Vägen som gör mödan värd...

I början av veckan kort besök i Norrbotten. Vädret på topp, stämningen mera blandad.

Inte minst arbetstagarorganisationerna uppehöll sig mycket kring PRIO. Den minnesgode vet ju att när debattens vågor gick höga i augusti-september hette det att man skulle vara tillbaka i normala gängor redan vid årets slut. Så är det inte när första kvartalet nu lider mot sitt slut. Och nu tar förbanden spjärn inför fortsättningen, nämligen utvecklingsfas 5 och 6...

Någonstans på den långa färden upphör resmålet att vara det väsentliga. Istället är det resan i sig, själva processen, som hamnar i förgrunden. Deltagarna bryter ständigt ny mark och berikar sina kunskaper. Och snart har man glömt att det finns några som troget väntar vid en perrong.

I Norrland bekräftades till del det bristande intresset för rekryteringen av GSS/T. Invändningarna hade jag redan hört. "De kan sluta precis när de vill" och "finns det egentligen något intresse för att vara tidvis tjänstgörande"?

Jag förnekar inte svårigheterna, men fokus från myndighetens sida borde istället ligga på hur kan vi behålla dem och utnyttja det engagemang som ändå finns? Vissa tankar har dykt upp på premier och olika uppdrag att undersöka detta har redan lagts ut. Det kan nog vara bra, men sannolikt behöver tidvis tjänstgörande också bindas upp på det sätt som skett för reservofficerare. Våra premier var inte bara bakåt- utan även framåtsyftande. Om vi kort efter utbekommande av en premie lade av ledde detta till en rak återbetalningsskyldighet. Även detta måste övervägas.

Det finns även skäl att fråga sig om soldater verkligen är anställningsbara efter bara tre månaders GMU? Måhända skulle värnpliktsförmånerna kunna förlängas till att även omfatta befattningsutbildningen. Nettoavkastningen på utbildningsinvesteringarna skulle snabbt öka för myndigheten.

Försvarsmakten har fått en tydlig uppgift av riksdag och regering att rekrytera och anställa ett stort antal tidvis tjänstgörande soldater. Att då som svar ifrågasätta viljan hos svensk ungdom kan visa sig farligt. Det kan tolkas som att de uppväxande släktena inte har ett intresse av ett svenskt försvar. Och så vill man väl ändå inte att det ska tolkas?

Allan Widman 

Som man frågar får man svar

När FM i bilagorna till underlaget gällande Regeringsbeslut 7 redovisade att antalet GSS/T kommer att vara uppfyllt först 2023 uttalade jag mina tvivel om myndighetens vilja att rekrytera sådana.

Min grund för detta antagande är givetvis inte bara den uppskjutna tidsplanen, vilket konteramiralen Odd Werin hävdar på FM:s blogg, utan även det faktum att myndigheten inte heller i övrigt framstått som så angelägen.

När kollektivavtalet med Officersförbundet tecknades gällande långa visstidsanställningar för GSS/K lyftes överhuvudtaget inte frågan om GSS/T i förhandlingarna. Detta trots att det rimligtvis skulle varit långt enklare för den fackliga motparten att acceptera ett sådant avsteg än för heltidstjänstgörande.

De möjligheter som arbetsrätten allmänt ger ifråga om visstidsanställningar har heller inte varit aktuellt att nyttja. Möjligen kan man även dra slutsatser om myndighetens syn från hur man valt att vårda och nyttja andra tidvis tjänstgörande personalkategorier; t.ex. reservofficerarna.

Odd Werin bekräftar egentligen mina antaganden när han i sitt inlägg sedan tillfogar följande: "Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater?" Formulerad på det sättet ska frågan underförstått besvaras med ett nej!

Beroende på händelseutvecklingen kan jag om några veckor tillföra ytterligare stöd för min tro att intresset för tidvis tjänstgörande personal är mycket litet.

GSS/T skulle kombinera det bästa från plikten med frivillighetens fördelar. Kostnadseffektivitet och därmed en anständig numerär. Civil kompetens in i vårt militära försvar och inbyggd karriärväxling när tjänsten var slut. Många ambassadörer verksamma med folkförankring.

Tror man verkligen att den enskildes och samhällets förståelse kommer att vara större 2023 än den är idag?


Allan Widman    

Utvecklingstungt?

Mycket hinner hända på ett par veckor.

Undertecknad har hunnit leverera ett delbetänkande om att veteran- och anhörigstödet nu ska bli en del av den frivilliga försvarsverksamheten, dvs också kunna uppbära statligt stöd. Till fromma för alla dem som på rikets uppdrag sätter sin säkerhet på spel för andras.

FM har konstaterat att man om några år behöver 4,5 miljarder i årlig anslagsökning. Höjda anslag är oundvikligt, men samtidigt måste medelshanteringen också bli mer ansvarsfull. Varken PRIO eller Hkp 14 levererar. Detsamma kan sägas om de hundratals miljoner som fortsatt pumpas in i obegriplig och förvirrad masskommunikation.

