Strilaren II

Hur borde vi göra?

2012-02-02T11:35:00.000-08:00

Frågan från "undrande" fick mig att utlova en mer utförlig syn på förmågelyftet. Man måste hela tiden ta in och bearbeta ny information, men detta är nuvarande ståndpunkt.

Låt mig inleda med att jag alltid trott mer på det evolutionära än det revolutionära. Det vill säga hellre fler och kortare steg än stora tekniska och ekonomiska språng.

Tillämpat på ett förmågelyft blir det då inte ett (1) avtal om framställning av 100 E/F med ny motor, nytt skrov och ny radar. Istället bör vi, grundat på gedigna och öppna beslutsunderlag, börja i rätt ände. Sett till de nationella, operativa behoven, vilka brister blir kritiska på kort sikt?

Jag är av uppfattningen att det man hänger på stridsflygplan i form av vapen och sensorer successivt blivit viktigare än plattformens flygprestanda. För mig framstår därför AESA-radar som det kanske mest prioriterade. Det torde finnas goda möjligheter att köpa in ett mindre antal för integrering på Gripen C/D. Om fem år - när vi har beprövad erfarenhet och bättre kan överblicka den fortlöpande miniatyriseringen och annan utveckling - kan vi fatta beslut om ytterligare nyanskaffning.

Vad beträffar dragkraft får detta betydelse inte bara i dog-fighter utan även ifråga om räckvidd och vapenverkan. På motsvarande sätt bör vi snart kunna fatta beslut om anskaffning av ett antal F 414. Parallellt med detta kan nuvarande motorer trimmas och eventuellt byggas om till högre prestanda. Modularitet för maximalt utnyttjande av tidigare investeringar har jag redan skrivit om.

Ifråga om om- eller nybyggnad (?) av skrovet känner jag viss osäkerhet. Längre räckvidd är en uppenbar fördel i moderna, internationella luftoperationer - oavsett tillgång till lufttankningsresurser. Det sammantagna, nationella perspektivet talar kanske för att detta ska vägas mot en återuppbyggnad av det sorgligt hopkrympta krigsbassystemet (som ju också har andra fördelar). Det känns som om en mer utförlig utredning och avvägning måste till på denna punkt.

Viktigt är också att ett förmågebeslut innefattar framtida beväpning av Gripen. Som bekant består fortfarande både kvalitativa och kvantitiva brister. Och det är ett och samma ekonomiska utrymme!

Som politiker ska man naturligtvis ge fan i att diskutera enskildheter i komplexa, militära spörsmål. Likväl kan jag konstatera att detta en gång till och med varit en svensk tradition. På våren 1990 kallade dåvarande Försvarsutskottet industri och berörda myndigheter till en hearing om JAS 39 Gripen. Den som är intresserad av hur det kunde gå till kan använda följande länk (protokollet från hearingen ligger sist i betänkandet):

http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3322&dok_id=GD01FöU7

Allan Widman

Magnituden

2012-02-01T08:32:00.000-08:00

Igår hade jag en liten debattartikel i GP om en alternativ väg i det förestående förmågelyftet. Den är bifogad nedan.

"Ett förmågelyft av JAS 39 Gripen är oundvikligt, men magnituden av stridsflygsutveckling ska inte underskattas. Under 1985 till 2010 tog JAS nära halva materielbudgeten i anspråk. Konsekvenserna blir stora och det ges ingen andra chans.

Enligt media finns en offert från industrin om att bygga om 100 stycken Gripen med ny radar, ny motor och ett större flygplansskrov. Priset uppges vara 32 miljarder. Mot bakgrund av att en väsentligt mer begränsad uppgradering 1996 beräknades till 27,9 miljarder framstår den nu aktuella prislappen säkert som överkomlig.

Den 1 mars ger ÖB sitt råd om förmågelyftet. Löftet är att olika alternativ ska presenteras. Inför detta bör Försvarsmakten erinras om att utgångspunkten inte får vara något annat än förmågan till väpnad strid för försvaret av Sverige.

Det är bara med reell verkan mot fientliga mål i luften, till sjöss och på marken som investeringen i en ny generation JAS 39 Gripen kan legitimeras. Prestandan måste räcka för framtida definierade bekämpningsuppgifterna, men behöver heller inte vara bättre än att vapnen kommer till full verkan.

En debatt har gällt valet av motor till den nya Gripen. Mot dem som krävt en ny, amerikansk motor har de stått som värnat den betalda och svensktillverkade som används idag. Samtidigt som stor dragkraft förblir kritiskt för luftstriden vore det synd och skam att inte tillvarata gjorda investeringar. Av gångtiden i de befintliga motorerna har bara en fjärdedel hittills utnyttjats.

Det mest logiska är att välja både och. Det är inte ofta stridsflygplan behöver utnyttja maximal prestanda. Genom att kräva modularitet kan vi nyttja billiga flygtimmar med befintlig motor och höja förmågan med en ny i skarpa lägen och vid krävande övningar.

Dagens flygmotorer byts och underhålls regelbundet och dimensionerna för de båda motorerna är i stort sett lika. Vi ska varken kasta bort vår egen industriella kompetens eller det som är betalt och fungerande. Arvets ska vårdas".

Allan Widman

En jur stud är inte alltid bäst

2012-01-30T22:32:00.000-08:00

Att ställa höga, teoretiska krav på varje individ som vill delta i försvaret av vårt land är fel. Att bli soldat, vare sig det är fråga om hemvärnet eller andra insatsförband, kräver duglighet och omdöme. Men att man är näst intill högskolebehörig utgör ingen garanti för detta.

Det förslag, som jag hoppas att ÖB nu lägger, syftar till att bredda rekryteringen. Avsikten är att göra försvaret av Sverige till en angelägenhet för hela samhället, även för dem som inte kunnat eller velat ta sig igenom ett nationellt gymnasieprogram med godkända resultat.

Enligt Skolverket hade var tredje elev som 2004 påbörjade en gymnasieutbildning ingen högskolebehörighet fyra år senare. Att ställa krav som exkluderar stora grupper och som saknar tydlig relevans för uppgiften stärker inte folkförankringen.

Den stora utmaningen är inte att klara rekryteringen till GMU. Den är att behålla kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande soldater över tid. Även här spelar antagningskraven stor roll. Sannolikheten för avhopp och fortsatta civila studier torde vara högre bland ungdomar som redan kommit en bra bit på den teoretiska vägen. Jag misstänker att Försvarsmakten också insett detta.

Det handlar inte om att välja bort vare sig den ena eller andra kategorin. Ska försvaret vara representativt för samhället måste utgångspunkten vara att inkludera. Jag minns soldater i det gamla värnpliktsförsvaret som varken besökt ett gymnasium eller varit utomlands. Likväl kunde de ha andra kompetenser som vida överträffade sina teoretiskt skolade kamrater. En jur stud är inte alltid bäst när man ska byta motor på en CV 90 i tjugo minusgrader.

Allan Widman

Ja, vi behöver en debatt...

2012-01-11T04:01:00.000-08:00

Officersförbundets rapport om de strukturella obalanserna mellan uppgifter och anslag är ett välkommet bidrag till den försvarspolitiska debatten. I enskildheter var väl det mesta känt sedan förut, men sammanställningen av uppgifterna i en rapport skapar tyngd och förtroende.

Att märka är dock att den övertalighet avseende yrkesofficerare, som tydligt redovisas i rapportens diagram, förbigås med tystnad. Den synes inte, enligt Officersförbundet, utgöra något problem. Man får med andra ord inte glömma bort att förbundet är en facklig organisation och att man har särintressen att bevaka.

Rapportens slutsats är att det nu behövs en "stor försvarsutredning". Mellan raderna kan man förstå att förbundet har äldre tiders utredningar i tankarna. Då ministrar och ledande allmänpolitiker i riksdagen engagerade sig i planeringen av rikets försvar. Då kunde till och med en LO-bas som Gunnar Nilsson sitta i försvarsberedningen. Den tiden torde dock vara förbi.

Försvars- och säkerhetspolitiken är inte lika het som den en gång var. Det underliggande skälet är försvarets bristande förankring hos det svenska folket.

Nej, bättre då att Officersförbundets goda exempel får fler efterföljare. Det är i en öppen och frejdig försvarsdebatt som saker kan påverkas, inte i första hand bakom utredningarnas lyckta dörrar.

Allan Widman

Dansken kan

2012-01-08T07:52:00.000-08:00

I helgen kom uppgifter om att den danska marinen räddat pakistanier och iranier som suttit gisslan på Afrikas horn. Ett motsvarande ingripande gjordes kort före även av den amerikanska marinen med följd att Ahmadinejad för ett ögonblick försökte uppföra sig som folk.

Den svenska marinens allmäntillstånd är som bekant inte det bästa. Visbykorvetterna och den sjöoperativa versionen av Hkp 14 tarvar väl ingen ytterligare förklaring, men även i övrigt ser det dystert ut. Vart NGU för ubåtsvapnet är väl osäkert, bortsett från att varje generationsväxling regelmässigt medför en minskande numerär.

Det nya stridsstödsfartyget (ibland benämnt L 10) har ändrat skepnad och syfte ett antal gånger, men känns kanske mer avlägset än någonsin. Och av det en gång så stolta kustartilleriet finns idag kvar en i huvudsak markoperativ amfibiebataljon.

HMS Carlskrona ligger på varv. I huvudsak är det fråga om att tillföra henne ytterligare stödförmåga när det gäller bränsle och förnödenheter. Som alltid är det osäkert när hon är tillbaka. Bedömningarna varierar alltifrån tidig vår till mitten av sommaren. Oaktat när detta sker måste beslut nu fattas om ytterligare insats för henne i Adenviken.

Piratverksamheten finns kvar och säkra handelsvägar är i allra högsta grad ett svenskt intresse. Vidare är de pågående operationerna optimala för den som söker marin interoperabilitet och säkerhetspolitisk integration. De stora och täta investeringar som skett i HMS Carlskrona kräver återbetalning i form av operativ leverans. Till sist råder det heller inget tvivel om att också Marinen som stridskraft behöver en insats.

Kanske hade Anders Silwer blivit insatschef Libyen förutan. Och kanske hade den schweiziska regeringen ändå föreslagit ett köp av Gripen. Men Unified Protector var i vart fall inget hinder på vägen.

Allan Widman

Julkort från Försvarsmakten

2011-12-16T03:02:00.000-08:00

Den 16 november hade jag så slutligen fått blanketten rätt ifylld och lämnat in passfoton. Den 9 december när jag kom hem till bostaden låg Försvarsmaktens tjänstekort och väntade på mig. Jag vet inget om den normala handläggningstiden för utfående av tjänstekort, men för mig kändes den mycket överkomlig.

Efter samtal med andra reservofficerare har jag förstått att det funnits svårigheter att få ut tjänstekort eller militärt identitetskort. Det kort jag nu bär är dock ett prejudikat, både såvitt avser själva utfåendet liksom handläggningstiden.

En del har hänt under den tid som bloggen legat för fäfot. Mest spännande är väl kanske propån från den schweiziska regeringen om köp av 22 JAS Gripen. Sveriges riksdag har ju under ett par år bemyndigat regeringen att för svenskt vidkommande anskaffa upp till tio E/F för det fall Brasilien eller annat land går vidare med förhandlingar om att beställa flygplanet.

Alldeles oavsett utgången i Schweiz kan regeringen nog redan nu argumentera för att bemyndigandet aktiverats. Vad Schweiz angår får man förmoda att de vill ha ”det senaste” om bara priset är det rätta. Och det blir det nog.

Rent försvarsintellektuellt kanske man kan ifrågasätta exportstyrda anskaffningar. Nu är väl frågan vilken relevans FM:s underlag den 1 mars nästa år kommer att få. I herremän faren icke så fort…

En för mig mycket glädjande nyhet är att jag ska fortsätta utreda veteranpolitiken på regeringens uppdrag. Om detta lär jag återkomma.

Allan Widman

Det gör ont

2011-11-21T12:07:00.001-08:00

Som sagt fanns det för mig en KFÖ inplanerad i Boden. Denna avhölls förra veckan mellan tisdag och torsdag. Bara någon timme efter att personlig utrustning avhämtats stod undertecknad jämte 38 andra reservofficerare på skjutvallen iförda stridsväst, kroppsskydd och M 90. Målet var kompetensprov med AK 5 C, vilket påbörjades mer eller mindre omedelbart.

Kvällstjänsten ägnades åt utbildning i användning av torniquet. Först torrt och sedan under spelade stridsfall med full utrustning och lösplugg. Nästa dag vidtog skarpskjutning på nytt innan vi så småningom avrustade.

Inför den s.k. KFÖ:n antog jag en smula blåögt att jag var på väg till en gentlemannamässig SÖB av gammalt snitt. Artilleriregementet överraskade dock med en mycket intensiv och jordnära (i ordets samtliga bemärkelser) övning i personlig strid. Dagarna före hade motsvarande övningar hållits med regementets YO och sedan GSS/T. De senare hade kallats in för att avge s.k. avsiktsförklaringar.

Såvitt angår reservofficerarna kan man fundera över avsikterna med övningen. Sant är att de nya, mer personalglesa, stridsförbanden kräver större personlig färdighet av samtliga. Samtidigt fanns det säkert en undran hos de många, gravt medelålders, reservare som inte behövts på så många år…

A 9 ska ha all heder, både för själva övningen och den goda viljan. Likväl kommer de reservare som utbildades under 80- och 90-talen i blygsam utsträckning att vara utvecklingsbara mot IO 14. Reservofficerare är ett närmast utdött begrepp i det svenska språket. Att nu försöka skaka liv i denna institution kan komma att visa sig omöjligt hur gärna man än vill.

Jag har idag ställt följande fråga till försvarsminister Sten Tolgfors:

Regeringen beslutade den 18 december 2008, genom regleringsbrevet för 2009, att "Försvarsmakten ska utveckla reservofficerssystemet utgående från
insatsorganisationens kompetensbehov. Grundläggande reservofficersutbildning ska genomföras under 2009".

I nämnda regleringsbrev tillhölls myndigheten även att återrapportera beträffande utbildningens innehåll, långsiktiga elevvolymer och så vidare. Till dags dato har Försvarsmakten inte anordnat någon grundläggande reservofficersutbildning.

Vilka åtgärder avser försvarsministern vidta för att den av regeringen beslutade utbildningen ska komma till stånd?

Allan Widman

Kontrareplik

2011-10-30T04:45:00.000-07:00

Erik Lagersten redovisar utdrag ur Försvarsmaktens underlag till regeringen utvisande att full bemanning enligt den nya personalförsörjningen först inträffar 2019. Detta menar han att regeringen ”kvitterat” genom budgetpropositioner och regleringsbrev.

Det finns två problem med Lagerstens resonemang.

För det första är det mot bakgrund av de dokument regeringen lämnat ifrån sig svårt att hitta några belägg för att leveranstidpunkten förskjutits. I det inriktningsbeslut för Försvarsmakten 2010-2014 som regeringen beslutade om den 14 januari 2010 nämns inte år 2019. Där anges istället att insatsorganisationen jämte förbandsreserv ska ha utvecklats ”senast till utgången av 2014”. Till detta regeringsbeslut hänvisar både budgetpropositionen för 2012 och det nu gällande regleringsbrevet för Försvarsmakten.

I mina kontakter med försvarsmaktsledningen under åren har jag alltid framhållit betydelsen av formaliserade relationer med regering och riksdag. Dokumentation är nödvändig för tydlighet och fördelning av eventuellt ansvar. Mot den bakgrunden är det naturligtvis av stort intresse vilka formella ”kvittenser” myndigheten de facto erhållit?

Det andra problemet är att ”kvittenser” på att budskapet nått fram inte heller är tillräckligt för att avbörda myndigheten ansvar. Därtill krävs också att regering och/eller riksdag aktivt ändrar sina tidigare beslut i denna riktning. Jag har ännu inte funnit några sådana beslut, men känner samtidigt respekt för att besluten är många och alla inte öppna för allmänheten.

Däremot är det korrekt att samtliga beslut föreskriver att insatsorganisation och personalförsörjning bara får utvecklas i den takt ekonomin tillåter. Att budgetramar ska hållas är dock inget unikt vare sig för Försvarsmakten eller den pågående omställningen. Ekonomin har väl hittills inte heller utpekats som ett särskilt bekymmer. Att medel saknas efter 2014 har inte undgått någon. Men så här långt under innevarande försvarsbeslutsperiod har Försvarsmakten sammantaget redovisat årliga överskott samtidigt som det betonats att myndigheten är i ekonomisk balans.

Om ekonomin varit ett absolut hinder för uppgiftens fullgörande hade det ålegat myndighetens ledning att tydligt anmäla detta innan 2009 års inriktningsbeslut fattades. Någon sådan anmälan har jag inte uppfattat.

I slutet av sin replik slår Erik Lagersten fast att ”insatsorganisation 2014 (IO 14) kommer att vara intagen målåret 2014”. Jag uppfattar innebörden av detta som att samtliga förband kommer vara uppfyllda, utrustade och beredskapssatta med antingen frivillig eller pliktig personal. Gott så.

Avslutningsvis är det glädjande att intresset för tidvis tjänstgörande soldater ökat mycket påtagligt de senaste månaderna. KFÖ:er genomförs nu runt om i landet och förändringen återspeglas även i myndighetens centrala marknadsföring.

Ansvaret för att det formella regelverket för tidvis tjänstgörande inte var på plats vid försvarsbeslutet faller bland annat på mig som riksdagsledamot. Samtidigt ska de praktiska problemen inte överdrivas. Sannolikt hade det för Officersförbundet inte varit svårare att teckna kollektivavtal om tidsbegränsade anställningar för deltidare än det var för heltidare, bara frågan lyfts vid förhandlingsbordet. I lagen om anställningsskydd finns också en uppsättning av tidsbegränsade anställningsformer som står varje arbetsgivare till buds.

Att man också ser kvaliteter hos soldater, som har eller planerar för en parallell, civil karriär, ökar på ett avgörande vis möjligheterna för att insatsorganisationen kan levereras på tid och inom ramen för ekonomisk balans.

Allan Widman

2014 gäller

2011-10-27T09:30:00.001-07:00

Idag har jag följande artikel på Newsmill.

Redan några månader efter riksdagens inriktningsbeslut i juni 2009 förklarade dåvarande chefen för Högkvarteret att övergången till ett frivilligt rekryterat försvar inte skulle vara fullt genomförd förrän vid slutet av innevarande årtionde.

Utskottet å sin sida hade pekat på behovet av att krigsplacerade värnpliktiga initialt skulle vidmakthållas i insatsorganisationen för att inte vår nationella beredskap skulle nedgå innan det nya var på plats.

Under det senaste året har uttalandena från Försvarsmakten dock fått en annan innebörd. Det som ursprungligen handlade om personalreformen i sin helhet blandas nu samman med vid vilken tidpunkt den nya insatsorganisationen ska vara intagen. Här får det inte råda någon tvekan.

I riksdagens inriktningbeslut godkändes regeringens förslag till insatsorganisation 2014 och de förband som skulle ingå. Årtalet 2019 nämns överhuvudtaget inte i beslut eller betänkande. Detsamma gäller för det inriktningsbeslut för Försvarsmakten som regeringen tog den 14 januari 2010 gällande 2010-2014. Under rubriken ”insatsorganisation 2014, m.m.” anges att ”Försvarsmakten ska senast till utgången av 2014 ha utvecklat en insatsorganisation och en förbandsreserv som framgår av tabellerna nedan”. Därefter följer en uppräkning av förband som är identisk med den som återfanns i riksdagsbeslutet.

Längre ned i regeringsbeslutet framhålls att samtliga förband 2014 ”över tiden ska vara kompletta ifråga om materiel och utbildad personal samt vara välövade”. Vidare beslutade regeringen att vid höjd beredskap ska tillgängligheten ”inte för något förband överstiga en vecka”.

Dessa mycket tydliga ingångsvärden ska nu jämföras med ÖB:s uttalanden och artiklar på senare tid. På Kungliga Krigsvetenskapsakademin den 4 oktober i år sade Sverker Göransson att ”den organisation vi nu skapar, Försvarsmaktsorganisation 2014, kommer att vara färdigbyggd 2019, dvs bemannad, materielsatt och övad”. Detta upprepades ordagrant i ÖB:s artikel här på Newsmill under gårdagen.

Försvarsmaktsorganisation är ett nytt uttryck, som för övrigt inte ger några träffar på sökmotorn på Försvarsmaktens hemsida. Att det handlar om en materielsatt och övad organisation leder emellertid till slutsatsen att det är just insatsorganisationen som avses.

Riksdagens förmåga att följa upp fattade beslut har med viss rätt ifrågasatts. Därför är det nu viktigt att påminna om vilka beslut riksdag och regering fattat och när dess ska vara uppfyllda. Detta är inte enbart en garanti gentemot skattebetalarna utan kan också bidra till ett hälsosamt reformtryck i Försvarsmakten.

Med visst perspektiv på försvarspolitiken uppfattar jag den eviga omställningen av vårt militära försvar som ett allvarligt problem. I kombination med en snabb omsättning av både chefer i myndigheten och försvarspolitiker leder den till att vi alltid är på väg. Att det viktiga inte är själva målgången eller vår förmåga över tid. Sådant är underordnat resan mot nästa, underbara vision. Det får vara slut med det nu. Leveransdatum på nästa insatsorganisation framgår till och med av namnet.

Allan Widman

Snabb transition i Afghanistan

2011-10-26T01:50:00.000-07:00

Idag meddelar afghanska myndigheter att säkerhetsansvaret i nästa fas ska lämnas över i 17 av landets totalt 34 provinser. Samangan, Balkh och Sar-i-Pol är tre av dessa provinser som, enligt uppgifter, föreslås överlämnas i sin helhet. Det är tre av de totalt fyra provinser som Sverige har huvudansvaret för.

Nyheterna är glädjande, men inte särskilt överraskande. Även om överlämnandet sker tidigt 2012 ger inte detta utrymme för några snabba neddragningar av det svenska bidraget. Vi har varit underbemannade redan från början.

Samtidigt ger hastigheten i och omfattningen av transitionen ett intryck av brådska. Detta är nog inte bara förorsakat av afghanernas vilja att ta ansvar för sitt land...

Allan Widman

Tänt var det här...

