En ny debatt har blossat upp medan riksdagsledamöterna njutit sina traktamenten i Almedalen. När semesterfriden skulle lägra sig passade ÖB på att omförhandla sina anställningsavtal. Just inom försvarsområdet händer det mycket i semestertider. Knappast anar Ni hur många materielinköp som "bara måste beslutas då"...
Min uppfattning är att soldater (officerare inbegripna) anställts för att delta i de insatser som nationen beslutat om. Precis som läkare anställs för att operera, lärare för att undervisa och poliser för att ingripa när dödligt våld hotar.
Jag tycker att FM:s approach är tuff och illa timad. Vore mycket bättre om detta skedde under "ordinarie tid" och efter vederbörliga förhandlingar med OF och andra ATO:er. Precis som Chefsingenjören framhåller vore det också bättre att koppla mot individernas egen prestationsförmåga. Alla är inte anpassade för insats; vilket FML borde förstått. Vi har inte precis vässat förmågan de senaste tjugo åren...
Men principen är rätt. Vi har användning av dem som också vill utöva sitt yrke.
Allan Widman
måndag 12 juli 2010
fredag 2 juli 2010
Vår säkerhet och det nationella oberoendet
Att sammanfatta en mandatperiod kräver många och svåra överväganden. Jag kan bara presentera mitt perspektiv...
Fyra år av svensk försvars- och säkerhetspolitik har passerat. I förstone synes de också händelserika. Vi minns Odenbergs budgetstrid med Anders Borg. En strid som Odenberg vann, men bara åt sin efterträdare. Tre år med debatt och omröstningar om FRA. Sedan inriktningsbeslutet och till sist totalförsvarspliktens avskaffande. Inte sedan det kalla kriget har försvaret haft ett motsvarande utrymme i den allmänna debatten.
Det brukar heta att debatt och granskning borgar för effektivitet och förändring. Men när jag ser tillbaka kan jag konstatera att nedgången i vår försvarsförmåga fortsatt.
Stridsflyget har fortlöpande redovisat ett minskat flygtidsuttag. Spaningskapseln till JAS Gripen är, efter mer än tjugo års utveckling, inte operativ. Ett stort antal beprövade precisionsvapen har avvecklats. Och i mandatperiodens sista skälvande minuter har regeringen, naturligtvis på inrådan av Försvarsmakten och FMV, ännu en gång beslutat att anskaffa något som inte finns; radarjaktroboten Meteor. Som i varje utvecklingsprojekt finns det ingen som kan säga om eller när det vapnet blir färdigt. Mycket mindre vilken prestanda och tillgänglighet det får.
Helikoptrarna har varit mandatperiodens kanske sorgligaste följetong. Mycket konsekvent har vi avvecklat varje plattform som varit betald och fungerande, men oförtrutet satsat nya miljarder på utveckling och ombyggnad av helikoptrar som inte lyft. Det en gång ganska omfångsrika helikoptervapnet är nu mest utsmyckning av våra hangarer. Vi har inte lyckats få en enda helikopter till Afghanistan. Taktisk lufttransportkapacitet och luftburen ubåtsjakt har utgått ur sortimentet.
Vi har tagit leverans av Visbykorvetter som inte kan utföra minröjning, ubåtsjakt eller ytstrid enligt uppsatta specifikationer. De kan förvisso patrullera kustnära vatten och skjuta med automatkanon, men det kan också många andra militära fartyg, utan att de kostar drygt två miljarder stycket. Nästa spektakulära utvecklingsprojekt blir med all sannolikhet ett stridsstödsfartyg. Att detta ska beställas i maximalt två exemplar är ingen som helst garanti mot en ny och helt unik, svensk utveckling.
Och det må vara att vi – helt i strid med fastställd materielförsörjningsstrategi – alltid ska välja utveckling framför ”hyllan”. Men i kombination med vår oförmåga att avbryta den utveckling som underpresterar blir resultaten förödande. De försök till avbrytande som skett leder i bästa fall till att industri och myndighet byter namn på projekten. Inom stridsledningen har NBF blivit GLC, som sedan blivit GLI. Ingen ansvarig politiker eller officer vet ännu vad som gömmer sig bakom dessa förkortningar, men pengarna fortsätter att rulla.
