För första gången vill jag nu publicera ett gästinlägg. På den här bloggen görs det så outgrundligt att det inte ens finns en pseudonym som undertecknar:
Allt fritt företagande innebär risktagande. Aktieägare förväntar sig avkastning på insatt riskkapital. Vanligtvis kan företag bara göra vinst om de förmår leverera nytta till sina kunder. Stridsflygplan levererar statsnytta och statsnyttans yttersta företrädare i parlamentariska demokratier är landets parlamentariker.
- Är Sveriges riksdagsledamöter bekväma med att den fotospaningsförmåga, som realiserades första gången med flygplan 32 Lansen på 1950-talet, för flygplan 39 Gripen sedan 1986 alltjämt är under utveckling inom projektet spaningskapsel SPK 39? Sedan Viggen slutavvecklades 2005 saknar Sverige denna typ av spaningsförmåga.
Det är min bedömning att utmaningen att utveckla ett enhetsflygplan för Jakt, Attack och Spaning (JAS) varit väsentligt större än vad de i Industrigruppen JAS AB (IG JAS) ingående företagen förutsåg och kanske fortfarande offentligt vill medge?
Svensk flyg- och rymdindustri har traditionellt kunnat ta igen på gungorna vad de förlorat på karusellerna. Men lejonparten av i Sverige verksam rymdindustri har sålts till Schweiz och svenskt deltagande i internationella civila flygplansprojekt är under avveckling. Svensk flygindustri är i allt större utsträckning beroende av en enda produkt.
Försök till sortimentsbreddning till helikopter (HKP 14) innebar en utomordentligt hög ambition om att vara med och utveckla och tillverka världens mest särpräglade variant av en nyutvecklad helikoptertyp. Men projektet har redan resulterat i att optionen om ytterligare sju utöver de arton beställda exemplaren förfallit utan beställning, att tillverkningen i Sverige av nospartier avbrutits i förtid, samt att svensk försvarsindustri tvingats till stora engångsavskrivningar.
Oavsett om inriktningen för svensk försvarspolitik i framtiden blir i huvudsak nationell eller internationell, så är det mindre sannolikt att önskvärd svensk försvarsförmåga kommer att materielförsörjas med inhemskt exklusivt utvecklade och tillverkade produkter. Det nordiska samarbetet NORDEFCO inklusive ARCHER och motsvarande europeiska inom EDA har redan resulterat i exempelvis en helikopterpool med Mi-17 och svenskt deltagande i Multinational Space-based Imaging System (MUSIS) tillsammans med Belgien, Grekland, Frankrike, Italien, Polen, Spanien och Tyskland. De avsevärda kostnaderna och riskerna förenade med satellituppskjutningar är utomordentligt lämpliga för att dela mellan flera stater.
Erfarenheten säger oss att SAC C-17 baserat i Pápa i Ungen kostade miljarder av det svenska försvarsanslaget, men inte gav motköp för en endaste krona till svensk försvarsindustri. Om vi vill minimera risken för att detta upprepas, så måste svensk försvarsindustri tänka om för att kunna hålla jämna steg med de mindre och mellanstora nationalstaterna när de nu letar efter nya gemensamma och kostnadseffektiva lösningar på sina säkerhetspolitiska utmaningar.
Inte ens Storbritannien har längre en tillräcklig resursbas för att vidmakthålla en egen utveckling av flygburen signalspaning. De anskaffar nu tre helt identiska plattformar (Rivet Joint RC-135W) till en med USA gemensam flotta om sammanlagt tjugo flygplan. När det gäller flygburen stridsledning anser sig sedan decennier Tyskland och fjorton andra NATO-stater sig bäst betjänta av en pool med AWACS-flygplan. Just för att interoperabilitet fordrar Link-16, så behöver inte alla stater uppfinna hjulet. Sedan 2006 så stridsleds också ungerska JAS Gripen av denna gemensamma resurs.
