Nej, jag har inte slutat blogga, men nyheterna om stridledningsbegränsingarna duggar inte lika tätt.
Jag vill börja med att djupt beklaga Annika Norgren-Christensens beslut att avgå från Försvarsberedningen. Även om hon tillhört oppositionen kommer det dagar då Miljöpartiet de gröna på nytt får inflytande över försvarspolitiken. Då kommer saknaden av henne att vara stor. Annika har också kunnat argumentera för det internationella åtagandet på ett sätt som ingett respekt. Jag förstår hennes beslut, men är ändå bedrövad.
Vidare har det uppenbarats att Försvarsmakten inte bara förvisat ledningen av vårt stridsflyg till en återvändsgränd, utan även helikoptrar och ytstridsfartyg. Historien är densamma: Uppgivande av beprövade och fungerande system. Först ska vi ha både Nato-kompatibelt och det nationella och sedan, när de tekniska, ekonomiska och politiska realiteterna inställer sig, blir det varken eller.
En gång i tiden kunde Hkp 4 på datalänk sända måldata till en korvett, som utan att behöva öppna sin radar, kunde avfyra Robot 15 mot ett avlägset mål. Varken Hkp 4 eller efterträdaren Hkp 14 kommer att ha en sådan förmåga.
Överraskad? Nej, egentligen inte. Ibland verkar det som om vi är fast beslutna att avhända oss mycket av det vi kunnat. Nästan till vilket pris som helst.
Frågan är dock hur dessa förmågebreddsminskningar förankrats? Har regering och riksdag sanktionerat det eller ens informerats? I samband med att jag tidigare argumenterade för en luftförsvarsutredning undrade jag vad övrigt som Försvarsmakten inte upplyst om. Det verkar vara en hel del.
Allan Widman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nyheterna om strilstrulet må ha slutat dugga lika tätt som förr men eländet är lika stort som någonsin. Det temporära politiska intresse som tydligen kulminerade vid den lugnande "informationsdagen" 14/4 har klingat av och NBF-kramarna fortsätter nu som om inget har hänt.
SvaraRaderaOm en dryg vecka börjar det omstruktureringsarbete som i slutändan innebär att cirka 2000 taktiska officerare ska bort. NBF-kramarna har aviserat kraftiga reduktioner på strilsidan redan 2010. Det blir inget större problem att åstadkomma. Många har aviserat att de söker sig annan utkomst och bara övervintrar i väntan på att konjunkturen ska vända. Obalansen inom luftstridskrafternas olika systemdelar är redan ett faktum, kollapsen i antågande. Det enda som kan vända trenden är en parlamentariskt tillsatt luftförsvarsstudie och ett totalstopp i "omstruktureringen" intill dess studien presenterat sin rapport.
Men problemet är större än bara luftstridskrafternas struktur och balansering. FM ledning har sedan millennieskiftet systematiskt gallrat bort sådana insatsförmågor som skapar respekt för svenska stridskrafter, främst för att dessa förmågor anses dyra. Se bara på lätta attacken som hade kommit väl till pass i dagens insatsmiljöer, artilleriet, ubåtsvapnet, mm. Istället satsar FM på lätt infanteri som de flesta bidragarländer i en internationell operation, särskilt utvecklingsländerna, kan skaka fram hur mycket som helst utav. Det anses bli billigare och ser bra ut på papperet.
Sveriges relativa fördelar i dagens stridsmiljöer är bland annat personalens kompetens och utbildning samt vår höga teknologiska nivå. Den nödvändiga rekryteringsbasen för kunna översvämma ett insatsområde med infanteriförband finns bara inte. Man kan fråga sig varför dessa grundläggande konstateranden inte fått genomslag i försvarets förslag till utveckling av insatsorganisationen. Det är uppenbart att det finns en obalans i helhetstänket som försvarets ledning inte kommer till rätta med själv.
GRANSKA NU!
Är det samhällets fel när försvarsmaterielprojekt ekonomiskt och tidsmässigt går över styr?
SvaraRaderaHur ska man kunna utkräva ansvar för utvecklingsprojekt som bedrivs gemensamt av flera myndigheter och företag? Bara i Försvarsmaktens Högkvarter, så har organisationen och ansvaret förändrats respektive förflyttats var artonde månad de senaste åtta åren.
Integrerad materielledning och "Integrated Project Teams (IPT)" innebär säkerligen fördelar när inriktning och genomförande kan koordineras och prestigelöst dela med sig av kunskaper och erfarenheter tvärs över organisations- och ansvarsgränser. Men det är inte lätt utkräva ansvar. Inte heller att fastställa av vem och när som det är läge att dra i nödbromsen. Utvecklingsprojekt som pågår i decennier påverkas självfallet av en förändrad omvärld. Det som en gång var klokt kan behöva omprövas tio år senare.
Med nu gällande ordning, så torde myndighetschefen sitta med ett helt och odelat ansvar. Ett ansvar som inte är tydligt utpekat och stabilt placerat längre ned i organisationen hamnar där utvecklingschefer, försvarsgrens- och ledningsinspektörer strålar samman.
De som förvånar mig mest är att generalerna inte plockar bort CProdled, vad har han för hållhake på dom? Att de högsta officerarna i FM skriver under de dokumet som han producerar är helt otroligt? Sämre underlag har sällan skådats. De finns ingen substans överhuvudtaget. Efter ett möte på Karlberg, som nog var de mest oplanerade och ostrukturerade som jag har hört talas om, är jag än mer övertygad om att de finns en dold agenda (egenvinning) med i spelet. Blanka papper och inga konkreta svar, "Vi kan väl hjälpas åt att få fram ett bra underlag", Jorå, först släppas vi in under giljotinen, sen ska vi själva se till så att klingan släpps och funkar. Om de nu var meningen att 5 miljarder skulle mynna ut i ett GLC/NOC så borde de finnas mer än ett blankt papper och ett par power points (som ändras beroende på de motgångar de stöter på). Är de så FM styrs? Genom powerpointbriefingar utan substans, är det panik eller maktberusning? Vågar de folkvalda politkerna lita på att FM löser denna röran? Oavsett är de inga chefer som jag längre hyser någon respekt för, precis som bikupanundersökningarna visade (mörkades naturligtvis). Näe håller med Ane, de måste fram en oberoende granskning, de kommer finnas MYCKET intressant för flera myndigheter...
SvaraRadera