Så blev det...

Idag debattare på Aftonbladet. Kan inte säga att jag var synsk. Många ville berätta.

I dag presenteras nästa års budget för riksdagen. Vi försvarsvänner har högt ställda förväntningar på regeringen och den nye försvarsministern. Har man lyckats brotta ned Miljöpartiet? Kommer de 900 miljoner kronor som Peter Hultqvist före valet ville lägga till försvarsanslaget att aviseras, eller rent av budgeteras för 2015?

Men man kan inte bara stirra sig blind på själva anslaget. Sannolikt har Finansdepartementet varit en än tyngre och bättre förberedd motståndare än MP. Då gäller det att även ha ögonen på nivåer på påtvingat anslagssparande, hur regeringen har fredat Försvarsmakten för den dubblerade arbetsgivaravgiften på anställda under 25 år och vad som händer med Försvarsexportmyndighetens anslag efter nedläggning. Det som ser ut som ett höjt försvarsanslag kan annars lätt bli ett oförändrat eller till och med ett minskat sådant. Då riskerar den svenska förmågan till nationellt försvar att minska, och detta i en tid av snabbt accelererande osäkerhet.

Under tre års tid har Vladimir Putin och hans närmaste varnat Sverige och Finland för att närma sig Nato. Det skulle, enligt det ryska ledarskapet, generera ökade spänningar i Östersjöområdet. Det ligger nära till hands att koppla de incidenter och kränkningar som från rysk sida drabbat Sverige de senaste åren till dessa uttalanden.

Tyvärr tycks också MP ha tagit intryck. Regelbundet nämner dess företrädare risken för ökade spänningar som det främsta argumentet mot ett Nato-medlemskap. Då upprepar man inte bara det som Putin vill att svenska politiker ska säga. Dessutom är sådana uttalanden ägnade att flytta makten över våra säkerhetspolitiska vägval från svenska folket till Kreml: Vi kan inte välja Nato så länge Ryssland sätter sig emot.

Mot bakgrund av det tryck som Ryssland nu utövar mot det svenska luftrummet kan man inte utesluta att det som misstänks hända under ytan i Stockholms skärgård är en fortsättning på samma politik. Om så, måste Sverige ta höjd för något vi länge varit förskonade ifrån.

Att återfå en förmåga till ubåtsjakt motsvarande vad vi hade på 80-talet kommer att kräva lång tid och mycket pengar. Men vare sig detta, eller det faktum att det är svårt att nå framgång med sådana operationer, är giltiga argument för att vi inte gör vårt yttersta. Att försvara sitt territorium är inte bara en rättighet, utan också en skyldighet för stater som gör anspråk på att erkännas som självständiga.
Oavsett ett eventuellt framtida medlemskap i Nato måste vi se om vårt eget försvarshus. Då kan inte nästa års försvarsbeslut handla om de 5,5 miljarder i anslagsökning som Försvarsberedningen föreslog i våras. För den nivån är bäst före datum redan passerat. Ytterligare ett antal miljarder måste i närtid avdelas för det som tidigt levererar förmåga; övningar, utbildning, beväpning och ett försvar av Gotland.

De flesta politiska partier i Sverige talar gärna om hur vi skapar säkerhet genom samarbete med andra. Det kan gälla EU, Norden eller – som numera - bara Finland. Det som förenar dessa samarbeten är att de förutsätts upphöra om kriget kommer. Dessa partier är också i de flesta fall positiva till Nato, men bara så länge Sverige inte blir någon del av det kollektiva försvaret. Problemet är att samarbeten som inte binder parter såväl i fred som i krig, inte kommer att tas på allvar av omvärlden. Varken av våra nära vänner eller potentiella angripare.

Medlemskap i Nato är inte en tillräcklig, men förvisso nödvändig, förutsättning för svensk nationell säkerhet. Denna insikt är nog väl representerad i de flesta partier. Nu är det hög tid att ansvarskännande politiker också agerar på den.

Allan Widman

Pax Baltica?

Har idag publicerat följande i BLT.

Onsdag och torsdag samlas politiker, tjänstemän och massmedia till försvars- och säkerhetspolitisk konferens i Karlskrona. Som namnet antyder ligger tonvikten för detta mångåriga evenemang på säkerhet och utveckling i och runt Östersjön.

