta tystnaden och uppfattas såsom "svärande i kyrkan" genom att offentligt och förutsättningslöst visa vilja till att ompröva stora långsiktigt syftande projekt som Visby och HKP 14B. Likväl om inte en aktiv sjöofficer visar föregångsmannaskap och så förfar, så kommer svensk örlogshistoria snart vara ett avslutat kapitel.
Den planerade tidpunkten för full operativ förmåga med Visby och HKP 14B flyttas kontinuerligt framåt i tiden. Känslan av att sittande befattningshavare i marinledande positioner vill klara sig från såväl kritik, som att behöva utöva självkritik går svårligen att befria sig från. Rodret förbliver surrat.
Snart finns inte längre sjöofficerare med skyddet av en fullmakt kvar i tjänst. Sannolikheten för att marinens kurs mot sitt upphörande då skall omprövas är än mindre.
Det har på WW, efter dennes inlägg om regleringsbrevet 2012, rests frågor kring varför anskaffing av "insatsförmåga luftvärn" ej syns bland materielprojekten.
SvaraRaderaÄr detta något du kan bringa klarhet i?
/Farbveckan -86
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera@Gustav Wasa
SvaraRaderaNog är det helt säkert så att Visby eller Hkp 14B inte skulle beställts om beslutet fattats i dag eller under de senaste fem åren. Men jag förstår inte vad du efterlyser, ska nämda beställningar betraktas som "sunk cost"?
Vad beträffar Löfstedts artiklar har verkligheten hunnit ifatt en hel del av hans argumentation. Nog för att Ivar Huitfeldt i tre exemplar tillsammans med Absalon Och Esbern Snare är dugliga fartyg men tillsamamns med Grönlandsflottan är de i princip det enda som återstår av danska flottan.
Jag håller i stort med i det du skriver, men en sak förstår jag inte alls. Du avslutar ditt inlägg med:
SvaraRadera"Till sist råder det heller inget tvivel om att också Marinen som stridskraft behöver en insats."
Där håller jag inte med dig överhuvudtaget.
Jag vet dock att många sjöofficerare i HKV och vid förbandsledningar säger precis så. Anledningen är enkel. Det viktigaste för dessa förespråkare är att marinen syns och får bra PR i media efter devisen "Syns man så finns man".
Jag vill hävda att marinen inte alls behöver en insats just nu.
Det marinen verkligen behöver är att ostört få möjlighet att återuppbygga förmågan till kvalificerad strid mot en högteknologisk motståndare. Detta är något som till och med MI vid varje tillfälle deklarerar, nu senast i MUP (Marinens utvecklingsplan).
En insats i Adenviken motsv. innebär det motsatta, att under lång tid lägga krutet på att patrullera och övervaka ett stort havsområde, något som är det mest grundläggande inom ramen för sjöstriden. D.v.s. detta är inte på något sätt utvecklande för marinen och marina förmågor.
Marinen måste få tid och möjlighet att öva på stridsteknisk nivå inom alla områden för att komma upp på en hög nivå. Detta inom samtliga områden (ytstrid, luftförsvar, ubåtsjakt, mikrigföring) och därefter fortsätta öva på en taktisk nivå med sammansatta förband och då även samverka med helikopter och attackflyg.
För detta krävs övningstid (ekonomi) fungerande och tillgänglig materiel och rätt utbildad personal i rätt omfattning. Inte ens dessa grundläggande förutsättning är i dag tillgodosedda.
Marinen behöver således inte en insats i Adenviken.
Gustav Wasa sa...
SvaraRaderaSkipper skriver här ovan fritt citerat: "...fungerande och tillgänglig materiel - inte ens denna grundläggande förutsättning är i dag tillgodosedd..."
Utan fungerande och tillgänglig sjömilitär materiel torde det väl vara närmast futilt att de närmaste åren öva stridsteknik för sådant som ytstrid, luftförsvar, ubåtsjakt och minkrigföring?
Vad är en sådan uppövad stridsteknikfärdighet värd om det senare visar sig att materielen om ett par år materialiserar andra möjligheter och begränsningar än vad som en gång i tiden förutsågs i mer eller mindre visionära och definitivt överambitiösa specifikationer?
Vi har redan mångåriga erfarenheter av att i Enköping lära oss leda nätverksbaserad krigföring enligt metodik, som vi med största säkerhet aldrig kommer att realisera i skarp strid i sinnevärlden, så någon mer omfattande breddad stridsteknisk övningsverksamhet utan säkerställda stridstekniska förutsättningar vill jag inte tillstyrka. Hellre då en långresa med HMS Carlskrona och dess möjligheter till utvecklande samvaro med andra mariner involverade i skarpa operationer.
Om någon ledamot av KÖMS eller KKrVA:s avdelning II för sjökrigsvetenskap i någon utsträckning vill vederlägga eller kommentera öving H. Löfstedts (tillhörig Avd I lantkrigsvetenskap) artiklar refererade till här ovan, så har i vart fall ännu ingen kommit till skott därvidlag. Jag är säker på att redaktören för KKrVAHT skulle se välvilligt på ett sådant genmäle. Debatt är akademins livsluft.
