Påhak

Hoppas bättre sent än aldrig.

Sverige siktar nu mot ett försvar bestående av drygt 6 000 heltidsanställda soldater. Dessa kommer visa sig kostsamma och sannolikt svåra att behålla under 6-8 år.

I vilken utsträckning som den nära framtiden kommer att erbjuda stora markoperativa insatser utomlands får anses osäkert. Men alldeles oavsett bör antalet heltidsanställda i armén minimeras. Den tillgänglighet de representerar står inte i proportion till kostnad och förväntade uppgifter. Historien visar att välövade reservister kan göra internationell insats med kort varsel. Också numerär är en kvalitet.

Samtidigt krävs ett omtag i materielförsörjningen. Försvarsmakten är inte till för industrin. Att köpa från hyllan är en god princip, men den måste också implementeras. Vid t.ex. en avbruten utveckling av Visbykorvetterna bör ny plattform – när tiden är inne- anskaffas kostnadseffektivt och med utgångspunkt i krigsduglig bekämpningsförmåga. Sannolikt bäst är att haka på t.ex. en brittisk, dansk, nederländsk eller norsk anskaffning. Antingen med köp av de sista exen i en serie eller genom övertagande av eventuellt överskott.

För Visbykorvetterna i nuvarande tillstånd finns det restvärden som kan och ska omhändertas.

Dessa principer bör användas inom samtliga arenor. Bara så kan vi stoppa förfallet och samtidigt vidmakthålla den svenska utvecklingsförmågan inom Ubåtar och stridsflyg. Svaret på frågan, om varför de sistnämnda nischerna ska undantas, är att politik alltjämt är det möjligas konst. Det är vackert om politiken bara klarar att dämpa omsättningstakten något på dessa områden.

Plattformars värde kan nästan uteslutande mätas i termer av vapen, ammunition och sensorer. Om detta talas det dock mycket tyst i de blå stridskrafterna.

Allan Widman

Finns det liv, är det aldrig för sent

Det är illa nu. Avhoppen bland GSS/K kan, enligt Officerstidningen, landa på en nästan dubbelt så hög siffra som myndigheten antagit för 2012. Samtidigt går madrassdebattens vågor höga. Den synes dock mindre handla om madrasser och mer om förtroendet mellan chefer och underlydande. Att sådant utspelar sig offentligt och med öppna visir tillhör inte vanligheterna.

PRIO är en källa till frustration. Mailen från förbannade officerare är många. Inte bara ifråga om hur stödsystemet inverkat på reservdelsförsörjningen utan också för vad det innebär för den enskildes vardag. Vi lever alla i en sorts redovisningssamhälle, där dokumentationen av våra förehavanden blir mer tidskrävande än arbetet självt. Men i Försvarsmakten är frustrationen svårartad och långvarig.

Och någonstans känner man väl igen den bakomliggande filosofin: En (1) lösning som ska klara allt och som bärs upp av djärva, tekniska ambitioner i förening med en stark och flyktobenägen investeringsvilja. PRIO är en logisk uppföljare till NBF, GLC/NOC, Hkp 14 och Visbykorvetterna.

Jag ställde som sagt frågan om avbrytande av vidare utveckling av Försvarsmaktens stödsystem till nya ministern. Svaret var ovanligt långt och jag inskränker mig därför till att återge själva slutklämmen:

"Vad närmare gäller reservdelsförsörjningen har Försvarsmakten i kvartalsrapporten den 27 april 2012 anmält att läget förbättras successivt och att myndigheten har målbilden att verksamheten ska ha kommit igång till rimliga nivåer till sommaren och att reservmaterielförsörjningen ska vara tillbaka i nästintill normal produktion före årets slut".

Allra mest oroad är jag dock över banden mellan försvaret och det svenska folket. När ÖB för några veckor sedan efterlyste anslagshöjningar med 2 miljarder från 2015 blev det väldigt tyst. Förslaget redovisades på nyhetsplats i bland annat SvD, men kommenterades inte på någon av de stora ledarsidorna. Samtidigt rapporterar MSB att försvarsfrågorna placerar sig som det minst intressanta politikområdet i deras årliga undersökning. Och detta trots att andelen svenskar, som tror att den militära hotbilden förvärras inom tio år, från 2001 till 2011ökat från 14 till 38 procent.

Att intresset för försvaret sjunker, när oron för militära hot ökar, visar på komplexa orsakssammanhang. Det räcker inte att ryssen skramlar med vapnen; dessutom krävs en tilltro till vår förmåga att försvara oss. Förband, istället för demonstratorer. Beprövade och stridsdugliga plattformar, istället för förmåga till utveckling.

Jag har sagt det förut, viljan till försvar står och faller med trovärdigheten.



Allan Widman

 

Stödsystem?

En ny försvarsminister har helt andra möjligheter att agera, än dem som under lång tid blivit hemmastadda.

Jag har idag ställt följande fråga till den nya försvarsministern, Karin Enström:

Redan 2009 ansåg Statskontoret att införandet av stödsystemet PRIO i Försvarsmakten borde avbrytas. Projektriskerna tillsammans med en bedömd fördyring om 1,5 miljarder kronor låg bakom rekommendationen. För ett knappt år sedan föreslog även Försvarsstrukturutredningen (SOU 2011:36) att införandet av PRIO omedelbart skulle avbrytas i avvaktan på att andra handlingsalternativ utformades.

Enligt uppgifter i media har såväl armé- som flygstridskrafterna nu lidit stor operativ skada av försöken att hantera reservdelsförsörjningen i PRIO.

Vilka åtgärder är försvarsministern beredd vidta för att Försvarsstrukturutredningens förslag beträffande stödsystemet PRIO ska förverkligas?

Allan Widman

Uppdraget

Jag har nu fått följande svar på min första enkla fråga till den nya försvarsministern:

"Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att säkerställa en ändamålsenlig rutin för krigsplacering av värnpliktiga i IO14.  

Regeringen har tydligt angivit att utgångspunkten ska vara att samtliga förband i insatsorganisationen vid varje givet tillfälle ska vara uppfyllda i fråga om krigsplacerad personal. Regeringen har behandlat denna fråga i regeringsbeslut den 10 juni 2010 avseende reformerad rekrytering och grundutbildning. Därutöver har regeringen fattat beslut om inriktningen för insatsorganisationen bl.a. i inriktningsbeslutet den 14 januari 2010 samt i de årliga regleringsbreven till Försvarsmakten.

Det är Försvarsmakten och Totalförsvarets rekryteringsmyndighet som har ansvaret för att krigsplacera personal i insatsorganisationen. Jag utgår ifrån att detta sker ändamålsenligt och i enlighet med regeringens beslut. Regeringen och Försvarsdepartementet följer Försvarsmaktens arbete i detta avseende".

Svaret är välgörande på flera sätt. Dels understryker ministern regeringens tidigare beslut att hela insatsorganisationen och förbandsreserven över tid ska vara uppfylld med krigsplacerad personal. Dels refererar svaret till regeringens inriktningsbeslut av den 14 januari 2010.

Av det senare dokumentet framgår att "senast vid utgången av 2014 ska, vid beslut om höjd beredskap, huvuddelen av insatsorganisationen vara tillgänglig inom några dagar. Tillgängligheten vid höjd beredskap ska dock inte för något förband överstiga en vecka" och att "samtliga förband ska över tiden vara kompletta i fråga om materiel och utbildad personal samt vara välövade.

Nu vet vi vad som ska levereras och när så ska ske...


Allan Widman