Han som bestämde

Ja, jag skrev i veckan en debattare i Dagens Industri. Vet att det är bekvämt att bara lägga ut sådant man redan skrivit en (1) gång. Delar likväl denna med Er:

En av Sveriges grundläggande försvarsideér har varit att kunna möta en eventuell fiende tidigt och i ett för honom ogynnsamt läge. Det vill säga när denne färdas över vatten eller genom luften. I praktiken har detta kommit till uttryck genom en försvarsekonomisk betoning av flygvapnet och marinen. Därtill har regering och riksdag uttalat att dessa stridskrafter i första hand har sina uppgifter i Sveriges närområde. För ett land som strategiskt kan betraktas som en ö framstår detta som en klok politik.

Det moderna slagfältet präglas av vapen med långa räckvidder och hög precision. För små länder, med begränsade resurser, är det svårt att ligga i framkant av en sådan utveckling. Alternativa strategier kan vara att sprida sina stridskrafter eller att så långt möjligt dölja dem. Ubåtar är ett exempel på vapen som kan föras mycket nära en fiende med liten risk för upptäckt.

Ubåtarna har i över hundra år varit en viktig komponent i försvaret. Bara de svenska ubåtarna kunnat lämna sina baser och gruppera sig i Östersjön skulle de haft en starkt avhållande effekt på var och en som planerat landstigningsföretag mot Sverige.

Dagens svenska ubåtar består av Södermanlands- och Gotlandsklassen, som färdigställdes på 80- respektive 90-talen. Särskilt de senare är fortfarande moderna och kan mäta sig med varje annan konventionell ubåt.

Ett problem är dock de långa ledtiderna för utveckling av nya fartygsgenerationer. Inte minst våra senaste kustkorvetter ur Visbyklassen är en sorglig bekräftelse på detta förhållande. Slutsatsen är att om vi inte i närtid beslutar att anskaffa nya ubåtar riskerar vår förmåga snabbt att avta. Givet de försämringar av omvärldsläget som nu avtecknar sig skulle en sådan utveckling innebära ett säkerhetspolitiskt risktagande.

För snart tre och ett halvt år sedan skrev dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) i Svenska Dagbladet att regeringen ville anskaffa två nya ubåtar för levererans i slutet av detta årtionde. Det bemyndigande till anskaffning som regeringen begärde beviljades av riksdagen redan samma vår. Sedan dess har lite hänt. Någon beställning av ubåtar har framförallt inte kommit till stånd.

I massmedia har det spekulerats i att den uteblivna beställningen beror på en bristande samsyn mellan den svenske beställaren och den tyske ägaren av ubåtsvarvet i Karlskrona. Alldeles oavsett vad problemen består i måste dödläget brytas. Sverige kommer att behöva sina ubåtar och redan nu är det fara i dröjsmål.

Om Försvarets Materielverk och ThyssenKrupp inte kan nå enighet måste frågan tas upp på politisk nivå. Givetvis ska det visas respekt för enskilda företags oberoende, oavsett om de är svenska eller utländska. Samtidigt går det inte att bortse från att även starka säkerhetspolitiska aspekter är involverade. Det är i sig tillräckligt för att legitimera en politisk dialog. Att det på förhand kan vara svårt att förutse vilka lösningar som är möjliga är i det sammanhanget inte någon nackdel.

Det är försvarspolitikens uppgift att vaka över våra militära förmågor. Näringspolitiska intressen bör hanteras av andra. Men med en, i allt väsentligt privatägd, europeisk försvarsindustri kan man inte blunda för de ofta komplexa sambanden mellan industriell kompetens och nationell förmåga.

Den svenska ubåtsindustrin vilar på ledande ingenjörskonst och stor hantverksskicklighet. Dessa viktiga, nationella resurser har inte enbart betydelse för förmågan att utveckla nya plattformar, de är även nödvändiga för vidmakthållande och utnyttjande av de investeringar som skattebetalarna redan gjort.

Den riktigt stora faran ligger i att den industriella kompetensen skingras. Staten kan knappast förvänta sig att enskilda företag ska tillhandahålla resurser som saknar uppgifter och heller inte förräntar sig. Nu gäller det att beställa nästa generations ubåt innan vi förlorat förmågan att leverera den.

