har skrivit en analys avseende kostnaderna för införande av Gemensam Lägescentral (GLC). Efter formell framställan har jag nu lyckats få ett avhemligat exemplar enligt beslut av Stefan Ryding-Berg den 25 maj 2009.
De delar av analysen som jag inte fått ut omfattas av sekretess med hänsyn till rikets säkerhet, enligt 2 kap 2 § sekretesslagen. Visst känns det lite märkligt att jag som en av folkets företrädare och ledamot av Försvarsutskottet inte får veta hela sanningen, men så är nu lagen en gång skriven. Ännu konstigare är kanske att uppgifter om var anläggningar ska finnas, när de ska etableras och vilka målsättningar som gäller är öppna, medan just kostnadsberäkningarna som Mathiasson gjort ska vara hemliga. Med hänsyn till rikets säkerhet.
Att just kostnadsberäkningarna belagts med sekretess är naturligtvis mera ägnat att hindra ifrågasättande av den planerade flyttcirkusen än att skydda vår nationella säkerhet. Ingen ska kunna vända utredarens siffror emot de storstilade besluten.
Ändå är Mathiassons utredning en skarp inlaga riktad mot IML och den övriga försvarsledningen. Eller vad sägs om följande:
I utredningsarbetet har framkommit att en tydligt beskriven målbild avseende GLC och NOC saknas. Det saknas även en kravbild på vad den gemensamma lägescentralen skall leverera utöver vad nuvarande StriC, SjöC, UVSC och MaRa levererar idag.
Både den operativa och taktiska ledningen bedöms ha en god nytta av en gemensam lägesbild, men - framhåller Mathiasson - dessa enheter "planeras inte att samlokaliseras med den genmensamma lägescentralen". Hon tillägger: "Vilken effektökning som avses uppnås genom att samlokalisera befintlig teknik kan inte utredarna tydligt utläsa".
Så här långt är det uppenbart att ingen vet vad GLC är och heller inte vilka krav man ska ställa på ett sådant. Ändå har Försvarsmakten i underlag till regeringen redovisat omfattande besparingar vid införande av GLC och NOC den 15 maj 2008. Besparingar som sedan tagits tillbaka i ett senare underlag av den 16 juni samma år, men enligt Mathiasson går detta "inte att tydligt urskilja i underlaget till regeringskansliet". Dubbel "maskirovka"?
Man behöver inte telepatiska förmågor för att inse att Mathiasson inte är särskilt imponerad av den interna beredningen av beslutet om GLC och NOC. Hon noterar att det saknas information om teknisk samordning mellan denna process och den förestående Nordiska samverkan om lägesbilder. Och vad beträffar Marinens samverkan med civila, nationella myndigheter. Hon konstaterar vidare att ÖRA inte tillämpats i beslutsprocessen. Till slut slår hon också fast att den största besparingen över en sexårsperiod uppstår om verksamheten koncentreras till nu befintliga platser. Alltså blir en flytt till Enköping dyrare.
Slutsatserna i utredningen visar på en Försvarsmakt i förfall. Man är beredd att fatta långtgående beslut om en av de mest vitala verksamheterna i vårt försvar utan att veta vad man strävar mot och mycket mindre hur man ska nå dit eller vad det kostar. Jag delar helt Mathiassons uppfattning att ett sådant agerande ytterst innebär "ett risktagande avseende förmågan att hävda territoriell integritet".
Sverige behöver en öppen och grundlig utredning om luftförsvaret innan fler proppar dras ur badkaren.
Allan Widman
onsdag 3 juni 2009
måndag 1 juni 2009
Kungliga Krigsvetenskapsakademien
Så har jag nu fått årsredovisningen från rubricerade institution. Den avslutas med följande:
I slutet av 1960-talet genomfördes en luftförsvarsutredning, LFU 67, för att ge ett bättre beslutsunderlag. Behovet att på nytt analysera de utmaningar som luftförsvaret står inför kräver en ny satsning på en utredning som behandlar dagens frågeställningar: Anskaffning och utveckling av försvarsmateriel, ett nationellt luftförsvar i en nordisk kontext, behovet av robotluftvärn och balansen mellan uppgifter och tilldelade resurser.