2011-10-24T04:25:00.000-07:00

Ja, FMV:s provskjutning av Rbs 15 har ju redan kommenterats på andra bloggar. Provet, som genomfördes under våren, ska följas av skjutning ombord på en Visbykorvett redan under 2012. Det handlar naturligtvis om att avleda värme och tryck inombords vid avfyrningen. Såvitt bekant har FMV ännu inte offentliggjort erfarenheterna av provskjutningen men det membran, som ska släppa ut rökgaser och samtidigt hindra vatteninträngning, lär man, enligt ögonvittnen, ha fått leta länge efter…

Ibland funderar man över hur förmågeambitioner bestäms i praktiken. Någon måste ju en gång målat dit de där åtta robottuberna på Visbykorvetten. Var det ett infall, ett önsketänkande eller rentav en produkt av intellektuell ansträngning?

ÖB var i förra veckan på utskottet. Återigen bekräftades ambitionen att snarast efter hemkomst från Afghanistan avveckla Hkp 10 B, åren av ombyggnad, kostnader och upparbetad kompetens till trots. De senaste tio åren har vi redan avvecklat Hkp 11, 4och 9. Alla betalda och fungerande helikoptrar. Ingen behöver längre tvivla om varför dessa ständiga offer är nödvändiga.

En annan sorglig nyhet var att det tekniska stöd som Sverige lämnat den norska helikopterinsatsen i Afghanistan upphör från och med årsskiftet. Låt vara att bristen på helikoptertekniker inom FM är välkänd. Icke desto mindre var detta ett av de mest tydliga uttrycken för samordning och solidaritet mellan de nordiska länderna. Med vad ska nu NORDEFCO fyllas?

Även i övrigt handlar det nu mycket om Afghanistan. Länder tillhörande Natos kärna som USA, Storbritannien, Tyskland, Belgien och Frankrike har aviserat neddragningar de kommande åren. Andra, som Nederländerna och Kanada, har redan beslutat åka hem. Samtidigt tycks motståndarens energi öka trots att ”surgen” nu nått (och kanske passerat) sin kulmen.

Om ett par veckor börjar riksdagens beredning av Sveriges fortsättning i Afghanistan. På sikt kan vi som litet land inte välja en egen väg. Men bilaterala samarbeten, som det med Norge, får i detta läge en särskild betydelse.

Allan Widman

Vända blad

2011-10-11T22:33:00.000-07:00

Så lämnar då Generallöjtnanten Anders Lindström Försvarsmakten och posten som insatschef. När han var rikshemvärnschef fick han bland annat utreda en eventuell nedläggning av de dåvarande Militärdistrikten. Liksom i flera senare utredningar levererade Anders Lindström.

Inför debatten om Militärdistriktens vara eller inte vara reste jag personligen till Uppsala och frågade honom om landets dåvarande 60 hemvärnsbataljoner skulle kunna ledas direkt av insatsledningen? Utan att darra på epauletten svarade han ja. Något år efter att Militärdistrikten beslutades försvinna tog Anders steget upp som insatschef och generallöjtnant.

Nu ska nya regionala staber se dagens ljus år 2013. Uppgiften är bland annat just att kunna leda våra hemvärnsförband under insats. Och när Försvarsmakten - som det numera heter - vänder blad, är det kanske också logiskt att Anders Lindström drar vidare?

På Försvarsmaktens hemsida skrivs det att det är regeringen "som formellt" utser insatschef. Ja, läser man 25 § i Förordningen (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten är det regeringen som, både formellt och i praktiken, beslutar om vem som ska anställas som insatschef. Låt vara att Försvarsmakten ska lämna förslag på namn.

Den så kallade utnämningsmakten är en av få möjligheter för en svensk regering till direkt inflytande över våra självständiga, statliga förvaltningsmyndigheter. Insatschefens makt är stor och han eller hon har det yttersta ansvaret att leda våra soldater i strid. Och även om någon insatschef ännu inte tagit steget upp till ett förordnande som Överbefälhavare, kan den möjligheten inte uteslutas. Med andra ord finns det all anledning för ett aktiv och genomtänkt val från regeringens sida.

Allan Widman

Försvarsmaktsreform?

2011-10-05T08:48:00.000-07:00

Jag deltog i måndags i en intressant övning i Helsingfors. På Hanaholmen anordnades ett seminarium om de förestående besparingarna på den finska Försvarsmakten.

De finska föredragshållarna betonade att det inte handlade om en försvarsreform utan blott om en försvarsmaktsreform. Grunderna; alliansfriheten, värnplikten och det territoriella försvaret skulle bestå. Likväl torde det vara uppenbart att nästan fyra miljarders besparing sätter sina avtryck också i själva försvarsförmågan. Allt annat hör det politiska önsketänkandet till.

De svenska talarna syntes medvetna om var de befann sig. Påfallande ödmjukt redogjorde man för de senaste femton åren av förändring och för den framtida insatsorganisationen. Både Michael Moore för försvarsdepartementet och Eva Haldén från Försvarshögskolan pekade bland annat ut NBF som ett misslyckande. Det var riktigt uppfriskande.

En hel del frågor rörde ländernas respektive flygvapen. Men medan Sverige angav sin styrka i antal stridsflygplan redovisade en finsk överste istället de senaste årens antal flygtimmar. Skillnaden i val av måttstock var knappast någon slump. Sverige har som bekant ett förhållandevis stort antal skrov (egentligen långt över ett hundra) men en låg nyttjandegrad (12 777 flygtimmar för 2010). För Finland gäller det omvända. Förvisso föll antalet finska flygtimmar från 9 275 år 2009 till 8 870 år 2010. Deras 55 stycken F 18 (Hornet) nyttjas dock fortfarande väsentligt hårdare.

Jag har någon gång tidigare hävdat att ett flygvapen är ett system av system. En producerad flygtimme trimmar - om inte alla - så de flesta av systemets delar. Stridsledning, sensorer och, viktigast av allt, flygförarna. Låt det - i termer av luftförsvarsförmåga - inte råda något tvivel om vilket mått jag anser mest rättvisande.

Seminariet avslutades med en politisk panel. I denna deltog den finske statssekreteraren för försvarsdepartementet, Marcus Rantala, ordföranden i Försvarsutskottet, Jussi Niinistö, och de grönas presidentkandidat, Pekka Haavisto. Förvisso var jag katten bland hermelinerna, men den intressanta frågan är om en motsvarande uppställning kunnat åstadkommas i Sverige?

Här hemma lämnar Socialdemokraternas skuggbudget försvarsanslaget oförändrat. Dock drar man ned på civil krisberedskap och internationella insatser. Förbandsverksamhet och materielanskaffning blir plus i ungefär motsvarande mån. Man har agendan klar. Det blir opposition på personalförsörjning och industripolitik.

Allan Widman

What doesn't go up, has to come down...

2011-10-02T13:20:00.000-07:00

Jag uppskattar att Art Reg gör vad de kan. Men ska de verkligen ensamma handlägga principiella och prejudicerande ärenden?

Hej Allan vi återkommer så snart som möjligt angående ID kort förhoppningsvis nästa vecka

09-26 Leveransförsening tjänstekort

Leveranser av beställda tjänstekort har tyvärr blivit försenade.
Förseningen beror på att kortämnena tagit slut hos leverantören. Gemalto som är Försvarsmakten leverantör av tjänstekort har meddelat att leverans av nya kortämnen kommer vecka 40. Leverans av färdiga tjänstekort kommer att ske snarast därefter.

mvh

S 1 92 haubbat A 9

Vi har i alla fall PRIO...

2011-10-01T11:32:00.000-07:00

Försvarsstrukturutredningen (FSU) föreslog att PRIO genomförande 3 interimistiskt skulle stoppas tills dess samordningen av den "bakre logistiken" genomförts. I budgetpropositionen fanns emellertid inte någon begränsning avseende utvecklingstakten i PRIO.

Statskontoret fick, liksom vid införandet av NBF, uppdraget att följa upp PRIO:s utveckling inom Försvarsmakten. I slutrapporten i juni 2010 skrev man att enligt "Statskontorets bedömningar är därmed den totala kostnaden för införandet av PRIO närmare 4 miljarder kronor fram till och med 2017.

FM har enligt årsredovisningen 2010 17 266 anställda (inräknat aktiv RO). Det innebär att myndigheten, bedömt, satsar närmare en kvarts miljon kronor per anställd i personaladministrativ mjukvara. Och de siffrorna är knappast längre aktuella.

Mj Peter Neppelberg har föredömligt skrivit på Wiseman om GLI/NOC. Detta är en militäroperativ motsvarighet till PRIO som ännu inte erhållit regeringens definitiva gillande. Där handlar det om att i realtid kunna möta strategiska, taktiska och stridstekniska utmaningar inom ramen för bibehållen säkerhet i verksamheten. Vad kan detta kosta? Och vad måste vi välja bort i termer av beprövad, stridsduglig bekämpningsförmåga?

Vid ett studiebesök under gårdagen på Ravlunda skjutfält bekräftades att RO, YO och HV måste välja. I miljardsystemet PRIO kan man bara ha en rad. Att vara YO och samtidigt bekläda posten som bat chef i en hemvärnsbataljon är inte möjligt. Jag visste detta sedan tidigare, men det minskar knappast bedrövelsen.

På flottans fartyg finns inte heller möjligheten att kommunicera med PRIO. Något så enkelt som att beställa biljetter för hemresan blir nu en svår prövning för matroserna.

Det är sant att PRIO valts av många myndigheter och företag. Kanske hade det också fungerat i Försvarsmakten om inte precis alla äggen lagts i samma korg.

Allan Widman

Militärt identitetskort för reservofficerare

2011-09-23T00:31:00.000-07:00

Jag har idag tillställt Försvarsmakten följande:

Till
Försvarsmakten

Malmö den 23 september 2011

Ansökan om militärt identitetskort

Undertecknad är reservofficer vid Artilleriregementet i Boden. Efter att jag accepterat att även tjänstgöra internationellt har mitt kontrakt som reservofficer förnyats. I november månad deltar jag vid en KFÖ på mitt förband.

Enligt Försvarsmaktens interna bestämmelser (FIB 2001:4) 4 kapitlet 4 § skall militärt identitetskort utfärdas bl.a. för reservofficer som har anställts i Försvarsmakten för en tid av minst sex månader och som inte har tilldelats tjänstekort.

Ett militärt identitetskort är ägnat att stärka min tillhörighet till myndigheten och bekräfta min ställning som tjänsteman, med allt vad det innebär i form av rättigheter och skyldigheter.

Med stöd av vad som ovan anförts ansöker jag om att militärt identitetskort utfärdas för mig.

Med vänlig hälsning

Allan Widman
pnr

TMS kan inte försvaras

2011-09-20T12:26:00.000-07:00

Idag kom så slutligen budgetpropositionen. Nyheterna på försvarssidan får betecknas som blygsamma. Förvisso fördelas ytterligare medel över från materiel- till förbandsanslaget. Mot bakgrund av att Sverige oftast är det land som enligt EDA lägger störst andel av försvarsanslaget på just materiel är detta logiskt.

Samtidigt kommer förändringen att sätta tydlig press på en utvecklingsberoende hemmaindustri. Den mest kritiska, försvarspolitiska avvägningen det kommande året blir därför att kalibrera våra åtaganden på materielsidan mot en tillräcklig och uthållig förbands- och insatsverksamhet. Vi får inte försätta oss i en situation där vi, till följd av bindande utvecklings- och anskaffningsavtal, enbart kan spara på förband, övningar och insatser.

Idag rapporterade Ekot att SAAB gjort avskrivningar avseende utvecklingsinsatser om 1,8 miljarder. Industrin varken bekräftar eller dementerar att detta avser TMS (ledningssystemet till 18 stycken svenska NH 90, varav fem exemplar har den sjöoperativa modulen). Om så är fallet kan man dock konstatera att det ursprungliga priset för TMS redan har ätits upp. Då är frågan bara om industrin nu ska jobba ideellt eller om vi ska fortsätta betala de nästa tio åren av utveckling?

Att i efterhand försöka integrera ett ledningssystem i det flygsäkerhetskritiska systemet på världens första, serietillverkade fly-by-wire-helikopter är dömt att bli historiens mest underfinansierade utvecklingsprojekt. Kanske vore det bäst för alla inblandade parter att sätta punkt åtminstone för denna del?

Somliga påstår att avbeställning skulle stå de svenska skattebetalarna dyrt. Det är min uppfattning, som advokat inom affärsjuridiken, att skadeståndsskyldighet snarare måste åvila den som är elva år i dröjsmål med leverans, än den som till följd härav tvingats avveckla förmågan till luftburen ubåtsjakt.

För några veckor sedan satt jag i en radiodebatt om Helikopter 14. En ung flygförare från Malmen fanns med per telefon. Han fick två frågor av programledaren. Den första gällde hur han skulle påverkas av att helikoptern avbeställdes. Han svarade att han då skulle behöva tio till femton veckor att flyga in sig på en ny helikoptertyp. Programledaren tog ny sats och frågade då vad det skulle innebära för det samlade försvaret. Det lakoniska svaret blev att det var en politisk fråga. Jag tror inte att budskapet under givna förutsättningar kunde uttryckas tydligare. Den unge officeren hedrade sin kår.

Jag har fått synpunkter från personer som omnämndes i mitt förra helikopterinlägg. För den skull vill jag förtydliga att jag enbart citerar ur de dokument som myndigheten själv upprättat.

Idag fick jag förmånen att delta i en landning med Helikopter 15 ombord på HMS Carlskrona. Båda dessa plattformar levererade tillsammans utomordentlig nytta i Adenviken under förra året. Både sjömännen och helikopterpersonalen försäkrade att de inget hellre ville än att komma ut igen. HMS Carlskrona och Hkp 15 är gripbara här och nu med samma förmåga.

Allan Widman

Gotland - demilitariserad zon?

2011-09-13T07:17:00.000-07:00

Ett nytt riksdagsår står för dörren. Redan innan det innevarande tar slut på torsdag lunch kommer dock försvarsutskottet att ha ett "urtima" sammanträde gällande personalförsörjningen. Frågor kommer ställas till såväl FML som Försvarsdepartementet om de oklarheter som dykt upp under sommaren. Tips om relevanta frågeställningar mottages tacksamt.

I den kristna tidningen Inblick (www.inblick.se) skrivs det en del om Folkpartiets förslag att erbjuda varje vapenför man och kvinna folkbokförd på Gotland Grundläggande Militär Utbildning (GMU). Förslaget tas inte emot väl av de rödgröna företrädarna på ön. De avvisar samtliga tanken på att Gotland i första hand ska försvaras av gotlänningar. Detta trots att den frivilliga lokalförsvarstanken har sitt ursprung just här.

Även OF:s förbundsordförande, Lars Fresker, och den i övrigt förträfflige Bo Pellnäs känner också tveksamhet inför förslaget. Den förre anser att det vore orättvist med en gotländsk gräddfil till GMU. Den senare ser politiska svårigheter och sätter frågetecken för den gotländska ungdomens försvarsvilja.

Och så är det naturligtvis att alla förslag till återuppbyggd, nationell försvarsförmåga inte kan vara optimala. Men det ankommer på dem som kritiserar att själva föreslå alternativ.

Min tes är enkel. Det går inte att på bredden återföra Sverige till ett tillräckligt och avskräckande militärt försvar. Jag tror på exemplets makt och anser att vi ska börja i rätt ände. Alla erbjuds GMU enligt ovan. Robot 15 tillförs med mobila lavetter och markbaserat luftvärn. Strv 122 är redan på väg. Det behöver inte vara svårare än så.

Allan Widman

Menlöst?

2011-08-22T23:17:00.000-07:00

Så poppade Hkp 14 på nytt upp i debatten. Förra veckan hade Ekot nästan dagligen nya turer kring hur upphandlingen gick till, hur myndigheten tillämpar sekretessbestämmelser m.m. Detta gav mig anledning att under helgen gå igenom utredningsgruppens (MUST) ”dokumentation av helikopteraffären” (2003-04-24), FMV:s rekommendation avseende Hkp 14 (2001-04-24) och en tidigare hemligstämplad handling benämnd ”Händelseöversikt våren 2001” (odaterad). Sistnämnda är kortfattade minnesanteckningar från FM:s samordningsgrupp för anskaffningen av helikoptern. De upprättades trots uttryckligt förbud om dokumentation.

De flesta har väl redan tillgodogjort sig huvuddragen via media. Som att FM uppfattade sig utsatt för ”politiskt tryck” och att FMV förordade Sikorsky S 92 framför NH 90. Likväl finns det en del annat i materialet för den som är intresserad.

Redan tre dagar efter det första mötet i samordningsgruppen slog dåvarande C STRA, generallöjtnant Johan Kihl, fast att NH 90 är den ”enda nordiska lösningen”.

Frågan om ledningssystemet för helikoptern synes ha varit mycket central. Den 14 februari 2001 lämnade dåvarande försvarsministerns militära rådgivare, brigadgeneralen Michael Moore, en PM till samordningsgruppen benämnd ”tankepapper kring lednings- och informationssystem för transporthelikoptrar”. På ett möte dagen innan hade företrädare för SAAB gjort föredragningar om sitt ledningssystem. Det mötet hade, enligt minnesanteckningarna, också ”föregåtts av samtal” mellan samordningsgruppens ordförande och SAAB-representanterna. Senare blev det ytterligare möten med SAAB - månader innan upphandlingen skulle avgöras.

Under våren 2001 dominerades diskussionerna helt av ledningssystemet. Den 22 februari hölls ett generalsmöte i frågan. Dåvarande chefen OPIL, sedermera generallöjtnanten Jan Johnsson, ska då ha förordat ”hkp med rätt ledningssystem före ett stort antal hkp”. Vid denna tid är samordningsgruppen ibland också förstärkt med lite andra namn, som till exempel Jan Petersson och Per Nilsson…

Det var måhända viktigt för en och annan att Hkp 14 blev en nordisk lösning, men långt viktigare var naturligtvis att ledningssystemet blev svenskt. Samma dag som regeringsbeslutet offentliggjordes den 18 september 2001 skrev SAAB i en pressrelease att man ”kommer att ansvara för utveckling och anskaffning av det taktiska systemet för den nya svenska enhetshelikoptern, Helikopter 14. Ett nytt ledningssystem kommer att utvecklas som en del av det taktiska avioniksystemet. Detta blir en viktig del i Försvarsmaktens framtida struktur och ledningsfilosofi”.

Ja, det var sannerligen NBF-tider. Inget var omöjligt. Inte ens att integrera ett svenskt, taktiskt ledningssystem i det flygsäkerhetskritiska systemet på världens första serietillverkade fly-by-wire helikopter. Det bedömdes dock kosta ca 2 miljarder att utrusta de arton svenska helikoptrarna med systemet; cirka en tredjedel av det uppskattade anskaffningsvärdet.

Tio år senare är utvecklingen och integrationen ännu långt ifrån slutförd, men industrin kämpar oförtrutet vidare.

Fortsättning följer.

Allan Widman

Pappersförband

2011-08-12T13:49:00.000-07:00

En blogg skapar förväntningar. Både hos den som läser och den som förväntas blogga. Stig Dagerman skrev någon gång att hans begåvning belastade honom till sådan grad att han inte längre kunde skriva. Sådana jämförelser är naturligtvis alltför pretentiösa, men det underliggande fenomenet är detsamma. Jag skriver när det finns något jag tycker värt skriva om, denna sommaren inte så mycket.

Jag bedrövades under veckor av Anders Breiviks "bedrifter". Osannolikt, obegripligt och vidrigt.

Idag bloggar Sten Tolgfors om att FM tagit fel på antal kontrakterade, tidvist anställda soldater. Det som skulle vara 2 700 är egentligen bara 300. Stor skillnad. Sten Tolgfors är besviken över att han använt felaktiga uppgifter på Brännpunkt, men frågan är om han borde vara förvånad. Myndigheten har redovisat sina prioriteringar i många tabeller: Det har varit viktigare att anställa heltidare än att välja den försvarsekonomiskt mer förmånliga reservisten.

En och annan må anse att våra tidigare krigsförband bara var på "pappret". Men medan striden i luften kan beskrivas som en "materielsport" handlar kriget på mattan också om kvantiteter. IO 2014 är en vision och frågor måste nu ställas om dess möjlighet att realiseras.

Allan Widman

Riksdagens problem

2011-06-20T14:17:00.000-07:00

Riksdagen har allvarliga problem. Ett av dem är att vårt google-konto inte längre medger att vi kan kommentera våra bloggar. Vår helpdesk hänvisar till blogspot.com och vice versa.

Har läst alla kommentarer om supermakters försvarssatsningar och tror inte Sverige är berett till något motsvarande. Av det nuvarande anslaget under utgiftsområde 6 går mindre än tio procent till internationella insatser. Deras betydelse för vår nationella förmåga taxerar jag långt högre än så.

Min kommande tjänstgöring är inte särskilt dramatisk. Jag ska informeras om IO 14. Vackert så.

Mvh

Allan Widman

Kraft att försvara vårt land

2011-06-15T22:08:00.000-07:00

Jag nås av rykten om att den nationella dimensionen på sina håll skapar oro i Försvarsmakten. En del tycks uppfatta de nya tongångarna som att intresset för internationella insatser är i avtagande och att man inte orkar fler ominriktningar.

Folkpartiet är förvisso inte ensamt om att driva frågor med koppling till nationell försvarsförmåga. Dock är det viktigt för mig att understryka att den ömsesidigt förstärkande effekten av internationell insats och nationell förmåga är långt större än den exkluderande.

FL 01 är ett lysande exempel som jag gärna återkommer till. Länk 16 används i Libyen. Det är ett steg på vägen mot att avveckla det förmågeglapp som uppstått i flygstridsledningen. SPK 39 tycks också börja fungera, efter att ha varit under utveckling sedan sent 80-tal. Lufttankningsförmåga och generell interoperabilitet är andra tydliga landvinningar.

Men även Afghanistan erbjuder motsvarande exempel. När FS 20 nu roterat hem så tillförs ju insatsorganisationen åtminstone en stomme till en kompetent och beprövad bataljon. Luftburen MEDEVAC är inte enbart av intresse i internationella sammanhang. Och vem tror att arbetet med reglementen för våra lägsta förband och förbandsenheter på markstridssidan hade påbörjats med sådan intensitet om inte behoven identifierats i ett skarpt operationsområde?

