Den uppgörelse som träffades mellan regeringspartierna och
tre av fyra allianspartier saknar strategiska grepp och ekonomisk realism.
Det hade kunnat bli en Nato-utredning, men det blev det
inte. Det blev ”en expert” som ska titta på Sveriges samtliga samarbeten med
andra länder och organisationer. Därtill får experten inte utvärdera den
militära alliansfriheten. Med andra ord en Bertelman II med ordentliga
skygglappar påsatta. Det enda rätta vore istället att skicka just Bertelmans
utomordentliga betänkande på remiss. Om den utredningen var trots allt samtliga
”uppgörelsepartier” överens i senaste försvarsberedningen.
Folkpartiet behöver ingen Nato-utredning. Vi vet vad vi
vill. Andra politiska partier kan måhända få glädje av en konsekvensbeskrivning
av svensk anslutning till Nato och underlätta en folklig debatt om våra
säkerhetspolitiska alternativ. Men det som nu sjösätt av den nya
majoritetsgrupperingen på försvars- och säkerhetsområdet kommer naturligtvis
inte att leda till detta.
Ett annat möjligt, strategiskt grepp hade varit att besluta
om återinförd grundutbildning med plikt för män och kvinnor. Folkpartiet
framförde i förhandlingarna att det bara krävs ett enkelt regeringsbeslut för
detta. Rekryteringsmyndigheten har planer och beredskap för att med mycket kort
varsel kunna gå igång. Men, nej, nu blir det ännu en bred utredning av
personalförsörjningen. Och visst är det bra att man ska ”studera Norge och
Danmark”. Likväl kommer nu värdefull tid att gå förlorad.
Den helt frivilliga personalförsörjningen har havererat.
Försvarsutskottets uppföljning av FB 09 visar att endast hälften av
befattningarna i IO 14 kunnat bemannas på frivillig väg. Det Hemvärnet med de
nationella skyddsstyrkorna lyckas med klarar inte den övriga Försvarsmakten. Så
enkelt är det. Av uppgörelsen framgår det också att pliktiga soldater (GSS/P)
för överskådlig tid kommer att vara en viktig del av personalförsörjningen. Mot
bakgrund av ett sådant konstaterande borde man också dragit slutsatsen att
denna personalkategori borde säkras för framtiden genom direktutbildning med
plikt.
Uppgörelsen präglas också i övrigt av att man tillsätter ett
antal mer eller mindre kraftfulla utredningar. Detta vittnar om att man inte
lyckats enas och väljer att hänskjuta tvistefrågan eller att man saknat
betalningsvilja för att ta i problemen direkt. Ett exempel på det senare är den
materiel-, infrastruktur- och vidmakthållandeutredning som ska
tillsättas. En del handlar om extrabeställningar av JAS 39 Gripen och NGU, men
mycket är satsningar som fanns på FM:s behovslista och som man helt enkelt inte
ville betala för. Här återfinns investeringar i krigsbaser, fasta sensorkedjan,
fasta telenätet och så vidare. Men även så jordnära ting som omsättningen av
Hemvärnets sambandsutrustning sorterades ner i denna ”att göra” låda.
Även integreringen av torped på Hkp 14 sköts på en oviss
framtid. Det outtalade motivet till detta är förstås att man inte längre tror
på att vår länge emotsedda ubåtsjaktshelikopter kommer att leverera. Inte
heller denna gång fanns dock tillräckligt med politiskt mod och insikt att
avbryta projektet. Folkpartiets ståndpunkt är anskaffning av Sea Hawk. Danmark
tar nu leverans av sina SH-60 och Sverige hade här chansen till lite riktig
pooling and sharing inom NORDEFCO. Men så blir det alltså inte.
Försvarsministern och hans nyfunna vänner sätter sig istället ner och hoppas
ännu mera innerligt att Hkp 14 ska komma. Och satsningen på ubåtsjakt blir
därmed inte så mycket mer än just förhoppningar.
Sammantaget går vi nu mot ännu ett underfinansierat
försvarsbeslut. Insatsorganisationen utökas med en manöverbataljon. Diverse
godispåsar delas sedan ut till samtliga runt förhandlingsbordet. Viktiga
investeringar överlämnas med varm hand till nästa generations politiker. Och
man ger ÖB jämnt hälften av vad han begärt.
Till detta ville inte Folkpartiet medverka.
Allan Widman
