Försvar och idealism

Hägringar uppstår främst som en följd av stora umbäranden och ett pressande klimat. Önskan efter räddning blir så intensiv att omdömet och sinnena fördunklas...

Ibland brukar man säga att politiken inte lyckats med att formulera de nationella intressen som bland annat Försvarsmakten enligt senaste inriktningsbeslutet har att understödja. Det må vara rätt, men samtidigt har knappast försvars- och säkerhetspolitiken lidit brist på särintressen.

Vid försvarsbeslutet 2004 lades en lång rad av utbildningsförband ned. Då pågick riksdagens försvarsdebatt under två hela dagar. Närmare var tredje riksdagsledamot äntrade talarstolen. 2009, när det principiella beslutet om frivillig personalförsörjning togs tillsammans med en ny insatsorganisation, var bara försvarsutskottets ledamöter i kammaren. Slutsatsen är att försvarspolitiken i huvudsak inte är ideellt driven på så sätt att förmåga - vare sig den är nationell eller internationell - står i centrum.   

Jag brukar inte alltid yvas över det egna lagets insatser. Men det får inte hindra mig från att, när skäl finns, betvivla den politiska oppositionens avsikter. Här och nu finns det många befintliga och hotande förmågeglapp respektive brister i svenskt försvar. Det som socialdemokraterna adresserar är emellertid något annat.

Därtill ska läggas de principiella skillnaderna mellan regeringsansvar och opposition. I det senare fallet är ju partier mer eller mindre förhindrade att genomföra sin politik. Erfarenheten talar dock för att när partier i oppositon inte övertrumfar regeringens anslag lär de heller inte göra det i majoritet.

En gång var svensk försvars- och säkerhetspolitik på djupaste allvar. Det operativa trycket utifrån tvingade fram snåla lösningar på verklig förmåga. När vår omvärld nu förändras till det sämre kommer det också till sist att förändra politiken. Ännu tycks dock tiden inte mogen.


Allan Widman

  

 

Allvarligt menat?

Peter Hultkvist (S) vill minska anslaget för internationella insatser med 300 Mkr per år till förmån för finansieringen av stridsflygsutvecklingen.

Enligt min mening är det en icke-fråga. Liksom Försvarsmakten har socialdemokraterna accepterat förmågelyftet på de villkor som presenterades redan i augusti. Och kanske var det då man skulle lyft finansieringen om den verkligen var viktig?

Därtill ska läggas att den största osäkerheten knappast gäller hur de sista procenten av denna satsning ska finansieras, utan snarare hållbarheten i den bedömda totalkostnaden om 90 miljarder. Och att Sverige med detta verkligen får en kvalificerad plattform i tillräckligt antal som vi också har råd att flyga, beväpna och stridsleda. Om specificeringen av grundflygplanet JAS 39 Gripen E vet vi, som bekant, ännu föga.

Peter Hultkvists förslag tyder dock på viss politisk fingertoppskänsla. Nu är det uppenbart konjunktur för att växla in solidaritet med de mindre lyckligt lottade mot ökat plåtbockande här hemma. Såväl IF Metall som försvarsindustrin måste vara belåtna.

Det finns i grunden ingen motsättning mellan skarpa insatser utanför rikets gränser och nationell försvarsförmåga. Vi åkte inte till Balkan och Afghanistan för att öva oss, men likväl hade tillståndet i Försvarsmakten varit långt sämre dessa insatser förutan.

Socialdemokraterna har sedan länge odlat föreställningen att vi måste välja; därute eller här hemma. Mot denna bakgrund var det nog minst lika viktigt att föreslå en besparing på internationella insatser som att stärka finansieringen av JAS 39 Gripen E.

 

 

Allan Widman

 

    

Ömsesidighet

I dagens Aftonbladet ”avslöjar” Natos generalsekreterare att försvarsalliansen inte kommer att försvara Sverige i händelse av väpnat angrepp. Inget kunde vara mer självklart. Kollektiv säkerhet bygger på ömsesidighet – rättigheter och skyldigheter för alla inblandade. Washingtonfördragets artikel 5 kan enbart tillämpas på dem som uttryckligen omfattas av denna. Alliansfrihet är också allianslöshet.