Spetsigt stridsflyg kommer kanske inte vara den allra första förmågan som realiseras i multinationella pooler, men dess betydande tekniska overheadkostnader kan med fördel hanteras gemensamt i enlighet med ett mellanstatligt avtal, även om varje producerad flygtimme i poolen attribueras till en specifik nationalstat och dess våldsmonopol. Det är flygföraren som avger operativ effekt och har det fulla ansvaret för dess konsekvenser, inte flygplansskrovet och dess serienummer.
Egentligen är det bara en vidarutveckling på hur JAS Gripens motor RM12 hanteras gemensamt mellan Sverige, Tjeckien och Ungern. Motorn som är stridsflygplanets enskilt största och dyraste komponent är helt statslös. Ingen enskild motor används exklusivt av någon av de i samarbetet ingående flygvapnen. Men varje flygvapenchef måste ta ansvar för vad som realiseras med dess dragkraft.
AB Sverige måste nu helt osentimentalt utvärdera all export av JAS 39 Gripen. Alla befintliga och framtida kunder är förvisso unika, men det är nöjda kunder som kommer tillbaka. Vilka av våra JAS-affärer kan tjäna som modell för framtida affärer?
- Det är min övertygelse att svensk flygindustri i framtiden gagnas av att kunna leverera flygtimmar, som ger kostnadseffektiv och beprövad operativ effekt till små och mellanstora stater. Det är till stater som inte liksom Norge har råd att köpa egna amerikanska Joint Strike Fighter F-35 Lightning II, som JAS 39 Gripen kan hitta en nisch på världsmarknaden för luftstridsförmåga/Air Power.
söndag 19 december 2010
lördag 18 december 2010
För övrigt...
måste jag rätta ett missförstånd i debatten om helikopterinsatsen i Afghanistan. Den drar inte ned antalet markstridssoldater. Riksdagens beslut lyder så här:
"Styrkan beräknas uppgå till ca 500 personer under 2011. Dessutom föreslås ett tillskott för att förbättra säkerheten genom en helikopterenhet med sjukvårdsförmåga" (egen kursivering).
Helikoptrarna är ett uttryckligt tillägg utöver de cirka 500 soldaterna på plats.
Allan Widman
"Styrkan beräknas uppgå till ca 500 personer under 2011. Dessutom föreslås ett tillskott för att förbättra säkerheten genom en helikopterenhet med sjukvårdsförmåga" (egen kursivering).
Helikoptrarna är ett uttryckligt tillägg utöver de cirka 500 soldaterna på plats.
Allan Widman
fredag 17 december 2010
Ett antal skäl
Jag tror det finns ett antal skäl till varför också Sverige bör finna det möjligt att ha helikoptrar i Afghanistan.
Den 15 november 2009, när både tyska och amerikanska helikoptrar fanns i vårt område, tog det två timmar och trettiosju minuter för dem att leverera skadade svenska soldater till Marmal från en skadeplats som låg trettio kilometer från MES. Tidsutdräkten kan ha många förklaringar. En av dem tror jag var att svenska befäl från en annan camp ringde upp ett tyskt eller möjligen amerikanskt vakthavande befäl och påkallade hjälp. Där fanns en språkfråga och möjligen också en främlingskänsla. Kanske hade de båda stött på varandra någon gång, men likväl är det knappast troligt att det var två officerare som kamperat samman och hade personkännedom.
Därtill tror jag att de amerikanska helikoptrarna innan "take off" behövde återsförsäkra sig med Bagram. Även om USA:s helikoptrar i någon formell mening står under ISAF befäl är jag övertygad om att de tillika behöver "national clearance".
I våra grannländer Norge och Danmark har det varit naturligt att försäkra sig om egna resurser på plats. De har förstått att nationell självhjälp, låt vara inom ramen för en gemensam insats, innebär en särskild trygghet. Som holländarna lärde sig i Srebrenica.
Och om man nu inte tror att en nationell resurs är mera "gripbar" så kan man likväl konstatera att de länder som bidrar med något svårt och dyrbart får ett motsvarande stort inflytande. Inte bara över egna helikoptrar, utan också över hur dessa resurser allmänt ska disponeras.