Försvarsmaktens kärnverksamhet; den väpnade striden, kan inte konkurrensutsättas. Samtidigt omges inte minst materielförsörjningen av tunga, kommersiella intressen. Trots detta beskriver de senaste fyra åren en tillbakagång ifråga om möjligheter till granskning och uppföljning. Försvarsberedningen får betraktas som avvecklad. Försvarsutskottet ger, utan egentligt ifrågasättande, alltmer vidsträckta mandat. Och inför snart sagt varje föredragning avkrävs de folkvalda numera tystnadsplikt.
Inom myndigheten har också tystnaden lägrat sig. Det är inte bara försöken att stoppa och centralisera all informationsverksamhet vid förbanden. Eller att lägga ned Värnpliktsnytt. Varje officer vet vad en fortsatt karriär kräver. Man ska inte leverera vare sig invändningar eller dåliga nyheter. Har du det som krävs för att inte ha en åsikt?
Sammantaget utgör bristen på öppenhet, resultat och ansvar en klimatkris för det svenska försvaret och försvarspolitiken. Och det blir sämre och sämre. Inte sedan Ove Wictorin har vi haft en Överbefälhavare som lämnat över ett försvar till sin efterträdare som varit i paritet med det han tagit över.
Sverige behöver en ny försvarspolitik vars enda fokus är produktion av stridsdugliga och väl utrustade insatsförband. En sådan behöver bygga på några enkla men tydliga principer:
Under tio år överflyttas en halv miljard årligen från materiel- till förbandsanslaget.
Senast 2012 ska minst en armébrigad ha organiserats och övats.
Inga förmågor får avvecklas utan fullgod och bevisad ersättning.
Vapengrenschefer återinsätts med fullt ansvar för materiel och förbandsproduktion.
På det rent politiska planet behöver vår relation till Nato redas ut. Den nuvarande vägen; ökat ensidigt beroende parallellt med låtsad militär alliansfrihet, är minerad. Det svenska folket har rätt att få veta. Både hur långt integrationen de facto gått och hur hopplös alliansfriheten är för ett av världens minsta och mest globaliserade länder. Frågan om ett medlemskap i Nato bör ställas till folket under nästa mandatperiod.
Ett av många problem med svensk försvars- och säkerhetspolitik är att den aldrig förhåller sig till realiteter. I de flesta länder är säkerhet och nationellt oberoende centrala och allvarliga frågor. Man bryr sig mindre om stolta deklarationer och andras artiga komplimanger. Deras överväganden styrs av just fakta på marken.
Allan Widman
Fyra år av svensk försvars- och säkerhetspolitik har passerat. I förstone synes de också händelserika. Vi minns Odenbergs budgetstrid med Anders Borg. En strid som Odenberg vann, men bara åt sin efterträdare. Tre år med debatt och omröstningar om FRA. Sedan inriktningsbeslutet och till sist totalförsvarspliktens avskaffande. Inte sedan det kalla kriget har försvaret haft ett motsvarande utrymme i den allmänna debatten.
Det brukar heta att debatt och granskning borgar för effektivitet och förändring. Men när jag ser tillbaka kan jag konstatera att nedgången i vår försvarsförmåga fortsatt.
Stridsflyget har fortlöpande redovisat ett minskat flygtidsuttag. Spaningskapseln till JAS Gripen är, efter mer än tjugo års utveckling, inte operativ. Ett stort antal beprövade precisionsvapen har avvecklats. Och i mandatperiodens sista skälvande minuter har regeringen, naturligtvis på inrådan av Försvarsmakten och FMV, ännu en gång beslutat att anskaffa något som inte finns; radarjaktroboten Meteor. Som i varje utvecklingsprojekt finns det ingen som kan säga om eller när det vapnet blir färdigt. Mycket mindre vilken prestanda och tillgänglighet det får.