Territoriellt luftförsvar är sammanfattningsvis inte en nordisk fråga i sig, det är en förmåga som varje självständigt land måste kunna garantera sina medborgare. Samtidigt kan ett samarbete mellan de nordiska länderna öka den nationella säkerheten och stabiliteten i vårt närområde. Den som väljer att inte ta ansvar för sitt territoriella försvar skickar en tydligt negativ säkerhetspolitisk signal som förr eller senare riskerar att utnyttjas av andra aktörer, vilket kommer att påverka alla länder i regionen.
Det är lätt att instämma. Redovisningen uppehåller sig i övrigt mycket kring det nordiska försvarssamarbetet. Med hänsyn till den uppmärksamhet som detta fått är fokuset inte opåkallat. Dock har, såvitt undertecknad kunnat iaktta, våra solidaritetsförklaringar inte mötts av några officiella reaktioner. Vare sig från Norge, Danmark eller Finland. Kanske brister vår sjävinsikt?
Allan Widman
I slutet av 1960-talet genomfördes en luftförsvarsutredning, LFU 67, för att ge ett bättre beslutsunderlag. Behovet att på nytt analysera de utmaningar som luftförsvaret står inför kräver en ny satsning på en utredning som behandlar dagens frågeställningar: Anskaffning och utveckling av försvarsmateriel, ett nationellt luftförsvar i en nordisk kontext, behovet av robotluftvärn och balansen mellan uppgifter och tilldelade resurser.
Territoriellt luftförsvar är sammanfattningsvis inte en nordisk fråga i sig, det är en förmåga som varje självständigt land måste kunna garantera sina medborgare. Samtidigt kan ett samarbete mellan de nordiska länderna öka den nationella säkerheten och stabiliteten i vårt närområde. Den som väljer att inte ta ansvar för sitt territoriella försvar skickar en tydligt negativ säkerhetspolitisk signal som förr eller senare riskerar att utnyttjas av andra aktörer, vilket kommer att påverka alla länder i regionen.
Det är lätt att instämma. Redovisningen uppehåller sig i övrigt mycket kring det nordiska försvarssamarbetet. Med hänsyn till den uppmärksamhet som detta fått är fokuset inte opåkallat. Dock har, såvitt undertecknad kunnat iaktta, våra solidaritetsförklaringar inte mötts av några officiella reaktioner. Vare sig från Norge, Danmark eller Finland. Kanske brister vår sjävinsikt?
Allan Widman
Radiosystem 2000
Ja, ibland dröjer det mellan inläggen. Men riksdagsledamöter har många olika uppgifter. En av dem är att resa runt och bese myndighetens verksamhet, vilket jag gjort tämligen flitigt ett tag.
Förra helgen var det Oslo där Natos parlamentariska församling sammanträdde. Som vanligt upptogs 70-80 procent av tiden åt Afghanistan. Make or break, det är frågan. Som nygammalt inslag diskuterades också innebörden av artikel 5, den så kallade musketörsparagrafen. Inte minst de östeuropeiska medlemmarna efterlyser lite "continuous planning". Det är alltså inte bara i kungariket Sverige man börjat fundera över vart ryssen är på väg.
Efter Oslo blev det Helikopterflottiljen i Linköping. Fick se Helikopter 14 som vi ännu inte tagit leverans på. Flög gjorde den ju inte. Och min bedömning är fortfarande att helikoptern aldrig blir operativ med de specifikationer Sverige gjort.
Helikopterflottiljen har länge befunnit sig i en rejäl uppförsbacke. Under de senaste nio åren har 11 personer omkommit i olyckor som involverar militära helikoptrar. Samtidigt dröjer leveranserna av helikoptrar i en omfattning som torde sakna motstycke i vår historia. Men inga avtal hävs och inget skadestånd krävs. Varför?
Vecka 33 ska förbandet enligt nu gällande planer börja flyga Helikopter 10 B, som skulle levererats för snart tre år sedan. Om det blir ytterligare förseningar finns ingen plan B för att få luftburen medevac till Afghanistan. Detta trots att riksdagen, på förslag av regeringen, bestämt att en sådan insats skulle ske under 2009.
Efter Linköping besökte jag 612:e Hemvärnsbataljonens övning i trakterna av Vilhelmina. Där träffade jag en helt osannolik samling entusiaster som brann för uppgiften att försvara sin hembygd om och när så erfordras. Flera av soldaterna hade gjort turer både till Afghanistan och andra missoner. Insatskompaniets första pluton imponerade stort. Där fanns ett avspänt allvar som parades med omdöme och skicklighet.
