Putte gör ingen glad

I våras fick svenska folket besked om att ryskt flyg ägnade sig åt avancerade övningar in mot svenskt luftrum. Det faktum att Sverige inte hade någon beredskap att gå upp och möta ryssarna ådrog sig mycket uppmärksamhet. Det ryska agerandet diskuterades inte i samma utsträckning. Den polske utrikesminister kritiserade dock den ryska övningen. Även den lettiske försvarsministern uttryckte oro för att Ryssland, som han menade, övar för att kunna skära av hjälp till Baltikum från väst.

Vladimir Putin tillför nu det ryska försvaret enorma resurser. Under de kommande tre åren ökar försvarsanslagets andel av BNP från 2,9 till 3,9 procent. Inget land på jorden rustar lika snabbt. Parallellt med detta fortsätter en negativ politisk utveckling i landet.

Den gångna sommaren har svenska politiker och folkrörelser med rätta reagerat mot det hårdnande klimatet för sexuella minoriteter i Ryssland. Under VM i friidrott i Moskva målade höjdhopperskan Emma Green-Tregaro sina naglar i Pride-färger för att visa sin avsky över regimens agerande. Den legendariska, ryska stavhopperskan Isinbayeva kritiserade svenskans ”brott” mot Rysslands lagar.

VM i friidrott är inte det enda stora sportevenemanget i Ryssland de kommande åren. Redan nästa år blir det ju Olympiska vinterspel i Sotji. Putin satsar under några år stort på att internationella idrottstävlingar ska hållas i Ryssland.

Den gångna sommaren har Ryssland även givit asyl åt Edward Snowden. Den tidigare NSA-anställde, som i USA misstänks för brott, får nu en rysk fristad på villkor att han inte gör några ytterligare avslöjanden som skadar amerikanska intressen. Följden blev som bekant att Barack Obama ställde in ett planerat besök i Moskva och istället reste till Stockholm. Affären har naturligtvis försämrat de redan dåliga relationerna mellan USA och Ryssland. Å andra sidan har Putins ”ståndaktighet” stärkt hans ställning, både i Ryssland och bland likasinnade vänner utomlands.

Ja, den så kallade ryska påsken fick stor momentan uppmärksamhet i Sverige, men problemet är att den inte på allvar sätts in i ett större sammanhang.

Vad vi nu ser i vårt östra grannskap är en politisk, militär och ekonomisk stormakt som spelar på nationalism och revanschism. Samtidigt utser ledarskapet i praktiken sig självt. Det finns ingen organiserad, politisk opposition, ingen pressfrihet eller rättsstatlighet. Därmed står heller inte de ryska vapnen under demokratisk kontroll.

Attackerna på landets sexuella minoriteter ska ses som ett uttryck för de goda relationerna mellan regimen och den ortodoxa kyrkan i Ryssland. I den har Putin försäkrat sig om en tung bundsförvant. Hans tuffa retorik mot USA och EU har säkert också ett folkligt stöd. Än så länge tyder det mesta även på att Putin kan fortsätta att garantera bröd och skådespel till det ryska folket. Sammantaget sitter han och hans närmaste säkert i sadeln.

När försvarsanslagen snabbt ökar kommer också den ryska närvaron och övningarna att öka i t.ex. Östersjön. Med vad som närmast kan betecknas som automatik leder detta till ytterligare incidenter och kränkningar av andra länders territorium.

Det är naturligtvis svårt att idag se ett storskaligt krig utbryta i Europa, men det saknas inte tecken som borde oroa långt fler.

Allan Widman

Veteraner ger folkförankring

Få verksamheter är så centrala för det svenska samhället som dess militära försvar. Därmed berör snart sagt varje del av Försvarsmakten hela det svenska folket. Det gäller såväl om personalförsörjning sker genom lagreglerad plikt eller frivillig rekrytering på arbetsmarknadens villkor. Det gäller såväl de insatser som görs internationellt som de som är begränsade till svenskt territorium. Försvarsmakten finns till för Sverige.