Gustav Wasa sa...
SvaraRaderaNu går det undan i replikväxlingarna.
Jag hann i mitt senaste inlägg citera en skepsis mot dagens sjömilitära materiel såsom den uttrycktes av signaturen Skipper innan hans inlägg plockades bort av honom själv.
Kanske var det bara av omtanke om de vidare konsekvenserna? Likväl så saknas alltjämt ett "n" i samma stycke, så det var väl inte bara av redaktionella skäl som slängen mot materielen försvann. (Mikrigföring är väl inte en inhemsk anglicism för någon importerad bastard som till exempel Military Intelligence Warfare?)
Skipper skrev i sitt borttagna inlägg här ovan om avsaknaden av de grundläggande förutsättningarna personal OCH materiel. Jag avsåg inte i detta sammanhang behandla personalmässiga brister varför jag komprimerade citatet från Skippers inlägg till att bara behandla dagens bristande sjömilitära materiel.
Om det är så att dessa brister hunnits åtgärdas i skrivande stund en söndagskväll, så är det givetvis mycket glädjande.
@GW
SvaraRaderaDet står fortfarande samma sak som innan, om du läser igen så ser du att även materielen är nämnd.
Anledningen till korrigeringen var stavfel, något som tydligen inte gav full utdelning då det fortfaranade saknas bokstäver.
Gustav Wasa sa...
SvaraRaderaVänligen bortse från mitt senaste inlägg. Skipper är ju tillbaka här i kommentarsfältet.
Lägg L-10 på hyllan och köp två-tre stycken Absalon för att ersätta Carlskrona, Visborg och Trossö? Då kanske man kan få danskarna att köpa Gripen vid en sån affär?
SvaraRaderaVisborg försvann ur organisationen för mer än ett år sedan!
SvaraRaderaAdenviken?
SvaraRaderaVarför inte ta steget fullt ut och leverera lite reell nytta för skattepengarna?
Låt svenska sjöstridskrafter patrullera Hormuzsundet i syfte att garantera fri sjöfart i enlighet med internationella konventioner (UNCLOS).
Jag tror att det sista exemplaret av Absalon kommer att vara långt mer kostnadseffektivt och förmöget än vad vi än framställer i en svensk serie om ett eller två exemplar.
SvaraRaderaFör övrigt, Simplicio, har Du ju helt rätt i vad som är kärnan i den globala säkerhetspolitiken, men där spelar inte vi...
Allan Widman
Skipper,
SvaraRaderaJag har flera gånger på Din blogg sett efterlysningar om nya insatser. Det har inte lämnat mig opåverkad. Att äldre sjöofficerare - i närheten av FML - ser behovet av verkstad, förvånar inte en av försvarsutskottets mest seniora medlemmar.
Mvh
Allan Widman
@Simplicio
SvaraRaderaHormuzsundet?
Varför inte ta steget fullt ut och leverera lite reell nytta för skattepengarna?
Låt svenska sjöstridskrafter patrullera farvattnen mellan Öland och Gotland i syfte att garantera fri sjöfart i enlighet med internationella konventioner (ARCTIC SEA).
Jag begriper inte hur FM skall utvecklas genom att ödsla våra klena förmågor på att jaga underlägsna motståndare i form av Talibaner och pirater. I Libyen fanns iallafall ett tänkbart hot.
SvaraRaderaVisserligen är en internationell insats mer utvecklande än att i åratal sparka kottar i brist på övningsmedel, men då vi redan förlorat möjligheten att uppträda mot en modern och kvalificerad motståndare i vårt eget närområdet är tydligen Långtbortistandoktrinen FM:s enda berättigande.
EN L10/Absalon fyller ingen som helst funktion i vårt närområde./Bosse
Gustav Wasa sa...
SvaraRaderaSjälvklart är det av utomordentlig betydelse att den svenska statsmakten snarast åter får tillgång till fartygsskrov- och luftburen ubåtsjaktförmåga. Detta antages i nuläget tidigast kunna uppnås med Visbykorvett och HKP 14B i samverkan någon gång efter 2020.
Eftersom anskaffning av vapenpaket till HKP 14B, som ersättning för sjunkbomb 51 och torped 45, som bägge hade BOA i HKP 4 ännu inte skett, så är det sannolikt fråga om långt efter 2020 innan TMS i HKP 14B är integrerad med de nya verkansmedlen för bekämpning av undervattensmål.
Vad som i fredstid händer i territorialhavet och snart också den angränsande zonen runt Öland och Gotland är den rättsvårdande myndigheten Kustbevakningens ansvar. Denna civila myndighet under Försvarsdepartementet kan i enlighet med ett antal speciallagstiftningar själva vara förundersökningsledare inför eventuell lagföring i svensk allmän domstol. Den svenska örlogsflottan kan knappast utföra något som helst praktiskt mot en kofferdiskeppare av vilken nationalitet han än må vara innan åtminstone (marint) hemvärnslarm utlösts, vilket vid fara i dröjsmål kan ske på ÖB:s order.