Helikoptrarna har varit mandatperiodens kanske sorgligaste följetong. Mycket konsekvent har vi avvecklat varje plattform som varit betald och fungerande, men oförtrutet satsat nya miljarder på utveckling och ombyggnad av helikoptrar som inte lyft. Det en gång ganska omfångsrika helikoptervapnet är nu mest utsmyckning av våra hangarer. Vi har inte lyckats få en enda helikopter till Afghanistan. Taktisk lufttransportkapacitet och luftburen ubåtsjakt har utgått ur sortimentet.
Vi har tagit leverans av Visbykorvetter som inte kan utföra minröjning, ubåtsjakt eller ytstrid enligt uppsatta specifikationer. De kan förvisso patrullera kustnära vatten och skjuta med automatkanon, men det kan också många andra militära fartyg, utan att de kostar drygt två miljarder stycket. Nästa spektakulära utvecklingsprojekt blir med all sannolikhet ett stridsstödsfartyg. Att detta ska beställas i maximalt två exemplar är ingen som helst garanti mot en ny och helt unik, svensk utveckling.
Och det må vara att vi – helt i strid med fastställd materielförsörjningsstrategi – alltid ska välja utveckling framför ”hyllan”. Men i kombination med vår oförmåga att avbryta den utveckling som underpresterar blir resultaten förödande. De försök till avbrytande som skett leder i bästa fall till att industri och myndighet byter namn på projekten. Inom stridsledningen har NBF blivit GLC, som sedan blivit GLI. Ingen ansvarig politiker eller officer vet ännu vad som gömmer sig bakom dessa förkortningar, men pengarna fortsätter att rulla.
Försvarsmaktens kärnverksamhet; den väpnade striden, kan inte konkurrensutsättas. Samtidigt omges inte minst materielförsörjningen av tunga, kommersiella intressen. Trots detta beskriver de senaste fyra åren en tillbakagång ifråga om möjligheter till granskning och uppföljning. Försvarsberedningen får betraktas som avvecklad. Försvarsutskottet ger, utan egentligt ifrågasättande, alltmer vidsträckta mandat. Och inför snart sagt varje föredragning avkrävs de folkvalda numera tystnadsplikt.
Inom myndigheten har också tystnaden lägrat sig. Det är inte bara försöken att stoppa och centralisera all informationsverksamhet vid förbanden. Eller att lägga ned Värnpliktsnytt. Varje officer vet vad en fortsatt karriär kräver. Man ska inte leverera vare sig invändningar eller dåliga nyheter. Har du det som krävs för att inte ha en åsikt?
Sammantaget utgör bristen på öppenhet, resultat och ansvar en klimatkris för det svenska försvaret och försvarspolitiken. Och det blir sämre och sämre. Inte sedan Ove Wictorin har vi haft en Överbefälhavare som lämnat över ett försvar till sin efterträdare som varit i paritet med det han tagit över.
Sverige behöver en ny försvarspolitik vars enda fokus är produktion av stridsdugliga och väl utrustade insatsförband. En sådan behöver bygga på några enkla men tydliga principer:
Under tio år överflyttas en halv miljard årligen från materiel- till förbandsanslaget.
Senast 2012 ska minst en armébrigad ha organiserats och övats.
Inga förmågor får avvecklas utan fullgod och bevisad ersättning.
Vapengrenschefer återinsätts med fullt ansvar för materiel och förbandsproduktion.
På det rent politiska planet behöver vår relation till Nato redas ut. Den nuvarande vägen; ökat ensidigt beroende parallellt med låtsad militär alliansfrihet, är minerad. Det svenska folket har rätt att få veta. Både hur långt integrationen de facto gått och hur hopplös alliansfriheten är för ett av världens minsta och mest globaliserade länder. Frågan om ett medlemskap i Nato bör ställas till folket under nästa mandatperiod.
Ett av många problem med svensk försvars- och säkerhetspolitik är att den aldrig förhåller sig till realiteter. I de flesta länder är säkerhet och nationellt oberoende centrala och allvarliga frågor. Man bryr sig mindre om stolta deklarationer och andras artiga komplimanger. Deras överväganden styrs av just fakta på marken.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)