I ett land som levt i fred i två hundra år finns sällan personliga minnen av säkerhetspolitikens mer tragiska dimensioner. Detta till skillnad från i våra grannländer där hotet om existentiell utplåning varit en realitet som traderats från individ till individ i generation efter generation.

Det är bekymmersamt att Göteborgs universitet i sina SOM-undersökningar stadigt visar att svenska folkets förtroende för försvaret är markant lägre än för andra jämförbara myndigheter inom statens kärnverksamhet som polisen och domstolarna. Redan i kommentarerna 2007 skriver SOM-institutet: Polisen har en förtroendeskapande närhet till medborgarna som försvaret saknar. Och sedan dess har inte kontaktytorna mellan försvaret och resten av samhället vidgats. Snarare tvärtom.

Det är därför positivt att Sveriges andra största stad tillförs två sjukvårdskompanier med 278 befattningar från Skövde. Gamla Skaraborgs län är nog idag ett av ytterst få landsändar där Försvarsmakten fortfarande är en del av den samhälleliga vardagen med en naturlig roll som för inte så länge sedan fanns i de allra flesta svenska residensstäder. En mycket stor del av Sveriges potentiella rekryter finns i de större städerna därför måste Försvarsmakten verka och synas i städer som Göteborg, Malmö, Uppsala och Norrköping. Det är synnerligen tveksamt om Försvarsmakten bör krympa sin närvaro över landet ytterligare.

Reklam kan inte ersätta personliga nätverk. En kampanj i media kan definitivt resultera i temporär uppmärksamhet och generera omedelbar respons. Men för sin uthålliga position har Försvarsmakten förlitat sig på nätverk av likasinnande med gemensamma intressen. Tack vare tidningen Värnpliktsnytt, salig i åminnelse, så har en betydande del av Sveriges journalistkår en grundläggande kännedom om militärt försvar. Valen till värnpliktsriksdagar och värnpliktsråd har kontinuerligt skolat ledare till samtliga politiska partier och Försvarets tolkskola har varje år försörjt utrikesdepartementet med aspiranter till diplomatutbildningen. Under epoken med tiotusentals reservofficerare fanns det knappast en företagsledning, oavsett bransch, som inte hade åtminstone en reservofficer. Allt detta är nu borta.

Om svenska folkets förtroende för försvaret ska kunna återställas, så måste föregångsmän och dito kvinnor med sitt föredöme få visa vägen. Världsmästare som Stellan Bengtsson och Ingemar Stenmark gjorde värnplikt på sitt sätt i den tidens idrottsplutoner. Alldeles oavsett hur bra soldater de hann bli mellan alla permissioner för internationella tävlingar, så visade de med sitt exempel att försvaret var viktigt. Det är en roll som idag kanske bara fältartisterna har lyckats fortsätta utan avbrott.

I alla de stater som liksom Sverige valt en All-Volunteer-Force är det veteranerna som är föredömena, för att inte säga hjältarna. Statsmakterna lyfter fram sina veteraner och folken kan identifiera vad som förkroppsligar den egna statens värden och därmed dess varaktiga existensberättigande.


Allan Widman

World Veteran Federation

Dagen före försvarsberedningens rapport gavs jag möjligheten att adressera delegaterna i World Veteran Federations Peace and Security Summit i Stockholm. Anförandet följer nedan. Öppnar samtidigt upp för synpunkter ocg frågor kring Försvarsberedningens rapport.

Veterans and victims of war have ample experience of what happens when politics fail. Be it a traditional international war between states or an internal violent clash of conflicting interests inside a country. The consequences of a failure to mobilize sufficient leadership to reach out to competing forces before hostilities have become more or less irreversible more often than not means large scale suffering for generations to come. 

 

If human civilisation is anything, it is institutions and methods that in preconceived and agreed ways handle human fragility and vanity. Negotiations however tedious are almost always to be preferred to violent means.