Vid beredskap och krig i vårt närområde, så utövas uppgiften Sea Denial lämpligen med återupprättad svenskt tungt kustrobotbatteri. Därtill kompletterat med RBS15F från JAS 39 Gripen.
Utredningen Fö 2011:01 om utökad samverkan och samordning av Sveriges maritima resurser av den
särskilde utredaren Jan Hyllander beräknas avsluta sitt arbete den 1 juli 2012.
@Allan Widman
SvaraRaderaDet kan inte stämma att du sett efterlysning av nya insatser utomlands för marinens del signerat Skipper.
Detta då det är den nationella försvarsförmågan som borde prioriteras både på plats 1 och 2 de närmaste åren.
Allan, vad anser du själv rörande en prioritering mellan att bygga upp en hög nationell försvarsförmåga i alla dimensioner med det vi förfogar över, kontra att skicka fartyg till andra delar av världen enligt långtbortistan-principen?
@GW
SvaraRaderaGällande förmåga att med svenska sjöstridskrafter - såväl deplacerande som luftburna - lokalisera, klassificera och anfalla mål under havsytan är det inte riktigt så enkelt att den dimensionerande begränsningen främst utgörs av brist på för ändamålet integrerade och väl fungerande materielsystem.
Denna brist är förvisso en realitet och kommer sannolikt så förbli under överskådlig framtid.
Men i skenet av det närmast oöverstigliga hinder som bristen på relevant kompetens utgör, ter den sig ändå som bagatellartad...
Skipper,
SvaraRaderaHur ska följande utdrag från Din blogg av den 11 juni 2011 tolkas?
"Personligen hade jag nog hellre sett en lösning där man hade nyttjat HMS Trossö och HMS Visborg under ytterligare några år till i väntan på de två nya stödfartygen som nu projekteras. HMS Carlskrona hade sannolikt gjort med nytta som OPV. D.v.s. motsvarande uppgifter man nyttjade henne för under operationen i Adenviken, ME-02".
Dessutom tror jag att marinen, för sina förmodade nationella uppgifter, har synnerligt utbyte av multinationella, skarpa operationer. Alldeles bortsett från det värde piratjakt kan ha med avseende på den generella bilden och statusen av denna stridskraft i FM och samhället.
Mvh
Allan Widman
Gustav Wasa sa...
SvaraRaderaSverige kunde rekrytera, utbilda och utsända svenska tekniker för att på plats i nordvästra Afghanistan underhålla den typ av helikoptrar, som i Sverige en gång i tiden benämndes som HKP 11, tack vare ett förtroendefullt samarbete med Norge.
Självfallet kan vi låta svenska sjöofficerare, specialistofficerare och GSS:are auskultera inom ubåtsjaktfacket på norska Nansenfregatter inklusive dess ombordbaserade NFH.
- Varför skulle det inte gå att köra, som ett NORDEFCO-projekt mellan de bägge broderländernas mariner?
Skall man skydda handelssjöfart från pirater på ett kostnadseffektivt sätt borde det vara effektivast att göra det från handelsfartygen.
SvaraRaderaNär vi får en period med krympande världsekonomi är det troligt att piratproblemen ökar och det kan i värsta fall späs på med kvalificerade förmågor från sammanfallande stater samtidigt som det blir svårare att finansiera försvaret.
Alltså borde vi nu planera och investera för framtida kostnadseffektivitet. Vi borde samarbeta mer med grannarna som har samma handelsberoende och handelsvägar. Vi borde lära oss hur man samverker med och stödjer sig på civila fartyg genom taktisk lämplig mängd militarisering av dem, eller i alla fall simulering av detta. Vi borde investera i världens bränslesnålaste örloggsfartyg för att hålla nere framtida driftskostnader och när dagens helikopterröra är fixad köpa en bränslesnål RPV helikopter.
Tittar man på Absalon bör man titta noga på det danska modulsystemet för beväpning. Går det så långt att det är användbart för att skydda fraktfartyg?
@Allan
SvaraRaderaDå har du tyvärr tolkat budskapet i just detta inlägg på ett icke avsett sätt. Just de rader du hänvisar till menar att CKR möjligen hade gjort mer nytta som större patrullfartyg i hemmavatten än att byggas om till stödfartyg i väntan på "L10". Detta då BevB 80 som löser uppgiften i dag är väldigt små och således också väderkänsliga enheter.
För övrigt finns nu ett nytt inlägg som förtydligar synen på internationell insats här och nu, kontra förmågeuppbyggnad på hemmaplan .
http://navyskipper.blogspot.com/2012/01/mi-kommenterar-debatten.html
Vänligen / Skipper