Priset tog kompanichefen Tommy Norman som förstått att Radio 146 aldrig skulle fungera i den terräng och med de avstånd som Norrlands inland bjuder. Han hade utvecklat ett eget radiosystem baserat på lättillgänglig civil teknik. Radiosystem 2000, som han döpt det, hade inte bara tillräcklig räckvidd utan också krypterat tal. Frugan hade sedan sytt ett kamoflerat tyghölje till basstationen.
Om NBF-folket bara vill har nog Tommy inget emot att berätta om sin utveckling...
På torsdag markstridsdag i Karlsborg och nästa vecka inriktningsbeslut.
Allan Widman
Förra helgen var det Oslo där Natos parlamentariska församling sammanträdde. Som vanligt upptogs 70-80 procent av tiden åt Afghanistan. Make or break, det är frågan. Som nygammalt inslag diskuterades också innebörden av artikel 5, den så kallade musketörsparagrafen. Inte minst de östeuropeiska medlemmarna efterlyser lite "continuous planning". Det är alltså inte bara i kungariket Sverige man börjat fundera över vart ryssen är på väg.
Efter Oslo blev det Helikopterflottiljen i Linköping. Fick se Helikopter 14 som vi ännu inte tagit leverans på. Flög gjorde den ju inte. Och min bedömning är fortfarande att helikoptern aldrig blir operativ med de specifikationer Sverige gjort.
Helikopterflottiljen har länge befunnit sig i en rejäl uppförsbacke. Under de senaste nio åren har 11 personer omkommit i olyckor som involverar militära helikoptrar. Samtidigt dröjer leveranserna av helikoptrar i en omfattning som torde sakna motstycke i vår historia. Men inga avtal hävs och inget skadestånd krävs. Varför?
Vecka 33 ska förbandet enligt nu gällande planer börja flyga Helikopter 10 B, som skulle levererats för snart tre år sedan. Om det blir ytterligare förseningar finns ingen plan B för att få luftburen medevac till Afghanistan. Detta trots att riksdagen, på förslag av regeringen, bestämt att en sådan insats skulle ske under 2009.
Efter Linköping besökte jag 612:e Hemvärnsbataljonens övning i trakterna av Vilhelmina. Där träffade jag en helt osannolik samling entusiaster som brann för uppgiften att försvara sin hembygd om och när så erfordras. Flera av soldaterna hade gjort turer både till Afghanistan och andra missoner. Insatskompaniets första pluton imponerade stort. Där fanns ett avspänt allvar som parades med omdöme och skicklighet.
Priset tog kompanichefen Tommy Norman som förstått att Radio 146 aldrig skulle fungera i den terräng och med de avstånd som Norrlands inland bjuder. Han hade utvecklat ett eget radiosystem baserat på lättillgänglig civil teknik. Radiosystem 2000, som han döpt det, hade inte bara tillräcklig räckvidd utan också krypterat tal. Frugan hade sedan sytt ett kamoflerat tyghölje till basstationen.
Om NBF-folket bara vill har nog Tommy inget emot att berätta om sin utveckling...
På torsdag markstridsdag i Karlsborg och nästa vecka inriktningsbeslut.
Allan Widman
torsdag 21 maj 2009
Luftförsvarsutredning - förr eller senare
Nej, Annika, jag nådde inte heller fram med en Luftsförsvarsutredning. Emellertid så blir efterfrågan på en sådan allt bredare och en smula mer högljudd. Ingen mindre än Kungliga Krigsvetenskapsakademin påstås trumma för en sådan i sin Årsredovisning för 2008. Där finns ju kloka och kunniga herrar som Stefan Ring och Jan Reuterdal.
Sedan tidigare har också företrädare för industrin uttalat sitt stöd för en sådan utredning. Inom Försvarsmakten är naturligtvis uppfattningarna delade. En hel del officerare på lägre och medelhög nivå ser behovet, men bland generalerna är det ganska svalt. Materielen håller man gärna för sig själv. Eller, som Du säkert minns, att konteramiralen Leif Nylander en gång uttryckte det för Försvarsberedningen: - Materielplanen är ett verktyg för myndigheten, den är inte avsedd att vara transparent...