Slutsatsen är att de internationella insatserna snarare behöver öka. De bidrar till vår och andras säkerhet samtidigt som både solidaritet och interoperabilitet är viktiga ingredienser i ett litet lands allmänna värnkraft. Motsatsvis skapar det starka folkliga stödet för ett nationellt försvar, direkt och indirekt, ett utrymme för uppträdande på den internationella arenan.

Apropå uppträdande, infann sig idag insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström i Försvarsutskottet för att redogöra för vår förmåga här och nu. På min uttryckliga fråga svarade han att "den strategiska time outen nu är över". Låt vara att detta, än så länge, kanske mera är ett uttryck för en sinnesstämning än något annat. Likväl inger det visst hopp.

Måhända är det också ett tecken att undertecknad, i egenskap av reservofficer, i dagarna kallats in till en kort tjänstgöring. Det var inte heller igår.

Allan Widman

Varken Bryssel eller Bagram

2011-06-14T03:55:00.000-07:00

Riksdagsårets final står för dörren. En del av den kommer att handla om Libyen och den svenska stridsflygsinsatsen.

Som tippat blev det en bred uppgörelse med den operativa leveransen intakt. Vi har flugit två roteuppdrag om dagen och kommer fortsätta att göra så i ytterligare 90 dagar, om så krävs. Särskilt positivt är det naturligtvis att spaningen nu får genomföras utan begränsningar till enbart NFZ. Därmed har Sverige goda förutsättningar att bidra till kärnan i resolution 1973; skyddet av civilbefolkningen.

Socialdemokraternas påhittighet belönas inte så tydligt i propositionen: "Regeringen kommer att inleda samtal med Nato om möjligheten att bidra med en maritim bordningsförmåga...". Insatsen kan också "komma att innefatta personal för informationsoperationer i enlighet med vad som efterfrågas".

(V) och (SD) går emot förslaget. Les extrèmes se touchent!

Besöket i Papa för snart tio dagar sedan var kort men lärorikt. De drygt tjugo svenskar som deltar i bemanningen av Heavy Airlift Wing lyfte två intressanta veteranpolitiska aspekter. Den ena gällde långa tjänstgöringstider (mellan två och fyra år) i kombination med svagt stöd till tjänstgörande och anhöriga ifråga om skola, sjukvård och annan samhällsservice. Den andra handlade om de särskilda påfrestningar som kan ligga i att närmast dagligen pendla mellan en trygg och ordnad familjetillvaro samt världens farligaste krigzoner. Överste Fredrik Hedén uttryckte saken som att det "varken är Bryssel eller Bagram."

I veteransoldatutredningen diskuterades just hur tjänstgöring utomlands, utan koppling till skarpa insatser, skulle bedömas. Slutsatsen blev att det särskilda skyddet skulle tillkomma alla tjänstgörande som befinner sig i samt är på väg till eller ifrån ett insatsområde. Den svenska C 17-personalen åtnjuter således skydd som veteransoldater när de t.ex. landar i Kandahar.

Många veteransoldater upplever "leaverna" som jobbiga och traumatiska. Att var och varannan dag röra sig mellan trygghet och fara, mellan hem och krig kan naturligtvis skapa en särskild utsatthet. På Sigonella försökte man öka förståelsen mellan livet på basen och verkligheten i Libyen genom bildspel. En delvis parallell problematik.

Förra veckan fick norrmännen reda på att notan för anskaffning av JSF ökat från 18 till 72 miljarder norska kronor. Idag avslöjades att den årliga underhållskostnaden för planen uppgår till 3,4 miljarder. Det är mer än vad hela den norska marinen kostar. Norska försvarsexperter talar nu om anskaffningen som ett dråpslag mot hela försvaret. Ja, förmågelyft kan bli kostsamma.

Allan Widman

Hardship

2011-06-07T22:00:00.000-07:00

Ja, Ni har redan sett bilderna på Flygvapenbloggen. Utskottet var på Sigonella under onsdagen förra veckan. Några ur Riksdagens Nato-delegation fortsatte sedan resan till Papa i Ungern för att stifta närmare bekantskap med C 17-poolen och dess svenska deltagare.

Den svenska insatsen över Libyen har varit mycket omtalad: Den politiska cirkusen, dess historiska betydelse och det svenska flygvapnets förmåga att möta den väpnade striden.

I sistnämnda del kan man konstatera att mycket gjorts för att höja den operativa effekten. Trots att ledning med Länk 16 enbart övats vid ett enda tillfälle här hemma (mars 2011) åtnjuter insatsen nu de möjligheter till förbättrad omvärldsuppfattning som systemet ger. Även förmågan att kommunicera säkert och skyddat med egna och andras plattformar har förbättrats under resans gång. Och lufttankning sker nu regelmässigt från den tidigare "demonstratorn". Även spaningskapseln, SPK 39, som under lång tid varit ett sorgebarn för flygvapnet, levererar nu högupplöst och eftertraktat underrättelsematerial till dem som har den politiska viljan att bekämpa mål till skydd för civila och mål relaterade till NFZ. Så mycket mer än detta kan de politiska instanserna knappast kräva med givna förutsättningar.

Överstelöjtnant Stefan Wilson har anledning att vara nöjd. Intrycket är att det råder god ordning inom den svenska missionen. På liten (och mycket sliten) yta har svenskarna kommit till rätta och etablerat operativa rutiner. Det kanske inte alltid går så fort, men minimerat risktagande och förutsägbarhet inger förtroende i en multinationell och synnerligen komplex insatsmiljö. Det är helt enkelt kvalitet.

Libyen är inget övningsfält. Varje dag dödas många oskyldiga av en hänsynslös despot och FN:s säkerhetsråd har, efter mycken tvekan, åberopat skyldigheten att skydda dem. Ändå kommer man inte ifrån att det operativa tryck som genererats medverkat till ett snabbt och omfattande förmågelyft i det svenska flygvapnet. Det betyder mycket för möjligheten att framgent göra nytta i motsvarande operationer.

Apropå motsvarande operationer så överväger nu socialdemokraterna att med regeringen ta upp frågan om eventuellt svenskt deltagande i insatser både i Syrien och Södra Sudan. Min tolkning är att Juholt fortfarande försöker kompensera för de obegripliga piruetter som gjorts kring insatsen i Libyen. Men vill han återvinna partiets trovärdighet borde han istället aktualisera vår beredskap att efter Gaddafis fall följa upp med fredsfrämjande trupp på marken i Libyen. Förr eller senare kommer den frågan att ställas. Att då kunna svara upp skulle vittna om både långsiktighet och solidaritet.

Det är min övertygelse att en bred majoritet i Sveriges riksdag inom kort ställer sig bakom en förlängning av den svenska insatsen. Det är min förhoppning att så sker utan att vi förminskar eller förändrar det nuvarande uppdraget. Visst kan man på marginalen tillföra marin förmåga, men inte på bekostnad av det som levererar här och nu.

Återkommer om Papa.

Allan Widman

Öppen spelomgång

2011-05-31T21:58:00.000-07:00

Försvarspolitiken har på ett indirekt plan en stor allmänpolitisk betydelse. Den nuvarande Alliansen bildades kring en gemensam linje inför försvarsbeslutet 2004. Centern bröt loss från sitt mångåriga samarbete med Socialdemokraterna i säkerhetsfrågor. Två år senare fick Göran Persson överlämna regeringsmakten till Fredrik Reinfeldt.

Under Socialdemokraternas sista tid släpptes bland annat Miljöpartiet och Vänstern in i försvars- och säkerhetspolitiken och Rosenbad. Sannolikt blev det en förutsättning för ett gemensam röd-grönt regeringsalternativ 2010.

Samtidigt blev insatsen i Afghanistan ett tillfälle för Mona Sahlin att frigöra sig från Lars Ohly när nederlaget i förra årets val var ett faktum. Ett samarbete som påtvingades Sahlin i mitten av förra mandatperioden.

Snart påörjas samtal partierna emellan om en förlängning av insatsen i Libyen. Socialdemokraterna kan ha målat in sig i ett hörn. Det utesluter väl ändå inte möjligheten av en blocköverskridande uppgörelse. Vilka långsiktiga och allmänpolitiska konsekvenser som kan bli följden står det var och en fritt att spekulera om.

Försvars- och säkerhetspolitikens roll som vågbrytare skulle kunna vara frågornas centrala betydelse för nationen. En annan tolkning är att det förhåller sig lite tvärt om. De flesta partier har kanske inte längre en knivskarp profil på området. Omkast och överraskningar är därmed ganska riskfria, samtidigt som överenskommelser har en starkt positionerande verkan.

Det finns ett folkligt stöd för Sveriges insats för Libyen. I en öppen spelomgång borde det båda gott för en fortsättning efter den 22 juni.

Åker nu på ett par intressanta studiebesök. Återkommer om dem inom kort.

Allan Widman

Här och nu?

2011-05-27T04:24:00.000-07:00

Gång efter annan ställs frågan om vilka förband som Sverige har tillgängliga och som är organiserade med personal och materiel. Sten Tolgfors fick frågan i Sälen. Några dagar efteråt ställde jag samma fråga till HKV. I förra veckan ställde jag på nytt frågan i försvarsutskottet till våra främsta militära befattningshavare. Jag har fått flera löften om svar, men ännu inget besked.

Frågan är principiellt intressant. Såvitt kan bedömas finns inget överhängande krigshot mot riket. Men att vid varje given tidpunkt kunna redogöra för sina förmågor är ett grundläggande ansvar för varje myndighet, inte bara den militära. Men när det gäller Försvarsmakten antyder tystnaden att det intressanta alls inte är var man står, utan vart man är på väg.

Ett välvilligt perspektiv på detta är ju att myndigheten är framtidsinriktad och förändringsbenägen. Problemen är dock två: För det första kommer man förmodligen alltid att vara under omställning. Oavsett hotbilder. För det andra är det svårare, för att inte säga omöjligt, att skapa något ur vettigt ur ingenting.

Igår besökte jag Hemvärnets insatsövning i sydvästra Skåne. Solen sken ikapp med Rikshemvärnschefen själv. Insatsförband ur det svenska, danska respektive norska hemvärnet rensade terräng både söder och öster om Barsebäcks kärnkraftverk (före detta).

Hemvärnet ställer som bekant också om. Men här är utvecklingen snarare evolutionär än revolutionär. Istället för att "blåsa kåken" är det fråga om en försiktig renovering. Man lägger till, men är noga med att hålla grunden intakt. Den kraftiga reduktionen av antalet hemvärnsbataljoner sker samtidigt som förmågorna vässas. Och hela tiden har man koll på både personal och materiel.

Mot mitt resonemang kan man invända att övergången till frivillighet inte kan jämföras med reformeringen av Hemvärnet. Men i lika hög grad som detta kan ses som en ursäkt är det ett skäl till särskild uppmärksamhet på att förmåga vidmakthålls under resans gång.

Frågan om vilka militära resurser Sverige de facto förfogar över kommer inte att glömmas bort.

I Barsebäck frågade någon om riksdagen 2009 verkligen slog fast att personalen i förbandsreserven skulle vara krigsplacerad. I riksdagsbeslutet återfinns följande text: "Personal ska vara krigsplacerad och förbandsbestämmande materiel förrådsställd för förbandsreserven". Det blir inte tydligare än så.

Det är nu Hemvärnet som visar vägen. Ordning och reda samt en tydlig affärsidé. För några år sedan var jag kritisk mot att man inte bytte namn till nationella skyddsstyrkorna. Först nu börjar jag förstå varför...

Allan Widman

Folkförankring

2011-05-18T22:32:00.000-07:00

Jodå, Håkan Juholt upptäckte den blotta hans förra uttalande om tillbakadragande av FL 01 skapade visavi MP. Igår var väl tanken att markera fortsatt solidaritet med det libyska folket och samtidigt inte helt behöva ta tillbaka det besked som gavs så tydligt på 1 maj. Med lite tur kunde MP desarmeras, S framstå som fortsatt solidariskt och Sveriges militära engagemang avvecklas.

För någon marin insats är knappast aktuell. Att byta ut ett bidrag mot ett helt annat är inte direkt kostnadseffektivt och skulle ta sådan tid att sannolikheten för verkstad skulle vara mycket liten. Därför fortsatte Juholt att "stå fast vid" att på nytt ändra uppfattning om Libyen...

Det är i grunden sorgligt när kortsiktiga, partitaktiska ställningstaganden blir ledstjärna för vårt utrikes- och säkerhetspolitiska agerande. Att Juholt nu definitivt spelat bort Socialdemokratins speciella ställning på dessa politikområden är ställt utom allt tvivel.

Parallellt med Libyen händer också en del annat. Försvaret av Gotland kom väl lite i skuggan av Juholts piruetter. Men seminariet var lyckat så tillvida att samtliga närvarande politiker nog ansåg att ön skulle försvaras, även om en del för sitt liv inte kunde förstå mot vad. Jan Mörtberg, Bo Pellnäs och även Ove Bring gav nya och tankeväckande perspektiv på problematiken. Om någon, mot förmodan, skulle vara intresserad finns det möjlighet att ta del i efterhand på Folk och Försvars hemsida.

Intressant var att generalmajor Michael Moore (för dagen ombud för både FM och Försvarsdepartementet) halvvägs in i sitt anförande bjöd in ombudsmannen för hemvärnet att berätta om deras verksamhet, med tonvikt på Gotland. Hans redogörelse var saklig och vittnade om en rörelse på frammarsch. Jag har sagt det tidigare; det är nu hemvärnet som visar vägen i en myndighet som dignar alltmer under den egna reformeringsbördan. Avser återkomma till ett särskilt inlägg om hemvärnet inom kort.

En annan del av frivilligrörelsen gästade jag i helgen. Sjövärnskåren tog mig ut i en av sina vedettbåtar på Öresund. Efter att bevakningskompaniet i Malmö nu avvecklats har kåren tagit över i Klagshamn. Efter en kort och effektiv brief stampade "Östhammar" ut på sundet för att identifiera och rapportera. Besättningen, som själva svarade för vedettbåtens iordningsställande och underhåll, dominerades av välutbildade civilingenjörer med ett starkt patos för svenskt försvar. Varenda minut av den dryga timmen i Flintrännan kändes operativ. Folkförankring.

Allan Widman

I kavajhytten

2011-05-10T22:53:00.000-07:00

Samtidigt som Flygvapenbloggen blir alltmer frispråkig om flygstridskrafternas förmågor och begränsningar nås vi av nyheten att Mj Peter Neppelbergs gästinlägg här på Strilaren II nu blivit föremål för sekretessgranskning. En smula sent påkommet kan man tycka, men det är väl bra att saken prövas. Sannolikt är det mera sammanställningen av kända fakta till spännande slutsatser som skakar om. Men sekretesslagen omfattar väl inte den analytiska förmågan i sig?

Håkan Juholt får det allt svårare. Hans ställningstagande om Libyen i oträngt mål får nu stark kritik, både inom det egna partiet och bland de gröna. Peter Eriksson (fortfarande språkrör) menar att Juholt förhastat sig och hänvisar till Carl Bildts inbjudan till förhandling.

Socialdemokraterna har i säkerhetspolitiska frågor tillskansat sig någon form av veto de facto. Det gäller förhållandet till Nato och i hög grad också Sveriges deltagande i internationella insatser. Men frågan är om inte Juholt nu börjat spela bort denna position. Hans lappkast i Libyenfrågan inger inte förtroende någonstans och kanske finns det nu utrymme för en överenskommelse som inte inkluderar det tidigare så statsbärande partiet.

Den sista (eller senaste) goda nyhet som jag en tid känt till gäller en av regeringen tillsatt utredning om gränserna för det svenska havsterritoriet. Bland många folkrättsliga frågor som ska utredas finns också den om inrättande av en angränsande zon runt våra kuster.

Som bekant hävdar Sverige ett havsterritorium som sträcker sig tolv nautiska mil från den s.k. baslinjen. Havsrättskonventionen ger emellertid kuststater rätt att också inrätta en angränsande zon som sträcker sig ytterligare tolv nautiska mil ut från land.

Inom en angränsande zon kan kuststaten utöva nödvändig kontroll av exempelvis ingående fartyg för att i preventivt syfte och på ett mer effektivt sätt förhindra överträdelser mot kuststatens lagar och förordningar vad avser invandring, skatter, tullar och hälsovård. Vidare kan kuststaten förfölja och ingripa mot utgående fartyg vid misstanke om att brott skett inom kuststatens territorium eller territorialhav mot sådana lagar och förordningar.

Frågan om en svensk, angränsande zon har beretts i Regeringskansliet under ett årtionde. En förutsättning har bland annat varit ommätning av baslinjerna som sedan 1960-talet ändrats till följd av landförhöjningen. Men nu är detta äntligen på gång.

Att ha viss, nationell överhöghet i angränsande vatten ger myndigheterna möjligheter att ingripa mot vissa säkerhetsproblem. Detta är inte utan betydelse. Sjövägarna blir alltmer strategiska och Arctic Sea påminner om att inte heller Östersjön står vid sidan av säkerhetsproblematiken.

Särskilt värdefullt är det naturligtvis att en angränsande zon inrättas runt Gotland och Gotska Sandön. Öster om dessa öar dras nu en gasledning som kan behöva särskild uppmärksamhet. För en riksdagsledamot, som redan för tre år sedan motionerade om angränsande zon, är regeringens utredning en god nyhet.

Nästa onsdag arrangerar Folkpartiet Liberalerna samt Folk och Försvar ett seminarium om Gotland och dess betydelse för försvaret av Sverige. Intresserade hälsas välkomna.

Allan Widman

Oddsen för att bli synad

2011-05-04T22:37:00.000-07:00

Just nu är den stora snackisen varför Juholt först driver och överenskommer om ett svenskt deltagande och några veckor senare, i oträngt mål, kräver att insatsen avslutas. Spekulationerna kring det, som utåt sett framstår som en obegriplig politisk strategi, är ändlösa.

Som vanligt bedömer jag att det finns flera samverkande skäl.

Sedan Juholt blev en tydlig partiledarkandidat har hans försvarspolitiska företräden ständigt framhållits. " Vi vet att Håkan Juholt är en oerhört skicklig försvarspolitiker, men vad tycker han egentligen om RUT, betyg i sexan och jobbskatteavdrag?" Så har det låtit, om och om igen.

Håkan Juholt måste vara införstådd med att socialdemokratin knappast har några förutsättningar att bli ett starkt försvarsparti. Följaktligen har han valt att i första hand profilera sig som kulturpolitiker och den svenska barnfattigdomens argaste kritiker. En förutsättning för detta, och sannolikt för själva partiledarskapet i sig, är att han tar ut avståndet till sitt förflutna. Det kan befaras att tillbakadragandet från Libyen heller inte blir den enda markeringen.

Samtidigt inbillar jag mig någonstans att "den djupa staten" aldrig ville åka till Libyen. Man togs på sängen och stretade emot så gott man förmådde. Trycket blev dock sådant att det till sist inte fanns något val. Men nu är man på banan igen. Och det finns så många andra viktiga ändamål med verksamheten. Ger insatsen valuta för pengarna? Underminerar den inte "stabiliteten"? Finns det verkligen uthållighet i de svenska flygstridskrafterna för en fortsättning? Frågorna är plötsligt så många.

Mot resonemanget kan naturligtvis invändas att Socialdemokraterna själva drev på ett insatsbeslut. Jo, men vilket oppositionsparti kunde i den uppkomna sitationen undvika frestelsen och vad var egentligen oddsen för att bli synad?

Före insatsbeslutet förde Urban Ahlin ordet - nu är det Håkan Juholt och Peter Hultkvist som talar.

Allan Widman

Obama got Usama!

2011-05-02T23:48:00.000-07:00

Alldeles riktigt; detta är ingen nyhetsblogg. Men det ger en fattig riksdagsledamot möjlighet att senkommet reflektera över stort och smått. Usamas hädanfärd kanske inte tillhör vare sig den förra eller senare kategorin, men har ju fått en oerhörd massmedial uppmärksamhet.

Min bedömning är att konsekvenserna blir begränsade, i all synnerhet på fältet i Afghanistan. al-Qaida och talibanerna är ju två vitt skilda rörelser. Självklart kommer även motståndet i Afghanistan att addera det nya martyrskapet till retoriken, men på det hela taget kommer det inte att göra varken till eller ifrån.

Möjligen är den politiska betydelsen större i en del europeiska förorter. Lars Nicander skriver idag på Brännpunkt om "homegrown terrorism". Hos en politiskt mer medveten och uppdaterad extremism i den utvecklade världen hade Usama bin Laden helt andra förutsättningar att utveckla ikon-status. Hans kamp var ju dessutom global i den meningen att all västerländsk "imperialism" var måltavla; inte bara den som uppträder i det bredare mellanöstern.

De operativa effekterna är sannolikt också små. Hans sista tid i Pakistan påminner mer om isolering och gisslanhållande än om ett genuint ledarskap. Hans möjligheter att verka som stöd för sitt platta nätverk och "fundraiser" måste ha varit ytterligt begränsade.

Störst betydelse får Usama bin Ladens död för amerikansk inrikespolitik. Obama har, med viss heder i behåll, både lyckats avveckla insatsen i Irak och straffat den ytterst ansvarige för "9-11". Det kommer amerikanerna inte att hinna glömma till nästa års presidentval.

Om bin Laden dödats för fem eller sex år sedan hade saken haft större dimensioner. Nu blev det ett föga överraskande slut på någon som i praktiken redan spelat ut sin roll.

Allan Widman

Sist in och först ut

2011-04-29T14:18:00.000-07:00

Ja, dagens stora nyhet är att efter en knapp månad har de rödgröna tröttnat på en insats i enlighet med resolution 1973. Vi har nu som litet land gjort vår insats och betalat "vår del av kostnaden". Så säger Håkan Juholt, numera underordnad ledarskapet för vårt största politiska parti. Den konservative Werner von Heidenstam ansåg för redan ett sekel sedan att medborgarrätt inte borde heta pengar, men i vår tid ska säkerhet till person tydligen nagelfaras utifrån belastningen på vår statsbudget. Inbillar mig att första maj-talet kommer att handla om vår alliansfrihet och speciella förutsättningar att höjas över varje misstanke om ställningstaganden i andra länders inre angelägenheter. Inte nytt, men sorgligt.