När Sverige efter fem år möjligen står inför ett genombrott; att till sist kunna deployera ett eget helikopterbidrag, börjar en och annan fråga sig om det är mödan värt. Ja, USA har ett knappt femtiotal helikoptrar på Marmal. Men hur länge? Vet vi att de också finns där 2013? Och vet vi att de står till ISAF förfogande och inte kraftsamlas till understöd för OEF på annat håll? Svaret är nej.
Till sist kommer var och en att se till sina intressen. Bara vi kommer att se till våra. Jag hoppas att det fortfarande finns tillräckligt många tekniker och flygförare kvar i helikoptervapnet för att också Sverige ska ha en självständig och livräddande förmåga i Afghanistan. Innerligt hoppas jag också att tvekan om det riktiga i denna ambition inte är ett uttryck för motsatsen.
Allan Widman
Den 15 november 2009, när både tyska och amerikanska helikoptrar fanns i vårt område, tog det två timmar och trettiosju minuter för dem att leverera skadade svenska soldater till Marmal från en skadeplats som låg trettio kilometer från MES. Tidsutdräkten kan ha många förklaringar. En av dem tror jag var att svenska befäl från en annan camp ringde upp ett tyskt eller möjligen amerikanskt vakthavande befäl och påkallade hjälp. Där fanns en språkfråga och möjligen också en främlingskänsla. Kanske hade de båda stött på varandra någon gång, men likväl är det knappast troligt att det var två officerare som kamperat samman och hade personkännedom.
Därtill tror jag att de amerikanska helikoptrarna innan "take off" behövde återsförsäkra sig med Bagram. Även om USA:s helikoptrar i någon formell mening står under ISAF befäl är jag övertygad om att de tillika behöver "national clearance".
I våra grannländer Norge och Danmark har det varit naturligt att försäkra sig om egna resurser på plats. De har förstått att nationell självhjälp, låt vara inom ramen för en gemensam insats, innebär en särskild trygghet. Som holländarna lärde sig i Srebrenica.
Och om man nu inte tror att en nationell resurs är mera "gripbar" så kan man likväl konstatera att de länder som bidrar med något svårt och dyrbart får ett motsvarande stort inflytande. Inte bara över egna helikoptrar, utan också över hur dessa resurser allmänt ska disponeras.
När Sverige efter fem år möjligen står inför ett genombrott; att till sist kunna deployera ett eget helikopterbidrag, börjar en och annan fråga sig om det är mödan värt. Ja, USA har ett knappt femtiotal helikoptrar på Marmal. Men hur länge? Vet vi att de också finns där 2013? Och vet vi att de står till ISAF förfogande och inte kraftsamlas till understöd för OEF på annat håll? Svaret är nej.
Till sist kommer var och en att se till sina intressen. Bara vi kommer att se till våra. Jag hoppas att det fortfarande finns tillräckligt många tekniker och flygförare kvar i helikoptervapnet för att också Sverige ska ha en självständig och livräddande förmåga i Afghanistan. Innerligt hoppas jag också att tvekan om det riktiga i denna ambition inte är ett uttryck för motsatsen.
Allan Widman
söndag 12 december 2010
Inte tillräckligt rak
Jag har fått en del propåer om att jag kunde bli mera tydlig. Att en del formuleringar förutsätter för mycket av dem som inte lever i och med försvarsbloggosfären.
Jag ska försöka.
På Marmal, alldeles i närheten av den svenska campen i Afghanistan finns en flygplats. Just där hjälper israeliska företag (som förmodligen är världsledande när det gäller obemmanade, flygande underrättelsefarkoster) bland annat tyskarna med inhämtning. Det är civila företag och de obemannade farkosterna saknar bekämpningsförmåga. De kan titta och på grundval av inhämtningar förmår analytiker dra slutsatser; både om förberedelser för överfall på våra soldater och riskerna vad beträffar vägbomber.
Eftersom israelerna är duktiga samt mycket leveranssäkra och kostnadseffektiva utnyttjar nästan alla större nationer som deltar i ISAF deras tjänster. Dock inte vi.