The United Nations and the World Veteran Federation are two such institutions that strive to make the world a little bit more orderly and peaceful. As such they both deserve our full support.

                                                                                                                           

I'm but a national parliamentarian from Sweden’s third biggest city Malmö situated in the Southern part of the country. If you’ve seen a televised musical contest recently you might just know of this town right across the narrow strait from Copenhagen.

It is my duty as an elected representative to defend the liberal values in which I believe and which got me elected. But I and my colleagues in Parliament must differentiate between policy, which we might or might not agree upon, and our fundamental obligation to express solidarity and a great deal of appreciation for the individual service rendered by all personnel military or civilian who in often difficult circumstances did their best to carry out Swedish official policy in conflicts abroad.

The same holds true to the families and relatives of those who serve in foreign countries. Their wellbeing at home is a prerequisite for those deployed men and women to do a good job in an often far away and dangerous place.

I'm not going to give you a complete list of what Sweden has or has not done for veterans. Whatever we have done has clearly been inspired by neighbouring countries with a far longer and more profound experience of caring for veterans and their relatives. We don’t, at least not yet, have a Veteran Centre such as Baereia in Norway or a Veterans Institute as in the Netherlands. Furthermore I'm not an official government representative and thus should not try to speak as one.
 
Rather than that, I will try to explain my own personal view on Sweden’s relations to the European Union and NATO and the potential importance that veteran affairs possibly can play for the multinational integration of defence efforts in this part of the world.

Sweden is a member-state in the European Union and a partner to NATO, but foremost Sweden as any other state is a Nation-state. The armed forces of Sweden are ultimately designed and financed for the protection of Swedish sovereignty. This doesn’t mean that Sweden believes in splendid isolation when it comes to defence matters and this has probably never been the case. But we Swedes have been quite apt at propagating the illusion of neutrality. The defence of Scandinavian territory and Scandinavian interests will, as almost always has been the case, be a common effort of many likeminded free and independent nations. This is why the European Union and NATO matter so much for our country.

Concepts such as Pooling and Sharing and Smart Defence have since some time been tried by the European Union and NATO respectively. I will not dismiss these commendable efforts and the highly desirable results which have been promised. Even so it is my firm belief that these top-down programmes will have to be complemented by more of a bottom-up or why not citizen-oriented approach. Veterans and their relatives clearly should be able to play a crucial role reaching out across borders. Veteran Affairs should be a central task for the High Representative of the European Union for Foreign Affairs and Security Policy and likewise for the Secretary General of NATO.

You have all yesterday experienced the inauguration of a National Swedish Veteran Monument on the occasion of the International Day of the United Nations Peacekeepers. It is my hope that this monument will serve Sweden and international peacekeeping for many decades yet to come.

This doesn't mean that all has been done for veterans in Sweden. Let me just finally mention three clear and pressing examples of what in my opinion Sweden as a nation-state needs to address. These are the lack of:

- an official national medal of recognition for distinguished service,
- recognition also of veterans which have served before 1992 and
- a memorial for Sweden’s hereto only Secretary-General of the United Nations. Dag Hammarskjöld died in the very pursuit of human rights and Peace in an armed conflict in Congo more than fifty years ago.
 

I wish you all a constructive Peace and Security Summit and look forward to the declarations you are going to adopt here in Stockholm.

Allan Widman

 

Vägen som gör mödan värd...

I början av veckan kort besök i Norrbotten. Vädret på topp, stämningen mera blandad.

Inte minst arbetstagarorganisationerna uppehöll sig mycket kring PRIO. Den minnesgode vet ju att när debattens vågor gick höga i augusti-september hette det att man skulle vara tillbaka i normala gängor redan vid årets slut. Så är det inte när första kvartalet nu lider mot sitt slut. Och nu tar förbanden spjärn inför fortsättningen, nämligen utvecklingsfas 5 och 6...