För fem år sedan hade jag förmånen att tala på Pax Baltica. Under rubriken ”måttlig till dålig sikt” varnade jag för utvecklingen i Ryssland och efterlyste såväl svenskt medlemskap i Nato som bättre insatsförmåga hos flygvapnet och marinen.

Allt eftersom åren har gått får man nog säga att sikten österut har klarnat. Kriget i Georgien 2008 har fått sin efterföljd i Ukraina och nu är hela Europa, för att inte säga hela västvärlden, djupt oroade över Rysslands strategiska avsikter.

Vladimir Putin har flera mål med sin aggressiva politik. Det mest uppenbara är att återskapa en rysk maktsfär som omfattar hela för detta Sovjetunionen och - kanske - delar av det som utgjorde den övriga Warszawa-pakten. Primärt handlar det inte om att erövra territorium, utan om att stoppa pågående integration med väst.

Med frusna konflikter som i t.ex. Ukraina, Georgien och Moldavien förhindras effektivt anslutning till EU och Nato. I ett nästa steg ökar sedan påtryckningarna om anslutning till den av Ryssland skapade Euroasiatiska handelsunionen. Denna har mycket lite att göra med frihandel och ekonomisk utveckling, men desto mer med påtvingat säkerhetssamarbete under rysk överhöghet.

Därtill syftar Putins politik till att säkra hans egen ställning i Ryssland. För något år sedan var det en minoritet av det ryska folket som ville se honom som återvald president 2018. Genom att måla upp fiender i väst och i Ukraina har detta helt förändrats. Varje steg som tagits på Krim och i Ukraina har ökat Putins popularitet. 

Den ryske presidentens uttalanden om att landet hotas av USA och Nato framstår i väst som absurda. Men denna världsbild har han på kort tid lyckats förankra hos stora delar av den ryska befolkningen. Och känslan av utsatthet nyttjas nu för att snabbt begränsa det som finns kvar av mänskliga rättigheter och öppenhet i det ryska samhället.

Den fientliga retoriken mot utlandet och allt som inte är ryskt har skapat stor handlingsfrihet för det ryska ledarskapet. Samtidigt kan inte heller Putin undgå att se att det är ett monster han skapat, ett monster som hela tiden måste utfodras med mer misstro, mer hat och fler konflikter. 

Med stor beslutsamhet har USA och EU riktat ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Successivt kommer dessa öka trycket mot landet. Till sist blir frågan inte bara om Putin vill ändra sin politik, utan om han då kangöra det?

                    Allan Widman

Nya tider

Det har varit en något omtumlande vecka i svensk utnämningspolitik. Särskilt på försvarsområdet. Som bekant finns det olika filosofier. Leni Björklund handlade om att oväntat utse någon som saknar i stort sett varje erfarenhet av utgifstområde 6 och som därtill inte hade något intresse. Den rakt motsatta infallsvinkeln representeras utomordentligt väl av Mikael Odenberg. Hungrig, insatt och utan varje förutsättning att "pleed deniability". Jag gör inte anspråk på någon prognosförmåga, men vi vet hur det senare exemplet föll ut...

Generallöjtnant Jan Sahlestrand tillhör väl också veckans överraskningar. Han är extremt kunnig och energisk och har alla förutsättningar att skapa rådrum för Peter Hultqvist. Men samtidigt som FML måste vara en del av lösningen är den också - någonstans - en del av problemet. Det är många av Jan Sahlestrand undertecknade dokument i HKV som står i konflikt med det som nu förväntas av vår nye försvarsminister...

Jag vill gärna tacka för alla de lyckönskningar och gratulationer som jag erhållit från olika håll de senaste dagarna. Vet inte riktigt hur det gick till, men tänker fortsätta i tangentens riktning. Några har undrat om jag ska upprätthålla bloggandet? Mitt svar har varit; ja! Om försvar och säkerhet på allvar ska bli en angelägenhet för det svenska folket så behövs det mer av öppenhet och transparens, inte mindre. Bara om Putins metoder och avsikter blir kända kommer viljan och sedan förmågan till försvar att återställas.

Ja, det har varit en vecka av oväntade val och utnämningar. Sammantaget måste jag tolka det som att den djupa statens företrädare nu börjat inse att det finns ett verkligt hot mot vårt nationella oberoende.

Allan Widman