På Flygvapenbloggen uppfattar jag att Silwer söker stöd för ett mandat som även innebär att vi bekämpar mål på marken. Det som är själva kärnan i FN:s resolution; nämligen att skydda civilbefolkningen mot Khaddafis urskiljningslösa våld. Han blev inte direkt bönhörd idag, trots att vi i planerade operationer mot markmål är väsentligt bättre rustade. Därtill kommer vår förmåga att höjas när FL 01 inom tre veckor också får L 16.

Minns tydligt Juholts ord om internationella insatser i Sälen för något år sedan: "Går vi in tillsammans med andra länder, ska vi också gå ut tillsammans". Tomma ord. Just nu är socialdemokratin lika statsbärande som Miljöpartiet under Birger Schlaug och Eva Goes. Vi ska vara sist in och först ut.

Allan Widman

Alltings föränderlighet

2011-04-23T13:58:00.000-07:00

Ja, Dokument Inifrån sände ju det bästa man hittat. Känslan är dock att man inte riktigt nådde till det absoluta djupet. Elborgs PM och den sammanlagda bilden är ju att några, eller någon, officer försökt att mörka omfattningen, ekonomiskt, tekniskt och organisatoriskt, av det som skulle bli GLC/NOC. När uppenbart; är det verkligen rättsenligt?

Insatsen i Libyen fortsätter att gäckas av den nationella, politiska tvångströjan. Idag rapporterar SvD att vi "inte aktivt" spanar mot markmål som inte relaterar till upprätthållande av NFZ. Således spanar vi mot markbaserat luftvärn, men bryr oss egentligen inte om artilleri eller stridsvagnar som hotar civila. För det måste andra flygplan användas, även om vi ser både och. Sedan vår första flygning, uppger SvD, så har vi enbart utfört, just spaning.

Min uppfattning är att national caveats innebär osäkerheter. Både på vårt håll och på andras. För en myndighet blir det då bättre att ta det säkra före det osäkra. Men konsekvensen är orimlig; olika flygförband som studerar olika markmål. Jag inbillar mig att den praktiska olägenheten kan vara ringa, men det visar på polititkens otillräcklighet. Och jag är den förste att beklaga.

Allan Widman

Så kan det gå

2011-04-12T22:10:00.000-07:00

Peter Neppelberg redovisar i sitt inlägg att arbetstakten ökar när det gäller införandet av viktiga delfunktioner i stridsflyget. Han betonar att det med hänsyn till säkerheten finns gränser som måste iakttas.

Samtidigt undgår det naturligtvis ingen att det operativa trycket är välgörande för utvecklingen av vår förmåga. Lufttankning är ett exempel. Den förmågan har dragits med svårigheter de senaste åren. För några veckor sedan kallades vårt enda plan för lufttankning "demonstrator". Nu benämns den av FVI som utbildningsplattform och i realiteten levererar den operativ nytta både på väg till och från Sicilien. Min tro är att det kommer att hända mer de kommande tre månaderna än vad som skett här hemma de senaste tre åren.

Ja, så är ännu en nyhet ute. En majoritet i Försvarsutskottet gav igår regeringen tillkänna att en parlamentarisk LFU nu ska tillsättas. Ehuru Folkpartiet drivit frågan rätt många år saknas enighet inom Alliansen. Därför är det de rödgröna och SD som nu, med bifall till en motion av MP, driver igenom saken i riksdagen. Så kan det gå.

Många av dem som hör av sig med anledning av LFU-beslutet betonar vikten av helhetsgrepp, tydliga ingångsvärden och skyndsamhet. Det är lätt att instämma. Inte minst den utredning av vår militära helikopterförmåga som genomfördes för ett par år sedan visar hur också de allra bästa av intentioner kan leda ner i diket.

Det finns en god nyhet kvar, men den kan dröja.

Allan Widman

Gästinlägg Peter Neppelberg

2011-04-09T11:05:00.000-07:00

Have Quick II (HQII) är inte Secure Voice utan hoppfrekvensradio, dvs störskyddad radio eller det som allmänt kallas radio med trafikskydd.

JAS 39 C/D är förberedd för HQII, dvs har radioburkar som medger denna facilitet. För att få det fungera mot t.ex. en stridsledningscentral på marken fordras att man gör en "radio och frekvensplan" (dvs kommer överens med övriga enheter på backen och luften om vilka moder, frekvenser och tidssynkningar radiosystemen skall ha). Detta är ett omfattande arbete och leds normalt av någon central NATO-stab.

FMV har provat ut HQ II på JAS39 och mot ASC 890. FM har dock inte övat än mindre utbildat sin personal på systemet förutom möjligtvis personal på Taktisk Utprovning -TUJAS. Det handlar inte bara om utbildning av piloter utan även tekniker och sambandsledare samt personal på Mission Support Cell (stödenhet till division för företagsplanering) Det är m.a.o. inte förbandsintroducerat på insatsdivisionerna.

Till HQ II kan man dessutom ansluta kryptoutrustning (SY 100) och använda en kryptoladdare med en tilldelad kryptonyckel t.ex. från NATO för insatsen i operationsområdet. I princip kan kryptoutrustning anslutas till vilken vanlig hederlig radioburk som helst för fixfrekvenssändning t.ex. till den flygradio Sverige dagligen använder i JAS 39. Detta kallas för textskydd eller inom NATO för Secure Voice.

Inget av ovanstående har Sverige just nu mer än för prov och utvärdering med tilldelade kryptonycklar från USA. Förbandsintroduktionen är precis som tidigare sagt inte genomförd.

Det som finns internt inom JAS-förbandet är en svensk krypterad datalänk SECOS som Sten Tolgfors redogjorde för i talarstolen i Sveriges riksdag om "stridsledningslänk". Med den kan man datakommunicera (skicka mållägen och egenpositioner) internt inom det svenska flygförbandet men inte med någon egen eller annat lands stridsledningscentral eller flygförband.

Denna datalänk är möjlig att användas inom det svenska flygförbandet för "krypterat tal" men är mig veterligt inte godkänd för detta.

Sist men inte minst så har vi Link 16, dvs NATO:s standarddatalänk för luftoperationer. Sverige har genomfört den första övningen i TU JAS regi i Norrland under v 108-109 med fyra inlånade JAS 39 med L16 från FMV. Flygande spaningsradarn ASC 890 och stridsledningscentralen C2StriC Norr deltog och bildade ett L16-nätverk med en radiokulle på backen. Luftlägesinformation flödade i nätverket om vän, fiender, civila flygplan och datakommandon skickades till insatta enheter.

Att i JAS 39 kunna presentera ett korrekt omvärldsluftläge i insatsområdet från t.ex. en av NATO:s flygande stridsledningscentraler – AWACS - hade självklart varit ett stort stöd för de svenska piloterna.

Antalet pass och erfarenheterna i FM med L16 är dock ytterst begränsade. Förbandsintroduktion och utbildning med insatsdivisioner, bas och sambandspersonal är inte genomförd. Antalet JAS som fått L16 (US MIDS-terminaler med kryptoutrustning och kryptoladdare) är begränsad p.g.a. förseningar i beställningsförfarandet inom HKV gentemot FMV.

Ombyggnaden av JAS39 C/D med L16 sker alltefter tillförsel av utrustning.

För att bli interoperabel med luftstridskrafterna fordras dessutom en "vän/fiende" identifieringsutrustning i flygplanen - IFF. Den finns installerad i JAS39.

Jag tänker ytterst kort kommentera att Sverige inte heller har något "interoperabelt" ledningssystem med för insatsen, tex NATO ICC, något FV förordat i flera år, för att hantera företagsordrar, luftrumskoordinering eller andra ordrar och rapporter från det NATO Combined Air Operation Center som leder operationen.

En variant av NATO ICC för PfP-länder, som t.ex. Sverige, finns att tillgå.

FM har dock valt att istället satsa på en utveckling av det inhemska operativa/högre taktiska ledningsystemet SWECCIS. Om och när NATO ICC kan fogas in i ett svenskt system är oklart.

Vi har en svensk "laptoplösning" A3A som i grund och botten är till för att planera TP84-missionerna, men som förhoppningsvis duger som planeringsverktyg för JAS-förbandet tillsammans med ett fredsplaneringssystem för flygande division som heter WING.

I huvudsak får FL01 förlita sig på papper, penna, fax, telefon och en bra whiteboardtavla!

Man kan fundera på lämpligheten dels ur ett insatsperspektiv, men definitivt ur flygsäkerhetsperspektiv när nu röster höjs för att "snabbt fixa situationen" genom att på plats "snabbinstallera och snabbutbilda" flygplan och personal med det vi saknar för interoperabilitet.

Devisen "fight as you train, train as you fight" äger sin giltighet. Bör Sverige överge det mantrat bara för att bli "bäst i klassen"?

Det finns inget farligare ur ett flygsäkerhetsperspektiv än att mitt under brinnande insats överge det man kan och lärt sig för att pröva någon ny förmåga man inte till fullo behärskar.

Sist men inte minst så har vi princip inga godkännande, dvs Beslut Om Användning (BOA) i försvarsmakten för att använda tex Secure Voice eller Link 16 i JAS 39 för annat än utbildning och övning i Sverige. Det fordras därför att en auktorisations och ackrediteringsprocess genomförs inom FM för att slutligen godkänna våra vapenplattformar att använda tidigare nämnda förmågorna i den NATO-koalition som är uppsatt.

Slutsats

Sveriges interoperabla förmåga med luftstridskrafterna är ytterst begränsad men förhoppningsvis till 2012 Q4 har vi uppnått det som kallas Initial Operativ Förmåga med våra luftstridskrafter. Slutlig Förmåga uppnås 2013 Q4 enligt den ambition FM utlovat till Försvarsdepartement och Försvarsutskott.

Förutsättningen för detta är att "roadmapen" för luftstridskrafterna utveckling bibehålls.
Att än en gång omprioritera medel till högriskprojekt inom det "Nätverksbaserade försvaret" kan allvarligt riskera den ambitionen.

Vänligen

Peter Neppelberg

Alltför snälll

2011-04-08T13:17:00.000-07:00

Scipio hade rätt. Vi har tillräckligt många "censorer". Nu slås en slöja av patriotism runt FL 01. Varje ifrågasättande eller synpunkt stämplas som "underminerande" av den personal som vågar livet för de svenska färgerna. Det är politiskt slugt, men bidrar knappast till att bristande förmågor blottläggs och avhjälps.

Och då spelar det ingen roll om man redan för två år sedan ifrågasatte det rimliga i att våra enda marmålskrobotar valdes bort vid ensningen. Eller att vi har ett fortfarande pågående förmågeglapp när det gäller stridsledning. Have Quick är bättre än inget, men lägesbilden?

I denna anda av nationell uppslutning hörs nu märkliga ställningstaganden. En mycket auktoritativ källa säger till media att "vi ska få L 16 till Libyen". En ännu mer auktoritativ källa säger att "nej, L 16 ska vi ju bruka här hemma, inte i Libyen". Snart vet jag inte ut eller in.

När jag startade den här bloggen för drygt två år sedan refererade jag till min företrädare som försvarspolitisk talesman, Hans Lindblad. Han ansåg sig alltför snäll. Trots löften om motsatsen har jag också blivit det. Bättring utlovas.

Allan Widman

Hästveda

2011-04-06T23:56:00.000-07:00

Ja, så kom då den officiella bekräftelsen på att regeringen idag beslutar att Hästveda ska vara kvar. Få saker har glatt mig mer under min tid i försvarspolitiken.

Trots glädjen är det på sin plats att erinra om att NBF-kamraterna inte kommer att ge upp i första taget och att Kobran nu måste följas noga såvitt avser rekryteringsmöjligheter, arbetsmiljö och karriärutveckling för medarbetarna. Regeringens intentioner är goda, men euforin delas inte av alla.

Det finns många som ska hedras för utgången. Peter Neppelberg, Ingela Mathiasson, Lennart Elborgh, Wiseman och CI är några. Andra kan inte ens nämnas vid namn eller pseudonym. Särskilt inte den som jag vet betytt allra mest.

Det kommer fler goda nyheter så småningom.

Allan Widman

God min i elakt spel

2011-04-05T21:40:00.000-07:00

Det är inte ofta som den djupa staten överrumplas. Men lite blev det nog fallet när en svensk insats med spetsigt stridsflyg till sist blev oundviklig. Nu är Griparna på plats och rentav på första parkett. Jag hoppas att de förmår bidra till att uppfylla intentionerna i resolution 1973 samt att lärdomarna blir många och viktiga.

Som en följd av att det sammansatta utskottet i betänkandet skrev in statsministerns uttalande, om att Sverige inte skulle bekämpa mål på marken, aktualiserade jag frågan om rätt till självförsvar mot hot från detta håll. När undantaget från rätten till våldsanvändning kodifierades fann jag det logiskt att detsamma också skedde med undantaget från undantaget. För detta fanns dock inget stöd.

Under helgen har rätten till och medlen för självförsvar diskuterats. Till utskottet redovisades att en oinskränkt rätt till självförsvar skulle gälla, vilket jag upprepade vid debatten i kammaren. Snart adderades den faktiska beväpningen av flygplanen till denna diskussion. Till slut slog generalmajor Anders Silwer fast att man bipackat precisionsbomber (GBU 12 (eller PWS 39))för självförsvar. Chefsingenjören har därefter gjort invändningar mot denna frifallande bombs ändamålsenlighet i sammanhanget. Invändningar som det nog finns visst utrymme för.

Samtidigt är man ju alltid hänvisad till det som finns tillgängligt. Robot 75 Maverick avvecklades ju administrativt vid övergången till ensad flotta JAS 39 Gripen C/D. I juli 2008 frågade jag försvarsministern vilka åtgärder han var beredd vidta för att svenska flygstridskrafter också framgent med precision skulle kunna bekämpa rörliga och luftvärnsförsvarade markmål?

Svaret blev att "Försvarsmakten bedömer att en integrering av den svenska versionen av robot 75 i JAS 39 C/D inte är ekonomiskt försvarbar med hänsyn till dess prestanda och livslängd. Robotsystemet saknar bland annat allvädersförmåga och skjutavståndet är förhållandevis kort. Försvarsmakten planerar i stället att införa förmåga till bekämpning av rörliga markmål genom en kompletteringsanskaffning".

Jag vet naturligtvis inte i vilka mängder vi förfogade över Robot 75, men jag misstänker att det fanns (finns?) en hel del. Med hänsyn till att de svenska robotarna var korrusionsskyddade både på ut- och insidan kunde kanske vi - liksom en rad andra länder - kunnat uppgradera våra robotar.

Samtidigt kan man på forsvarsmakten.se läsa om det intensiva arbetet med införande av Länk 16: "I början av mars övade flygvapnet för första gången med systemet. Arbetet med att införa Länk 16 har varit krävande och pågått under lång tid. Därför är det extra skönt att vi äntligen kan börja använda systemet så som det är avsett". I klartext; även på denna punkt är vi tydligen fortfarande hänvisade till vad vi har.

Till vår faktiska lufttankningsförmåga hade jag vid tillfälle tänkt återkomma.

Vad som är politiskt beslutade respektive faktiska, materiella begränsningar är nog inte alldeles enkelt att reda ut. Men på förmågan att hålla god min i elakt spel lider vi ingen brist.

Ännu en god nyhet var ju Hkp 10 B:s länge emotsedda ankomst till Afghanistan. Vi gör nu nytta med en dyr och komplex förmåga. Värdet i termer av solidaritet med andra och operativ erfarenhet kan inte överskattas.

Allan Widman

Anden ur flaskan

2011-03-30T22:07:00.001-07:00

Jo, en av de goda nyheterna tidigare i veckan var att Sverige äntligen beslutat bidra till insatsen i Libyen. In i det sista trodde jag även att Socialdemokraterna skulle acceptera ett deltagande på samma villkor som gäller för andra länder. Men inte så.

Om någon timma möts det sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet. Hanteringen av regeringens proposition genomförs så snabbt som riksdagsordningen tillåter. Sannolikt tangeras i vart fall det rekord som sattes i samband med beslutet om deltagande i UNIFIL II i Libanon 2006. Redan i morgon bitti väntar debatt och beslut i kammaren.

Samtidigt finns det anledning att ställa frågor kring hur uppdraget avgränsas i termer av tillåten våldsanvändning för den svenska styrkan. Riksdagen föreslås godkänna deltagande "i den internationella militära insatsen i Libyen för att upprätthålla en flygförbudszon i enlighet med beslut i FN:s säkerhetsråd". Något uttryckligt förbud mot attacker av markmål finns inte i propositionen som förhandlats fram mellan regeringen och Socialdemokraterna.

Ett antal frågor måste ställas:

1. Finns det inom ramen för ett upprätthållande av flygförbudszonen utrymme för att bekämpa sådant som kan utgöra förutsättningar för att Khadaffi på nytt ska kunna bli luftburen? Jag tänker på radaranläggningar, flygbränsledepåer, plan på marken etc.

2. Kan spaningsinsatser från svensk sida ligga till grund för andra länders bekämpning av markmål? Kan belysning av mål i samma syfte utföras?

3. Hur ska en nödvärns- eller nödsituation definieras? Är det definitioner enligt brottsbalken eller ska varje åtgärd, tillåten enligt resolutionen, också vara straffri för den enskilde? Ponera att svenska stridspiloter blir föremål för annan nations CSAR (Combat Search And Rescue) med helikopter. Kan vi behörigen ingripa mot den som försöker att från marken bekämpa en sådan undsättning?

Det är angeläget med klara insatsregler. Den enskilde soldaten eller officeren ska inte behöva sväva i tvivelsmål om våldsanvändningens gränser. För oklarheter måste de politiska uppdragsgivarnas ta ansvar.

Visst finns det anledning att beklaga de begränsningar som gjorts för det svenska bidraget. Den passivitet som soldater tvingades till både i Rwanda och Srebrenica har kastat långa skuggor över FN och många enskilda har vittnat om det trauma det innebar att inte kunna ingripa när blodbadet pågick. Icke desto mindre deltar nu Sverige för första gången på femtio år och vårt bidrag kommer att ge effekt, både direkt och indirekt.

Anden är ute ur flaskan. Även Sverige kan bidra med flygstridskrafter.

Allan Widman

Värdet av vetskap?

2011-03-28T13:28:00.000-07:00

Vetande har många aspekter. Ibland vet man inget. Och inget är enklare för en politiker än att spekulera; det är riskfritt och lämnar utrymme både för kreativitet och uppvisningar i deduktiv förmåga. Värre är att veta och inte kunna få ge besked. Inte minst på försvars- och säkerhetsområdet är detta en allmän åkomma. Information om priser, leveransförseningar, nedläggningar och insatsbeslut ges villigt, med tillägget att sekretess gäller. Pyramidaliskt enerverande! Likväl vänjer man sig. Trots att det är få upplysningar som man på allvar tror skulle skada rikets säkerhet om de kom ut. På försvars- och säkerhetsområdet har den djupa staten i detta en given fördel. Ibland är det kommersiell sekretess. Vid nästa tillfälle gäller det våra förbindelser med utlandet. Någon gång skojar en tjänsteman på departementet till det och använder båda lagrummen på en gång. För säkerhets skull... Just nu finns det goda nyheter att förtälja, men det får trots allt anstå lite till. De senaste dagarna har massmedia vilt spekulerat i att insatser i Libyen bara är aktuella som ett led i marknadsföringen av JAS 39 Gripen. På denna punkt vill jag - om än spekulativt - göra en tydlig dementi. Industrin har knappast något intresse av dyrbara insatser utomlands. Varje krona som spenderas på operativ nytta är en krona mindre till våra kostbara utvecklingsavdelningars strävan att åstadkomma något helt unikt. Allan Widman

Demokratins vapensmedja

2011-03-18T15:38:00.000-07:00

Förr eller senare kommer varje vapen vi levererar till en diktatur att användas mot dess egna befolkning. Det är närmast en naturlag.

Samtidigt måste vi, som själva i demokratisk ordning beslutat att ha ett väpnat försvar, tillåta andra demokratier samma möjlighet. Att vara demokratins vapensmedja är inget att skämmas för.

Allan Widman

Vill inget hellre

2011-03-16T02:32:00.000-07:00

Det är spännande tider. Socialdemokraternas riksdagsgrupp öppnar upp för en svensk medverkan om en flygförbudszon beslutas över Libyen. Överraskande, men mycket glädjande. Inte minst för någon som påpekat att den senaste svenska insatsen med spetsigt flyg utomlands inträffade på 60-talet och som tror det finns risker för verktyg som inte kommer till tydlig och skarp användning. Det handlar inte bara om att verktygen kan bli slöa - förr eller senare kan deras existens också att ifrågasättas.

Får man tro TT så har utrikesministern redan kläm på en ungefärlig insatskostnad: Cirka en halv miljard för en halv division Gripar. Ja, det är dyrt, men hur mycket står inte att vinna i termer av minskat lidande och internationell säkerhet?

Efter en begäran från FN den 23 september 1961 beslöt den svenska regeringen att några jaktplan skulle ställas till ONUC:s förfogande i Kongo. En vecka senare flög fem J 29, den s.k. Flygande Tunnan, till Léopoldville (källa Armémuseum). Förvisso en annan tid och en annan värld, men exemplet visar att allt är möjligt.

Det finns säkert många praktiska förberedelser som skulle behöva göras. Stridsledning och lufttankning är viktiga utmaningar. Men å andra sidan har ju en hel del resurser satsats på just dessa områden de senaste åren. Vi står inte tomhänta.

Nu till något mer jordnära. Rykten gör gällande att provskott ska genomföras med RBS 15 ombord på en Visbykorvett under året. I den förre Marininspektörens avskedstal till KÖMS nyligen så skulle man "nu visa Allan Widman". Jag vill inget hellre.

Allan Widman

Reglementsenligt

2011-03-15T04:06:00.000-07:00

Nej, något reglemente motsvarande Inf R Sk Plut eller dito Grp finns inte fastställt. Bara någon dag efter torsdagens utskott fick jag emellertid en av Arméinspektören Grundevik signerad förhandsutgåva av Reglemente för Markoperationer (RMO). För säkerhets skull påpekas dock redan i förordet att denna är avsedd för ”försöksvis tillämpning”. Vidare anförs att ”målbilden är att under 2013 kunna fastställa RMO med alla ingående delar”.

