När värnplikten gjordes vilande för snart fem år sedan angav
riksdagen att den kunde införas på nytt om omvärldsläget så krävde eller om
försvaret inte kunde bemannas på frivillig väg. Det är ingen överdrift att
påstå att båda dessa förutsättningar nu är uppfyllda.
Rysslands militära aggression i Georgien och Ukraina har
kastat Europa tillbaka i spänningar och instabilitet. Dessvärre framstår
Östersjön och Norra Europa alltmer som ett centrum för den utvecklingen.
Fortsatt rysk upprustning i kombination med ett ökat internt förtryck talar för
att läget kommer att försämras än mer de närmaste åren. De ryska vapnen står
inte längre under demokratisk kontroll.
Samtidigt är det uppenbart att den krigsorganisation Sverige
beslutade om år 2009 inte kan bemannas på frivillig väg. Det skulle ha skett
vid utgången av detta år. Beskedet från Försvarsmakten är nu år 2023.
I ren desperation har Försvarsmakten framfört förslag om att
Sveriges mycket begränsade krigsorganisation ska minskas än mer. Att ett litet,
allianslöst land i tider som dessa ska stå utan militärt försvar, utgör ett
oacceptabelt risktagande.
När värnplikten förklarades vilande hade den vanvårdats
under lång tid. Trots bred kritik omfattade den enbart landets manliga
befolkning och efter grundutbildning återkom soldaterna aldrig i tjänst. Några
repetitionsövningar genomfördes inte. Befälsutbildningen för värnpliktiga var
avskaffad och den vanligaste uppgiften var att gå vakt vid kaserner och förråd.
Medan många som ville göra lumpen nekades, tvingades ett fåtal in med plikt.
Fokus var heller inte längre det nationella försvaret, utan insatser långt från
Sveriges gränser.
Mot denna bakgrund blev beslutet att förklara plikten
vilande en logisk slutpunkt i en lång utförsbacke. Även jag tillhörde dem som
trodde och hoppades att frivilligheten skulle vara tillräcklig.
Nu är läget ett helt annat. Sverige är i skriande behov av
ett nationellt, militärt försvar. Det kommer att kräva fler soldater, ett jämt
och tillräckligt flöde av personal in i försvaret och att de som tjänstgör där
väljer att stanna kvar. Genom frivillig rekrytering har omkring hälften av de
förband som Sverige ska ha tillgängliga i händelse av krig kunnat bemannas så
här långt. Det duger inte. Nu måste riksdagen, regeringen och försvarsmakten se
sanningen i vitögat och med plikt komplettera återstoden.
Överste Anders Emanuelson föreslår en allmän och könsneutral
medborgarplikt för att tillgodose inte bara försvarets, utan också vårdens och
omsorgens behov av personal (Aktuella frågor 21/7). Tanken är på många sätt
tilltalande. En medborgarplikt skulle ge unga människor arbetslivserfarenhet,
göra att de utvecklas, och samtidigt innebära en nyttig förstärkning inom
viktiga samhällsområden.
För mig som liberal är ett offentligt tvång alltid problematiskt.
Det är ett nödvändigt ont mot en enskild som kan tillgripas för att försvara
våra gränser och vårt nationella oberoende. Att även använda plikt i fråga om
skola, vård och omsorg framstår som mer våld än vad nöden kräver.
Och att uppväcka värnplikten ska inte ersätta, utan
komplettera den rekrytering som nu sker på frivillig grund.
Norge och Danmark har under lång tid haft frivilligt
rekryterade och anställda soldater. Trots det har de fortsatt att vårda och
vidmakthålla värnplikten som en viktig del i sitt militära försvar. Sverige gör
klokt i att lära av deras exempel. Med ett blandsystem kan Sverige återuppbygga
ett tillräckligt uthålligt och omfattande nationellt försvar för att avskräcka
från väpnade angrepp. Vid ytterligare försämringar i omvärldsläget kan Sverige
förhållandevis snabbt öka landets förmåga än mer. Samtidigt finns det också
anställda soldater som svarar för hög beredskap och som på FN:s uppdrag kan
göra insatser för fred och säkerhet i andra länder.
Vi lever i en osäker tid. Jämnt hundra år efter det första
världskrigets utbrott har konflikter blossat upp, ända från Kinesiska sjön i
öster till Mali i väst. Och mörka moln hopar sig även i vår närhet. Rysslands
president Vladimir Putin har med eftertryck visat att han har en långsiktig
politisk plan som syftar till att återskapa Sovjetunionens maktsfär. Det är på
nytt tid att rusta sig mot despotins nycker och begär.
Allan Widman
