Det är aldrig för sent

Japp, det var länge sedan. Så mycket händer och samtidigt fortsätter besöken vid kvarvarande förband i grundorganisationen. Efter senaste inlägget har jag besökt Marinbasen i Karlskrona och Ledningsregementet i Enköping. Hemvärnets Stridsskola står på tur, liksom K3 i Karlsborg. Under tiden har även ett veteranpolitiskt seminarium gått av stapeln på FHS.

Det senaste arrangemanget handlade mera specifikt om etableringen av ett veteransoldatcentrum efter norsk och finländsk förebild. Många av våra veteranorganisationer, med Fredsbaskrarna i spetsen, vill att även Sverige ska kunna erbjuda en plats för rekreation och eftertanke till dem som offrat av sig själva i skarpa insatser. Kampen för detta fortsätter.

Erfarenheten från Marinbasen var av det bättre slaget. Både det Dyk- och Navalmedicinska centrumet imponerade liksom Sjöstridsskolan. Nya och fräscha lokaler förpliktigar. Förevisningen av ett av Kosterklassens utmärkta fartyg fick mig att fundera på Visbykorvetterna. Två av dessa är ju som bekant levererade, men klarar bara TI-uppgifterna. Nästa år ska Robot 15 avfyras från deras insida, men jag tror som Doktor Rellingen...

Som en följd av besöket på Marinbasen var det naturligt att anta erbjudandet om ett inlägg i Tidskrift för Sjöväsendet. Kommer i nästa nummer.

Ledningsregementet leds som bekant av en kvinnlig förbandschef; Lena Hallin. För hennes jordnära realism kände jag stor sympati. Företrädarna för regementet kände att utvecklingstakten ifråga om ledningssystem inte var möjlig att möta utifrån det pedagogiska perspektivet. De närmast vädjade om en takt som gav förutsättningar för andhämtning och konsolidering.

Glädjande nog finner jag allt oftare att de som på golvet svarar för vår insatsförmåga uppfattar konflikten mellan teknisk evolution och operativ förmåga. Modernitet är ingen given förutsättning för detta. På Ledningsregementet stiftade jag även bekantskap med staben för NBG 11. Där vart inga sura miner trots den relativa anonymitet förbandet haft jämfört med sin föregångare.

När man skriver sällan blir det desto längre. Ikväll uppmärksammades jag på att våra "Herkor" beslutats decimeras med en fjärdedel. Förmågan till taktiska transporter är kritisk både nationellt och i de internationella operationsområdena. Att det minskade förmågedjupet inte stämts av med riksdagen är ägnat att förvåna. Så borde så skett.

Gunilla Karlsson (M), vår biståndsminister, tar fight med sin dominerande myndighet SIDA. Det är ovanligt men ibland nödvändigt, inte bara för att försvara folkviljan utan också för att kräva leverans. Trodde, när det begav sig, att hon skulle efterträda Mikael Odenberg som försvarsminister. Så blev det inte.

Allan Widman

Don't mention the war...

Att ha en blogg, har någon sagt, är som att hålla en hund. Ständigt omhändertagande och dagliga promenader. Om metaforen håller skulle jag för länge sedan dömts för djurplågeri.

Att skriva utan egentliga budskap passar mig inte. Idag finns en del att säga. Gamla och nya moderater samt centerpartister och opposition har alla kommentarer till Folkpartiets "utspel". På det av Folkpartiet och Folk och Försvar arrangerade seminariet om den nationella dimensionen ville Håkan Juholt avvisa vårt program som ett taktiskt utspel. Om så vore är det ett av de långsammaste utspel som svensk politik någonsin sett. Det började nämligen för snart två år sedan i Försvarsberedningen. Sedan fortsatte det i Sälen både 2009 och 2010.

Vi kunde aldrig förstå varför 28 200 soldater och officerare, jämte ofantliga mängder förbandsbestämmande materiel inte kunde organiseras i form av brigader. Alldeles särskilt som beredningens övriga partier - liksom vi - ansåg att vi skulle sätta upp brigadstaber. Är det ett internationellt etikettsbrott att använda tillgängliga resurser för att organisera förband som kan ta sig an taktiska uppgifter, som att binda och slå en fiende?