Det görs ingen hemlighet av att RMO är avsett att belysa markoperationers planering, genomförande och utvärdering på högre taktisk nivå. Om jag förstått intentionerna rätt så kommer efter ett eventuellt fastställande 2013 RMO att brytas ned även på de allra lägsta förbandsnivåerna i markstridskrafterna. Men när ett sådant arbete är slutfört kan man väl bara sia om…

Det ankommer knappast på politiker att döma över soldaters och officerares agerande i enskilda situationer. Styrningen, inte minst från riksdagen, ska vara övergripande och till sin natur strukturellt inriktad. Bland annat av dessa skäl och av hänsyn till anhöriga och kamrater har jag och de flesta av mina kollegor de senaste veckorna avstått från att kommentera händelserna den 7 februari förra året.

Viktigast nu är att blicka framåt och se till att alla behövliga redskap kommer på plats. ÖB missar aldrig ett tillfälle att påpeka omfattningen av den nu pågående förändringen inom personalförsörjningen. ”Samhällsreform” är ett ofta använt uttryck. Bland annat förväntas ju cirka 3 500 idag taktiska officerare ta steget ner till specialistnivån. För många innebär det utbildning och truppföring på kompani-, plutons- och gruppnivå. Ska enhetligt och rationellt uppträdande säkras, såväl vid manöverkrigföring som i mer irreguljära situationer, kommer en konkret och genomtänkt vägledning att vara nödvändig. Sådana är nog krigets krav.

Apropå asymmetriskt motstånd blir Håkan Juholt sannolikt ny ledare för socialdemokraterna. Med folklig charm och glimten i ögat kan han bli en svår nöt för reserverade och intellektuellt orienterade motståndare.

I politiken är det viktigt att skilja på sak och person. Till och från under sjutton år har Juholt varit tongivande i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Utan så många namns nämnande har Vilhelm Agrell recenserat förändringen av svensk, nationell försvarsförmåga under motsvarande period. Även detta ingår i Juholts CV.

Allan Widman

Det med mest kanoner

2011-03-09T21:29:00.000-08:00

Igår ännu ett Gripen-seminarium i Folk och Försvars regi. Man lyckades nog nästan göra om succén från januari. Denna gång var det inte så mycket FM utan de politiska partierna som skulle klämmas på ställningstaganden. Beträffande förmågelyftet var enigheten total om att utgångspunkten bör vara Gripen. Johan Tunberger spelade i en artikel förra veckan in tanken på en nyanskaffning från annat håll och detta följdes upp av Ulf Henricsson på seminariet. Även om jag inte delar uppfattningen är det intellektuellt välgörande att det lyfts på alla stenar.

Att ett förmågelyft borde föregås av en bred luftförsvarsutredning ställde sig sju av åtta partier bakom. Statssekreteraren Håkan Jevrell (M) ansåg dock inte detta aktuellt. Trots, får man väl säga, att Odd Werin nu förde in ideér med helt ny räckvidd i diskussionen. Det handlade bland annat om satsningar på markbaserat luftvärn och fler (enkom ?) tvåsitsiga Gripar. Det förra är väl ett uttryck för ambitionen att åstadkomma en helhetssyn och balans i luftförsvaret. Det senare är en insikt om att allt fler avancerade vapen och sensorer skapar en stridsmiljö som inte optimalt kan hanteras av en enda person, med tillikauppgiften att samtidigt manövrera stridsflygplanet.

Apropå debatten om förmågelyftet läste jag nyligen en minnesvärd anekdot om en blott femårig Gustav (II) Adolf. Vid ett besök i Kalmar sekelskiftet 1500/1600 tillfrågades han av sin äldre halvbror om vilket av alla örlogsfartyg i hamnen han tyckte mest om. Utan någon tvekan svarade han; det med flest kanoner...

Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad som hänt med utvecklingen av reglementen på armésidan sedan 90-talet? Ja, ni minns dem; Inf R Skyttepluton och Inf R Skyttegrupp. Har dessa uppdaterats i takt med att vi behövt komplettera manöverkrigsföringen med COIN (Counter Insurgency) i t.ex. Afghanistan? I avsaknad av ett centralt boot-camp förblir GMU:n en decentraliserad uppgift. Det ställer särskilda krav på verktyg som säkrar ett rationellt och enhetligt uppträdande i våra lägsta förbandsenheter. Detta kommer jag att titta närmare på.

Om några minuter kommer ÖB till Försvarsutskottet.

Mvh

Allan Widman

Tycker vad jag vill

2011-03-03T00:29:00.000-08:00

I budgetunderlaget för 2012 nämns inte ordet veteransoldat eller veteranpolitik. Svårt att förstå vad detta betyder för själva implementeringen av ett nytt, bättre omhändertagande av veteransoldater och deras anhöriga. Dock finns det rätt bistra skrivningar om myndighetens tillkortakommanden avseende attraktionskraft, varumärke och rekryteringsförmåga. Att ett fullgott veteranstöd härvid skulle kunna göra skillnad föll dock aldrig författarna in.

Ej heller finns det något förslag om omfattande och långsiktigt förmågelyft av stridsflyget. Både FM och FMV anser att mer tid behövs. Gott så. En och annan kanske är besviken också över detta, men viktiga beslut måste ha fullgoda underlag.

På sid 9 i BU 12 anges att "försvarsplanering omvandlar politisk inriktning, via militärstrategiska bedömanden, till operativa och taktiska planer för genomförande av såväl nationella som internationella insatser". Så sant. Och lite längre ned anges även att försvarsplanen, som först sägs vara användbar om några år, ska ligga till grund för förmågeutvecklingen. Det är med andra ord fullt förståeligt om ÖB vill invänta detta planeringsverktyg innan han fattar ett av vår tids mest betydelsefulla utvecklingsbeslut.

Under tiden finns det säkert en del självklara "hemtagningar" som kan och bör göras. Omfattningen av dem måste naturligtvis, tillsammans med ytterligare exportansträngningar, medge handlingsfrihet med industrins utvecklingsförmåga.

Till sist dock en jobspost. På Försvarsmaktens hemsida finns bilder av den sista flygningen med Helikopter 4. "Y70" tog sig från Kallinge till Säve och blir nu en flygande museihelikopter med 100 friska timmar till nästa D-service. Helikopterflottiljens chef, Magnus Westerlund, uttalade att man kan tycka vad man vill om avvecklingsbeslutet, men för sin del var han var övertygad om att alla kunde förenas i kärlek till denna speciella helikopter.

På bägge punkter har han rätt. Kärleken är stor och jag tycker vad jag vill om avvecklingen...

Allan Widman

Skillnaden mellan Sverker och Mats?

2011-02-28T23:32:00.000-08:00

Om DN:s påståenden är riktiga så kommer Försvarsmakten i sitt budgetunderlag idag inte att föreslå ett omfattande och långsiktigt förmågelyft för stridsflyget.

För ett sådant beslut finns det säkert många skäl.

Ett av dem är att beredningstiden, givet beslutets effekter på flygvapnet och försvarsekonomin i stort, varit mycket kort. Enligt industrin har åtminstone ett av alternativen för vidareutveckling av Gripen endast beretts under några månaders tid. Och alla vet förstås att en bredare översyn, inbegripet sensorer, vapen, flygtid, stridsledning och baseringsmöjligheter, är nödvändig.

Men man kan heller inte bortse från att det just nu finns många bollar i luften för ÖB. Personalförsörjningen torde vara den enskilt viktigaste. Genom den lilla bok om den nya förbandsproduktionen som Försvarsmakten gav ut för ett par år sedan är Sverker Göransson personligen knuten till frågan. På Folk och Försvars seminarium om Gripen i januari inledde även Odd Werin sitt anförande med att påpeka att IO 14 var myndighetens första prioritering. Underförstått var detta mål också överordnat ett beslut om Super JAS.

Därtill väntar ÖB på en del leveranser från den politiska nivån. En av dem gäller omfördelning av budgetmedel i miljardklassen från stödmyndigheterna till Försvarsmakten. Allt i enlighet med 2009 års inriktningsbeslut. En annan gäller den nya grund- eller basorganisationen. FML tror sig kunna rationalisera genom ytterligare förbandsnedläggningar, men har än så länge inte något klartecken från regeringen.

Mycket ligger just nu i potten och ÖB vill naturligtvis inte sitta utan kort på hand. Måhända är det därför som Super JAS nu kan komma att ligga till sig ytterligare en tid?

Utan betydelse är det nog inte heller att ÖB kommer från markstridskrafterna. Där finns en utbredd oro för konsekvenserna av att försvaret nu skulle binda sig för tiotals år framöver för en utveckling som kostar dito miljarder.

Valet av ny ÖB stod mellan Mats Nilsson och Sverker Göransson. Dagens budgetunderlag från Försvarsmakten kan vara ett uttryck för skillnaden mellan dem.

Allan Widman

En fågel i handen

2011-02-09T00:09:00.000-08:00

Det är ingen djärv gissning att den svenska, militära flygindustrin befinner sig i ett kritiskt skede. JAS-ramen är tömd. Både leveranserna till Sydafrika och konverteringsprogrammet (A2C) avslutas de närmaste åren. Thailand i all ära, men något stort och långsiktigt krävs för att hålla flyktbenäget riskkaptial på plats.

På det Gripenseminarium som strax före Sälen avhölls på Folk och Försvars redogjorde Konteramiral Odd Werin för två alternativ med olika ambitionsnivåer:

Det ena handlade om Gripen E/F. Definierat som nytt skrov, ny motor och ny radar. Detta skulle bland annat medge längre räckvidd och mer dragkraft. Med ett nytt, större skrov följer naturligtvis också bättre möjligheter att stuva in sensorer och motmedel samtidigt som plattformens kapacitet att bära vapen ökar.

Det andra alternativet var så kallad chip-trimning av motorn och en mindre variant av AESA-radar.

Utan att det uttryckligen nämndes antydde Odd Werin att det handlade om skillnader i kostnader. Men sannolikt innebär en blygsammare utvecklingsinsats nu också mindre risker, både med avseende på de tekniska utmaningarna och den operativa inriktningen. Med sistnämnda menas att ju färre definitiva val som görs i närtid desto större blir våra möjligheter att anpassa oss till de krav som den framtida stridsmiljön ställer. Ingen vet vilka sensorer eller vapen som finns om fem eller tio år och vad detta kräver av plattformen.

Inom ramen för en sådan handlingsfrihet kan även hänsyn tas till bilaterala samarbeten. Såvitt bekant har den norska staten fortfarande inte juridiskt bundit sig till anskaffning av JSF.

Försvarsmakten gör mycket klokt i att presentera olika alternativ för de beslutande, politiska instanserna. Självklart kommer myndigheten att också peka på det alternativ man föredrar, men detta måste vägas mot den ekonomiska verkligheten och andra faktorer inom den samlade försvars- och säkerhetspolitiken.

Om folkets företrädare ställs utan reella valmöjligheter finns alltid risken att det inte blir något alls. Och en fågel i handen kommer ju alltid att vara bättre än tio i skogen...

Allan Widman

Osvuret alltid bäst

2011-02-02T01:39:00.000-08:00

Försvarsmakten inkom till sist med svar på den framställan regeringen gjorde beträffande GLI/NOC i somras. Trots att man erhållit uppskov med tre månader finns det enligt uppgifter fortfarande frågetecken i underlagen.

Frågan om den framtida stridsledningen har nu bollats under tre års tid mellan regering och Försvarsmakt. Likväl synes ytterligare beredning nu nödvändig. Det kan inte vara rimligt att satsa miljarder på något som enbart kan beskrivas i termer av vad det inte är.

Ja, jag skriver miljarder. Den svenska riksdagen delges förvisso inte några detaljer på prislappar i materielplanen. Men till bland annat OSSE görs det årligen mer utförliga redovisningar.

Under rubriken "Electronics and communications", som väl i och för sig utgörs av en hel del annat än ledningssystem och ledningscentraler, redovisar Sverige följande kostnader i sin senaste rapport:

År 2008 2 697 milj kr
År 2009 1 944 milj kr
År 2010 2 562 milj kr
År 2011 3 050 milj kr

Till detta ska å andra sidan sannolikt läggas avvecklingskostnader bland annat för Hästvedaberget. Enligt uppgifter ska Fortverket ha börjat räkna på detta. Även här tycks beloppen vara minst sagt substantiella.

Regeringen och riksdagen har uttryckligen kommenderat ett stopp för vidare NBF-utveckling, men osvuret är alltid bäst...

Allan Widman

Thank You, but we'll take it from here...

2011-01-26T13:16:00.000-08:00

I Sälen fick även veteransoldatpolitiken ett utrymme. Fredsbaskrarnas Bo Wranker, Översten Peter Öberg och undertecknad fick en sammanlagd kvart på oss för insäljande. Naturligt, inte minst på tanke att den nya lagstiftningen just trätt ikraft med livslångt ansvar för skadade soldater, rätt till stöd även om arbetsskada inte kunnat bevisas och, för första gången, en självständig rätt till information och hjälp för anhöriga.

Peter Öberg satt med i utredningen som Försvarsmaktens sakkunnige. Han är en oförvitlig och mycket begåvad person. Finns det någon objektiv rättvisa kommer även han en dag att vara flaggofficer i våra väpnade styrkor. Han hade vänligheten att å myndighetens vägnar tacka för undertecknads engagemang för den goda saken. Sådant värmer. Likväl kan jag inte undgå känslan av att det handlade om att nu tar vi befälet: Thank You, but we'll take it from here...

Det är naturligtvis känsligt att utomstående blandar sig i myndighetens "inre angelägenheter". Mikael Odenbergs beslut att tillsätta en veteransoldatutredning var i sig oortodoxt. På något sätt implicerade det ju att soldaters väl och ve också kunde vara en politisk angelägenhet.

Min uppfattning är att Försvarsmakten behöver sina politiker. Om inte annat brukar just det som politiker vill ha få kosta pengar. Just nu befinner vi oss också i en anda när svenska soldaters hälsa, kanske för första gången någonsin, blivit ovärderlig. Därtill kanske det finns någon sorts ledarskap hos de folkvalda; representanterna för vår demokrati. Folkförankring?

Försvarsmakten har nu att implementera den nya lagstiftningen och svara upp mot regeringens regleringsbrev på området. Det handlar om anhörigpolicy, förbättrad rekrytering och personlig uppföljning samt veteranadministrativ enhet i Högkvarteret. En förutsättning för att detta ska ge avsedd effekt är också att det politiska trycket består. Sverige behöver en politiskt utsedd veterandelegation som värnar dem som satt sin säkerhet på spel för andras.

Allan Widman

Tillväxt

2011-01-24T23:26:00.000-08:00

Det talas en del om mängden generaler i den svenska Försvarsmakten. Den nya rullan från den 1 december 2010 ger besked.

Generals- och amiralspersonerna är nu uppe i 41 jämfört med 38 den 1 april 2007. Således en ökning med knappt åtta procent.

Antalet överstar och kommendörer har under samma tid ökat från 145 till 169. Det är en ökning med drygt 16 procent.

Värt att notera är att Tony Stigsson inte längre upptas i förteckningen.

ÖB, Sverker Göransson, var den 1 april 2007 generalmajor. Som numera fyrstjärnig tycks han ha gjort den snabbaste karriären mellan aktuella år.

En gång i tiden kunde vi slå upp varje svensk yrkes- och reservofficer i Försvarsmaktens rulla. Själv har jag fortfarande ett ex från 1999. Kanske kan PRIO en dag återskapa en liknande källa till kunskap om dagens och framtidens officerare.

Allan Widman

Förklara!

2011-01-24T05:55:00.000-08:00

Just nu sprider sig ett nytt mantra uppe på Lidingövägen 24: "Klart att det inte går med så få heltidsanställda soldater". Mantrat syftar på den uppenbara stollighet som präglar riksdagens beslut om att minst tre fjärdedelar av soldaterna inom markstridskrafterna ska vara periodvis tjänstgörande.

Hög som låg inom försvaret har för mig försökt att förklara varför det inte går med mindre än nästan hälften heltidsanställda. Ingen har lyckats. Om det beror på mina bristande utförsgåvor eller undermålig pedagogik kan naturligtvis diskuteras.

För bara två år sedan hade vi i princip inga soldater anställda förutom dem i utlandsstyrkan. Likväl kunde vi jaga ihop folk till Battle Groupen och en hel del andra insatta eller beredskapssatta förband. Vi hade i princip samma personalförsörjning när Ulf Henricsson på 90-talet med några månaders förberedelser kunde stampa fram en bataljon till Bosnien. Den behövde heller inte skämmas för sig vid en jämförelse med andra länder.

Man kunde tycka att reservister med beredskapstillägg skulle vara ett steg framåt. Att det skulle ge väsentligt mer "gripbara" förband än tidigare. Men inte så; det måste förstås vara heltidsanställda.

Vad jag förstår siktar man på ett op-tempo ca 1/6 generellt och lite högre för insatsförbandens soldater och officerare. Gott så. Frågan är dock hur personalen ska kunna utvecklas och hållas igång däremellan? Övningar är ju bra, men hur mycket klarar vi att planera för och har vi råd med? Risken finns att de vi vill behålla söker sig någon annanstans och att mindre utvecklingsbar personal blir kvar.

Jag håller med om att lagstiftningen borde haft större framförhållning. Samtidigt kan man ju inte blunda för att det finns en hel del möjligheter i den generella arbetsrätten. Om nu inte alla regler träder ikraft förrän den 1 januari 2012 varför kan man inte anställa blivande periodvis tjänstgörande och grundutbilda dem under innevarande år. Därefter kan de ju på de villkor som erbjuds få bestämma om de vill fortsätta eller inte. Det lär finnas något som heter överenskommen visstidsanställning...

Jag antar att av de ca 16 000 soldater som ska anställas kommer ca 10 000 att tjänstgöra i markstridskrafterna. Skillnaden mellan 25 procent anställda på heltid och drygt 40 procent innebär då ytterligare kanske 1 500 heltidslöner. Dessa kommer att tränga undan övningsverksamhet, materielanskaffning och mycket annat utan att någon hittills kunnat visa den försvars- eller säkerhetspolitiska vinningen därav.

Var vänlig och förklara!

Allan Widman

En dagordning börjar växa fram..

2011-01-12T10:35:00.000-08:00

De senaste veckorna har jag försökt att få igång en debatt om det mer betydande förmågelyft som förberetts avseende Gripen. För mig som liberal är öppenhet en förutsättning för debatt som, om den förs sakligt, kan leda till en mer ändamålenlig investering.

På denna och andra bloggar har man under lång tid ondgjort sig över för dåligt flygtrim, äventyrligheter med stridsledning, nedmontering av bassystemet samt kvantitativa och kvalitativa brister när det gäller sensorer och beväpning. I den bästa av världar skulle naturligtvis allt detta rättas till och Gripen samtidigt lyftas vad beträffar dragkraft, räckvidd, låg signatur och allt annat.

Ni får dock ursäkta; inget talar för att tillräckliga resurser för detta kommer på plats. Även om ansvariga politiker inte förstår det, kommer det lilla landets ekonomiska verklighet att påminna oss. Och de facto är det ju det som redan inträffat och förorsakat obalanser i systemet.

Slutsatsen är att avvägningar måste ske och gedigna beslutsunderlag tas fram. Detta kan inte uteslutande göras, vare sig av den militära eller politiska linjeorganisationen. Om detta tycktes många av dagens debattörer och åhörare vara överens. Det måste till ett samlat tänk där både strategiska, tekniska, ekonomiska, kommersiella och politiska aspekter vägs samman. Ja, det kommer att ta sin tid, men vare sig statssekreterare Jevrell eller FöU:s ordförande Juholt ville tumma på detta.

SAAB:s invändning om att man väntade ett långsiktigt beslut redan i år bemöttes med att industrin kunde få hjälp med överbryggning. Det som till vardags benämns skedmatning och som förvisso redan några år varit en viktig del i dieten.

Inte minst Gunnar Lindqvist (själv verksam i LFU 67) betonade betydelsen av att skynda långsamt: "De första åren förbrukas mycket lite medel i ett projekt som detta, men de beslut som då fattas får stor betydelse för kostnader och resultat".

Odd Werin, som leder FM:s arbete med underlaget till regeringen, talade om två huvudsakliga alternativ. Ett utgick från ny motor (F 414), AESA-radar med krav på ombyggnad av skrovet och mera inre bränsle. Det andra handlade om "chip-trimning" av existerande motor och en lite mindre AESA-radar. Detta kanske inte var så överraskande, men det var däremot Werins avslutande kommentar om att IO 14 nu var fokus och att myndigheten inte förrän denna var på plats kunde samla sig till ett stort och långsiktigt beslut. Slutsumman blev egentligen att alla (utom möjligen delar av industrin) tonade ned brådskan med att fatta ett sådant.

Undertecknad uttryckte sina förhoppningar om fler exportaffärer för SAAB, men ansåg att förväntningarna borde präglas av mer realism. Jag bedömer det inte som särskilt sannolikt att vare sig Brasilien eller Indien i slutändan väljer Gripen. Å andra sidan ger det oss ett tillfälle att låta de svenska försvarsbehoven prägla vidareutvecklingen av stridsflyget. En utveckling som säkert inte kommer i strid med önskemålen i det kundsegment där Gripen haft framgångar; små- och medelstora länder med begränsade ekonomiska resurser.

Jag har säkert både förvrängt och glömt delar av seminariets innehåll. Enligt Folk och Försvar följde 600 personer det hela på webben. För den som vill bilda sig en egen uppfattning står samma möjlighet till buds.

Allan Widman

Luftförsvarsutredning

2011-01-12T01:23:00.001-08:00

Idag har jag publicerat en liten debattartikel i Expressen om de stora, förestående besluten rörande vårt luftförsvar. Publicerar den också här och avser att ikväll kommentera intrycken från Gripen seminariet på Folk och Försvar med deltagande av SAAB, Volvo Aero, Håkan Jevrell, Anna Dahlberg, Gunnar Lindqvist och mig själv.