Försvarsmakten ville att vi skulle hyra in en TUAV och skaffade till och med bemyndigande för detta hos regeringen. När det sedan visade sig att just den TUAV man ville köpa inte på ett tillräckligt snabbt sätt kunde hyras, avstod man. Andra alternativ prövades inte. Det innebär att vi nu inte alltid vet hur det ser ut i områden vi vill framrycka i. Därmed ökar risken för soldaterna.
När jag söker efter förklaringar till denna passivitet finner jag två som kan anses sannolika. Den enda handlar om att svensk industri tycks ha monopol på att anpassa våra förmågor, även om de köps från annat land. Följden blir att våra förmågor kommer senare på plats. Den andra handlar om att FM inte vill att någon annan tar över uppgifter som man själv vill svara för. Om det visar sig att en viktig förmåga kan levereras av ett annat land eller enskilt företag blir detta ett hot mot omfattningen av myndighetens verksamhet.
Det är tungt att skriva det, men faktum är att dessa bevekelsegrunder framstår som mycket sannolika. För det jag skriver om tillgängliga TUAV:er, möjliga att hyra på korttidskontrakt, känner försvarets ledning själv väl till. Ändå låtsas man ovetande. Det kan inte accepteras. Ytterst handlar det om liv och lem för dem som - låt vara frivilligt - med risk för sina liv utför Sveriges uppdrag.
Allan Widman
Jag ska försöka.
På Marmal, alldeles i närheten av den svenska campen i Afghanistan finns en flygplats. Just där hjälper israeliska företag (som förmodligen är världsledande när det gäller obemmanade, flygande underrättelsefarkoster) bland annat tyskarna med inhämtning. Det är civila företag och de obemannade farkosterna saknar bekämpningsförmåga. De kan titta och på grundval av inhämtningar förmår analytiker dra slutsatser; både om förberedelser för överfall på våra soldater och riskerna vad beträffar vägbomber.
Eftersom israelerna är duktiga samt mycket leveranssäkra och kostnadseffektiva utnyttjar nästan alla större nationer som deltar i ISAF deras tjänster. Dock inte vi.
Försvarsmakten ville att vi skulle hyra in en TUAV och skaffade till och med bemyndigande för detta hos regeringen. När det sedan visade sig att just den TUAV man ville köpa inte på ett tillräckligt snabbt sätt kunde hyras, avstod man. Andra alternativ prövades inte. Det innebär att vi nu inte alltid vet hur det ser ut i områden vi vill framrycka i. Därmed ökar risken för soldaterna.
När jag söker efter förklaringar till denna passivitet finner jag två som kan anses sannolika. Den enda handlar om att svensk industri tycks ha monopol på att anpassa våra förmågor, även om de köps från annat land. Följden blir att våra förmågor kommer senare på plats. Den andra handlar om att FM inte vill att någon annan tar över uppgifter som man själv vill svara för. Om det visar sig att en viktig förmåga kan levereras av ett annat land eller enskilt företag blir detta ett hot mot omfattningen av myndighetens verksamhet.
Det är tungt att skriva det, men faktum är att dessa bevekelsegrunder framstår som mycket sannolika. För det jag skriver om tillgängliga TUAV:er, möjliga att hyra på korttidskontrakt, känner försvarets ledning själv väl till. Ändå låtsas man ovetande. Det kan inte accepteras. Ytterst handlar det om liv och lem för dem som - låt vara frivilligt - med risk för sina liv utför Sveriges uppdrag.
Allan Widman
fredag 10 december 2010
Säker för vem?
Ja, som förutsett kom Insatschefen idag ut med uppgiften att jag, som ledamot av genomförandegruppen, tidigare stoppat det koncept som nu upphandlats. Ett amerikanskt brigadsystem med över 100 000 timmar som ska integreras i det svenska luftförsvaret av inhemsk försvarsindustri.
Jag har nästan inget hopp om att detta system kommer vara operativt i Afghanistan i slutet av sommaren. Om RML och de krav som ställs i det afghanska luftrummet skulle uppfyllas fyra månader efter leverans vore det verkligen något helt unikt.
Varken ifråga om helikoptrar eller TUAV har man hittills velat pröva den snabbaste vägen till force protection. För två år sedan antydde man för Försvarsutskottet att man skulle hitta ett snabbspår mot Afghanistan när det gällde MEDEVAC. USA, Kanada, Storbritannien och FN hyr sådana resurser, men likväl visade det sig till sist omöjligt för oss.