Folkpartiet påstår inte att Sverige hotas av militära angrepp. Men utvecklingen i Ryssland inger inte förhoppningar. Vårens positiva nyheter; nytt START-avtal med USA, överenskommelse om de tvistiga Nordområdena med Oslo och avtalet med Ukraina är inte en effekt av ökad transparens och förstärkt demokrati i Ryssland. Snarare bekräftar de våra svårigheter att förutsäga landets agerande. Jag misstänker att nyheterna på nytt kan bli av annat slag. Man ger och man tar. Auktoritära stormakters säkerhetspolitik är sällan av ideell karaktär.

Osäkerheten om vad framtiden kan komma att kräva av det militärt alliansfria Sverige har inte minskat. Tvärtom. Som Thomas Ries anförde på dagens seminarium är utvecklingen, i en värld utsatt av klimatförändring, ekologiska kriser och allt skarpare konkurrens om naturtillgångar, svårare att förutse. Särskilt om detta kombineras med stark ekonomisk utveckling i regimer som Peking och Moskva samt en tilltagande religiös och etnisk extremism.

Sten Tolgfors (M) och Staffan Danielsson (C) kritiserar idag på nytt Folkpartiets krav på en nationell dimension av försvars- och säkerhetspolitiken. Båda pekar på att FP tidigare verkat för en minskning av antalet stridsflygplan i det svenska försvaret. De glömmer, bekvämt nog, att de som partier slöt upp kring samma ståndpunkt i försvarsberedningens betänkande 2008.

Det har aldrig varit något självändamål att minska flottan av stridsflygplan i Sverige. Men ett flygvapen är inte bara flyg, utan också vapen. Att ha färre radarjaktrobotar än stridsflygplan inger inte respekt. Den anskaffning Sverige står inför när det gäller nya robotar måste innebära något annat. Möjligheten av krig kräver andra avvägningar. Och det gör också en skarp insats av stridsflyget i Afghanistan.

Dagens kritik av kravet på en nationell försvarsdimension präglas av formalism. Invändningar i sak lyser med sin frånvaro. På en punkt enas man; don't mention the war.

Veckans stora besvikelse var att Socialdemokrater, miljöpartister och vänstern sade blankt nej till ett förbättrat omhändertagande av våra veteransoldater och deras anhöriga. Peter Jonsson (S) menade att bara den generella välfärden får återuppbyggas av en vänsterregering, duger den nog också till soldater som skadats utomlands. Det behövs, enligt honom, inga särlösningar. Måtte gud ha förbarmande över den politiska oppositionen!


Allan Widman

Det värsta jag vet...

...är när vårt system inte prioriterar förmågan. Vi hade kunnat haft helikoptrar i Afghanistan för flera år sedan. Och TUAV. Allt detta finns att hyra per timme; utan risker vad avser tillgänglighet och ekonomi. Raka avtal och X antal dollar per timme i de riktningar vi önskar.

Men invändningarna från myndighet och departement är att det strider mot folkrätten. Hellre än att en svensk soldat räddas från förblödning och att vi undgår ett eldöverfall från talibanerna ska vi skyddas av svenskt tillverkad, opererad och integrerad utrustning. Det får ta den tid det tar. Att de flesta större nationer och FN hyr in förmågorna tycks irrelevant.

I onsdags var jag på FHS. En dansk major frågade varför vi inte hade någon helikopter i Afghanistan, trots flera riksdags- och regeringsbeslut? I två år hade han följt våra svårigheter i svensk press. Han sa; att om det danska folketinget hade beslutat, så fanns ingen annan utväg än att åka dit och göra jobbet. Och just det är vad danskar och norrmän gör.

Om en, två eller flera veckor kommer svenska soldater att utsättas för nya IED:er eller eldöverfall. Allvarliga eller dödliga skador kan inte uteslutas och transporten till Marmal blir åter avgörande.

Var finns moralen?


Allan Widman

Försiktiga generaler?

Som sagt har det blivit en del förbandsbesök den senaste tiden. Lv 6, Amf Reg, Hästveda och nu på måndag F 17. Inte minst Amfibieregementet bjöd på en hög aktivitetsnivå. Man jobbade med det man hade och oroade sig föga över framtiden. Det var en bra dag på Berga.

Det var det förvisso också i Hästveda. I skuggorna av askmolnet var ju aktiviteten inte mycket att skryta med och stämningen präglades mycket av det senaste halvårets sturm und drang. ÖB:s Brännpunktare före jul väckte hopp hos många om en tillnyktring i striltänket. Men vintern och våren blev desto bistrare, också i detta hänseende.