"Både inom regeringskansliet och Försvarsmakten finns nu arbetsgrupper som ska lämna underlag för beslut om utveckling av ett nytt, svenskt stridsflygplan. I respektive grupp har detta arbete två givna utgångspunkter: För det första att stridsflygplan kommer att vara ryggmärgen i varje luftförsvar även efter år 2025. För det andra att Sverige också i framtiden ska ha den exklusiva rollen som leverantör av sådana farkoster. Som grund för ett av de mest strategiska och kostnadskrävande utvecklingsprojekten i vår tid är dessa antaganden vare sig tillräckliga eller givna.
Under lång tid har det svenska luftförsvaret utmärkts av en tilltagande brist på balans och helhetssyn. Mycket uppmärksamhet har ägnats antalet plattformar. Samtidigt har andra delar i detta "system av system" monterats ned eller glömts bort.
Sverige har under de senaste årtiondena i princip avvecklat hela organisationen med krigsbaser. Möjligheten till spridd och därmed skyddad gruppering i händelse av angrepp är borta. Beväpningen av stridsflyget motsvarar inte heller krigets krav. Fortfarande har vi färre moderna radarjaktrobotar än vi har flygplan. Vi har också underlåtit att integrera befintliga och betalda vapen när stridsflyget uppgraderats. I termer av förmåga här och nu är situationen idag sämre än för tio år sedan.
Flygvapnet lider brist på moderna, fungerande sensorer. Den svenska spaningskapseln till Gripen, som började utvecklas 1985 (!), beskrivs lite raljant som "operativ, när den fungerar". Med övergången från Gripen A/B till C/D upphör möjligheterna till hemlig och säker ledning via det svenska stridsledningssystem som byggts ut under ett halvsekel. Knappast ens pliktskyldigt nämns det markbaserade luftvärnets roll i ett samlat, nationellt luftförsvar.
Varje land, icke minst dem som vill kunna hävda militär alliansfrihet, måste ha en sammanhållen vision om hur det egna luftrummet ska värnas över tid. Den måste beskriva helheten och innebära en rimlig avvägning mellan det operativt önskvärda samt det politiskt och ekonomiskt genomförbara.
Det är mer än fyrtio år sedan Sverige försökte formulera en långsiktig vision om utformningen av luftförsvaret. Även om stora delar av den utredningen var - och kanske ännu är - hemlig, så kunde huvuddragen ändå publiceras och debatteras.
Kostnaderna för utveckling och anskaffning av ett nytt stridsflyg uppgår till mellan 30 och 50 miljarder. Det är bland annat mot denna bakgrund som Folkpartiets Liberalernas landsmöte den 21 november 2009 enhälligt ställde sig bakom kravet på att vårt luftförsvar på nytt skulle bli föremål för offentlig utredning.
Av alla de militära och industriella direktiv som måste vara utgångspunkten för en sådan utredning bör ett särskilt framhållas: Utredningen ska sammanhållet beskriva ett framtida, nationellt luftförsvar med ingående delsystem. Kvantitativa beroenden och avvägningar ska redovisas. Och även om vi liberaler arbetar för ett svenskt medlemskap i Nato måste beskrivningen göras med antagande om fortsatt militär alliansfrihet. Något annat vore självbedrägligt.
Folkpartiet Liberalerna har vilja och beredskap att säkra de ekonomiska förutsättningarna för ett fullgott försvar av svenskt luftrum, såväl i fred som i händelse av krig. I detta ligger även att utveckla ett nytt stridsflyg.
Men det är för tidigt att redan nu ge grönt ljus för utvecklingen av ett nytt Super-Jas. Beslutsunderlagen präglas av helhet och öppenhet för att särintressena ska hållas stången och kostnadseffektiv försvarsförmåga säkerställas".

Allan Widman

Gråkappan...

2011-01-01T10:50:00.000-08:00

...är min favorit bland svenska konungar. Inte nog med att Karl XI genomförde många reformer till de fattigas fromma och anlade en örlogsbas i sydöstra Blekinge. Dessutom gav han Sverige fred i många år efter det han blev myndig konung. Till skillnad från andra svenska härskare under stormaktstiden kunde han underhålla tillräckliga stridskrafter för landets försvar utan att behöva föra krig. Det Indelningsverk som såg dagens ljus vid 1680-talets mitt byggde på försörjning genom civilt arbete varvat med militär utbildning och övning.

Tillgängligheten till förbanden var hög och den genomsnittsliga kompetensen mer än tillräcklig för dåtidens behov. Detta skulle visa sig då Gråkappans efterträdare mobiliserade för att möta sina ryska, polska och danska angripare. Frågan är om Sverige någonsin förfogat över en mer avskräckande militär förmåga än då.

När plikten beslutades avvecklas närde jag förhoppningar om ett system som på många sätt skulle påminna om just Indelningsverket: Ett helt dominerande inslag av män och kvinnor som till vardags studerade eller arbetade ute i samhället; men som med regelbundenhet övade eller genomförde insatser. Fördelarna sett ur försvarssynpunkt vore många:

1. Eftersom vi, precis som med reservofficerarna, bara skulle betala för soldaterna när de utbildades eller tjänstgjorde skulle vi med ganska blygsamma medel kunna ha en relativt stor numerär med hög tillgänglighet.

Det är alltid svårt att väga av kvalitet och kvantitet. Men de flesta håller nog med om att bemanningen av det svenska försvaret varit för svag de senaste 10-15 åren. Även om hotbilden i termer av militära angrepp mot landet varit nästan obefintlig så har bottenplattans litenhet (drygt 11 000 tillgängliga inom ett år) vittnat om oförmåga (vilja?) att på sikt kunna styrkegenerera. I en sådan brist på försvar blev det också naturligt att mönstra ut vitala förmågor som t.ex. strid i brigadformatet.

2. Precis på samma sätt som det blivit allt svårare att urskilja nationella respektive internationella säkerhetsutmaningar gäller samma sak gränssnittet mellan militär och civil säkerhet. Därför gör man klokt i att bygga ett försvar som innehåller kompetenser på båda dessa områden. Detta görs naturligtvis både effektivast och billigast genom att inte till övervägande del bygga på heltidsanställda soldater.

3. Folkförankring är ett mantra i försvarspolitiken. Dels bygger det på föreställningen att ett försvar med folkligt stöd är ett starkare försvar, dels ska folkförankringen vaccinera försvaret mot anti-demokratiska strävanden. Min tro är att periodvis tjänstgörande personal kommer att fungera som broar mellan Försvarsmakten och det civila samhället. Denna personalkategori har långt bättre förutsättningar att förankra försvaret hos svenska folket än ett litet antal heltidsanställda proffs.

4. I ett frivilligt rekryterat försvar är omställningsproblematiken för soldater en stor utmaning. Man kan anta att de flesta enskilda soldater i framtiden kommer att lämna sin tjänst före fyrtio års ålder. Då återstår ännu nästan tre årtionden till den allmänna pensionsåldern. Att efter de trettio finna ett stimulerande, civilt arbete blir inte lätt med bara soldatmeriter. Försvarsmakten kommer tvingas till kostsamma åtgärder i form av kompletterande utbildningsinsatser och yrkesvägledning. För den personal som varvat militärlivet med en civil karriär blir det enklare och billigare.

5. Hur lätt är det att under en period av 8-10 år fylla tjänstgöringen för en soldat med meningsfulla och utvecklande arbetsuppgifter? Redan soldaterna som under ett år anställdes för NBG 08 klagade på otillräckliga övningstillfällen och alltför lågt tempo. Till riskerna med heltidsanställda ska också räknas att soldater med utvecklingspotential och högt ställda krav flyr fältet och att "fel" personer blir kvar.

Dessa är skälen till varför jag anser att sommarens riksdagsbeslut; om att minst tre fjärdedelar av soldaterna i markstridskrafterna ska vara periodvis tjänstgörande, är rätt i sak.

Allan Widman

Ännu ett år...

2011-01-01T05:05:00.000-08:00

Ännu några dagars relativ overksamhet. Sedan blir det Gripen-seminarium i Stockholm följt av Sälen och Folk och Försvars Rikskonferens. I avvaktan på egen inspiration och dådkraft publiceras ännu ett anonymt gästinlägg. Alla ligger inte på latsidan.

Håll till godo och ha ett Gott Nytt År:

En realpolitisk och operativ analys av Norge och JSF

Det kan ha varit av i huvudsak tacksamhet för historiska insatser till gagn för Norges överlevnad som självständig nation och förhoppningar om framtida likartat bistånd, som Norge för två år sedan valde att gå vidare med JSF och inte JAS, som framtida ersättare av sina F-16.
I enlighet med denna tanke, så skulle det svenska JAS-erbjudandet behövt vara i storleksordningen dubbelt så fördelaktigt både tekniskt och ekonomiskt för att ha kompenserat den avsevärda upplevda politiska nackdelen av att bryta med den norska traditionen allt sedan andra världskriget av att alltid välja amerikanska stridsflygplan. Om det var på detta viset, så följer konstaterandet att det svenska utrikes- och försvarspolitiska etablissemanget dåligt lyckades läsa av den norska statsapparatens mentalitet. Vi underskattade grovt den norska statsledningens förmåga att i sin nations långsiktiga intresse bluffa ett grannland.

För politiska beslut gäller inte bara "Cykelställsprincipen" om att handgripliga och lättförståeliga ärenden regelmässigt i en beslutande församling väcker oproportioneligt stort intresse och engagemang bland beslutsfattarna. Också den "Omvända cykelställsprincipen" gäller allt som oftast. Är en fråga tillräckligt stor, så tas den över av statsministern personligen och överväganden av sakfrågekaraktär avförs från dagordningen. I ett sådant läge gäller bara i vilken utsträckning förslaget till beslut bidrar till regeringens sammanhållning och trovärdighet. Det är inte primärt för att rätta till uppgifter om sakförhållande som en statsministers kansli ringer en fackminister. Det handlar nog snarast om förment oro och omsorg om ministärens överlevnad i allmäna val. Ansvaret för sakriktigheten i beslut ska alltid förbli så långt bort från statsmaktens högsta ledning som bara är möjligt.

Jag vill i resten av denna text försöka skissa på varför Norge kan ha haft också taktiskt och operativt sakliga skäl för att välja JSF. Det som lockat mig att tänka i dessa banor är Israels val att köpa JSF i en FMS-affär. Jag inser att Israel inte är en stat fri från korruption och att dess demokrati inte är perfekt. Däremot tror jag att få stater är så genomsyrade av försvarsvilja och så väl motiverade att välja bästa möjliga utrustning till sina stridskrafter. Få stater har därtill samma mängd av egna ofta dyrköpta stridserfarenheter att lära av.

När Israel väljer JSF, så är det för att de bedömer att JSF verksamt kan bidra till statens överlevnad. Den israeliska staten räknar med att inför sin omvärld kunna göra det trovärdigt att JSF blir så överjävligt bra att nya saudiska Eurofighter Typhoon inte kommer ha en chans och därmed avskräcka från ett anfall och de är övertygade om att JSF är vad som behövs för att tillintetgöra iranska kärnvapenresurser. I bägge fallen så torde den israeliska försvarsledningen veta tämligen konkret och praktiskt vad som krävs för att realisera respektive effekt.
Kungadömet Saudiarabien kan möjligen avskräckas från att försöka utplåna staten Israel med bara förekomsten av ett prestigeflygplan på motståndarsidan. Det kan inte Israel räkna med räcker i fallet Iran. För att kväva iranska revolutionärt underbyggda kärnvapenambitioner i sin linda behövs inget mindre än fullt krigsduglig långräckviddig bekämpningsförmåga. Utan att vara övertygade om att JSF möjliggör det senare, så tror jag inte att Israel till avsevärda kostnader skulle valt JSF. Israel räknar inte med villkorslöst amerikanskt stöd i all framtid. Den dag kommer då antalet arabamerikaner och muslimer överstiger antalet judar i USA.

Nästan alla världens demokratier försöker liksom Israel och Storbritannien att upprätthålla inte bara goda utan just "speciella relationer" till Förenta Staterna. Det gäller också för Norge och Sverige, om än efter våra egna mer blygsamma förutsättningar.

Norge vill i framtiden inte behöva möta incidenter i Barentshav utan full uppbackning av USA. Norge må ha havsrätt och överenskomna kontinentalsockelavgränsningar på sin sida. Det är ändå långt ifrån säkert att statsduman och maktpartiet Enade Ryssland låter sig imponeras av att ett ensamt Norge har folkrätten på sin sida när kolvätetillgångar för hundratals miljarder står på spel.

Även USA har intresse av Norge. Washington vill inte gärna att någon enda konflikt på norra halvklotet eskalerar utan att det skett som konsekvens av ett medvetet amerikanskt beslut. Den allierad som i förtröstan på att USA skall klara dem ur knipan försätter sig i ett mellanstatligt prekärt läge vinner inga popularitetspoäng. Påpassligt nog så importerar USA flytande naturgas (LNG) från Snøhvit-fältet på ett havsdjup om 300 meter via en 143 kilometer lång pipeline till Melkøya-terminalen utanför Hammerfest i nordligaste Norge. Energisamarbeten appelerar naturligt till amerikanska behov.

Realpolitikens grundsats är att en suverän stat inte har några vänner, men att däremot intressen kan fås att sammanfalla stater emellan. Intressen till och med liberala välfärdsdemokratier sinsemellan kan tanklöst lätt krocka, som när Danmark och Kanada regredierade till att bråka om flaggstänger och flaggor på Hans-ön i sundet mellan Grönland och Kanada. Men så är nog potentiella kolvätetillgångar i högsta grad inblandade.
Det är kanske bara det gaullistiska Frankrike med sin "republikanism" och "etatism" som nationella myter överordnade politiska ideologier som socialism, liberalism och konservatism, kan sägas vara undantagna ambitionen att konsekvent prioritera den transatlantiska länken. Bara i Frankrike tror man själv på att projekt som Rafale, Gallileo, A400M och NHI tillför värde till en europeisk nationalstats försvarsbudget jämfört med de mer än fullgoda amerikanska alternativen. Därav följer att utan Frankrike finns knappast förutsättningarna för paneuropeiska försvarsmaterielprojekt. Då anskaffar små och medelstora europeiska stater precis som Danmark, Nederländerna, Norge och Storbritannien gör konsekvent först och främst amerikansk materiel.

Den europeiska försvarsbyrån (EDA) har inte nämnvärt lyckats rationalisera anskaffningen av försvarsmateriel till medlemsstaterna. I valet mellan att utveckla högteknologi tillsammans med en stark amerikansk partner eller tjugotalet svaga europeiska, så väljer enskilda stater naturligt och regelmässigt det förstnämnda alternativet närhelst de bereds en reell möjlighet.
Anmärkningsvärt är att de riktigt stora svenska försvarsmaterielaffärerna alla har varit till brittiska samväldesländer, som viljat markera distans till sitt gamla europeiska moderland och vid tidpunkten ifråga också till vad som uppfattades som amerikansk hegemoni. Haubitsarna till Indien, ubåtsteknologin till Australien och Griparna till Sydafrika gjordes alla upp när Sverige fortfarande hade ambitionen att syfta till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde. Till Pakistan som också är ett cricketälskande samväldesland sålde vi flygande radar för mångmiljardbelopp efter det att Sverige formellt lämnat neutralitet som en option. Globalisering innebär också för försvarsmaterielmarknaden likriktning. Mer och mer försvarsmateriel innehåller med annan leverantörs materiel gemensamma komponenter och delsystem. Men inom områden som är fysiskt begränsade, som till exempel bandbredd och satellitpositioner, så kommer inte alla stater att bli jämställda i förmågehänseende. Där gäller först till kvarn.

Det är USA som leder integrationen av ett rymdsegment till luftförsvarssystem. Det började med att F-16 försågs med satcom. Om taktiska UAV:er insatta i Centralasien flygs och leds från en central utanför Las Vegas, så är inte steget långt till att samma ledningsförhållanden etableras också för bemannat stridsflyg. Därmed kan flygföraren i en JSF ta emot styrdata som konsoliderar indata från världens samlade sensorer. Sensorer som i ökande utsträckning är rymdbaserade. Detta är den avgörande operativa fördelen som USA med JSF erbjuder till Israel och Norge, kombinationen Stealth och Silent Shooter.

Bara för att vi i Enköping inte kan skapa en kritisk massa för att göra genombrott inom området nätverksbaserat försvar, innebär inte det att det inte finns en (1) stat som framgångsrikt kan finansiera och kompetensförsörja en sådan satsning.

Air Power by the hour?

2010-12-19T14:18:00.000-08:00

För första gången vill jag nu publicera ett gästinlägg. På den här bloggen görs det så outgrundligt att det inte ens finns en pseudonym som undertecknar:

Allt fritt företagande innebär risktagande. Aktieägare förväntar sig avkastning på insatt riskkapital. Vanligtvis kan företag bara göra vinst om de förmår leverera nytta till sina kunder. Stridsflygplan levererar statsnytta och statsnyttans yttersta företrädare i parlamentariska demokratier är landets parlamentariker.
- Är Sveriges riksdagsledamöter bekväma med att den fotospaningsförmåga, som realiserades första gången med flygplan 32 Lansen på 1950-talet, för flygplan 39 Gripen sedan 1986 alltjämt är under utveckling inom projektet spaningskapsel SPK 39? Sedan Viggen slutavvecklades 2005 saknar Sverige denna typ av spaningsförmåga.
Det är min bedömning att utmaningen att utveckla ett enhetsflygplan för Jakt, Attack och Spaning (JAS) varit väsentligt större än vad de i Industrigruppen JAS AB (IG JAS) ingående företagen förutsåg och kanske fortfarande offentligt vill medge?
Svensk flyg- och rymdindustri har traditionellt kunnat ta igen på gungorna vad de förlorat på karusellerna. Men lejonparten av i Sverige verksam rymdindustri har sålts till Schweiz och svenskt deltagande i internationella civila flygplansprojekt är under avveckling. Svensk flygindustri är i allt större utsträckning beroende av en enda produkt.
Försök till sortimentsbreddning till helikopter (HKP 14) innebar en utomordentligt hög ambition om att vara med och utveckla och tillverka världens mest särpräglade variant av en nyutvecklad helikoptertyp. Men projektet har redan resulterat i att optionen om ytterligare sju utöver de arton beställda exemplaren förfallit utan beställning, att tillverkningen i Sverige av nospartier avbrutits i förtid, samt att svensk försvarsindustri tvingats till stora engångsavskrivningar.
Oavsett om inriktningen för svensk försvarspolitik i framtiden blir i huvudsak nationell eller internationell, så är det mindre sannolikt att önskvärd svensk försvarsförmåga kommer att materielförsörjas med inhemskt exklusivt utvecklade och tillverkade produkter. Det nordiska samarbetet NORDEFCO inklusive ARCHER och motsvarande europeiska inom EDA har redan resulterat i exempelvis en helikopterpool med Mi-17 och svenskt deltagande i Multinational Space-based Imaging System (MUSIS) tillsammans med Belgien, Grekland, Frankrike, Italien, Polen, Spanien och Tyskland. De avsevärda kostnaderna och riskerna förenade med satellituppskjutningar är utomordentligt lämpliga för att dela mellan flera stater.
Erfarenheten säger oss att SAC C-17 baserat i Pápa i Ungen kostade miljarder av det svenska försvarsanslaget, men inte gav motköp för en endaste krona till svensk försvarsindustri. Om vi vill minimera risken för att detta upprepas, så måste svensk försvarsindustri tänka om för att kunna hålla jämna steg med de mindre och mellanstora nationalstaterna när de nu letar efter nya gemensamma och kostnadseffektiva lösningar på sina säkerhetspolitiska utmaningar.
Inte ens Storbritannien har längre en tillräcklig resursbas för att vidmakthålla en egen utveckling av flygburen signalspaning. De anskaffar nu tre helt identiska plattformar (Rivet Joint RC-135W) till en med USA gemensam flotta om sammanlagt tjugo flygplan. När det gäller flygburen stridsledning anser sig sedan decennier Tyskland och fjorton andra NATO-stater sig bäst betjänta av en pool med AWACS-flygplan. Just för att interoperabilitet fordrar Link-16, så behöver inte alla stater uppfinna hjulet. Sedan 2006 så stridsleds också ungerska JAS Gripen av denna gemensamma resurs.
Spetsigt stridsflyg kommer kanske inte vara den allra första förmågan som realiseras i multinationella pooler, men dess betydande tekniska overheadkostnader kan med fördel hanteras gemensamt i enlighet med ett mellanstatligt avtal, även om varje producerad flygtimme i poolen attribueras till en specifik nationalstat och dess våldsmonopol. Det är flygföraren som avger operativ effekt och har det fulla ansvaret för dess konsekvenser, inte flygplansskrovet och dess serienummer.
Egentligen är det bara en vidarutveckling på hur JAS Gripens motor RM12 hanteras gemensamt mellan Sverige, Tjeckien och Ungern. Motorn som är stridsflygplanets enskilt största och dyraste komponent är helt statslös. Ingen enskild motor används exklusivt av någon av de i samarbetet ingående flygvapnen. Men varje flygvapenchef måste ta ansvar för vad som realiseras med dess dragkraft.
AB Sverige måste nu helt osentimentalt utvärdera all export av JAS 39 Gripen. Alla befintliga och framtida kunder är förvisso unika, men det är nöjda kunder som kommer tillbaka. Vilka av våra JAS-affärer kan tjäna som modell för framtida affärer?
- Det är min övertygelse att svensk flygindustri i framtiden gagnas av att kunna leverera flygtimmar, som ger kostnadseffektiv och beprövad operativ effekt till små och mellanstora stater. Det är till stater som inte liksom Norge har råd att köpa egna amerikanska Joint Strike Fighter F-35 Lightning II, som JAS 39 Gripen kan hitta en nisch på världsmarknaden för luftstridsförmåga/Air Power.

För övrigt...

2010-12-18T00:52:00.000-08:00

måste jag rätta ett missförstånd i debatten om helikopterinsatsen i Afghanistan. Den drar inte ned antalet markstridssoldater. Riksdagens beslut lyder så här:

"Styrkan beräknas uppgå till ca 500 personer under 2011. Dessutom föreslås ett tillskott för att förbättra säkerheten genom en helikopterenhet med sjukvårdsförmåga" (egen kursivering).

Helikoptrarna är ett uttryckligt tillägg utöver de cirka 500 soldaterna på plats.