ÖB sade i direktsänt utskottsförhör att han inte kunde minnas ifall han gett något uppdrag till FMV att rekognocera den internationella marknaden för leasing av hkp. Senare bekräftade FM skriftligen till utskottet att något sådant uppdrag inte getts. Ett sådant uppdrag hade varit den korrekta vägen, men jag tror inte att det någonsin var aktuellt.
Samtidigt kunde tjänstemän på FMV på eget initiativ, i PM till FM och Försvarsdepartementet, slå fast att det fanns gott om helikoptrar tillgängliga för förhyrning, med egen eller extern personal.
Nu gör man samma trick med TUAV: Resursen finns inte; och om den finns strider det nog mot folkrätten eller i vart fall mot nationell lagstiftning att utnyttja den. Insatschefen skriver i SvD att inget vore mera främmande än att prioritera särintressen framför soldaternas väl och ve. Därför har FM valt "den säkra vägen". Frågan är bara, säker för vem? För soldaterna eller generalerna?
Allan Widman
Jag har nästan inget hopp om att detta system kommer vara operativt i Afghanistan i slutet av sommaren. Om RML och de krav som ställs i det afghanska luftrummet skulle uppfyllas fyra månader efter leverans vore det verkligen något helt unikt.
Varken ifråga om helikoptrar eller TUAV har man hittills velat pröva den snabbaste vägen till force protection. För två år sedan antydde man för Försvarsutskottet att man skulle hitta ett snabbspår mot Afghanistan när det gällde MEDEVAC. USA, Kanada, Storbritannien och FN hyr sådana resurser, men likväl visade det sig till sist omöjligt för oss.
ÖB sade i direktsänt utskottsförhör att han inte kunde minnas ifall han gett något uppdrag till FMV att rekognocera den internationella marknaden för leasing av hkp. Senare bekräftade FM skriftligen till utskottet att något sådant uppdrag inte getts. Ett sådant uppdrag hade varit den korrekta vägen, men jag tror inte att det någonsin var aktuellt.
Samtidigt kunde tjänstemän på FMV på eget initiativ, i PM till FM och Försvarsdepartementet, slå fast att det fanns gott om helikoptrar tillgängliga för förhyrning, med egen eller extern personal.
Nu gör man samma trick med TUAV: Resursen finns inte; och om den finns strider det nog mot folkrätten eller i vart fall mot nationell lagstiftning att utnyttja den. Insatschefen skriver i SvD att inget vore mera främmande än att prioritera särintressen framför soldaternas väl och ve. Därför har FM valt "den säkra vägen". Frågan är bara, säker för vem? För soldaterna eller generalerna?
Allan Widman
torsdag 9 december 2010
Syltrygg?
Jag har varit på några dagars besök i Washington. USA är naturligtvis i grunden skakat av Wikileaks. Av det vanliga självförtroendet och frejdigheten syntes ej mycket. För State Department har avslöjandena fått proportioner fullt jämförbara med "nine-eleven". Tillsammans med skenande budgetunderskott, allt tydligare inrikespolitisk polarisering och utmaningarna i Afghanistan befinner sig landet i ett mycket utsatt läge.
Anti-amerikanska debattörer, inte minst i Sverige, tolkar det som att vi nu ser början till slutet på USA:s globala dominans. Jag varken tror eller hoppas att det är så. Landets exceptionella politiska och militära styrka har förvisso haft sina avigsidor. Men hur kommer världen att se ut om den inte längre kan lita till USA:s förmåga att gripa in? Det vill vi nog inte veta.
Under ett par timmar fick jag också möjlighet att besöka Department of Veterans Affairs (VA). Med sina över 250 000 anställda (!) svarar myndigheten både för medicinskt, socialt och ekonomiskt omhändertagande av soldater och anhöriga. Enbart under 2008 gav man medicinsk vård till 5,6 miljoner veteransoldater. Det politiska trycket på myndigheten är enormt. Varje ledamot av senaten och representanhuset är involverad i veteranpolitiken och bearbetas kontinuerligt av veteranlobbyn, som beskrivs som en av landets mest inflytelserika. I genomsnitt håller kongressen 200 hearings per år där VA:s representanter under ed får vittna om sina ansträngningar.
