Omvärldssituationen är minst sagt
tillspetsad. Medan myndighet och försvarspolitiker förbereder sig för ett
eventuellt inriktningsbeslut kommer nya rapporter om ubåtar, siktade långt in
på Sveriges inre vatten. Och i Ukraina verkar en direkt konfrontation mellan Ryssland
och Nato alltmer oundviklig.
På ett sätt kan det då framstå som
närmast irrelevant vad ett litet allianslöst land långt uppe i norr tar sig
för. De krafter som nu är i rörelse är av en helt annan magnitud.
Under lång tid har det svenska
försvaret fått förfalla. Det har inte varit något som aktivt åsyftats, utan
konsekvensen av decenniers likgiltighet. Politiken har inte kravställt och
försvarsmyndigheterna själva har sökt andra berättiganden för sin existens än
den nationella dimensionen.
Att 2015 fatta ett inriktningsbeslut som länkar utvecklingen i rätt riktning blir
svårt. Sikten är måttlig. Och varje realistiskt resurstillskott kommer i
grunden att framstå som otillräckligt. För Folkpartiet liberalerna handlar det
nu om att göra det som är enkelt, snålt och beprövat.
Personalförsörjningen har
utvecklats till ett Sisyfos-arbete för Försvarsmakten. Rekryteringen till GMU
fungerar nöjaktigt. Men både under GMU:n och den senare befattningsutbildningen
ökar avhoppen från soldatyrket. Bedömningen; att man skulle kunna hålla kvar
soldaterna i aktiv tjänst under 6-8 år, har kommit ordentligt på skam. Nu, när Insatsorganisation
2014 egentligen skulle ha varit klar, är endast cirka hälften av befattningarna
bemannade med frivilligt rekryterad, anställd personal.
Det klena utfallet hindrar dock inte
Försvarsmakten att vilja fortsätta på den inslagna vägen. I underlaget för
inriktningsbeslutet äskas medel för anställande av ytterligare 900 soldater på
heltid. Även om det skulle lyckas att rekrytera och behålla dessa ett par år
blir det ett dyrt, men ytterligt begränsat tillskott till vårt försvar.
Det är dags att inse att Sverige
behöver samma mix av plikt och frivillig rekrytering som finns i våra närmaste
grannländer. I tider av omvärldsförsämring ger det oss möjlighet att snabbt
bemanna ett större nationellt försvar till begränsade kostnader. Plikten
förankrar försvaret i samhället och gör det möjligt att ta ut mycket dugliga
män och kvinnor, som annars kanske inte övervägt militär utbildning.
Rapporterna om främmande
undervattensverksamhet på svenska, inre vatten duggar tätt. Om de observationer
som gjorts är korrekta (och det saknas skäl att anta något annat) tyder
uppträdandet på stor oblyghet, för att inte säga fräckhet. Sverige har inget
annat val än att nu återuppbygga den förmåga till avancerad ubåtsjakt som vi
förfogade över på 80- och 90-talen. Den enskilt viktigaste brickan i detta är luftburen
ubåtsjakt med helikopter.
Våra tidigare, väl beprövade
ubåtsjaktshelikoptrar avvecklades innan ersättningen kommit på plats. Den nya
helikoptern har blivit en mardröm för det svenska försvaret. Hopplöst försenad,
hopplöst dyr och sannolikt alltför komplex för att leverera någon egentlig
nytta. På grund av detta projekts tillkortakommande anskaffades förra
mandatperioden amerikanska Black Hawk, bland annat för sjuktransporter i
Afghanistan. På samma sätt bör Sverige nu anskaffa Sea Hawk för att snabbt
återfå förmågan att jaga och bekämpa ubåtar från luften.
Gotland försvaras idag av ca 400
hemvärnssoldater beväpnade med kulsprutor och granatgevär. Detta är inte ett
tillräckligt skydd för Sveriges mest strategiska landområde. Tack vare
Folkpartiets envishet finns även ett stridsvagnskompani förrådsställt på ön.
Och det är med tillfredsställelse vi har kunnat följa personalens övningar med
dem på Gotland under hösten.
Men det behövs mer. Möjligheterna
att i ett skymningsläge förstärka Gotland får bedömas som osäkra. I tillägg
till det som nu finns krävs kontinuerlig närvaro av ytterligare markstridskrafter,
också med långräckviddig bekämpningsförmåga. Mellan skål och väg påtalar i
stort sett samtliga östersjöländer den underlåtenhetssynd som avsaknaden av
försvar på ön innebär.
Vid ett väpnat angrepp ligger vår
bästa chans i att möta en fiende tidigt och innan han stigit iland. Detta har i
långa tider fått oss att prioritera våra flygstridskrafter. Det är dock inte
tillräckligt att ha många stridsflygplan om inte våra flygförare är väl tränade
och planen tillräckligt beväpnade. I ett inriktningsbeslut måste särskilda
medel avsättas både för flygtid och flygstrid.
Hemvärnet med de nationella
skyddsstyrkorna är den mest tillgängliga och välbemannade delen av vårt
försvar. Här ger också begränsade ekonomiska tillskott stor effekt. Hemvärnet
bör tillföras ytterligare eldkraft genom bland annat Robot 70 och
granatkastare. Till följd av den övriga insatsorganisationens litenhet kommer
hemvärn att vara det enda som finns i stora delar av vårt land.
Sverige har en veteranpolitik för
soldater. Dock är den otillräcklig och omfattar heller inte civila tjänstemän
som arbetar tillsammans med soldater i internationella insatser eller under
motsvarande omständigheter. Den nu sittande regeringen visar emellertid ingen
vilja att utveckla den svenska veteranpolitiken trots att man fortsätter att
skicka svenska män och kvinnor på riskfyllda internationella uppdrag. Politiken
hänger inte ihop.
Försvarspolitik handlar till
syvende och sist om pengar. Och denna gång flyger siffrorna i luften som aldrig
förr. Min bedömning är att i förhållande till 2014 års nivå måste
försvarsanslaget upp med cirka 10 miljarder årligen fram till 2024. Lejonparten
bör komma så tidigt som möjligt. Detta kommer naturligtvis inte att ge oss en
hållbar nationell säkerhet, men visar ändå på en vilja till självförsvar. Den
signalen är viktig, både i förhållande till potentiella motståndare och våra
vänner. I kombination med ett medlemskap i Nato under denna mandatperiod
försätter det oss i väsentligt bättre läge. Inget mer, inget mindre.