 

Allan Widman

 

 

PS För några år sedan var konsulten Göran Persson, fd statsminister, i Karlskrona. I en intervju rådde han lokalpolitikerna att hålla "koll på varvet". För denna erfarne statsman var kopplingen mellan svensklokaliserad försvarsindustri och nationell, marin förmåga uppenbar. Jag kan tycka illa om att det är så, men vågar ifråga om våra ubåtar inte chansa. DS 

Repetition är kunskapens moder

Alla kanske inte läser Sydsvenskan. Inför en debatt ikväll i Malmö ombads jag att uttrycka min syn på omvärlden och det sätt som vi borde reagera. Ni har hört det förut:

 

Det svenska försvaret har länge varit ett lätt villebråd för olika grupper som vill driva sina egna intressen. Avsaknaden av tydlig hotbild och den militära allianslösheten har inte ställt krav på en nationell försvarsförmåga. Det ekonomiska utrymmet har istället tagits i anspråk av andra aktörer med stark vilja och tydliga dagordningar. Främst försvarsindustrin och horder av konsulter har kunnat sko sig. Men även fackliga och politiska intressen har tillgodosetts på bekostnad av förmågan till väpnad strid.

Försvaret av Sverige är inget särintresse. Men det finns gott om särintressen inom och utom Försvarsmakten och de står i vägen för återuppbyggnaden av försvaret.

Länge kunde Försvaret leva av det som brukar kallas ”arvet”; tusentals stridsfordon, hundratals stridsvagnar, stora mängder artilleri, helikoptrar, örlogsfartyg och stridsflygplan som fanns vid det kalla krigets slut . Långt in i förra årtiondet. fanns också många utbildade soldater

Inte minst försvarsindustrin har tryckt på för att betald och fungerande materiel ska skrotas. Varje vinstdrivande företag vill ju att det gamla ska kastas bort och ersättas med nytt. – oavsett om det gamla är tillräckligt bra.

Höga utvecklingskostnader har krympt försvaret. Stridsflyget är ett bra exempel. Varje ny generation har i princip lett till en halvering av antalet plan. Samtidigt har svenska statens oförmåga att ställa affärsmässiga krav lett till undermåliga och försenade leveranser.

ÖB säger ofta att personalen är försvarets viktigaste tillgång. Och så är det. Men precis som när det gäller försvarsmateriel, måste antalet officerare och soldater dimensioneras efter antalet förband. I krig ska en överstelöjtnant vara bataljonschef. Sveriges ska ha åtta manöverbataljoner, men i Försvarsmakten finns det 968 överstelöjtnanter/kommendörkaptener! Bortser man från hemvärnet har Sverige idag fler yrkesofficerare än soldater.

Sveriges närområde är under snabb förändring. Ryssland satsar i förhållande till sin BNP snabbare på sitt försvar än något annat land i världen. Trots korruptionen kommer den militära förmågan att öka kraftigt. Det innebär en ökad rysk närvaro i Östersjön och än fler incidenter.

Nyligen avslutades den ryska och vitryska militärövningen Zapad norr och söder om de baltiska länderna. Med tanke på att övningens ändamål skulle vara terroristbekämpning framstår de 70 000 soldaterna som deltog ha varit tillräckligt många.

Samtidigt går den politiska utvecklingen i Ryssland sedan länge åt fel håll. Det finns i praktiken ingen politisk opposition. Ingen rättstatlighet eller pressfrihet. Demokratiska krafter stämplas som utländska agenter och trakasseras. Det är ett faktum att de ryska vapnen inte längre står under demokratisk kontroll.

Militär förmåga och auktoritär, politisk utveckling har alltid varit en vådlig kombination. Det krävs inte mycket till analys för att konstatera att vår del av världen är långt mindre trygg nu än för tio år sedan.

Sedan några veckor arbetar försvarsberedningen med underlaget för nästa försvarsbeslut. Resultatet måste bli en stärkt, nationell säkerhet:

Sverige bör omgående söka medlemskap i Nato. Vare sig EU eller det nordiska samarbetet erbjuder några försvarsgarantier. På egen hand är Sverige för litet för att anta allvarliga utmaningar mot landets säkerhet.

Med början på Gotland måste en nationell försvarsförmåga byggas upp på nytt.

Inga stridsflygplan, örlogsfartyg eller stridsvagnar, får tills vidare avvecklas.

All anställd personal inom Försvarsmakten måste krigsplaceras och övas i sina befattningar.

Försvarsanslaget måste höjas i utbyte mot nya, välspecificerade militära förmågor. Viktiga exempel på detta är ytterligare en armébrigad och utökad beväpning till stridsflyget.