Under min bortovaro har debatten om FM:s personalpolitik fortsatt. Upprördheten är stor och berättigad. Det förändrar dock inte det faktum att Försvarsmakten, under ÖB och inom ramen för svensk arbetsrätt, själv avgör hur man agerar som arbetsgivare. Anna-Lena Sörensson (S) har ställt en fråga till försvarsministern om personalpolitiken i Försvarsmakten. I gårdagens svar på denna avslutar försvarsministern med följande mening: "Vid de återkommande dialogerna mellan Försvarsdepartementet och ledningen för Försvarsmakten är de arbetsgivarpolitiska frågorna av stor vikt".
Detta ska läsas som att man från försvarsdepartementets sida vill markera att man återkommande tar upp frågan om hur myndigheten agerat när det gäller att implementera skyldigheten till internationell tjänstgöring. Och att svaret inte bara innehåller den sedvanliga hänvisningen till att arbetsgivaransvaret är FM:s, ska nog tolkas som att departementet inte direkt "gjort vågen" när myndighetens handläggning redovisats...
Ja, måhända är jag och en del av mina utskottskollegor ena riktiga syltryggar som inte omedelbart krävt ÖB:s avgång och ej heller förmått försvarsdepartementet att handgripligt idka våld mot den svenska grundlagen. En dag ska jag på denna blogg berätta om vad som i övrigt gjorts för att stärka vårt försvar, med motsvarande utgifter för en riksdagsledamots möjligheter till inflytande.
I veckan publicerades en debattartikel av mig som kritiserade Försvarsmakten för att inte ordna med en gapfiller för vår egen TUAV i Afghanistan. Jag antar att FM snart går i svaromål. Det givna försvaret är naturligtvis att Genomförandegruppen, som jag var ledamot av, för två år sedan stoppade just det upplägg som riksdagen senare beställde.
Då som nu ansåg jag det fel att SAAB skulle göra en särskild handpåläggning. Varför? Systemet Shadow 200 hade ju mer än 100 000 flygtimmar i operativ miljö. Det behövde inte modifieras, utan kunde (som jag tidigare skrivit på denna blogg) tagits direkt från USA till Afghanistan. Inte bara tid utan också pengar hade vunnits. Även om detta inte har någon bäring på myndighetens ovilja att beställa gapfillern kommer det nu att idisslas.
Jag tror att de flesta som följer denna blogg förstår sambanden i svensk materielförsörjning. Likväl måste dessa omprövas när nationen och våra soldater befinner sig i krig.
Allan Widman
Anti-amerikanska debattörer, inte minst i Sverige, tolkar det som att vi nu ser början till slutet på USA:s globala dominans. Jag varken tror eller hoppas att det är så. Landets exceptionella politiska och militära styrka har förvisso haft sina avigsidor. Men hur kommer världen att se ut om den inte längre kan lita till USA:s förmåga att gripa in? Det vill vi nog inte veta.
Under ett par timmar fick jag också möjlighet att besöka Department of Veterans Affairs (VA). Med sina över 250 000 anställda (!) svarar myndigheten både för medicinskt, socialt och ekonomiskt omhändertagande av soldater och anhöriga. Enbart under 2008 gav man medicinsk vård till 5,6 miljoner veteransoldater. Det politiska trycket på myndigheten är enormt. Varje ledamot av senaten och representanhuset är involverad i veteranpolitiken och bearbetas kontinuerligt av veteranlobbyn, som beskrivs som en av landets mest inflytelserika. I genomsnitt håller kongressen 200 hearings per år där VA:s representanter under ed får vittna om sina ansträngningar.