Ifråga om svenskt medlemskap i Nato har ytterst lite hänt sedan 90-talet. Vare sig det operativa närmandet eller hotbilden har förmått stimulera den politiska mognadsprocessen. Visst försöker vi bygga säkerhet genom samarbete på många olika sätt: NORDEFCO, pooling and sharing och air-surveillance är bara några namn på kärt barn. Men även här sker det ofta på ett löst och oförpliktigande vis.

Inte minst sistnämnda exempel är ett tydligt uttryck för hur svenska, säkerhetspolitiska ansträngningar framstår som enkelriktade och ideella. Att inte ställa motkrav på den som tar emot hjälp kan naturligtvis uppfattas som ädelt, men riskerar samtidigt att förringa värdet av den hjälp som erbjuds. Det som inte har ett pris, kanske heller inte skattas så högt?

Vän av ordning frågar sig nu vad Island i gengäld skulle kunna bistå oss med? Ja, varför inte hjälp med bemanning av Kustbevakningen eller metrologer till flygvapnet. Viktigast är inte vad en motprestation består i utan just den ömsesidighet som den rymmer.

Att vara för ett svenskt medlemskap i Nato innebär inte att man är motståndare till solidaritet med Norden och EU. Tvärtom är Nato genomkorsat av liknande bi- och multilaterala åtaganden. Däremot bör man inse att utanförskapet i Nato alltid kommer att vara förenat med viktiga begränsningar i samarbetet med dess medlemmar.

Allvaret i solidaritetsförklaringen måste också understrykas genom tydlig ömsesidighet och konkreta förberedelser. I Finland sker detta t.ex. genom att träffa avtal om Host Nation Support med Nato och att som komplement delta i NRF.

För övrigt oroas jag denna dag över nyheten om att Hemvärnet på Gotland riskerar att stå utan bataljonschef efter årsskiftet. Enligt TT har ingen sökt tjänsten.

 

Allan Widman   

Beredning

Denna vecka börjar försvarsutskottet sin beredning av JAS Gripen E. Bland annat ingår en offentlig hearing nu på torsdag.

Får påtagligt många mail om förmågelyftet just nu. Man kan nästan tro att regeringens förslag kom som en överraskning för många försvarsintresserade. Men så kan det väl knappast vara? Redan 2005 skrevs "Flyg- och Rymdindustrin - En del av det innovativa Sverige" uppe på Näringsdepartementet. Förutsättningarna för Gripens långsiktiga vidmakthållande beskrevs med följande meningar:

"Fortsatt anpassning av Gripen för att möta nya operativa krav utgör en väsentlig del i en sådan verksamhet. Dit hör till exempel ökad räckvidd, uthållighet, integration av nya vapensystem, nästa generations radarteknologi och framdrivning".

Ibland klagas det på att försvarspolitiken inte drivs långsiktigt och med tillräckligt brett stöd. Här har dock ingetdera brustit.

Vi har också börjat få klarhet i projektets konsekvenser. I förra veckan skrev SvD om Försvarsmaktens påstådda svårigheter att behålla gamla, betalda C/D när NG anländer. Enligt Flygvapnet orkar man inte detta. Frågan kan ses i två olika tidsperspektiv.

För det första handlar det om sammanlagd numerär efter ett genomfört förmågelyft. Blir uthållighet och handlingsfrihet lidande om antalet plattformar halveras? För det andra; hur kommer tillgängligheten till stridsflyg att se ut under tiden som generationsskiftet genomförs? Alla som följt sådant på andra områden och historiskt inom det spetsiga flyget vet att s.k tillfälliga nedgångar i förmågan kan bli följden (Jfr Hkp 14 i FB 04).

För mig är det viktigaste måttet på förmågan alltid flygtidsuttaget. Givet att vi talar om "skarpa" flygtimmar ger det besked om många delfunktioner: Flygförarna övas, stridsledningen, plattformarna samt kortsiktig förmåga till underhåll och reservdelsförsörjning. Detta måste det hållas uppsikt över.

