Vad väntar vi på?

Det har berättats för mig att det finns tre fordonslavettage till tung kustrobot i behåll. Något på museum, annat i Bergslagen. Placerade på Gotland och i ständig rörelse i de låga, men tättvuxna, gotländska tallskogarna, skulle de utgöra en verklig tröskel mot varje potentiell angripare.

Man kan med fog ställa sig frågan varför vår Överbefälhavare inte redan kommenderat ut dessa show-stoppers på vår mest strategiska ö? Vore det eskalerande? Vore det provokativt? Vore det budgetöverskridande? Nej, knappast.

Min bedömning är att vår Försvarsmyndighet mera blivit en svaghet, snarare än en tillgång. Inte ens de enklaste och billigaste åtgärder till vårt försvar tycks längre försvarbara. Kajen i Slite är ett annat exempel. Att borra hål för nedläggning av materiel som skulle kunna göra kajen obrukbar tycks vara alltför komplicerat.

Jag vet att jag framstår som magsur, men det kan vara bråttom nu. Skulle hata att jag inte fick detta skrivet innan det var för sent.

Idag skriver SVT att Gripen 39 C/D slaktas för att kunna hålla sina bröder i luften. Välkänt faktum. Vad PRIO och export gör mot vår egen förmåga har jag länge försökt uppmärksamma - utan större framgång.

Ja, det var dystert, men dessvärre rättvist.

Flykten mot framtiden

Läser i dagens SvD att hemvärnet på Gotland sedan några år tillbaka övar mot en möjlig, fientlig landstigning i Slite. Det är en Mistral som försöker angöra Apotekarkajen. Ett närmast identiskt händelseförlopp utspelar sig, som bekant, i Lars Wilderängs roman Midvintermörker.

Det är snart fem år sedan min skriftliga fråga till försvarsminister Sten Tolgfors angående vilka åtgärder han var beredd vidta för att kajen i Slite skulle förberedas för förstörelse. Jag har sedan dess gång på gång återkommit till denna uteblivna sprängkammare.

Det märkliga när Apotekarkajen kommer upp är att alla frågor tycks vara av intresse, förutom hur detta förbiseende ur försvarsförberedelsesynpunkt ska rättas till. När skedde detta? Vem hade asnvaret? Fick Försvarsmakten verkligen yttra sig när kajen planerades? Finns det ett politiskt ansvar, eller är detta uteslutande myndighetens avgörande? Ingen, säger ingen, har gjort en ansats att fundera över hur detta uppenbara misstag ska rättas till.

Ja, jag vet att man istället kan minera hamninloppet. Men kommer detta att hinnas med? Finns det en plan? Vad händer när mineringen röjs?

En framträdande kollega i branschen påminde häromdagen om försvarspolitikens ständiga flykt mot framtiden. Exemplen är ju många och alla deltar, mer eller mindre: Nej; det är inte bra idag, men när reformen väl är genomförd, när HKp 14 till sist levereras och PRIO till slut är i mål, då kommer vi få se på annat...

Men så slår det mig att den framtid vi alltid kunnat ösa ur snart kan ta slut. När kommer en öppen infallsport att ses som ett verkligt problem? Och finns då tiden att göra det som är den enklaste av åtgärder för vårt försvar?

Allan Widman
  

Nej och åter nej

Överbefälhavare Sverker Göranson anser inte att det krävdes någon beredskapshöjning i anledning av den ryska beredskapsövningen i södra och centrala militärdistrikten. Trots händelseutvecklingen på Krim och i Östra Ukraina. Inte heller finns enligt honom något skäl att på förhand placera militära resurser på Gotland, vare sig personellt eller materiellt.

Samtidigt ser Överbefälhavaren inte heller några skäl för en ändrad militärdoktrin. Den fördelning som nu råder mellan kontinuerligt och tidvis tjänstgörande - 2 mot 1 - är väl anpassad för de internationella uppgifter som vi ser framför oss.

Det militära rådet har noterats.


Allan Widman