Under min bortovaro har debatten om FM:s personalpolitik fortsatt. Upprördheten är stor och berättigad. Det förändrar dock inte det faktum att Försvarsmakten, under ÖB och inom ramen för svensk arbetsrätt, själv avgör hur man agerar som arbetsgivare. Anna-Lena Sörensson (S) har ställt en fråga till försvarsministern om personalpolitiken i Försvarsmakten. I gårdagens svar på denna avslutar försvarsministern med följande mening: "Vid de återkommande dialogerna mellan Försvarsdepartementet och ledningen för Försvarsmakten är de arbetsgivarpolitiska frågorna av stor vikt".
Detta ska läsas som att man från försvarsdepartementets sida vill markera att man återkommande tar upp frågan om hur myndigheten agerat när det gäller att implementera skyldigheten till internationell tjänstgöring. Och att svaret inte bara innehåller den sedvanliga hänvisningen till att arbetsgivaransvaret är FM:s, ska nog tolkas som att departementet inte direkt "gjort vågen" när myndighetens handläggning redovisats...
Ja, måhända är jag och en del av mina utskottskollegor ena riktiga syltryggar som inte omedelbart krävt ÖB:s avgång och ej heller förmått försvarsdepartementet att handgripligt idka våld mot den svenska grundlagen. En dag ska jag på denna blogg berätta om vad som i övrigt gjorts för att stärka vårt försvar, med motsvarande utgifter för en riksdagsledamots möjligheter till inflytande.
I veckan publicerades en debattartikel av mig som kritiserade Försvarsmakten för att inte ordna med en gapfiller för vår egen TUAV i Afghanistan. Jag antar att FM snart går i svaromål. Det givna försvaret är naturligtvis att Genomförandegruppen, som jag var ledamot av, för två år sedan stoppade just det upplägg som riksdagen senare beställde.
Då som nu ansåg jag det fel att SAAB skulle göra en särskild handpåläggning. Varför? Systemet Shadow 200 hade ju mer än 100 000 flygtimmar i operativ miljö. Det behövde inte modifieras, utan kunde (som jag tidigare skrivit på denna blogg) tagits direkt från USA till Afghanistan. Inte bara tid utan också pengar hade vunnits. Även om detta inte har någon bäring på myndighetens ovilja att beställa gapfillern kommer det nu att idisslas.
Jag tror att de flesta som följer denna blogg förstår sambanden i svensk materielförsörjning. Likväl måste dessa omprövas när nationen och våra soldater befinner sig i krig.
Allan Widman
torsdag 2 december 2010
Ståndaktigt?
Det som en gång hette NBF och senare GLC/NOC respektive GLI/NOC är nu inne i en ny omdöpningsprocess. Enligt uppgifter från HKV smakar man nu på akronymen TI/TS (Taktisk Internet / Tele System). Det slutliga namnet uppenbaras väl först när, eller om, svar inkommer på framställan regeringen gjorde i somras. Enligt olika källor finns det nu divergerande uppfattningar inom högsta ledningen.
Diskussionen om vägvalen i vår framtida stridsflygsutveckling fortsätter också. I ett inlägg av min högt värderade utskottskollega, Staffan Danielsson (C), bör dessa frågor inte bli föremål för politiska diskussioner. Försvaret vet bäst, anser han. Frågan är dock om hans tilltro till myndigheten även omfattar avvägningarna mellan flygvapnets säkerhetskrav och den östgötska vindkraften..?
För bara några minuter sedan justerades det sammansatta försvars- och utrikesutskottet förslaget till beslut om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Skönt att detta nu är över. Det är alltid en orolig tid medan beredning och diskussioner pågår. Både här hemma och där nere. Mer långsiktiga beslut om mandatet skulle ha sina tydliga fördelar.
Det sammansatta utskottet noterar också uttryckligen att FM har för avsikt att under 2011 tillföra en TUAV till det svenska ansvarsområdet. Jag uppskattar tydliga målsättningar och ser fram emot denna förmågehöjning på underrättelsesidan.