En tredje faktor rörande C/D är ju även att AB Sverige i avtal med ett antal andra länder förbundit sig till ett långsiktigt vidmakthållande av just C/D.

Det finns många viktiga frågor att ställa kring förmågelyftet, både enskilt och i ett vidare försvarssammanhang.


Allan Widman

Beprövad stridsduglighet

Genom FM Org 13 har officerare, med erfarenhet av skarpa insatser utomlands, plötsligt funnit sig placerade på lägre befattningar i insatsorganisationen.

Redan den första veteransoldatutredningen, som jag ledde 2007-08, konstaterade att tjänstgöring i skarpa insatser borde vara tydligt meriterande vid viss befordran och en förutsättning för att komma ifråga för högre tjänster inom myndigheten. Närmast ordagrant fördes detta förslag in i den proposition som riksdagen ställde sig bakom.

Motivet var naturligtvis att de som ska leda och utbilda soldater själva bör ha personlig stridserfarenhet. I enskilt fall handlar det om kompetens, soldaternas förtroende och - varför inte -erkänsla. Ytterst är detta också en förutsättning för att uppnå bästa möjliga effekt av vårt försvar, såväl där ute som nationellt.

Därför frågade jag nyligen försvarsministern vilka åtgärder hon var beredd vidta för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen.

Hon upprepar i sitt svar vad regering och riksdag tidigare ställt sig bakom beträffande den internationella insatsen som merit och tillfogar att det är myndigheten som självt beslutar om placeringar i insatsorganisationen. Helt förutsägbart.

Mer intressant är dock avslutningen på svaret: "Som myndighetschef ansvarar överbefälhavaren för att insatsorganisationen – med utgångspunkt i gällande bestämmelser om statlig anställning – bemannas på ett sådant sätt att Försvarsmakten uppfyller de operativa militära krav riksdagen har ställt". Jag tolkar detta som att ministern erinrar om att bemanning ska ske på ett sätt som är optimalt utifrån insatsorganisationens användbarhet - helt enkelt utifrån förmågan till väpnad strid.

När ÖB på Newsmill skriver att den nya bemanningsprincipen INTE ska tillämpas vid förband som planeras för internationell insats ställer han sig i realiteten bakom samma princip; när det verkligen gäller ska den beprövade stridsdugligheten äga företräde.

Ett ofta upprepat mantra de senaste åren har varit "samma förband borta som hemma". Det är en sak att detta, såväl materiellt som personellt, aldrig fullt ut kan genomföras, men kan någon förstå varför principen ska överges just i den nationella kontexten?

Allan Widman

      


 

Vår beredskap

Har idag publicerat följande artikel i tidningen NU. Eftersom inte alla läser följer den även här:

I en kommentar till budgetpropositionen beklagade professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, att Sverige saknade ett fungerande försvar. Detta faktum utgjorde enligt honom ett långsiktigt risktagande.

Sammanhanget och avsändaren förknippas normalt inte med säkerhetspolitik. Men på ett sätt är det kanske naturligt att en ekonom, ställd inför den globala, ekonomiska krisen och allt vad den innebär av politisk anspänning, känner uppriktig oro. Konstigt vore det knappast.

I vårt närområde protesterar baltiska länder mot ryska truppkoncentrationer nära deras gränser. I samma veva åker den ryske generalstabschefen till Helsingfors och varnar Finland för ett alltför nära samarbete med Nato. Ett budskap som nog även kan vara riktat till andra, små alliansfria stater…

I Norge har Stortinget under sommaren varit inkallat för att diskutera bristerna i den civila beredskapen i samband med 22 juli-attentatet. Jens Stoltenberg behövde inte avgå, men fick grundligt be om ursäkt. I Sverige har dock intresset för att dra lärdom av händelserna i Oslo varit svalt.

