I veckan skrev Blekinge Läns Tidning om att en av de Hkp 4 som ställts i malpåse skulle iordningställas åt FMV. Idag fick jag också möjligheten att kommentera detta i samma tidning:
När Försvarsmakten till sist beslutade sig för att avveckla vertolerna fortsatte FMV att flyga en av maskinerna. När denna sedan gick till museum beslutade FMV att ännu en skulle klargöras för flygning. Under ett par veckor har Patria Helicopters AB nu mekat på en av de helikoptrarna.
Det är svårt att undgå slutsatsen att FMV genom sitt agerande försöker skicka en signal till den politiska nivån om att vertolerna bör tas till vara och försättas i brukbart skick. Försvarsmakten, som under många år drivit på för en avveckling av helikoptern, känner sig naturligtvis provocerad av tilltaget. Av prestigeskäl kommer Högkvarteret heller aldrig att ta tillbaka vårt mest habila helikoptersystem. Hellre får soldaterna marschera.
Det som BLT inte rapporterade om var till vilken kostnad som den förrådsställda vertolen gjorts flygduglig. Enligt entreprenören kommer man totalt att debitera 169 000 kr med indexuppräkning från 2007 års prisläge. I militära helikoptersammanhang är summan en ren nullitet. Alla de som sagt att det skulle kosta miljarder att rusta upp vertolerna får nu något att fundera över.
Men även om ett återupplivande av helikoptersystemet skulle rädda förmågan till luftburen ubåtsjakt och taktiska trupptransporter kommer Försvarsmakten vägra befatta sig med det. Rädslan för en ny debatt om helikoptern påstås till exempel ha lett till särskilda förhållningsorder på Kallinge om när helikoptern får vistas utanför hangaren.
De återstående helikoptrarna kan ej kvarbli hos FM utan måste nu överföras till Kustbevakningen. Under det huvudmannaskapet bör vertolen också kunna tjäna andra statliga verksamheter. Behovet av helikoptertransporter är stort inom till exempel polisen, räddningstjänsten och sjöräddningen. Bortsett från några Helikopter 10 A är vertolen idag vår enda medeltunga och sjöoperativa helikopter. Och om den nationella insatsstyrkan snabbt ska förflyttas för insatser utanför Mälardalen förblir vertolerna det optimala alternativet.
Bristen på medeltunga och tunga helikoptrar ute i världen är också så stor att länder går samman i pooler för att kunna säkra tillgången till sådan kapacitet. Som svenska skattebetalare bör vi kunna kräva motsvarande samarbete också mellan statliga myndigheter. Våra vertoler är redan betalda, de har många tusen flygtimmar kvar och kommer att behövas om och om igen. I årtionden har de visat sig ovärderliga vid skogsbrandsläckningar, färjekatastrofer och andra nationella krissituationer.
Heder åt FMV för att man på nytt våga påminna Sverige om detta.
Allan Widman
fredag 29 oktober 2010
måndag 25 oktober 2010
Köld och mycket värme...
Jag har idag ställt följande fråga till försvarsminister Sten Tolgfors:
I Propositionen Vårt framtida försvar – försvarspolitikens inriktning 2005–2007 (prop. 2004/05:5) anförde den dåvarande regeringen bland annat följande beträffande lokalisering av ingenjörsförband: ”För att säkerställa kompetens för att kunna uppträda i subarktisk miljö behövs utbildningskapacitet i norra Sverige för utbildning av ingenjörförband”.
Försvarsutskottet anförde i sitt betänkande följande ifråga om förslaget till ny grundorganisation för Försvarsmakten: ”Inom ramen för den övergripande dimensioneringen av grundorganisationen som utskottet ställt sig bakom godtar utskottet också vad regeringen anför om vilka förband som skall finnas kvar, läggas ned, omlokaliseras och nyinrättas”.
Enligt uppgift avser Försvarsmakten på egen hand nu fatta beslut om att flytta den enda utbildning av ingenjörsförband som bedrivs i Norrland. Vilka åtgärder är försvarsministern beredd vidta för att regeringens och riksdagens ställningstaganden inte överprövas?
Om nedläggningar av förband ska ske krävs riksdagens godkännande. Även om någon argumenterar för att detta alls icke är en nedläggning utan enbart en flytt kommer följderna bli desamma. Personalen kommer endast i ringa utsträckning flytta med och kompetensen går förlorad. Ingenstans kommer ingenjörsförmågan längre att vara utbildningsmässigt integrerad med manöverförband och vår särskilda förmåga, att under bistra förhållanden, överbrygga breda Norrlandsälvar riskerar gå förlorad.