Det militära försvarets existensberättigande är krigsduglig bekämpningsförmåga – farlighet för potentiella fiender. Den insikten, liksom att världen är föränderlig, har under alltför lång tid saknats. Nu kan det mycket väl vara bråttom.

 

Allan Widman

Vi har inte rätt, men vi får rätt

Det vackra med perspektiv, är berättelsen. I morgon bitti anländer åtta stycken Strv 122 till Visby. I mars 2009 lämnade regeringen sin försvarsproposition till riksdagen. Då förlöjligades Folkpartiets förslag av Försvarsmakten och till och med av de egna regeringskollegorna. På en middag vid den kanadensiska ambassadörens residens förklarade Anders Lindström att det fanns tjugo mera relevanta förbättringar av vår insatsförmåga

Nu, vid leverans, inser de flesta att han inte hade rätt. Kanske är det mitt partis öde att inte ha rätt, men att så småningom få rätt. Det är ingen större hjälp när det gäller själva röstetalet. Likväl måste man få glädjas av bekräftelsen

Och det gör jag nu. Försvarspolitiskt intresserade talar ofta om tröskeleffekter. Att, med helst små medel, åstadkomma stor avhållsamhet. Jag tror att överskeppningen av ovannämnda stridsvagnar har mycket större effekt än något av de förslag som FML lämnat de senaste tjugo åren. Jag vill gärna höra påståenden om motsatsen.

Allan Widman

Här och nu?

Igår överlämnade Försvarsmakten perspektivplanen till regeringen. De knappa medlens inverkan på möjligheterna att förverkliga insatsorganisationen och det växande materielberget underströks på nytt.

Mot bakgrund av att varje myndighetschef någonstans måste utgå från att man "har de pengar man har" tycktes ÖB göra ett materielstrategiskt vägval:

- Med de ekonomiska ramar som regeringen föreslagit i budgetpropositionen för 2014 förordar Försvarsmakten att högkvalitativa och högteknologiska förmågor prioriteras framför en bibehållen förbandsvolym utrustad med föråldrad materiel som inte klarar att möta tänkbara hot eller kvalificerade motståndare.

- Effekt och kvalitet framför kvantitet, säger Sverker Göranson.

Det där låter kanske bra, men många av vår tids materielprojekt har som bekant underpresterat både avseende leveranstider och prestanda. I flera fall har höga, för att inte säga orealistiska, utvecklingsambitioner lett till nedgång, glapp och tapp i förmågor.

Med den omvärldsutveckling som rådde under 90- och delar av 00-talet kunde vi kanske kosta på oss dessa risktagningar. Nu framstår det inte som lika självklart att kasta bort det som är betalt och fungerande till förmån för smalare och mer osäkra förmågor i morgon.

Sverker Göransons företrädare, Håkan Syrén, gav 2006 ut det lilla häftet "Här och nu". I många avseenden en tänkvärd skrift, som argumenterade för att myndigheten i närtid skulle kunna leverera militär förmåga. Inledningsvis räknade ÖB upp de frågor som han ansåg relevanta för denna målsättning. Den sista av dessa frågor lydde: "Vad händer om omvärldsläget plötsligt ändras"?

Jag påstår inte att omvärldsläget undergått någon plötslig förändring. Snarare har Ryssland sedan Putins andra presidentperiod gradvis försämrats. Ryssland satsar sedan snart ett decennium hårt på en ökad militär förmåga samtidigt som den politiska utvecklingen konsekvent rört sig i en oönskad riktning.

Jag förstår att Sverker Göransons uttalande tas emot väl av den inhemska försvarsindustri vars existens just beror av utveckling. Men som skattebetalare och försvarspolitiker vill jag påminna om att nu snart kan vara här.

Allan Widman

Inte nämnvärt?

Så är riksdagen på nytt igång. I gårdagens regeringsdeklaration nämnde statsministern inte det militära försvaret. Det är tämligen ovanligt, särskilt som regeringen nu föreslår en ramhöjning med 200 Mkr nästa år som successivt ökar till en halv miljard år 2017. Detta är bra, men inte tillräckligt. Anslagshöjningen kan nu fungera som ett golv för försvarsberedningens slutrapport i vår och det efterföljande försvarsbeslutet.

Läser med oro Officerstidningens artikel om skadefrekvensen under GMU. Före inryckning hade 19 procent av männen någon form av kroppslig åkomma, att jämför med 31 procent vid utryckning. Motsvarande siffror för kvinnor var 31 respektive 66 procent under 2011. Att var tredje kvinna utvecklar någon form av fysiska besvär under dessa drygt tre månader är ohållbart, både mänskligt och rekryteringsmässigt.