Socialstyrelsen konstaterade i alla fall att Sverige aldrig kunnat sätta in lika många helikoptrar för medicinsk evakuering som Norge gjorde för att hjälpa offren på Utöya. Dessutom råder stor juridisk osäkerhet om militär kunnat användas för vakthållning i en motsvarande svensk situation. Säkert är dock att sådant stöd inte övats på många år. Och den s.k beredskapspolisen har just avvecklats.

Sveriges civila och militära beredskap lämnar en del i övrigt att önska. Folkpartiet Liberalerna är skyldigt att uppmärksamma och avhjälpa detta. Att beredskapen primärt ligger på moderata departement får inte vara en ursäkt.

Försvarsmakten meddelar att den framtida krigsorganisationen inte fullt ut kommer att intas förrän i slutet av detta årtionde. Fem år efter den tidpunkt riksdagen fastställt. Det duger inte. Myndigheten bör påminnas om att våra krigsförband ska vara bemannade och samövade senast till utgången av 2014.

Därtill måste regelverket ses över så att militär personal, på samma sätt som i Norge och Danmark, kan lämna stöd till samhället vid civila kriser. Att utesluta sådana resurser så fort det finns risk för våld eller tvång mot enskilda gör nu stödet meningslöst.

En ny beredskapspolis bör utredas. Den kan antingen byggas upp separat eller som en del av hemvärnet. Oavsett hur många ordinarie poliser vi får kommer de aldrig att räcka till i extrema krissituationer.

Särskilt besvärande är bristerna i helikoptervapnet. Förmågan till luftburen ubåtsjakt har gått förlorad och det är osäkert om den kan återupprättas. En ständigt minskande flygtid för flygförarna innebär också allvarliga begränsningar.

För närvarande har Sverige en handfull medeltunga helikoptrar som får operera över öppet hav. En ny Estonia-katastrof skulle inte kunna mötas med tillnärmelsevis de resurser som var möjliga 1994. Polisen saknar förmåga att på egen hand lufttransportera den Nationella Insatsstyrkan, men tycks inte beredd att be Försvarsmakten om hjälp.

Att till hela samhällets fromma nyttja befintliga resurser kräver politisk tydlighet och en återgång till ordningen med territoriellt ansvariga militära och civila chefer som ständigt samverkar. Inom ramen för det så kallade totalförsvaret fanns detta ända in i vårt århundrade.

Kjell-Olof Feldt yttrade en gång att en bra regering har tur. Kanske hade han rätt. Men varje bra regering ska nog utgå från motsatsen.

 

Allan Widman

Klartecken

Ställde för ett par veckor sedan fråga om helikopterverksamheten på Såtenäs. Enligt uppgift var FM i färd med att avveckla denna. Trots att en utredare så sent som i Almedalen ansåg att myndigheten borde ta tillbaka flyg- och sjöräddningen i egen regi. Ett förslag som ännu ej ens hunnit remissbehandlas.

Det tydliga svaret från försvarsministern var att om avveckling skulle ske är det regeringen som äger beslutet. Alltid något.

Idag har jag ställt följande fråga angående FM Org 13:

"Internationella insatser som merit för veteransoldater

Vid den nyligen genomförda omstruktureringen inom försvaret har ett stort antal meriterade truppbefäl, flera med väl vitsordad tjänstgöring i Afghanistan, placerats i lägre befattningar än de tidigare innehaft i insatsorganisationen.

I proposition 2009/10:160 skrev regeringen i sin bedömning: ”Försvarsmakten bör låta tjänstgöring i internationella insatser få större betydelse för viss befordran och för att komma ifråga för högre befattningar inom myndigheten.”

För Försvarsmaktens framtida kompetensförsörjning torde det vara oerhört viktigt att de idag mest erfarna truppbefälen inte hamnar på tjänster, som hindrar dem från att i framtiden konkurrera om tjänster som kompanichef och liknande.

Vad avser ministern vidta för åtgärder för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen?"

 

I morgon blir det Gripen-seminarium på Armémuseum. Jag avser utveckla mina tankar om förmågelyft. En sak är dock klar. På min tydliga fråga har FML nu - i ÖB:s närvaro - givit klartecken till regeringens förslag på kända villkor. Så var det med det.

 

 

Allan Widman