Allan Widman

Ett antal skäl

2010-12-17T14:36:00.000-08:00

Jag tror det finns ett antal skäl till varför också Sverige bör finna det möjligt att ha helikoptrar i Afghanistan.

Den 15 november 2009, när både tyska och amerikanska helikoptrar fanns i vårt område, tog det två timmar och trettiosju minuter för dem att leverera skadade svenska soldater till Marmal från en skadeplats som låg trettio kilometer från MES. Tidsutdräkten kan ha många förklaringar. En av dem tror jag var att svenska befäl från en annan camp ringde upp ett tyskt eller möjligen amerikanskt vakthavande befäl och påkallade hjälp. Där fanns en språkfråga och möjligen också en främlingskänsla. Kanske hade de båda stött på varandra någon gång, men likväl är det knappast troligt att det var två officerare som kamperat samman och hade personkännedom.

Därtill tror jag att de amerikanska helikoptrarna innan "take off" behövde återsförsäkra sig med Bagram. Även om USA:s helikoptrar i någon formell mening står under ISAF befäl är jag övertygad om att de tillika behöver "national clearance".

I våra grannländer Norge och Danmark har det varit naturligt att försäkra sig om egna resurser på plats. De har förstått att nationell självhjälp, låt vara inom ramen för en gemensam insats, innebär en särskild trygghet. Som holländarna lärde sig i Srebrenica.

Och om man nu inte tror att en nationell resurs är mera "gripbar" så kan man likväl konstatera att de länder som bidrar med något svårt och dyrbart får ett motsvarande stort inflytande. Inte bara över egna helikoptrar, utan också över hur dessa resurser allmänt ska disponeras.

När Sverige efter fem år möjligen står inför ett genombrott; att till sist kunna deployera ett eget helikopterbidrag, börjar en och annan fråga sig om det är mödan värt. Ja, USA har ett knappt femtiotal helikoptrar på Marmal. Men hur länge? Vet vi att de också finns där 2013? Och vet vi att de står till ISAF förfogande och inte kraftsamlas till understöd för OEF på annat håll? Svaret är nej.

Till sist kommer var och en att se till sina intressen. Bara vi kommer att se till våra. Jag hoppas att det fortfarande finns tillräckligt många tekniker och flygförare kvar i helikoptervapnet för att också Sverige ska ha en självständig och livräddande förmåga i Afghanistan. Innerligt hoppas jag också att tvekan om det riktiga i denna ambition inte är ett uttryck för motsatsen.

Allan Widman

Inte tillräckligt rak

2010-12-12T14:55:00.000-08:00

Jag har fått en del propåer om att jag kunde bli mera tydlig. Att en del formuleringar förutsätter för mycket av dem som inte lever i och med försvarsbloggosfären.

Jag ska försöka.

På Marmal, alldeles i närheten av den svenska campen i Afghanistan finns en flygplats. Just där hjälper israeliska företag (som förmodligen är världsledande när det gäller obemmanade, flygande underrättelsefarkoster) bland annat tyskarna med inhämtning. Det är civila företag och de obemannade farkosterna saknar bekämpningsförmåga. De kan titta och på grundval av inhämtningar förmår analytiker dra slutsatser; både om förberedelser för överfall på våra soldater och riskerna vad beträffar vägbomber.

Eftersom israelerna är duktiga samt mycket leveranssäkra och kostnadseffektiva utnyttjar nästan alla större nationer som deltar i ISAF deras tjänster. Dock inte vi.

Försvarsmakten ville att vi skulle hyra in en TUAV och skaffade till och med bemyndigande för detta hos regeringen. När det sedan visade sig att just den TUAV man ville köpa inte på ett tillräckligt snabbt sätt kunde hyras, avstod man. Andra alternativ prövades inte. Det innebär att vi nu inte alltid vet hur det ser ut i områden vi vill framrycka i. Därmed ökar risken för soldaterna.

När jag söker efter förklaringar till denna passivitet finner jag två som kan anses sannolika. Den enda handlar om att svensk industri tycks ha monopol på att anpassa våra förmågor, även om de köps från annat land. Följden blir att våra förmågor kommer senare på plats. Den andra handlar om att FM inte vill att någon annan tar över uppgifter som man själv vill svara för. Om det visar sig att en viktig förmåga kan levereras av ett annat land eller enskilt företag blir detta ett hot mot omfattningen av myndighetens verksamhet.

Det är tungt att skriva det, men faktum är att dessa bevekelsegrunder framstår som mycket sannolika. För det jag skriver om tillgängliga TUAV:er, möjliga att hyra på korttidskontrakt, känner försvarets ledning själv väl till. Ändå låtsas man ovetande. Det kan inte accepteras. Ytterst handlar det om liv och lem för dem som - låt vara frivilligt - med risk för sina liv utför Sveriges uppdrag.

Allan Widman

Säker för vem?

2010-12-10T15:35:00.000-08:00

Ja, som förutsett kom Insatschefen idag ut med uppgiften att jag, som ledamot av genomförandegruppen, tidigare stoppat det koncept som nu upphandlats. Ett amerikanskt brigadsystem med över 100 000 timmar som ska integreras i det svenska luftförsvaret av inhemsk försvarsindustri.

Jag har nästan inget hopp om att detta system kommer vara operativt i Afghanistan i slutet av sommaren. Om RML och de krav som ställs i det afghanska luftrummet skulle uppfyllas fyra månader efter leverans vore det verkligen något helt unikt.

Varken ifråga om helikoptrar eller TUAV har man hittills velat pröva den snabbaste vägen till force protection. För två år sedan antydde man för Försvarsutskottet att man skulle hitta ett snabbspår mot Afghanistan när det gällde MEDEVAC. USA, Kanada, Storbritannien och FN hyr sådana resurser, men likväl visade det sig till sist omöjligt för oss.

ÖB sade i direktsänt utskottsförhör att han inte kunde minnas ifall han gett något uppdrag till FMV att rekognocera den internationella marknaden för leasing av hkp. Senare bekräftade FM skriftligen till utskottet att något sådant uppdrag inte getts. Ett sådant uppdrag hade varit den korrekta vägen, men jag tror inte att det någonsin var aktuellt.

Samtidigt kunde tjänstemän på FMV på eget initiativ, i PM till FM och Försvarsdepartementet, slå fast att det fanns gott om helikoptrar tillgängliga för förhyrning, med egen eller extern personal.

Nu gör man samma trick med TUAV: Resursen finns inte; och om den finns strider det nog mot folkrätten eller i vart fall mot nationell lagstiftning att utnyttja den. Insatschefen skriver i SvD att inget vore mera främmande än att prioritera särintressen framför soldaternas väl och ve. Därför har FM valt "den säkra vägen". Frågan är bara, säker för vem? För soldaterna eller generalerna?

Allan Widman

Syltrygg?

2010-12-09T13:51:00.000-08:00

Jag har varit på några dagars besök i Washington. USA är naturligtvis i grunden skakat av Wikileaks. Av det vanliga självförtroendet och frejdigheten syntes ej mycket. För State Department har avslöjandena fått proportioner fullt jämförbara med "nine-eleven". Tillsammans med skenande budgetunderskott, allt tydligare inrikespolitisk polarisering och utmaningarna i Afghanistan befinner sig landet i ett mycket utsatt läge.

Anti-amerikanska debattörer, inte minst i Sverige, tolkar det som att vi nu ser början till slutet på USA:s globala dominans. Jag varken tror eller hoppas att det är så. Landets exceptionella politiska och militära styrka har förvisso haft sina avigsidor. Men hur kommer världen att se ut om den inte längre kan lita till USA:s förmåga att gripa in? Det vill vi nog inte veta.

Under ett par timmar fick jag också möjlighet att besöka Department of Veterans Affairs (VA). Med sina över 250 000 anställda (!) svarar myndigheten både för medicinskt, socialt och ekonomiskt omhändertagande av soldater och anhöriga. Enbart under 2008 gav man medicinsk vård till 5,6 miljoner veteransoldater. Det politiska trycket på myndigheten är enormt. Varje ledamot av senaten och representanhuset är involverad i veteranpolitiken och bearbetas kontinuerligt av veteranlobbyn, som beskrivs som en av landets mest inflytelserika. I genomsnitt håller kongressen 200 hearings per år där VA:s representanter under ed får vittna om sina ansträngningar.

Under min bortovaro har debatten om FM:s personalpolitik fortsatt. Upprördheten är stor och berättigad. Det förändrar dock inte det faktum att Försvarsmakten, under ÖB och inom ramen för svensk arbetsrätt, själv avgör hur man agerar som arbetsgivare. Anna-Lena Sörensson (S) har ställt en fråga till försvarsministern om personalpolitiken i Försvarsmakten. I gårdagens svar på denna avslutar försvarsministern med följande mening: "Vid de återkommande dialogerna mellan Försvarsdepartementet och ledningen för Försvarsmakten är de arbetsgivarpolitiska frågorna av stor vikt".

Detta ska läsas som att man från försvarsdepartementets sida vill markera att man återkommande tar upp frågan om hur myndigheten agerat när det gäller att implementera skyldigheten till internationell tjänstgöring. Och att svaret inte bara innehåller den sedvanliga hänvisningen till att arbetsgivaransvaret är FM:s, ska nog tolkas som att departementet inte direkt "gjort vågen" när myndighetens handläggning redovisats...

Ja, måhända är jag och en del av mina utskottskollegor ena riktiga syltryggar som inte omedelbart krävt ÖB:s avgång och ej heller förmått försvarsdepartementet att handgripligt idka våld mot den svenska grundlagen. En dag ska jag på denna blogg berätta om vad som i övrigt gjorts för att stärka vårt försvar, med motsvarande utgifter för en riksdagsledamots möjligheter till inflytande.

I veckan publicerades en debattartikel av mig som kritiserade Försvarsmakten för att inte ordna med en gapfiller för vår egen TUAV i Afghanistan. Jag antar att FM snart går i svaromål. Det givna försvaret är naturligtvis att Genomförandegruppen, som jag var ledamot av, för två år sedan stoppade just det upplägg som riksdagen senare beställde.

Då som nu ansåg jag det fel att SAAB skulle göra en särskild handpåläggning. Varför? Systemet Shadow 200 hade ju mer än 100 000 flygtimmar i operativ miljö. Det behövde inte modifieras, utan kunde (som jag tidigare skrivit på denna blogg) tagits direkt från USA till Afghanistan. Inte bara tid utan också pengar hade vunnits. Även om detta inte har någon bäring på myndighetens ovilja att beställa gapfillern kommer det nu att idisslas.

Jag tror att de flesta som följer denna blogg förstår sambanden i svensk materielförsörjning. Likväl måste dessa omprövas när nationen och våra soldater befinner sig i krig.

Allan Widman

Ståndaktigt?

2010-12-02T02:35:00.000-08:00

Det som en gång hette NBF och senare GLC/NOC respektive GLI/NOC är nu inne i en ny omdöpningsprocess. Enligt uppgifter från HKV smakar man nu på akronymen TI/TS (Taktisk Internet / Tele System). Det slutliga namnet uppenbaras väl först när, eller om, svar inkommer på framställan regeringen gjorde i somras. Enligt olika källor finns det nu divergerande uppfattningar inom högsta ledningen.

Diskussionen om vägvalen i vår framtida stridsflygsutveckling fortsätter också. I ett inlägg av min högt värderade utskottskollega, Staffan Danielsson (C), bör dessa frågor inte bli föremål för politiska diskussioner. Försvaret vet bäst, anser han. Frågan är dock om hans tilltro till myndigheten även omfattar avvägningarna mellan flygvapnets säkerhetskrav och den östgötska vindkraften..?

För bara några minuter sedan justerades det sammansatta försvars- och utrikesutskottet förslaget till beslut om den fortsatta svenska närvaron i Afghanistan. Skönt att detta nu är över. Det är alltid en orolig tid medan beredning och diskussioner pågår. Både här hemma och där nere. Mer långsiktiga beslut om mandatet skulle ha sina tydliga fördelar.

Det sammansatta utskottet noterar också uttryckligen att FM har för avsikt att under 2011 tillföra en TUAV till det svenska ansvarsområdet. Jag uppskattar tydliga målsättningar och ser fram emot denna förmågehöjning på underrättelsesidan.

Hela denna vecka har jag även funderat över bloggkollegan Chefsingenjören. När jag själv fick det ökända brevet om undertecknande eller uppsägning förstod jag att det skulle bli både fyrkantigt och tufft. Från det ögonblick FML sätter ned foten finns ju ingen återvändo. Myndighetens alla medarbetare kommer att med hänsynslös nit till punkt och pricka fullfölja beslutet. Det handlar inte om illvilja eller oförmåga till självständigt tänkande hos enskilda handläggare. Däremot är det ett uttryck för en kultur som sluter sig allt starkare inåt. I en sådan blir ståndaktigheten ett självändamål, men utåt ökar risken för att det uppfattas som oresonligt.

Just nu, efter debatten om vindkraften och hanteringen av den internationella tjänstgöringsplikten, ökar gapet mellan myndigheten och en alltmer oförstående omvärld. En starkt hierarkisk organisation byggd på lydnad är säkert bekväm att leda, men man gör klokt i att inte underskatta det ansvar som följer med. Till sist kan det bara utkrävas på ett enda ställe.

Detta är emellertid förklaringen till varför det inte spelar någon roll vilken kompetens Chefsingenjören representerar. Att han de facto var på väg till Afghanistan. Eller hur mycket som investerats i hans utbildning. Utgången blev oundviklig.

Jag har fått många mail om vad politiker kan göra för Chefsingenjören. I realiteten knappast något. Vi vare sig kan eller får blanda oss i FM:s enskilda beslut. Däremot kan vi med lagstiftning och övergripande styrning vaka över att strukturerna blir mer öppna och mottagliga för det omgivande samhället. På det sättet kan vi se till att Björns offer inte var förgäves.

Allan Widman

Vägval

2010-11-22T05:45:00.000-08:00

Att utveckla nya stridsflygplan är ingen billig affär. Å andra sidan är det heller inte gratis att ge livsuppehållande behandling åt en nationell flygindustri. De senaste åren har det handlat om en handfull miljarder årligen. I det perspektivet blir 30-50 miljarder för ett långsiktigt utvecklingsprojekt ingen anmärkningsvärd summa.

Det är min bedömning att statsmakterna har en försvarsindustriell strategi. Ehuru inte stadfäst av regering och riksdag ska Sverige vidmakthålla förmåga att vara slutleverantör av ubåtar och, än viktigare, stridsflygplan. Idag har detta har inget med vår militära alliansfrihet att göra. Snarare handlar det om vår säkerhetspolitiska självbild i kombination med en stark övertygelse om försvarsindustrins direkta och indirekta effekter på tillväxt och sysselsättning.

I förra veckan försökte jag på Brännpunkt i Svenska Dagbladet redovisa att vi som nation nu står inför ett viktigt vägval: Antingen gör vi oss beredda för en ny, långsiktig satsning eller kommer svensk stridsflygsutveckling så småningom till ett slut.

De som omhuldar svensk försvarsindustri ville inte kännas vid vare sig det projekt som nu tar form bland myndigheter och industri eller dess prislapp. Industrins vedersakare uppfattade min inlaga som att jag tydligt tog ställning för beslut om utveckling av ett nytt svenskt stridsflyg.

Min avsikt var att få en debatt. När Sverige ger sig in i ett nytt, omfattande utvecklingsprojekt ska vi styras av våra egna operativa behov eller snegla på vad presumtiva exportkunder kan tänkas vilja? Eller finns det inga sådana motsättningar? Vad är kostnadseffektivt och hur minimeras riskerna? Den som följt utvecklingen av en lång rad militära plattformar förstår att vi bör tänka till före och konkret ange vad som ska uppnås.

Valet av motor kommer till exempel att få vittgående konsekvenser i många olika avseenden. I de knappa tvåhundra Gripar vi idag har sitter en i huvudsak amerikansk motor kallad RM 12. Den är ”svensk” i bemärkelsen att vi idag är ägare till motorerna och att de av Volvo Aero anpassats till våra behov. Att vässa och återanvända dessa motorer ger miljarder i kostnadsfördelar. Men det handlar också om att behålla rådigheten över motorns framtida utveckling. Alternativet; att köpa en helt ny motor från General Electric (F 414), innebär att de amerikanska stridskrafternas behov blir styrande.

I sammanhanget bör vi också beakta tidigare exporter av Gripen. Idag sitter det RM 12 motorer i det dryga femtiotal plan som sålts eller leasats till Sydafrika, Tjeckien, Ungern och Thailand. Vad föredrar dessa länder att uppgradera eller köpa helt ny motor? Om de varken gör det ena eller det andra och nöjer sig med nuvarande framdrivning sitter vi kanske med en motor här hemma samtidigt som vi tvingas underhålla en annan hos våra kunder. Det blir krångligt och säkert dyrbart.

Som stridspilot vill man naturligtvis alltid ha det bästa av allt. Den vassaste motorn, senaste sensorerna och den längsta räckvidden. Allt annat vore onaturligt. Problemet är bara att vi har ett litet lands plånbok. När vi gapat över för mycket har våra resurser gång efter annan inte räckt för att göra någon del riktigt bra. Ett flygvapen är ett system av system. Vi måste ha råd till plan, sensorer och vapen i tillräckligt antal och av tillräcklig effektivitet. Sedan måste vi också kunna betala för flygtrim och stridsledning. Först när allt detta är på plats uppnår våra flygstridskrafter stridsduglig bekämpningsförmåga. Ansvaret för en sådan balans kan inte läggas på företrädare av enskilda delar i systemet.

Min förhoppning är att en saklig debatt om svensk stridsflygsutveckling ska kunna fortsätta. Det kräver dock en öppenhet inför ekonomiska, tekniska och politiska realiteter. Idag definieras ett stridsflygplan främst av framdrivning, räckvidd och sensorer. Ny radar, ny motor och större skrov för mera bränsle är därför inget mindre än ett nytt stridsflygplan.

Allan Widman (FP)

Viskningar och rop

2010-11-09T23:32:00.000-08:00

Den första, men knappast sista, manifestationen till stöd för soldater och anhöriga på Sergels torg blev en framgång. Stephan Lindeblad ska ha all heder av detta initiativ. Idé och genomförande var hans från början till slut.

Inte nog med att manifestationen samlade uppemot trehundra deltagare. Därtill fördes gamla kamrater samman: Jag träffade ett gäng från BA 01 som tagit tillfället i akt till återförening. En av dem hade till och med flugit in från Kiruna.

Under gårdagen fick jag på nytt möjligheten att besöka LSS i Uppsala. Dragningarna bekräftade bilden av en förmåga med stora utmaningar framför sig. Trots centralt stöd är det långt kvar innan man når upp till en rekrytering som kan råda bot på underbemanningen.

Förmågeglappet har väl sina nödtorftiga, tekniska lösningar. Samtidigt finns det en del andra nötter som måste knäckas. Ehuru obehagligt måste även nödvändiga legala och politiska förutsättningar komma på plats.

GLI/NOC dras med sina bekymmer. Det handlar både om att försöka definiera målbilden i funktionella termer och om att uppbåda tillräckligt med mod för att ge sig ut på denna vågliga seglats. Problemen hänger naturligtvis samman. Eftersom FML fortfarande bara kan förklara vad GLI/NOC inte är, känner myndigheten själv och de politiska beslutsfattarna en tilltagande osäkerhet. Sommarens framställan från regeringen, om de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna, ska tydligen besvaras i nästa vecka. Något säger mig dock att Moment 22 kommer att bestå.

Ibland heter det att även felaktiga beslut kan vara bättre än inga beslut alls. Måhända äger påståendet giltighett i utsatta, sekundoperativa lägen. Men ifråga om grundläggande funktioner, som byggts upp under årtionden, kan passivitet vara att föredra. Vi vet vad vi har.

Allan Widman

Molnen ska skingras

2010-11-03T03:13:00.000-07:00

Enligt SMHI kommer regnet över Stockholmsområdet att upphöra framåt kvällen. Hoppet, att manifestationen till stöd för soldater och anhöriga ska få stor uppslutning, är därför fortsatt starkt. Vi ses på Sergels torg kl 17.00.

I morgon lägger regeringen en proposition om den svenska närvaron i Afghanistan. Det finns ett brett politiskt stöd samtidigt är det svårt att se på vilket sätt inriktningen av vår arbete förändrats. Ambitioner avseende överlämnande av säkerhetsansvar och övergång till en mera stödjande funktion är av godo. Samtidigt tycks man kunnat undvika att blanda samman frågan om vår närvaro med vilka resurser man är beredd tillföra. Min oro, att tveksamhet skulle markeras genom minskningar av bidraget, till skada för våra soldaters säkerhet, kom lyckligt nog på skam.

I Försvarsutskottet har Anders Lindström berättat att det inte blir någon gap filler för UAV 03 Örnen. Detta trots att den nu försenas, jämfört med besked som tidigare givits av industrin. Chefsingenjören är dock en smula skeptisk även till den nya tidsplanen. Han pekar på integrationen av planerings- och utvärderingssystem som genomförs av SAAB och på juridisk problematik rörande certifiering.

Bilden blir att vi tar ett internationellt väl beprövat system och först anpassar det för svenska förhållanden. Därefter ska vi lyfta ner det i operationsområdet och möta de särskilda utmaningar som finns där. Frågan är om vi inte, av hänsyn just till våra soldater, skulle kunna ta hela det beprövade amerikanska konceptet och föra ner det utan omvägar? Så har andra länder tidigare gjort med sina UAV:er. Tid skulle vinnas och risker sannolikt minskas. Sedan kan vi ju alltid i efterhand ställa i ordning för hemmabruk.

Gap filler baserad på leasing har tidigare uppgetts falla på folkrättsliga skäl. När detta argument bemötts med att andra länder - lydande under samma folkrätt - kunnat leasa heter det nu "juridiska hinder": Det krävs att man är svensk medborgare med militär befattning för att tjänstgöra i insats. Gäller det även soldater från länder vi samarbetar med, tolkar, civila rådgivare samt entreprenörer - utländska och inhemska - som tjänstgör med oss?

Allan Widman

FMV påminner...

