I princip är det upp till varje myndighet att organisera
sig efter eget huvud. I fallet Försvarsmakten har just den interna
organisationen nyligen fått särskild uppmärksamhet genom arméchefen, Anders
Brännströms, avgång. Han anser att den interna organisationen omöjliggör en
rationell ledning av stridskrafterna och hela det militära försvaret.
Det är mer än tio år sedan den nu avgående
riksdagsledamoten, Håkan Juholt, liknade det svenska försvaret vid ett
mumintroll. En skapelse som han menade ”hade stort huvud, men små fötter”. Och
så är det nog fortfarande att cheferna i myndigheten är ovanligt många sett
till antalet soldater i den blygsamma krigsorganisationen.
Det stora problemet är dock inte främst antalet chefer,
utan att dessa är grupperade både vertikalt och horisontellt genom
organisationen. Det är väl inte ovanligt att enskilda funktioner som
chefsstaber eller controllers är sidoordnade i till exempel näringslivet. Men i
Försvarsmakten har matrisorganisationen varit själva utgångspunkten och
enheterna där styrs inte bara av en utan flera andra chefer.
Stridskrafterna i försvaret; flygvapnet, marinen och
armén, lyder således inte uteslutande under sina stridskraftchefer. Ifråga om
till exempel ledning, logistik, personalfrågor och utbildning sker styrningar
från andra håll i myndigheten. Inte ens cheferna för regementen och flottiljer
är underställda sina respektive stridskraftschefer utan lyder under
produktionschefen i högkvarteret. Och det är där, i högkvarteret, som i princip
alla chefer och sidofunktioner återfinns.
Och vem som helst förstår att i en sådan organisation är
arméchefen bara chef just till namnet. Möjligheterna att styra över och
utveckla den egna stridskraften får betecknas som synnerligen begränsade.
Anders Brännström menar dock att flygvapnet och marinen, bättre än armén,
lyckats freda sig från den komplexa, externa styrningen. Det stämmer nog. Dessa
stridskrafter är numerärt mindre, lokaliserade till färre ställen i landet och
framstår, jämfört med armén, som mer tekniskt specialiserade. Detta är
egenskaper som ger visst skydd mot inblandning utifrån.
Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är också en
del av krigsorganisationen och till delar av Försvarsmakten.
Rikshemvärnschefen, Roland Ekenberg, verkar dock mycket framgångsrikt ha
navigerat undan eventuella försök till styrningar från högkvarterets matrisorganisation.
Hemvärnet framstår som tydligt avskilt och effektivt administrerat av en liten,
egen ledningsstab.
Men är då otydligheten i Försvarsmaktens ledningsstruktur
i fredstid ett problem? Enligt arméchefen så försvårar den utvecklingen av våra
stridskrafter. Och för utomstående framstår den onekligen som tungrodd.
Jag vill hävda att otydligheten även är ett problem för
den politiska styrningen av Försvarsmakten. När ansvaret för olika delar av
försvarsverksamheten inte är fördelat på ett tydligt och transparent sätt blir
också ansvarsutkrävande omöjligt. Det gäller både på funktions- och
individnivå.
Försvarsmaktens högkvarter befinner sig närmast konstant
under omorganisation. Med något eller ett par års mellanrum flyttas även de
högsta cheferna runt mellan olika befattningar. Inte heller detta gynnar
uppföljning och tydlig ansvarsfördelning.
Anders Brännström kommer att saknas av hela armén. Han
har gjort viktiga insatser internationellt och förtjänstfullt medverkat till
ominriktningen mot nationellt försvar. De iakttagelser han gjort gällande
Försvarsmaktens organisation tjänar som en viktig tankeställare både för
myndighet och politik.