GLC var som bekant förenat med alltför stora ekonomiska och tekniska risker. Och GLI blev fall-back position. Med spänning såg man fram emot vad denna nya akronym egentligen innebar. Den 29 mars samlades de trestjärniga runt ett bildspel på HKV. Naturligtvis kunde man inte definiera vad det var man skulle uppnå. Däremot slogs det fast att GLI "inte är ett tekniskt system, inte materiel, inte organisation, inte personal". Strax därefter erkände Anders Lindström inför försvarsutskottet att det heller inte fanns någon fastställd TTEM för GLI.

Kanske blev detta vacklande lite för mycket för Försvarsdepartmentet. Den 6 april anmodades Försvarsmakten nämligen i ganska ampra ordalag att i detalj redogöra för samtliga utgifter vid olika lokaliseringsalternativ från 2011 till 2020. Bilden av ett departement i tvivel över myndighetens bedömningar kunde knappast vara tydligare. Svar skulle ges senast den 30 april, men om innehållet i detta får den intresserade allmänheten naturligtvis inget veta.

Analysen är att Försvarsdepartementet nu blivit vis av erfarenheten. Man kräver tydliga svar för att vid ett senare misslyckande kunna freda sig. Något personligt ansvarsutkrävande av myndighetens ledande ideologer och arkitekter blir det väl knappast. Så nu ligger bollen återigen hos Försvarsmakten. Man vet att korten ska synas och att utgångsläget för ett blame-game därmed är sämre än vanligt. Samtidigt är regeringens tvivel naturligtvis i sig tillräckligt för att grunda ett medansvar vid eventuell passivitet.

I morgon besöker Lindström, Brännström, Christoffersson och Per Nilsson enligt uppgift Hästveda. Personalen i Hästveda är inte optimistisk och jag frågar mig; finns det ingen försiktig general?


Allan Widman

Jag kommer aldrig att skriva dödsrunan...

...över vertolerna. För mig förblir det obegripligt att en betald, beprövad helikopter med grym lyftkraft och gott om lastutrymme ska pensioneras.

Helikopterutredningen, som avser att presentera sitt slutbetänkande - precis som delbetänkandet - i semestermånadens mediaskugga, kommer naturligtvis att på nytt sänka Hkp 4 och prisa Hkp 14. En naturlig utgångspunkt för en utredning som tillsattes i frustrationen över vår oförmåga att projicera helikopterkapacitet till Afghanistan borde naturligtvis vara den operativa. Men icke så.

Efter att ha framtvingat utredningen genom en interpellation i augusti 2008 känner jag mig ganska snopen. Vad talar för att en LFU (Luftförsvarsutredning) skulle ge ett mera rationellt och objektivt beslutsunderlag? Förmodligen ingenting. Försvarsmakten vill nu presentera sin egen "luftförsvarsstudie" för försvarsutskottet. Måhända är den ägnad att mota Olle i grind; likväl ser jag fram emot den. Vilka möjligheter har myndigheten att ensa sin syn på luftförsvaret, lösa ut sina inbördes motsättningar och samtidigt hålla industriintressena stången?

Oppositonen vill omedelbart spara två miljarder på försvaret. Den uppgiften är omöjlig såväl i teorin som i praktiken. Men det är bra att man nu är tydlig om sitt engagemang för ett starkt och alliansfritt försvar. Sälenkonferensens uppgörelse med satsningar på svensk försvarsindustri, omfattande utbildning av värnpliktiga och solidaritet med mindre lyckligt lottade länder fick sin tydliga dementi. Alliansen kanske inte gör allting rätt, men alternativet förskräcker...

Nästa inlägg kommer att ägnas åt Hästvedaberget. Aldrig förr har så mycket förslösats på att avveckla en av de viktigaste förmågorna i vårt försvar.

Allan Widman


PS Den 20 maj om eftermiddagen kommer Folkpartiet Liberalerna att diskutera nödvändigheten av ett starkare svenskt försvar. Seminariet arrangeras tillsammans med Folk och Försvar. Jan Björklund, Thomas Ries, Håkan Juholt, Annika Norgren Christensen, Rolf K Nilsson, Jan Mörtberg och undertecknad medverkar. Välkomna. DS