Ja, sedan var det Ärna. Såg nyheten igår på mil.se. Det är tungt. Dessutom talar myndigheten med kluven tunga när man skriver:
Flygplatsområdet som ska avvecklas omfattar endast infrastruktur såsom mark, anläggningar och lokaler som är förknippade med flygplatsdrift. Annan infrastruktur avvecklas inte, vilket innebär att övrig verksamhet vid garnisonen inte påverkas.
Den som har läst 30 januari-underlaget vet att planen är att så snart som möjligt utrymma Uppsala garnison. Mycket tyder på att man hyser samma planer för garnisonen i Lund. Nu ska myndigheten på frivillig väg försöka rekrytera ett stort antal kontrakterade soldater. Det är naturligtvis ingen nackdel om dessa befinner sig i tjugo- eller trettioårsåldern och ännu inte hunnit etablera familj eller fått fast arbete. Men just då ska vi utrymma garnisonerna i våra två största universitetsstäder. Är det någon som förstår den logiken?
Enligt uppgifter som jag har är det ännu inte klart vad som ska hända med berghangaren. Måtte nu omdöme och försiktighet vägleda den internutredning som tar sig an frågan. Ingen vet om den en dag kan komma behövas för vår nationella säkerhet. Det enda säkra är att vi aldrig får råd att återuppbygga den.
Annika, gott att höra från Dig. Förstår att abstinensbesvären är svåra, men det finns alltid plats för Dig i den svenska försvarsdebatten.
Allan Widman
Sedan tidigare har också företrädare för industrin uttalat sitt stöd för en sådan utredning. Inom Försvarsmakten är naturligtvis uppfattningarna delade. En hel del officerare på lägre och medelhög nivå ser behovet, men bland generalerna är det ganska svalt. Materielen håller man gärna för sig själv. Eller, som Du säkert minns, att konteramiralen Leif Nylander en gång uttryckte det för Försvarsberedningen: - Materielplanen är ett verktyg för myndigheten, den är inte avsedd att vara transparent...
Ja, sedan var det Ärna. Såg nyheten igår på mil.se. Det är tungt. Dessutom talar myndigheten med kluven tunga när man skriver:
Flygplatsområdet som ska avvecklas omfattar endast infrastruktur såsom mark, anläggningar och lokaler som är förknippade med flygplatsdrift. Annan infrastruktur avvecklas inte, vilket innebär att övrig verksamhet vid garnisonen inte påverkas.
Den som har läst 30 januari-underlaget vet att planen är att så snart som möjligt utrymma Uppsala garnison. Mycket tyder på att man hyser samma planer för garnisonen i Lund. Nu ska myndigheten på frivillig väg försöka rekrytera ett stort antal kontrakterade soldater. Det är naturligtvis ingen nackdel om dessa befinner sig i tjugo- eller trettioårsåldern och ännu inte hunnit etablera familj eller fått fast arbete. Men just då ska vi utrymma garnisonerna i våra två största universitetsstäder. Är det någon som förstår den logiken?
Enligt uppgifter som jag har är det ännu inte klart vad som ska hända med berghangaren. Måtte nu omdöme och försiktighet vägleda den internutredning som tar sig an frågan. Ingen vet om den en dag kan komma behövas för vår nationella säkerhet. Det enda säkra är att vi aldrig får råd att återuppbygga den.
Annika, gott att höra från Dig. Förstår att abstinensbesvären är svåra, men det finns alltid plats för Dig i den svenska försvarsdebatten.
Allan Widman
tisdag 19 maj 2009
Förmågan ska finnas över tid
Idag justerade Försvarsutskottet sitt betänkande. Till det som i övrigt stod om stridsledningssystem i propositionen tillfogade utskottet följande rader:
Inom Försvarsmakten pågår en utredning om en gemensam lägescentral (GLC). Eventuella, genomgripande förändringar av dagens organisation kopplat till detta bör ske efter godkännande av regeringen.
Försvarsmakten har för utskottet redovisat att enligt gällande planering kommer något avbrott i förmågan att säkert leda våra stridsflygplan inte att uppstå. Utskottet, som avser följa utvecklingen noga, delar Försvarsmaktens syn att förmågan att säkert leda våra stridsflygplan ska finnas över tid.
Innebörden av detta är bland annat att Hästveda inte får avvecklas utan att Försvarsmakten slutfört sin utredning och regeringen med ett formellt beslut godkänt de förändringar som föreslås. Inga andra genomgripande förändringar får heller företas utan att dessa villkor är uppfyllda.