I förra veckan blev jag kontaktad av en ung kadett med ett starkt patos för våra soldater i internationell tjänst. Ämnet är ju minst sagt aktuellt. Han har nu tagit initiativ till en samling på Sergels torg i Stockholm onsdagen den 3 november kl 17.00. Det handlar inte om vara eller icke vara i Afghanistan. Blott om att manifestera stöd för våra fredssoldater och deras anhöriga. Enligt min mening ett av de bästa initiativ som tagits på länge. Väl mött!
Allan Widman
I Propositionen Vårt framtida försvar – försvarspolitikens inriktning 2005–2007 (prop. 2004/05:5) anförde den dåvarande regeringen bland annat följande beträffande lokalisering av ingenjörsförband: ”För att säkerställa kompetens för att kunna uppträda i subarktisk miljö behövs utbildningskapacitet i norra Sverige för utbildning av ingenjörförband”.
Försvarsutskottet anförde i sitt betänkande följande ifråga om förslaget till ny grundorganisation för Försvarsmakten: ”Inom ramen för den övergripande dimensioneringen av grundorganisationen som utskottet ställt sig bakom godtar utskottet också vad regeringen anför om vilka förband som skall finnas kvar, läggas ned, omlokaliseras och nyinrättas”.
Enligt uppgift avser Försvarsmakten på egen hand nu fatta beslut om att flytta den enda utbildning av ingenjörsförband som bedrivs i Norrland. Vilka åtgärder är försvarsministern beredd vidta för att regeringens och riksdagens ställningstaganden inte överprövas?
Om nedläggningar av förband ska ske krävs riksdagens godkännande. Även om någon argumenterar för att detta alls icke är en nedläggning utan enbart en flytt kommer följderna bli desamma. Personalen kommer endast i ringa utsträckning flytta med och kompetensen går förlorad. Ingenstans kommer ingenjörsförmågan längre att vara utbildningsmässigt integrerad med manöverförband och vår särskilda förmåga, att under bistra förhållanden, överbrygga breda Norrlandsälvar riskerar gå förlorad.
I förra veckan blev jag kontaktad av en ung kadett med ett starkt patos för våra soldater i internationell tjänst. Ämnet är ju minst sagt aktuellt. Han har nu tagit initiativ till en samling på Sergels torg i Stockholm onsdagen den 3 november kl 17.00. Det handlar inte om vara eller icke vara i Afghanistan. Blott om att manifestera stöd för våra fredssoldater och deras anhöriga. Enligt min mening ett av de bästa initiativ som tagits på länge. Väl mött!
Allan Widman
tisdag 19 oktober 2010
De försvarar också Sverige
Idag klockan 12.00 håller Riksdagen en minnesceremoni över den svenske soldat som i lördags dödades i Afghanistan. Första gången detta skedde var efter attentatet i februari som krävde två officerares liv.
Det är glädjande att statsmakterna sakta men säkert hittar former för att uttrycka sin erkänsla mot de män och kvinnor som utgör det yttersta redskapet för nationens vilja. Men för vad sker dessa uppoffringar?
Det oftast förekommande argumentet för vår närvaro i Afghanistan är solidariteten med ett folk som lidit mer och längre än de flesta. Kvinnors rätt till ett anständigt och tryggt liv, afghanernas rätt att själva bestämma sin framtid samt säkerhetsrådets entydiga stöd utgör lättbegripliga och giltiga skäl.
Det som varit svårare att förklara för ansvariga politiker är sambandet mellan säkerheten i Afghanistan och här hemma. När förutvarande ordföranden i utrikesutskottet; Göran Lennmarker, för några år sedan påstod att Sverige försvarades i Afghanistan hånades han av en lång rad försvarsdebattörer.
Vad jag tror att Lennmarker försökte åskådliggöra med sitt uttalande var den komplexitet som kännetecknar den globaliserade säkerhetsproblematiken. Någon strikt indelning i nationell respektive internationell säkerhet är inte längre möjlig. Oavsett var risker uppstår eller vem som hotas påverkas alla i större eller mindre utsträckning. Ingen osäkerhet avfärdas heller längre som ett lands interna angelägenheter.
Det är väl känt att Afghanistan är världens helt dominerande exportör av opiater. Enbart denna hantering genererar en lång rad av säkerhetshot, både i transitländer och där den slutliga konsumtionen sker. Korruption, organiserad brottslighet och smittspridning är bara några exempel.
För ett och ett halvt år sedan tågade talibaner från Swatdalen mot Pakistans huvudstad Islamabad. Som närmast stod de mindre än hundra kilometer från den islamska världens sannolikt enda kärnvapenarsenal. Det är måhända osäkert om man kunnat ta kontroll över dessa massförstörelsevapen, men hade det i så fall varit ett regionalt eller globalt säkerhetsproblem?