Någonstans på den långa färden upphör resmålet att vara det väsentliga. Istället är det resan i sig, själva processen, som hamnar i förgrunden. Deltagarna bryter ständigt ny mark och berikar sina kunskaper. Och snart har man glömt att det finns några som troget väntar vid en perrong.

I Norrland bekräftades till del det bristande intresset för rekryteringen av GSS/T. Invändningarna hade jag redan hört. "De kan sluta precis när de vill" och "finns det egentligen något intresse för att vara tidvis tjänstgörande"?

Jag förnekar inte svårigheterna, men fokus från myndighetens sida borde istället ligga på hur kan vi behålla dem och utnyttja det engagemang som ändå finns? Vissa tankar har dykt upp på premier och olika uppdrag att undersöka detta har redan lagts ut. Det kan nog vara bra, men sannolikt behöver tidvis tjänstgörande också bindas upp på det sätt som skett för reservofficerare. Våra premier var inte bara bakåt- utan även framåtsyftande. Om vi kort efter utbekommande av en premie lade av ledde detta till en rak återbetalningsskyldighet. Även detta måste övervägas.

Det finns även skäl att fråga sig om soldater verkligen är anställningsbara efter bara tre månaders GMU? Måhända skulle värnpliktsförmånerna kunna förlängas till att även omfatta befattningsutbildningen. Nettoavkastningen på utbildningsinvesteringarna skulle snabbt öka för myndigheten.

Försvarsmakten har fått en tydlig uppgift av riksdag och regering att rekrytera och anställa ett stort antal tidvis tjänstgörande soldater. Att då som svar ifrågasätta viljan hos svensk ungdom kan visa sig farligt. Det kan tolkas som att de uppväxande släktena inte har ett intresse av ett svenskt försvar. Och så vill man väl ändå inte att det ska tolkas?

Allan Widman 

Som man frågar får man svar

När FM i bilagorna till underlaget gällande Regeringsbeslut 7 redovisade att antalet GSS/T kommer att vara uppfyllt först 2023 uttalade jag mina tvivel om myndighetens vilja att rekrytera sådana.

Min grund för detta antagande är givetvis inte bara den uppskjutna tidsplanen, vilket konteramiralen Odd Werin hävdar på FM:s blogg, utan även det faktum att myndigheten inte heller i övrigt framstått som så angelägen.

När kollektivavtalet med Officersförbundet tecknades gällande långa visstidsanställningar för GSS/K lyftes överhuvudtaget inte frågan om GSS/T i förhandlingarna. Detta trots att det rimligtvis skulle varit långt enklare för den fackliga motparten att acceptera ett sådant avsteg än för heltidstjänstgörande.

De möjligheter som arbetsrätten allmänt ger ifråga om visstidsanställningar har heller inte varit aktuellt att nyttja. Möjligen kan man även dra slutsatser om myndighetens syn från hur man valt att vårda och nyttja andra tidvis tjänstgörande personalkategorier; t.ex. reservofficerarna.

Odd Werin bekräftar egentligen mina antaganden när han i sitt inlägg sedan tillfogar följande: "Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater?" Formulerad på det sättet ska frågan underförstått besvaras med ett nej!

Beroende på händelseutvecklingen kan jag om några veckor tillföra ytterligare stöd för min tro att intresset för tidvis tjänstgörande personal är mycket litet.

GSS/T skulle kombinera det bästa från plikten med frivillighetens fördelar. Kostnadseffektivitet och därmed en anständig numerär. Civil kompetens in i vårt militära försvar och inbyggd karriärväxling när tjänsten var slut. Många ambassadörer verksamma med folkförankring.

Tror man verkligen att den enskildes och samhällets förståelse kommer att vara större 2023 än den är idag?


Allan Widman    

Utvecklingstungt?

Mycket hinner hända på ett par veckor.