Det andra stycket handlar om förmågan att säkert leda våra stridsflygplan. Utskottet understryker här att något avbrott i denna förmåga inte får uppstå. Den ska finnas över tid. Undertecknad anar att detta kan komma att minska "reformtakten" hos myndigheten. Vilket inte är mer än rätt. Vi har aldrig tidigare stängt ner fungerande STRIL-system utan att vi förvissat oss om att de nya fungerar. Så agerar ett ansvarsfullt försvar när det gäller vidmakthållande av centrala förmågor.
Innebörden av ovanstående är inte att GLC och andra planer definitivt avskrivits. Med fog kan man dock påstå att försöken att huvudstupa kasta sig in i det okända och rasera fungerande strukturer tillfälligtvis är avvärjda. Det fick vara gott nog denna gång.
Allan Widman
Inom Försvarsmakten pågår en utredning om en gemensam lägescentral (GLC). Eventuella, genomgripande förändringar av dagens organisation kopplat till detta bör ske efter godkännande av regeringen.
Försvarsmakten har för utskottet redovisat att enligt gällande planering kommer något avbrott i förmågan att säkert leda våra stridsflygplan inte att uppstå. Utskottet, som avser följa utvecklingen noga, delar Försvarsmaktens syn att förmågan att säkert leda våra stridsflygplan ska finnas över tid.
Innebörden av detta är bland annat att Hästveda inte får avvecklas utan att Försvarsmakten slutfört sin utredning och regeringen med ett formellt beslut godkänt de förändringar som föreslås. Inga andra genomgripande förändringar får heller företas utan att dessa villkor är uppfyllda.
Det andra stycket handlar om förmågan att säkert leda våra stridsflygplan. Utskottet understryker här att något avbrott i denna förmåga inte får uppstå. Den ska finnas över tid. Undertecknad anar att detta kan komma att minska "reformtakten" hos myndigheten. Vilket inte är mer än rätt. Vi har aldrig tidigare stängt ner fungerande STRIL-system utan att vi förvissat oss om att de nya fungerar. Så agerar ett ansvarsfullt försvar när det gäller vidmakthållande av centrala förmågor.
Innebörden av ovanstående är inte att GLC och andra planer definitivt avskrivits. Med fog kan man dock påstå att försöken att huvudstupa kasta sig in i det okända och rasera fungerande strukturer tillfälligtvis är avvärjda. Det fick vara gott nog denna gång.
Allan Widman
måndag 18 maj 2009
I morgon nyheter
I morgon kommer Försvarsutskottet att justera sitt betänkande om Inriktningspropositionen. Det är i år fem år sedan ett lika brett beslut om svensk försvars- och säkerhetspolitik fattades.
Betänkandet behandlar både stort och smått. Och de som väntar på stril-nyheter blir inte helt lottlösa. I morgon, på en blogg nära Dig!
Allan Widman
Betänkandet behandlar både stort och smått. Och de som väntar på stril-nyheter blir inte helt lottlösa. I morgon, på en blogg nära Dig!
Allan Widman
tisdag 12 maj 2009
State of the nation
Så här veckorna före nästa inriktningsbeslut finns det skäl att fundera över var Försvarsmakten och försvarspolitiken i Sverige står.
På pappret kan 11 000 av det drygt 30 000 man starka försvaret bli insatsberett inom ett år.
Årsboksluten för Försvarsmakten, FMV, Pliktverket, FOI, FHS och Fortverket för 2007 ger vid handen att det då fanns 23 433 anställda vid dessa myndigheter. I den svenska försvarsindustrin fanns 14 681 anställda vid samma tidpunkt. Av dessa arbetade, enligt SOF:s statistik cirka 6 600 mot det svenska försvaret (ej export).
Sålunda arbetar inom FM, de s.k. stödmyndigheterna och industrin någonstans runt 30 600 personer för att generera insatsförmåga med drygt 11 000 soldater inom ett år.
Min beräkning är långt ifrån vetenskaplig. Ändå är bilden att svenskt försvar är ganska lite verkstad.
Dessvärre är tillståndet på den materiella sidan inte bättre.