Levererar gör tydligen inte heller Visbykorvetterna. Navy Skipper kom verkligen ut i ett av sina senaste blogginlägg: "Så frågan man bör ställa sig är om våra Visbykorvetter någonsin kommer att kunna betraktas som fullt ut operativa med alla sensorer och vapensystem som en gång var tänkta innan hela fartyget faller för åldersstrecket?"

Frågan är mycket befogad och kanske mera av ett påstående. Denna gång gäller det ubåtsjaktsystemet som nu faller för åldersstrecket (det kan ju knappast vara utslitet?) och dessutom synes mycket svårintegrerat med stridsledningssystemet. Ja, nog kunde man redan 2008 ana att Visbyprojektet skulle bli mycket utvecklingstungt som det var. Aldrig förut har någon nation försökt att tränga in så många uppgifter i ett så litet skrov och med en så begränsad serie.

I veckan var jag inne på FMV:s hemsida och läste på nytt om Visby. Den tekniska beskrivningen avslutas med "Som plattform kommer Visby fortsätta att utvecklas". Det är nog ett löfte som kan tas för gott...

Av den nyss publicerade årsredovisningen framgår Visbysystemet gångtimmar de senaste åren.

2010 gav 1894 h
2011 gav 1487 h
2012 gav 878 h


Allan Widman


  

Pappersförband

Det påstås att Försvarsdepartementet inte kan förses med siffror beträffande uppfyllnaden i insatsorganisationen. Myndigheten menar att systemen inte medger det. Om några veckor ska årsredovisningen komma. Då måste ändå antalet anställda GSS/K respektive T anges. Den uppmärksamme har även sett att statistiken över påbörjade och avslutade GMU:are under lång tid inte uppdaterats på hemsidan.

Sammantaget ger detta en oroande bild av IO 14:s uppbyggnad. Om inget annat fungerar får väl en beprövad metodik tillgripas: Generallöjtnanten Lars-Erik Englund genomförde på sin tid en inventering av Norrlandsskyttebrigadernas mobiliseringsförråd. Resultatet lär ha varit talande.

På samma sätt finns all möjlighet för vakthavande på HKV att när som helst sända ut en order om uppställning av anställda soldater på var och en av de över trettio fredstida enheter som ingår i basorganisationen. Efter avbockning sänds resultaten tillbaka till HKV för sammanställning. När sedan luckorna i våra insatsförband fastställts bör krigsplaceringsordrar omgående skickas till senast utbildade och lämpliga före detta värnpliktiga.

Jag vet – det blir pappersförband, men också det är bättre än inga förband alls.

Att se till att IO 14 blir uppfylld med frivilligt rekryterade och soldater som tidigare utbildats med plikt skapar en bottenplatta. Dels vårdar det den option om återtagen värnplikt som riksdagen givit regeringen i uppdrag. Dels bringas viss ordning inför det fortsatta arbetet, en fast utgångspunkt.

I veckan fick jag en inbjudan till seminarium med Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Seminariet ska handla om IO 14:s ”styrka och brister” och huruvida insatsorganisationen kan ”leva upp till de uppgifter som regering och riksdag har slagit fast”. Det är synnerligen oroande att en så respekterad aktör i försvarsdebatten inte förstått att det är högst osäkert huruvida insatsorganisationen ens levereras. Vare sig 2014 eller 2019.


Allan Widman

Regeringen styr riket

Tage Erlander påstås en gång ha sagt att om man vill att något ska komma till allmän kännedom bör det hemligstämplas, om man tvärtom vill hålla det hemligt bör man berätta om det i Riksdagens kammare. Utifrån denna logik återges nedan min fråga om IO 14 till försvarsministern under gårdagens frågestund:

Anf. 46 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den 14 januari 2010 fattade regeringen ett beslut om inriktningen av Försvarsmakten. I det beslutet sägs att den nya insatsorganisationen ska vara utvecklad senast vid utgången av år 2014. Vid höjd beredskap ska samtliga förband då vara tillgängliga inom en vecka. Därtill anges att samtliga förband över tiden ska vara välövade samt kompletta i fråga om materiel och personal.

Försvarsmakten har inte anmält något behov av ökade anslag före utgången av år 2014, och min fråga till försvarsministern blir därför om hon bedömer att Försvarsmakten kommer att leverera en insatsorganisation i enlighet med regeringens beslut.

Anf. 47 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Tack även för denna fråga! Detta är en väldigt viktig del. Själva huvudsyftet med försvarsreformen är naturligtvis att få en ny insatsorganisation som fungerar och som är just det tillgängliga, flexibla och användbara försvar som vi efterlyser.