Hela denna vecka har jag även funderat över bloggkollegan Chefsingenjören. När jag själv fick det ökända brevet om undertecknande eller uppsägning förstod jag att det skulle bli både fyrkantigt och tufft. Från det ögonblick FML sätter ned foten finns ju ingen återvändo. Myndighetens alla medarbetare kommer att med hänsynslös nit till punkt och pricka fullfölja beslutet. Det handlar inte om illvilja eller oförmåga till självständigt tänkande hos enskilda handläggare. Däremot är det ett uttryck för en kultur som sluter sig allt starkare inåt. I en sådan blir ståndaktigheten ett självändamål, men utåt ökar risken för att det uppfattas som oresonligt.
Just nu, efter debatten om vindkraften och hanteringen av den internationella tjänstgöringsplikten, ökar gapet mellan myndigheten och en alltmer oförstående omvärld. En starkt hierarkisk organisation byggd på lydnad är säkert bekväm att leda, men man gör klokt i att inte underskatta det ansvar som följer med. Till sist kan det bara utkrävas på ett enda ställe.
Detta är emellertid förklaringen till varför det inte spelar någon roll vilken kompetens Chefsingenjören representerar. Att han de facto var på väg till Afghanistan. Eller hur mycket som investerats i hans utbildning. Utgången blev oundviklig.
Jag har fått många mail om vad politiker kan göra för Chefsingenjören. I realiteten knappast något. Vi vare sig kan eller får blanda oss i FM:s enskilda beslut. Däremot kan vi med lagstiftning och övergripande styrning vaka över att strukturerna blir mer öppna och mottagliga för det omgivande samhället. På det sättet kan vi se till att Björns offer inte var förgäves.
Allan Widman
Diskussionen om vägvalen i vår framtida stridsflygsutveckling fortsätter också. I ett inlägg av min högt värderade utskottskollega, Staffan Danielsson (C), bör dessa frågor inte bli föremål för politiska diskussioner. Försvaret vet bäst, anser han. Frågan är dock om hans tilltro till myndigheten även omfattar avvägningarna mellan flygvapnets säkerhetskrav och den östgötska vindkraften..?
För bara några minuter sedan justerades det sammansatta försvars- och utrikesutskottet förslaget till beslut om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Skönt att detta nu är över. Det är alltid en orolig tid medan beredning och diskussioner pågår. Både här hemma och där nere. Mer långsiktiga beslut om mandatet skulle ha sina tydliga fördelar.
Det sammansatta utskottet noterar också uttryckligen att FM har för avsikt att under 2011 tillföra en TUAV till det svenska ansvarsområdet. Jag uppskattar tydliga målsättningar och ser fram emot denna förmågehöjning på underrättelsesidan.
Hela denna vecka har jag även funderat över bloggkollegan Chefsingenjören. När jag själv fick det ökända brevet om undertecknande eller uppsägning förstod jag att det skulle bli både fyrkantigt och tufft. Från det ögonblick FML sätter ned foten finns ju ingen återvändo. Myndighetens alla medarbetare kommer att med hänsynslös nit till punkt och pricka fullfölja beslutet. Det handlar inte om illvilja eller oförmåga till självständigt tänkande hos enskilda handläggare. Däremot är det ett uttryck för en kultur som sluter sig allt starkare inåt. I en sådan blir ståndaktigheten ett självändamål, men utåt ökar risken för att det uppfattas som oresonligt.
Just nu, efter debatten om vindkraften och hanteringen av den internationella tjänstgöringsplikten, ökar gapet mellan myndigheten och en alltmer oförstående omvärld. En starkt hierarkisk organisation byggd på lydnad är säkert bekväm att leda, men man gör klokt i att inte underskatta det ansvar som följer med. Till sist kan det bara utkrävas på ett enda ställe.
Detta är emellertid förklaringen till varför det inte spelar någon roll vilken kompetens Chefsingenjören representerar. Att han de facto var på väg till Afghanistan. Eller hur mycket som investerats i hans utbildning. Utgången blev oundviklig.
Jag har fått många mail om vad politiker kan göra för Chefsingenjören. I realiteten knappast något. Vi vare sig kan eller får blanda oss i FM:s enskilda beslut. Däremot kan vi med lagstiftning och övergripande styrning vaka över att strukturerna blir mer öppna och mottagliga för det omgivande samhället. På det sättet kan vi se till att Björns offer inte var förgäves.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)