Generellt pekar mycket på att FM försöker trycka in väldigt mycket på de numera dryga tre månader utbildningen varar. För det andra framstår det som huvudlöst att kvinnor ska bära lika tung packning som de män som i snitt väger tjugo kilo mer. Om vi inte är beredda att erkänna att det finns genomsnittsliga skillnader t.ex. i mäns och kvinnors fysiska kapacitet, kommer det påstått ökade kvinnliga intresset för FM snart att falna.

Många har irriterat sig på att statistiken beträffande GMU inte uppdaterats på FM:s hemsida på över ett och ett halvt år. Jag framförde klagomål personligen till ansvarig befattningshavare om detta med följd att - såvitt jag kan notera - all statistik nu försvunnit, även den gamla. Tids nog måste det väl ändå redovisas hur många av de sökande till GMU som till sist fortsätter i myndigheten.

Ett annat stort problem rör ju ledtiderna för sökande till GMU. Att en ung människa behöver vänta många månader från ansökan till inryckning leder till stora bortfall. Det händer mycket på ett halvår för en ung människa. I förrgår besökte jag Nederländerna i veteranpolitiska angelägenheter. Där har man bestämt att det högst får dröja en månad från anmälan tills dess utbildning påbörjas.

Minskade ledtider och färre avhopp förutsätter nog etableringen av ett centralt boot-camp. Då kan GMU pågå kontinuerligt samt under mer ordnade och ensade former. I Nederländerna kan grundläggande utbildning till och med anordnas för enskild inryckande. Borde vara möjligt även för oss.

Vi har en, säger en begränsad marknad för rekrytering av villiga och vapenföra unga svenska medborgare. Om den vanvårdas genom besvikelser, orimliga skadeutfall eller tappat tålamod är den frivilliga personalförsörjningen illa ute.

Allan Widman     

Boföring, en kreativ konst?

I dagarna kom den senaste utredningen om försvarsfastigheterna. Bland annat föreslås att Statens Fastighetsverk och Fortifikationsverket läggs ned och att en ny myndighet inrättas med ett samlat ansvar för de fastigheter staten ska behålla.

Det som ej behålls ska antingen överföras till statliga bolag eller avyttras på marknaden. Till den förstnämnda kategorin föreslås garnisonerna i Arvidsjaur, Halmstad, Enköping, Umeå, Kungsängen, Käringberget, Skövde och Revinge att föras. Det är en beaktansvärd andel av det svenska försvaret.

Så långt är väl allt väl, men sedan kommer det som oroar: Utredningen för omfattande resonemang om hur hyressättningen av försvarsfastigheterna ska regleras. Fastigheterna ska värderas och ligga till grund för ett avkastningskrav. Man diskuterar olika modeller - som alla har det gemensamt att det kan ge stora utslag på FMs lokalkostnader.

Hur denna utredning hanteras i regeringskansliet förtjänar stor uppmärksamhet de kommande månaderna. I den nuvarande "hyresmodellen" för FM är självkostnadsprincipen fundamentet. Trots det bör väl också nämnas att den egna kassan i Fortverket enligt årsredovisningen för 2010 uppgår till nära trekvarts miljard.

För mer än sju år sedan skrev jag, på förekommen anledning, följande interpellation till den dåvarande försvarsministern Leni Björklund (s):

den 24 april 2006

 

Interpellation 2005/06:363 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)

Försvarsmaktens hyror

 

Riksdagens revisorer gjorde 2002 en genomgång av Fortifikationsverkets och Försvarsmaktens hyresrelationer. I början av 90-talet infördes som bekant ett beställar- och utförarsystem som innebar att Fortifikationsverket och försvarets fastigheter separerades från Försvarsmakten. Genom den nya modellen skulle effektiviteten i lokalnyttjandet höjas till båtnad för både Försvarsmakten och statskassan.

 

Redan vid revisorernas genomgång stod det klart att Fortifikationsverket tog ut för höga hyror. Vid tidpunkten för rapporten hade ett resultat på 564 miljoner kronor redan ackumulerats hos myndigheten. Strax därefter drogs medlen in till statskassan av Finansdepartementet.