Det vi vet är att Försvarsmakten redan i dag har en bättre operativ förmåga än vad den hade 2006 när alliansregeringen tillträdde.

Det är en process och en planläggning utifrån Försvarsmaktens sida hur man ska kunna göra en uppfyllnad inte bara av personal och inte bara av materiel utan just det som skapar försvarsförmåga, nämligen en fungerande organisation. Då måste alla dessa delar – organisation, materiel och personal på plats – finnas färdiga. Det vi vet är att det på personalsidan med det nya systemet kommer att dröja några år efter 2014.

Anf. 48 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den nya insatsorganisationen är inte betydelselös. Det är den organisationen som enligt överbefälhavaren ska göra det möjligt att försvara landet under en vecka.

Nu får jag inte ett alldeles tydligt svar från försvarsministern på min fråga, men av det jag hör drar jag slutsatsen att det inte framstår som helt säkert att insatsorganisationen kommer att levereras i tid.

Då är min fråga naturligen: Vilka åtgärder är regeringen och försvarsministern beredda att vidta för att leverans ska ske?

Anf. 49 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Inte minst Allan Widman själv är väl medveten om bakgrunden till beslutet och genomförandet av beslutet. Det har varit viktigt att Försvarsmakten via olika typ av lagstiftning men också andra reformer som vi har gjort för att få resurser från stödverksamheter ska kunna omfördela dem till det som bygger förmåga. Det är naturligtvis insatsorganisationen.

När man byter personalförsörjningssystem tar det tid. Det kommer att ta tid att få full bemanning med det nya systemet. Om vi talar om fram till 2019 kommer insatsorganisationen till del att vara uppfylld, men det är då ur den värnpliktskull som fortfarande finns kvar.

Jag uppfattar att insatsorganisationen kommer att vara uppfylld, däremot inte med de nya verktygen, det vill säga personalförsörjningen, fullt ut.

Johannes 8:32

Försvarsbloggarnas historia handlar om ett övergripande dilemma. Antingen hemlighålla våra brister och därigenom visa lojalitet med den verksamhet vi är en del av. Eller att avslöja och genom detta möjliggöra ett åtgärdande. Faktum är att denna blogg tillkom som ett resultat av avslöjandet att vi tappat förmågan att hemligt och säkert leda vårt eget stridsflyg. Samtidigt var det många som tadlade öppenheten. Även om jag är långt ifrån säker på att detta vitala förmågeglapp överbryggats tillhör jag dem som är övertygad om att medborgarna i vårt land hellre ska hållas vetande än ovetande.

Idag har jag på lunchekot uttalat att ÖB:s slutsatser inte kan ha överraskat någon som följt den svenska försvarsdebatten. På bloggarna var man väl snarare av åsikten att ÖB:s bedömning var optimistisk. Och ändå torde de flesta förstå att motståndskraft mot väpnade angrepp knappast entydigt kan anges i dygn och timmar. Det finns alltför många okända faktorer.

Det är förvisso inte svårt att finna skäl för ansvarsutkrävande bland Sveriges generaler, men det bör knappast ske på grund av att de har modet att säga som det är.

Allan Widman

Lysande exempel

Jag har ånyo tjänstgjort ett par dagar som reservofficer. I ljuset av det och mina övriga kontakter med myndigheten slås jag av hur snabbt allting gått. När jag en gång utbildades vid Infanteriets Officershögskola i Halmstad fanns reglementen för samtliga truppslag ner till plutons- eller gruppnivå. Varenda kadett visste hur ett skyttekompani skulle se ut i termer av befattningar och förbandsbestämmande materiel. Och på de KFÖ:er (riktiga sådana) man tjänstgjorde fanns personal och materiel i huvudsak att tillgå. Det var begripligt och verkligt.

Nu är känslan att vi startar om från ruta ett (1). Det kan naturligtvis vara spännande och lärorikt, men kommer att ta mycket lång tid. Och hur säkrar vi effektivitet och enhetlighet? Mina erfarenheter har lett mig till att tro att vi inte enbart behöver få tillbaka vapengrenschefer utan också truppslagsinspektörer. De senare med ansvar för kompetensen inom sina respektive pastorat; såväl fortbildning av personal som säkerställandet av relevanta och uppdaterade reglementen. Om detta har jag tidigare ställt frågor, men inte fått några tillfredsställande svar.

Några dagar in i Sälen försökte man som alternativ till ”veckoförsvaret” lansera begreppet ”enhaubitsförsvaret”. Men som de flesta vet höll inte detta epitet för närmare granskning.

Detta hindrar emellertid inte att materielproduktionschefen Leif Nylander i senaste Försvarets Forum brinner för internationella materielsamarbeten och anser att just ”haubitsen Archer är ett lysande exempel”.

För övrigt önskar även jag Överbefälhavare Sverker Göranson god bättring.

 

Allan Widman