En annan följd av den globaliserade säkerhetspolitiken är nödvändigheten av internationellt samarbete. Gränslösa hot och risker kan inte effektivt hanteras av enskilda länder, stormakter eller ej. Det accentuerade behovet av samfällt agerande har också skapat förväntningar på solidaritet och rättvis fördelning av bördorna. Den som inte medverkar till att lösa andras problem löper större risk att ensam behöva konfrontera näraliggande hot och risker. I detta ömsesidiga försäkringssystem regleras inte bara tjänster och gentjänster utan även deltagarnas makt och inflytande över verksamheten.
Sveriges är ett av världens minsta men mest globaliserade länder. Vi påverkas mer än de flesta i kraft av stort exportberoende, internationellt rörlig befolkning och starka kopplingar till multinationella samarbeten. Samtidigt innebär vår litenhet små möjligheter att ensamma möta allvarliga säkerhetsutmaningar.
Det har inte ansetts politiskt möjligt att ens aktualisera frågan om ett svenskt medlemskap i Nato, även om vi länge och närmast enhälligt erkänt att säkerhet ska byggas tillsammans med andra. Ett sådant ställningstagande måste naturligtvis också beaktas och kompenseras i den totala sammanräkningen.
Det Sverige gör i Afghanistan stärker vår säkerhet här och nu samt våra möjligheter att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten. Vår erkänsla och tacksamhet mot de svenska soldaterna måste också omfatta detta.
Allan Widman
Det är glädjande att statsmakterna sakta men säkert hittar former för att uttrycka sin erkänsla mot de män och kvinnor som utgör det yttersta redskapet för nationens vilja. Men för vad sker dessa uppoffringar?
Det oftast förekommande argumentet för vår närvaro i Afghanistan är solidariteten med ett folk som lidit mer och längre än de flesta. Kvinnors rätt till ett anständigt och tryggt liv, afghanernas rätt att själva bestämma sin framtid samt säkerhetsrådets entydiga stöd utgör lättbegripliga och giltiga skäl.
Det som varit svårare att förklara för ansvariga politiker är sambandet mellan säkerheten i Afghanistan och här hemma. När förutvarande ordföranden i utrikesutskottet; Göran Lennmarker, för några år sedan påstod att Sverige försvarades i Afghanistan hånades han av en lång rad försvarsdebattörer.
Vad jag tror att Lennmarker försökte åskådliggöra med sitt uttalande var den komplexitet som kännetecknar den globaliserade säkerhetsproblematiken. Någon strikt indelning i nationell respektive internationell säkerhet är inte längre möjlig. Oavsett var risker uppstår eller vem som hotas påverkas alla i större eller mindre utsträckning. Ingen osäkerhet avfärdas heller längre som ett lands interna angelägenheter.
Det är väl känt att Afghanistan är världens helt dominerande exportör av opiater. Enbart denna hantering genererar en lång rad av säkerhetshot, både i transitländer och där den slutliga konsumtionen sker. Korruption, organiserad brottslighet och smittspridning är bara några exempel.
För ett och ett halvt år sedan tågade talibaner från Swatdalen mot Pakistans huvudstad Islamabad. Som närmast stod de mindre än hundra kilometer från den islamska världens sannolikt enda kärnvapenarsenal. Det är måhända osäkert om man kunnat ta kontroll över dessa massförstörelsevapen, men hade det i så fall varit ett regionalt eller globalt säkerhetsproblem?
En annan följd av den globaliserade säkerhetspolitiken är nödvändigheten av internationellt samarbete. Gränslösa hot och risker kan inte effektivt hanteras av enskilda länder, stormakter eller ej. Det accentuerade behovet av samfällt agerande har också skapat förväntningar på solidaritet och rättvis fördelning av bördorna. Den som inte medverkar till att lösa andras problem löper större risk att ensam behöva konfrontera näraliggande hot och risker. I detta ömsesidiga försäkringssystem regleras inte bara tjänster och gentjänster utan även deltagarnas makt och inflytande över verksamheten.
Sveriges är ett av världens minsta men mest globaliserade länder. Vi påverkas mer än de flesta i kraft av stort exportberoende, internationellt rörlig befolkning och starka kopplingar till multinationella samarbeten. Samtidigt innebär vår litenhet små möjligheter att ensamma möta allvarliga säkerhetsutmaningar.