Flygtidsproduktionen för vårt stolta JAS Gripen ökar nu markant. Samtidigt erkänner regeringen att det finns brister, kvalitativt och kvantitativt, ifråga om beväpning och sensorer. Inriktningspropositionen beskriver detta i mycket diplomatiska termer. Tyvärr är också skrivningarna om hur detta ska avhjälpas lika diplomatiskt formulerade.
Det handlar om mycket pengar och lång tid innan åren av försummelser kan avhjälpas. Uppgifter gör samtidigt gällande att det finns planer inom FM på att avveckla Robot 75 (Maverick). Till skillnad från BK 90 antar jag att detta precisionsvapen finns i ett mycket stort antal i det svenska försvaret.
Hur det står till med förmågan att över tid kunna leda våra stridsflygplan har diskuterats mycket på denna och andra bloggar. FML har i vart fall erkänt att vi var på väg mot ett "förmågeglapp", men påstår att man nu funnit alternativa vägar för att undvika detta. Även om tekniska och ekonomiska utmaningar kan överkommas finns den kritiska frågan om bemanning av denna funktion kopplat till myndighetens planer. Kommer skickliga flygstridsledare att flytta från Hästveda till Ronneby och sedan vidare till Bålsta och kanske Enköping?
I officerstidningens senaste nummer varnas för implosion vid minsta felsteg: I så fall kan det ta 10-20 år att bygga upp stridsledningen på nytt.
Just dessa vackra majdagar avgörs också huruvida stridsledningens öde enbart ska bli en intern angelägenhet för Försvarsmakten eller om de politiska instanserna ska ha ett ord med i laget. Oavsett utgång blir ansvaret för ett eventuellt misslyckande regeringens och riksdagens. När man känner till problemen och samtidigt själv kan bestämma var och hur besluten ska fattas spelar det mindre roll vem som håller i yxskaftet. Ansvarsfördelningen blir ändå tydlig.
Och så var det helikoptrarna. Det kanske mörkaste området. Senaste besked om Hkp 10 B är att den ska börja flyga vecka 33. Operativ sannolikt första kvartalet 2011. Den som lever får se.
Hkp 14 verkar ha fastnat i ett kommersiellt, tekniskt och politiskt ingenmansland. Sverige tar inte leverans på helikoptern och i avvaktan på detta tycks leverantören inte göra sig någon brådska. Vår helt unika lösning, som beställts i hela 18 exemplar, står ju för övrigt inte först i den långa kö av beställare som NHI buffrat upp. Intrycket är att alla inblandade parter låtsas som det regnar. Eller så väntar vi på det där klarsynta lilla barnet i HC Andersens saga om kejsarens nya kläder...
Hkp 4 står fortfarande infettad och inplastad på Kallinge. För ett år sedan skjöt vi Ksp från den och förflyttade i mörker en hel skvadron inom ramen för NBG 08. För var dag som nu går blir myndighetens beslut att avveckla alltmer irreversibelt. Underhållet släpar efter och den utbildade personalen skingras för vinden. Som någon på Försvarsdepartementet en smula ironiskt uttryckte saken: Det är klart att vi inte kan behålla en fungerande, beprövad och betald helikopter.
På den marina sidan återstår ännu för Visbykorvetterna att bli operativa. I augusti är det nio år sedan den första sjösattes. Beskedet nu är att Marinen tar över ett första fartyg i december. Innan dess ska det, enligt regeringen, skjutas ett provskott med Robot 15. Det blir spännande.
Nej, tillståndet i det svenska försvaret lämnar en del i övrigt att önska. Och orsakerna till problemen är naturligtvis många. Bland dessa utmärker sig dock fortfarande särintressena: Myndigheterna (inklusive FM), industrin, frivilligorganisationerna, kommunerna och regionerna, parterna på arbetsmarknaden har alla sina agendor för det svenska försvaret. Egentligen är det bara lobbyn för svensk försvarsförmåga som lyser med sin frånvaro.
Allan Widman
På pappret kan 11 000 av det drygt 30 000 man starka försvaret bli insatsberett inom ett år.
Årsboksluten för Försvarsmakten, FMV, Pliktverket, FOI, FHS och Fortverket för 2007 ger vid handen att det då fanns 23 433 anställda vid dessa myndigheter. I den svenska försvarsindustrin fanns 14 681 anställda vid samma tidpunkt. Av dessa arbetade, enligt SOF:s statistik cirka 6 600 mot det svenska försvaret (ej export).