Undertecknad har hunnit leverera ett delbetänkande om att veteran- och anhörigstödet nu ska bli en del av den frivilliga försvarsverksamheten, dvs också kunna uppbära statligt stöd. Till fromma för alla dem som på rikets uppdrag sätter sin säkerhet på spel för andras.

FM har konstaterat att man om några år behöver 4,5 miljarder i årlig anslagsökning. Höjda anslag är oundvikligt, men samtidigt måste medelshanteringen också bli mer ansvarsfull. Varken PRIO eller Hkp 14 levererar. Detsamma kan sägas om de hundratals miljoner som fortsatt pumpas in i obegriplig och förvirrad masskommunikation.

Levererar gör tydligen inte heller Visbykorvetterna. Navy Skipper kom verkligen ut i ett av sina senaste blogginlägg: "Så frågan man bör ställa sig är om våra Visbykorvetter någonsin kommer att kunna betraktas som fullt ut operativa med alla sensorer och vapensystem som en gång var tänkta innan hela fartyget faller för åldersstrecket?"

Frågan är mycket befogad och kanske mera av ett påstående. Denna gång gäller det ubåtsjaktsystemet som nu faller för åldersstrecket (det kan ju knappast vara utslitet?) och dessutom synes mycket svårintegrerat med stridsledningssystemet. Ja, nog kunde man redan 2008 ana att Visbyprojektet skulle bli mycket utvecklingstungt som det var. Aldrig förut har någon nation försökt att tränga in så många uppgifter i ett så litet skrov och med en så begränsad serie.

I veckan var jag inne på FMV:s hemsida och läste på nytt om Visby. Den tekniska beskrivningen avslutas med "Som plattform kommer Visby fortsätta att utvecklas". Det är nog ett löfte som kan tas för gott...

Av den nyss publicerade årsredovisningen framgår Visbysystemet gångtimmar de senaste åren.

2010 gav 1894 h
2011 gav 1487 h
2012 gav 878 h


Allan Widman


  

Pappersförband

Det påstås att Försvarsdepartementet inte kan förses med siffror beträffande uppfyllnaden i insatsorganisationen. Myndigheten menar att systemen inte medger det. Om några veckor ska årsredovisningen komma. Då måste ändå antalet anställda GSS/K respektive T anges. Den uppmärksamme har även sett att statistiken över påbörjade och avslutade GMU:are under lång tid inte uppdaterats på hemsidan.

Sammantaget ger detta en oroande bild av IO 14:s uppbyggnad. Om inget annat fungerar får väl en beprövad metodik tillgripas: Generallöjtnanten Lars-Erik Englund genomförde på sin tid en inventering av Norrlandsskyttebrigadernas mobiliseringsförråd. Resultatet lär ha varit talande.

På samma sätt finns all möjlighet för vakthavande på HKV att när som helst sända ut en order om uppställning av anställda soldater på var och en av de över trettio fredstida enheter som ingår i basorganisationen. Efter avbockning sänds resultaten tillbaka till HKV för sammanställning. När sedan luckorna i våra insatsförband fastställts bör krigsplaceringsordrar omgående skickas till senast utbildade och lämpliga före detta värnpliktiga.

Jag vet – det blir pappersförband, men också det är bättre än inga förband alls.

Att se till att IO 14 blir uppfylld med frivilligt rekryterade och soldater som tidigare utbildats med plikt skapar en bottenplatta. Dels vårdar det den option om återtagen värnplikt som riksdagen givit regeringen i uppdrag. Dels bringas viss ordning inför det fortsatta arbetet, en fast utgångspunkt.

I veckan fick jag en inbjudan till seminarium med Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Seminariet ska handla om IO 14:s ”styrka och brister” och huruvida insatsorganisationen kan ”leva upp till de uppgifter som regering och riksdag har slagit fast”. Det är synnerligen oroande att en så respekterad aktör i försvarsdebatten inte förstått att det är högst osäkert huruvida insatsorganisationen ens levereras. Vare sig 2014 eller 2019.


Allan Widman