Riksdagens revisorer reagerade starkt mot förfaringssättet och hänvisade till att riksdagen "betonat att självkostnadshyra bör vara den självklara utgångspunkten i de fall hyresgästen har begränsade alternativ och är beroende av en statlig hyresvärd".

 

Våren 2006 har Fortifikationsverket arbetat upp ett nytt eget kapital. Nu handlar det om drygt 955 miljoner kronor. Enligt regleringsbrevet till Fortifikationsverket för 2006 ska myndigheten nu betala in delar av sitt överskott till statskassan.

 

Innebörden blir att de medel som riksdagen anslår till försvaret tas hem bakvägen till statskassan via Fortifikationsverkets överhyror. Försvarsmakten har i princip bara en leverantör av lokaler och kan inte värja sig.

 

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag fråga försvarsministern vilka åtgärder hon är beredd att vidta för att säkerställa att riksdagens uttalande om självkostnadshyra blir gällande för Försvarsmaktens lokalutnyttjande? 

 

 

Allan Widman

Putte gör ingen glad

I våras fick svenska folket besked om att ryskt flyg ägnade sig åt avancerade övningar in mot svenskt luftrum. Det faktum att Sverige inte hade någon beredskap att gå upp och möta ryssarna ådrog sig mycket uppmärksamhet. Det ryska agerandet diskuterades inte i samma utsträckning. Den polske utrikesminister kritiserade dock den ryska övningen. Även den lettiske försvarsministern uttryckte oro för att Ryssland, som han menade, övar för att kunna skära av hjälp till Baltikum från väst.

Vladimir Putin tillför nu det ryska försvaret enorma resurser. Under de kommande tre åren ökar försvarsanslagets andel av BNP från 2,9 till 3,9 procent. Inget land på jorden rustar lika snabbt. Parallellt med detta fortsätter en negativ politisk utveckling i landet.

Den gångna sommaren har svenska politiker och folkrörelser med rätta reagerat mot det hårdnande klimatet för sexuella minoriteter i Ryssland. Under VM i friidrott i Moskva målade höjdhopperskan Emma Green-Tregaro sina naglar i Pride-färger för att visa sin avsky över regimens agerande. Den legendariska, ryska stavhopperskan Isinbayeva kritiserade svenskans ”brott” mot Rysslands lagar.

VM i friidrott är inte det enda stora sportevenemanget i Ryssland de kommande åren. Redan nästa år blir det ju Olympiska vinterspel i Sotji. Putin satsar under några år stort på att internationella idrottstävlingar ska hållas i Ryssland.

Den gångna sommaren har Ryssland även givit asyl åt Edward Snowden. Den tidigare NSA-anställde, som i USA misstänks för brott, får nu en rysk fristad på villkor att han inte gör några ytterligare avslöjanden som skadar amerikanska intressen. Följden blev som bekant att Barack Obama ställde in ett planerat besök i Moskva och istället reste till Stockholm. Affären har naturligtvis försämrat de redan dåliga relationerna mellan USA och Ryssland. Å andra sidan har Putins ”ståndaktighet” stärkt hans ställning, både i Ryssland och bland likasinnade vänner utomlands.

Ja, den så kallade ryska påsken fick stor momentan uppmärksamhet i Sverige, men problemet är att den inte på allvar sätts in i ett större sammanhang.

Vad vi nu ser i vårt östra grannskap är en politisk, militär och ekonomisk stormakt som spelar på nationalism och revanschism. Samtidigt utser ledarskapet i praktiken sig självt. Det finns ingen organiserad, politisk opposition, ingen pressfrihet eller rättsstatlighet. Därmed står heller inte de ryska vapnen under demokratisk kontroll.

Attackerna på landets sexuella minoriteter ska ses som ett uttryck för de goda relationerna mellan regimen och den ortodoxa kyrkan i Ryssland. I den har Putin försäkrat sig om en tung bundsförvant. Hans tuffa retorik mot USA och EU har säkert också ett folkligt stöd. Än så länge tyder det mesta även på att Putin kan fortsätta att garantera bröd och skådespel till det ryska folket. Sammantaget sitter han och hans närmaste säkert i sadeln.

När försvarsanslagen snabbt ökar kommer också den ryska närvaron och övningarna att öka i t.ex. Östersjön. Med vad som närmast kan betecknas som automatik leder detta till ytterligare incidenter och kränkningar av andra länders territorium.

Det är naturligtvis svårt att idag se ett storskaligt krig utbryta i Europa, men det saknas inte tecken som borde oroa långt fler.

Allan Widman