Sålunda arbetar inom FM, de s.k. stödmyndigheterna och industrin någonstans runt 30 600 personer för att generera insatsförmåga med drygt 11 000 soldater inom ett år.
Min beräkning är långt ifrån vetenskaplig. Ändå är bilden att svenskt försvar är ganska lite verkstad.
Dessvärre är tillståndet på den materiella sidan inte bättre.
Flygtidsproduktionen för vårt stolta JAS Gripen ökar nu markant. Samtidigt erkänner regeringen att det finns brister, kvalitativt och kvantitativt, ifråga om beväpning och sensorer. Inriktningspropositionen beskriver detta i mycket diplomatiska termer. Tyvärr är också skrivningarna om hur detta ska avhjälpas lika diplomatiskt formulerade.
Det handlar om mycket pengar och lång tid innan åren av försummelser kan avhjälpas. Uppgifter gör samtidigt gällande att det finns planer inom FM på att avveckla Robot 75 (Maverick). Till skillnad från BK 90 antar jag att detta precisionsvapen finns i ett mycket stort antal i det svenska försvaret.
Hur det står till med förmågan att över tid kunna leda våra stridsflygplan har diskuterats mycket på denna och andra bloggar. FML har i vart fall erkänt att vi var på väg mot ett "förmågeglapp", men påstår att man nu funnit alternativa vägar för att undvika detta. Även om tekniska och ekonomiska utmaningar kan överkommas finns den kritiska frågan om bemanning av denna funktion kopplat till myndighetens planer. Kommer skickliga flygstridsledare att flytta från Hästveda till Ronneby och sedan vidare till Bålsta och kanske Enköping?
I officerstidningens senaste nummer varnas för implosion vid minsta felsteg: I så fall kan det ta 10-20 år att bygga upp stridsledningen på nytt.
Just dessa vackra majdagar avgörs också huruvida stridsledningens öde enbart ska bli en intern angelägenhet för Försvarsmakten eller om de politiska instanserna ska ha ett ord med i laget. Oavsett utgång blir ansvaret för ett eventuellt misslyckande regeringens och riksdagens. När man känner till problemen och samtidigt själv kan bestämma var och hur besluten ska fattas spelar det mindre roll vem som håller i yxskaftet. Ansvarsfördelningen blir ändå tydlig.
Och så var det helikoptrarna. Det kanske mörkaste området. Senaste besked om Hkp 10 B är att den ska börja flyga vecka 33. Operativ sannolikt första kvartalet 2011. Den som lever får se.
Hkp 14 verkar ha fastnat i ett kommersiellt, tekniskt och politiskt ingenmansland. Sverige tar inte leverans på helikoptern och i avvaktan på detta tycks leverantören inte göra sig någon brådska. Vår helt unika lösning, som beställts i hela 18 exemplar, står ju för övrigt inte först i den långa kö av beställare som NHI buffrat upp. Intrycket är att alla inblandade parter låtsas som det regnar. Eller så väntar vi på det där klarsynta lilla barnet i HC Andersens saga om kejsarens nya kläder...
Hkp 4 står fortfarande infettad och inplastad på Kallinge. För ett år sedan skjöt vi Ksp från den och förflyttade i mörker en hel skvadron inom ramen för NBG 08. För var dag som nu går blir myndighetens beslut att avveckla alltmer irreversibelt. Underhållet släpar efter och den utbildade personalen skingras för vinden. Som någon på Försvarsdepartementet en smula ironiskt uttryckte saken: Det är klart att vi inte kan behålla en fungerande, beprövad och betald helikopter.
På den marina sidan återstår ännu för Visbykorvetterna att bli operativa. I augusti är det nio år sedan den första sjösattes. Beskedet nu är att Marinen tar över ett första fartyg i december. Innan dess ska det, enligt regeringen, skjutas ett provskott med Robot 15. Det blir spännande.
Nej, tillståndet i det svenska försvaret lämnar en del i övrigt att önska. Och orsakerna till problemen är naturligtvis många. Bland dessa utmärker sig dock fortfarande särintressena: Myndigheterna (inklusive FM), industrin, frivilligorganisationerna, kommunerna och regionerna, parterna på arbetsmarknaden har alla sina agendor för det svenska försvaret. Egentligen är det bara lobbyn för svensk försvarsförmåga som lyser med sin frånvaro.
Allan Widman
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)