Det har inte ansetts politiskt möjligt att ens aktualisera frågan om ett svenskt medlemskap i Nato, även om vi länge och närmast enhälligt erkänt att säkerhet ska byggas tillsammans med andra. Ett sådant ställningstagande måste naturligtvis också beaktas och kompenseras i den totala sammanräkningen.
Det Sverige gör i Afghanistan stärker vår säkerhet här och nu samt våra möjligheter att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten. Vår erkänsla och tacksamhet mot de svenska soldaterna måste också omfatta detta.
Allan Widman
lördag 16 oktober 2010
Alla dessa dagar...
När en svensk soldat får offra sitt liv finns det inga ursäktande hänvisningar till nationens intressen eller vår stolthet. Det är bara så förfärligt och utan begriplighet. Jag tror att varenda riksdagsledamot ikväll funderar över sina beslut. Jag gör det. Är Afghanistan en hopplös uppgift? Kan något där borta vara värt förlusten av svenska män och kvinnor?
Ingen talar om hur det egentligen är. Vi är naturligtvis i Afghanistan för att FN så begärt. Samtidigt är vår närvaro också en väsentlig förutsättning för vår nationella säkerhet. Vi lider med andra. Tar vår del av bördan och knyter på så sätt andra länder till omsorgen om oss och vårt land.
Jag kan aldrig begripa den sorg som de närmast anhöriga känner. Men kanske kan det öka förståelsen om jag påstår att det en soldat gjort i Afghanistan också ökat vår trygghet här hemma.
Den 25 november 2005, den 7 februari 2010 och den 16 oktober samma år. Alla dessa dagar, som också var livet. Hur ska vi någonsin kunna tacka?
Allan Widman
Ingen talar om hur det egentligen är. Vi är naturligtvis i Afghanistan för att FN så begärt. Samtidigt är vår närvaro också en väsentlig förutsättning för vår nationella säkerhet. Vi lider med andra. Tar vår del av bördan och knyter på så sätt andra länder till omsorgen om oss och vårt land.
Jag kan aldrig begripa den sorg som de närmast anhöriga känner. Men kanske kan det öka förståelsen om jag påstår att det en soldat gjort i Afghanistan också ökat vår trygghet här hemma.
Den 25 november 2005, den 7 februari 2010 och den 16 oktober samma år. Alla dessa dagar, som också var livet. Hur ska vi någonsin kunna tacka?
Allan Widman
lördag 9 oktober 2010
"Inget fokus i någon dimension"
Jag hoppas att jag rätt minns citatet från SACO:s företrädare på F 21. När han hade misslyckats i PRIO kom denna "felruta" plötsligt upp. Är det bara beskrivningen av ett handhavandefel, eller ett övergripande textmeddelande från högre makt? Därom kan vi tvista.
Ja, Sten Tolgfors är fortfarande Sveriges försvarsminister. Min spekulation grundade sig i att han, i ett mycket utsatt läge, tog bördan av att efterträda Mikael Odenberg. Det var nog inte självvalt, men en tydlig solidaritetsförklaring mot Fredrik Reinfelt. Han har gjort ett gott jobb. Läst på och blivit insatt. Sedan oförväget och konsekvent följt den utstakade kursen. För mig framstod det som självklart att han nu skulle belönas med ett uppdrag av större tyngd.
Just avslutat en rundresa i Norrland. Avståndet till MES tycks mig kortare i Boden än i Stockholm. Det har skrivits en del om Försvarsutskottets brist på information om händelseutvecklingen den senaste tiden. Jag gjorde dock klart för SvD:s reporter att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst.
En ny mandatperiod står för dörren. Håkan Juholt tar plats i FöU som ordförande. Jag välkomnar detta. Och kvarblir naturligtvis också där.
Allan Widman
Ja, Sten Tolgfors är fortfarande Sveriges försvarsminister. Min spekulation grundade sig i att han, i ett mycket utsatt läge, tog bördan av att efterträda Mikael Odenberg. Det var nog inte självvalt, men en tydlig solidaritetsförklaring mot Fredrik Reinfelt. Han har gjort ett gott jobb. Läst på och blivit insatt. Sedan oförväget och konsekvent följt den utstakade kursen. För mig framstod det som självklart att han nu skulle belönas med ett uppdrag av större tyngd.
Just avslutat en rundresa i Norrland. Avståndet till MES tycks mig kortare i Boden än i Stockholm. Det har skrivits en del om Försvarsutskottets brist på information om händelseutvecklingen den senaste tiden. Jag gjorde dock klart för SvD:s reporter att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst.
En ny mandatperiod står för dörren. Håkan Juholt tar plats i FöU som ordförande. Jag välkomnar detta. Och kvarblir naturligtvis också där.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)