2010-10-29T00:21:00.000-07:00

I veckan skrev Blekinge Läns Tidning om att en av de Hkp 4 som ställts i malpåse skulle iordningställas åt FMV. Idag fick jag också möjligheten att kommentera detta i samma tidning:

När Försvarsmakten till sist beslutade sig för att avveckla vertolerna fortsatte FMV att flyga en av maskinerna. När denna sedan gick till museum beslutade FMV att ännu en skulle klargöras för flygning. Under ett par veckor har Patria Helicopters AB nu mekat på en av de helikoptrarna.

Det är svårt att undgå slutsatsen att FMV genom sitt agerande försöker skicka en signal till den politiska nivån om att vertolerna bör tas till vara och försättas i brukbart skick. Försvarsmakten, som under många år drivit på för en avveckling av helikoptern, känner sig naturligtvis provocerad av tilltaget. Av prestigeskäl kommer Högkvarteret heller aldrig att ta tillbaka vårt mest habila helikoptersystem. Hellre får soldaterna marschera.

Det som BLT inte rapporterade om var till vilken kostnad som den förrådsställda vertolen gjorts flygduglig. Enligt entreprenören kommer man totalt att debitera 169 000 kr med indexuppräkning från 2007 års prisläge. I militära helikoptersammanhang är summan en ren nullitet. Alla de som sagt att det skulle kosta miljarder att rusta upp vertolerna får nu något att fundera över.

Men även om ett återupplivande av helikoptersystemet skulle rädda förmågan till luftburen ubåtsjakt och taktiska trupptransporter kommer Försvarsmakten vägra befatta sig med det. Rädslan för en ny debatt om helikoptern påstås till exempel ha lett till särskilda förhållningsorder på Kallinge om när helikoptern får vistas utanför hangaren.

De återstående helikoptrarna kan ej kvarbli hos FM utan måste nu överföras till Kustbevakningen. Under det huvudmannaskapet bör vertolen också kunna tjäna andra statliga verksamheter. Behovet av helikoptertransporter är stort inom till exempel polisen, räddningstjänsten och sjöräddningen. Bortsett från några Helikopter 10 A är vertolen idag vår enda medeltunga och sjöoperativa helikopter. Och om den nationella insatsstyrkan snabbt ska förflyttas för insatser utanför Mälardalen förblir vertolerna det optimala alternativet.

Bristen på medeltunga och tunga helikoptrar ute i världen är också så stor att länder går samman i pooler för att kunna säkra tillgången till sådan kapacitet. Som svenska skattebetalare bör vi kunna kräva motsvarande samarbete också mellan statliga myndigheter. Våra vertoler är redan betalda, de har många tusen flygtimmar kvar och kommer att behövas om och om igen. I årtionden har de visat sig ovärderliga vid skogsbrandsläckningar, färjekatastrofer och andra nationella krissituationer.

Heder åt FMV för att man på nytt våga påminna Sverige om detta.

Allan Widman

Köld och mycket värme...

2010-10-25T05:17:00.000-07:00

Jag har idag ställt följande fråga till försvarsminister Sten Tolgfors:

I Propositionen Vårt framtida försvar – försvarspolitikens inriktning 2005–2007 (prop. 2004/05:5) anförde den dåvarande regeringen bland annat följande beträffande lokalisering av ingenjörsförband: ”För att säkerställa kompetens för att kunna uppträda i subarktisk miljö behövs utbildningskapacitet i norra Sverige för utbildning av ingenjörförband”.

Försvarsutskottet anförde i sitt betänkande följande ifråga om förslaget till ny grundorganisation för Försvarsmakten: ”Inom ramen för den övergripande dimensioneringen av grundorganisationen som utskottet ställt sig bakom godtar utskottet också vad regeringen anför om vilka förband som skall finnas kvar, läggas ned, omlokaliseras och nyinrättas”.

Enligt uppgift avser Försvarsmakten på egen hand nu fatta beslut om att flytta den enda utbildning av ingenjörsförband som bedrivs i Norrland. Vilka åtgärder är försvarsministern beredd vidta för att regeringens och riksdagens ställningstaganden inte överprövas?

Om nedläggningar av förband ska ske krävs riksdagens godkännande. Även om någon argumenterar för att detta alls icke är en nedläggning utan enbart en flytt kommer följderna bli desamma. Personalen kommer endast i ringa utsträckning flytta med och kompetensen går förlorad. Ingenstans kommer ingenjörsförmågan längre att vara utbildningsmässigt integrerad med manöverförband och vår särskilda förmåga, att under bistra förhållanden, överbrygga breda Norrlandsälvar riskerar gå förlorad.

I förra veckan blev jag kontaktad av en ung kadett med ett starkt patos för våra soldater i internationell tjänst. Ämnet är ju minst sagt aktuellt. Han har nu tagit initiativ till en samling på Sergels torg i Stockholm onsdagen den 3 november kl 17.00. Det handlar inte om vara eller icke vara i Afghanistan. Blott om att manifestera stöd för våra fredssoldater och deras anhöriga. Enligt min mening ett av de bästa initiativ som tagits på länge. Väl mött!

Allan Widman

De försvarar också Sverige

2010-10-19T00:54:00.000-07:00

Idag klockan 12.00 håller Riksdagen en minnesceremoni över den svenske soldat som i lördags dödades i Afghanistan. Första gången detta skedde var efter attentatet i februari som krävde två officerares liv.

Det är glädjande att statsmakterna sakta men säkert hittar former för att uttrycka sin erkänsla mot de män och kvinnor som utgör det yttersta redskapet för nationens vilja. Men för vad sker dessa uppoffringar?

Det oftast förekommande argumentet för vår närvaro i Afghanistan är solidariteten med ett folk som lidit mer och längre än de flesta. Kvinnors rätt till ett anständigt och tryggt liv, afghanernas rätt att själva bestämma sin framtid samt säkerhetsrådets entydiga stöd utgör lättbegripliga och giltiga skäl.

Det som varit svårare att förklara för ansvariga politiker är sambandet mellan säkerheten i Afghanistan och här hemma. När förutvarande ordföranden i utrikesutskottet; Göran Lennmarker, för några år sedan påstod att Sverige försvarades i Afghanistan hånades han av en lång rad försvarsdebattörer.

Vad jag tror att Lennmarker försökte åskådliggöra med sitt uttalande var den komplexitet som kännetecknar den globaliserade säkerhetsproblematiken. Någon strikt indelning i nationell respektive internationell säkerhet är inte längre möjlig. Oavsett var risker uppstår eller vem som hotas påverkas alla i större eller mindre utsträckning. Ingen osäkerhet avfärdas heller längre som ett lands interna angelägenheter.

Det är väl känt att Afghanistan är världens helt dominerande exportör av opiater. Enbart denna hantering genererar en lång rad av säkerhetshot, både i transitländer och där den slutliga konsumtionen sker. Korruption, organiserad brottslighet och smittspridning är bara några exempel.

För ett och ett halvt år sedan tågade talibaner från Swatdalen mot Pakistans huvudstad Islamabad. Som närmast stod de mindre än hundra kilometer från den islamska världens sannolikt enda kärnvapenarsenal. Det är måhända osäkert om man kunnat ta kontroll över dessa massförstörelsevapen, men hade det i så fall varit ett regionalt eller globalt säkerhetsproblem?

En annan följd av den globaliserade säkerhetspolitiken är nödvändigheten av internationellt samarbete. Gränslösa hot och risker kan inte effektivt hanteras av enskilda länder, stormakter eller ej. Det accentuerade behovet av samfällt agerande har också skapat förväntningar på solidaritet och rättvis fördelning av bördorna. Den som inte medverkar till att lösa andras problem löper större risk att ensam behöva konfrontera näraliggande hot och risker. I detta ömsesidiga försäkringssystem regleras inte bara tjänster och gentjänster utan även deltagarnas makt och inflytande över verksamheten.

Sveriges är ett av världens minsta men mest globaliserade länder. Vi påverkas mer än de flesta i kraft av stort exportberoende, internationellt rörlig befolkning och starka kopplingar till multinationella samarbeten. Samtidigt innebär vår litenhet små möjligheter att ensamma möta allvarliga säkerhetsutmaningar.

Det har inte ansetts politiskt möjligt att ens aktualisera frågan om ett svenskt medlemskap i Nato, även om vi länge och närmast enhälligt erkänt att säkerhet ska byggas tillsammans med andra. Ett sådant ställningstagande måste naturligtvis också beaktas och kompenseras i den totala sammanräkningen.

Det Sverige gör i Afghanistan stärker vår säkerhet här och nu samt våra möjligheter att möta framtida utmaningar mot den nationella säkerheten. Vår erkänsla och tacksamhet mot de svenska soldaterna måste också omfatta detta.

Allan Widman

Alla dessa dagar...

2010-10-16T13:52:00.000-07:00

När en svensk soldat får offra sitt liv finns det inga ursäktande hänvisningar till nationens intressen eller vår stolthet. Det är bara så förfärligt och utan begriplighet. Jag tror att varenda riksdagsledamot ikväll funderar över sina beslut. Jag gör det. Är Afghanistan en hopplös uppgift? Kan något där borta vara värt förlusten av svenska män och kvinnor?

Ingen talar om hur det egentligen är. Vi är naturligtvis i Afghanistan för att FN så begärt. Samtidigt är vår närvaro också en väsentlig förutsättning för vår nationella säkerhet. Vi lider med andra. Tar vår del av bördan och knyter på så sätt andra länder till omsorgen om oss och vårt land.

Jag kan aldrig begripa den sorg som de närmast anhöriga känner. Men kanske kan det öka förståelsen om jag påstår att det en soldat gjort i Afghanistan också ökat vår trygghet här hemma.

Den 25 november 2005, den 7 februari 2010 och den 16 oktober samma år. Alla dessa dagar, som också var livet. Hur ska vi någonsin kunna tacka?

Allan Widman

"Inget fokus i någon dimension"

2010-10-09T13:21:00.001-07:00

Jag hoppas att jag rätt minns citatet från SACO:s företrädare på F 21. När han hade misslyckats i PRIO kom denna "felruta" plötsligt upp. Är det bara beskrivningen av ett handhavandefel, eller ett övergripande textmeddelande från högre makt? Därom kan vi tvista.

Ja, Sten Tolgfors är fortfarande Sveriges försvarsminister. Min spekulation grundade sig i att han, i ett mycket utsatt läge, tog bördan av att efterträda Mikael Odenberg. Det var nog inte självvalt, men en tydlig solidaritetsförklaring mot Fredrik Reinfelt. Han har gjort ett gott jobb. Läst på och blivit insatt. Sedan oförväget och konsekvent följt den utstakade kursen. För mig framstod det som självklart att han nu skulle belönas med ett uppdrag av större tyngd.

Just avslutat en rundresa i Norrland. Avståndet till MES tycks mig kortare i Boden än i Stockholm. Det har skrivits en del om Försvarsutskottets brist på information om händelseutvecklingen den senaste tiden. Jag gjorde dock klart för SvD:s reporter att FM haft beredskap att uppdatera utskottet. Detta citerades inte. Det som brast var intresset från våra stora partiers sida. Att hålla sig okunnig om förhållanden är också en konst.

En ny mandatperiod står för dörren. Håkan Juholt tar plats i FöU som ordförande. Jag välkomnar detta. Och kvarblir naturligtvis också där.

Allan Widman

Något säger mig

2010-09-19T15:36:00.000-07:00

att Sverige snart har en ny försvarsminister. Alliansregeringen fortsätter, men kommer sannolikt att ombildas.

Folkpartiet kommer knappast att få nya ministerposter, men från den skånska bänken kommer inte kritiken mot förslappning och operativ distraktion att minska.

Det har varit en lång dag och en mycket intensiv valrörelse.

Detta blir mitt kortaste inlägg.

Allan Widman

Förundras gör jag...

2010-09-17T11:08:00.000-07:00

...över att svenska trupper varit i strid närmast oavbrutet de senaste veckorna utan att detta givit upphov till någon uppmärksamhet i en pågående valrörelse. Hellre diskuterar vi värdet av en oförändrad arbetsrätt och huruvida Ohly verkligen borde fråga om Åsas hand i direktsändning?

Är vi ett land på låtsas eller tillhör vi verklighetens folk?

När svenska liv står på spel, långt från våra gränser, trodde man att det skulle övertrumfa allt. Icke så. I vårt land är ROE inget för den politiska nivån. Våldsanvändningens gränser är uppenbart en förvaltningsfråga. Liksom omhändertagandet av våra soldater. En lag stiftas och sedan är bollen tillbaka hos myndigheten. Finns det någon som överraskas av att de röd-gröna inte identifierar sig med vårt uppdrag i Afghanistan? Att det är så enkelt att dra ett streck över alla stolta utfästelser?

En ny mandatperiod står för dörren. Det ser ut som om Alliansen får fortsatt förtroende. Jag vet att björnen ska skjutas innan skinnet delas, men även jag följer oddsen på nätet...

Idag läste jag en kommentar från Volvo Aero om Gripen NG. Det handlade om vilka operativa behov som styr våra utvecklingssatsningar. Författaren ville inte beskriva "järntriangeln" som korruption, utan mera som en samfälligt överdriven entusiasm. Jag tror han har rätt. Det finns inga explicita konspirationer, inga kontanter som byter ägare. Bara en underförstådd, uniform förväntan.

Sveriges riksdag behöver partier och ledamöter som på allvar ifrågasätter sakernas tillstånd. Som också vill göra sig omaket att läsa på. Inte bara i lagda propositioner, utan också genom att ta del av användarnas beprövade erfarenhet.

På Lantbruksakademien i Stockholm står följande att läsa på en vällingklocka i mässing: Tiden gror kornet, men den plöjer inte åkern.

Folkpartiet begär ödmjukt förtroende.

Allan Widman

Försvaret av Skåne

2010-09-14T23:20:00.000-07:00

Ibland utgår man från att alla läser vad man skriver. Så är det ju inte, oavsett var man publiceras. Efter att ha fått en del frågor om varför jag inte engagerat mig för P7 och försvaret i Skåne ser jag mig därför föranledd att återge en debattartikel som inte för så länge sedan var inför i Sydsvenskan. Den beskriver varför några ytterligare nedläggningar inte bör ske, vare sig i Skåne eller det övriga landet.

På fredag avser jag att skriva både om den verklighet som just nu möter våra soldater i Afghanistan och vad som kan vänta försvaret efter söndagens val.

"Samma månad som amfibiekåristen Håkan Syrén utsågs till ÖB i november 2003 avvecklades det rörliga kustartilleriet. Några månader senare skulle han också tvingas stå bakom nedläggningen av ett av de två kvarvarande amfibieregementena, Amf 4 i Göteborg. Upphöjelser kan ha sitt pris.

När Försvarsmaktens högkvarter nu driver frågan om nedläggning av ytterligare förband är det kanske ingen given fördel att den nuvarande ÖB:n - lundensaren Sverker Göranson - utbildats och verkat vid ett skånskt pansarregemente.

Sedan Försvarsmakten lämnade sitt underlag för det förra försvarsbeslutet har envisa uppgifter gjort gällande att det är just P 7 i Revingehed som pekats ut för nedläggning. Ryktena har fått sina bekräftelser. För två år sedan fråntogs regementet uppgiften att sätta upp en brigadstab och från och med i år upphör stridsvagnsutbildningen.

Samtidigt driver högkvarteret i Stockholm en avveckling av stridsledningscentralen i Hästveda från 2014. Om man lyckas i sitt uppsåt kommer Skåne, en av Sveriges mest befolkningstäta regioner, att helt sakna militär verksamhet. Utan plattformar för militär utbildning kommer det skånska hemvärnet sedan långsamt att förtvina.

Förvisso är Skåne tillräckligt dynamiskt och expansivt för att klara betydande påfrestningar på den regionala arbetsmarknaden. Däremot klarar knappast det svenska försvaret att välja bort Skåne som rekryteringsunderlag. Bara tanken att man, i samband med övergången till frivillig rekrytering och tidsbegränsade anställningar av unga soldater, vill lägga ned landets största universitetsgarnison gränsar till det befängda.

P 7 i Revingehed har utomordentliga övnings- och skjutfält. Samverkansmöjligheterna med det danska och polska försvaret är goda, liksom med den intilliggande Räddningsskolan i Revinge.

Hästveda svarar för hälften av stridsledningen och luftövervakningen i det svenska flygvapnet. Om denna väl skyddade anläggning avvecklas blir konsekvenserna för vårt luftförsvar långtgående. Kompetensen och den befintliga infrastrukturen låter sig inte återställas.

Att lita till de rödgröna är inte möjligt. Från den 1 januari 2011 kommer de att spara två miljarder årligen i huvudsak på just förbandsverksamheten. Istället måste det före valet ges tydliga besked från Alliansens riksdagskandidater att raden av nedläggningar i försvaret nu nått vägs ände. De senaste tjugo åren har visat att det inte blir bättre och billigare. Det enda som uppnås är dyra investeringar på annat håll samt att dugliga soldater och officerare försvinner.

Folkförankring kan heller aldrig vara att utrymma landets befolkade områden och lämna dem oförsvarade".

Allan Widman

Jag höll på att få dåndimpen...

2010-09-11T02:11:00.001-07:00

...över de här jävla Visbykorvetterna, de måste vi stoppa, sade den avgångne försvarsministern Mikael Odenberg till Dagens Nyheter. Ord och inga visor.

Samtidigt tycks det alltid vara så att endast före detta försvarsministrar och överbefälhavare förmår tala klartext. Det må gälla svenskt medlemskap i Nato eller prisvärdheten i multifunktionella, egenutvecklade vapenplattformar.

För drygt ett och ett halvt år sedan lyckades jag till slut förklara för en tongivande journalist att hemlig och säker ledning av JAS Gripen C/D inte var möjlig. Jag hade då två gånger skrivit det på Brännpunkt och till slut fick Dagens Eko bekräftelse på uppgiften direkt av Högkvarteret.

Efter avslöjandet intensifierades diskussionen flygofficerare emellan bland annat på en lång rad av bloggar. Sedan dess har alltfler förmågeglapp och missförhållanden nått offentligheten. Varje journalist verksam på försvarsområdet känner sig idag tvungen att följa de tongivande försvarsbloggarna. Och som en följd därav gäller samma sak för Försvarsmaktens informationsavdelning och de flesta av våra generaler.

Var hade vi utan avslöjandet stått när det gäller stridsledningen av våra Gripar? Hade uppmärksamheten på att täppa till förmågeglappet varit lika stor? Eller hade ovetskapen lockat till passivitet?

Bloggarna har blivit försvars- och säkerhetspolitikens okända makthavare. Om detta kan man ha olika uppfattningar. Som liberal anser jag dem dock vara av godo. Även om det finns säkerhetsrisker i en alltför öppenhjärtig debatt är alternativet; förtigande av misslyckanden och förmågeglapp, långt värre.

Det undgår mig dock inte att våra flygstridskrafter tycks dominera bland bloggarna. Vakthavande; som höll den marina fanan högt, har t.ex. inte haft ett inlägg sedan mitten av april. Både armé- och marinstridskrafterna bör begrunda debattens för- och nackdelar.

Allan Widman

Samverkande orsaker

2010-09-09T00:13:00.000-07:00

Att våra berganläggningar är mer pålitliga ur driftsfunktion kan väl knappast komma som en överraskning. Förmågeutvecklingen och pålitligheten där är ett resultat av årtiondens möda, professionell försiktighet och stora investeringar. Det som inte kontinuerligt används och prövas, också under skarpa förhållanden, kommer att underprestera. Än värre blir det naturligtvis att skapa driftsäkerhet i mobila enheter för stridsledning.

Våra välbetalda konsulter är inte intresserade vare sig av Kobran eller Björnen. Utvecklingspotentialen är för liten. Men om vår förmåga bringas på fall genom nedläggning av Hästveda öppnas helt nya möjligheter...

Men sedan handlar det väl också om oklar ansvarsfördelning. Många myndigheter och nivåer har ett finger med i Örnen. Verksamheten där står ju under chefen LSS i Uppsala. FM Log, FMV och F 21 är andra aktörer.

En trend i försvaret har varit att klä av våra flottiljer. Transportflyg, stridsledning och förslag om centraliserad utbildning av basförband. Kanske tror man att det leder till kostnadseffektivitet att göra om flottiljerna från sammanhållna insatsförband till uppställningsplatser för stridsflyget. Jag tror det inte. Följden blir dessutom att ansvaret för misslyckanden blir allas och därmed ingens.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen avvisat förslag till centralisering. Berörda riksdagsledamöter måste nu ge väljarna besked. Ska Hästveda finnas kvar eller ej? Om svar anhålles på denna blogg före den 19 september!

Allan Widman

Handlingsprogram nationella skyddsstyrkorna

2010-09-07T07:51:00.000-07:00

I valda delar publiceras nedan det handlingsprogram som i söndags presenterades i Växjö.

Hemvärnsgrupperna kvar

Folkpartiet motsätter sig nedläggning av de tjugotvå s.k. hemvärnsgrupperna. Dessa stödjer och utbildar de nationella skyddsstyrkorna. Både av militärgeografiska och rekryteringspolitiska skäl är de väl spridda över landet. Av betydelse för rekrytering och utbildning är även förbanden inom grundorganisationen. Folkpartiet kommer att verka för att nuvarande regementen och flottiljer behålls.

Hemvärnsgrupperna måste dock leverera mot de högre kraven och större volymerna. Det duger inte att det regelmässigt uppstår "anslagssparande" på grund av att tillräckligt med övningar och utbildning planerats.

Nya uppgifter - infanteribataljoner

Vi anser att de nationella skyddsstyrkorna bör göras om till förband som kan lösa mer kvalificerade uppgifter. Sverige förfogar över ett omfattande materiellt arv. Många av soldaterna i nationella skyddsstyrkorna har lång militär utbildning. Att med detta som utgångspunkt skapa infanteribataljoner är inte bara möjligt utan också lämpligt. Det innebär vissa kompletteringar vad avser understödsvapen, fordon och utbildning.

I dagens nationella skyddsstyrkor är plutonen den mest centrala förbandsenheten inom bataljonen. Om förbanden ska lösa uppgifter som t.ex. fördröjningsstrid behövs ytterligare samövning på kompaninivå.

Direktanskaffning av materiel till nationella skyddsstyrkorna

Hemvärnet är en allt viktigare del av insatsorganisationen, inte minst i det nationella beredskapsperspektivet. Tillsammans med det faktum att arvet inte på sikt kommer att räcka för att materielförsörja förbanden ställer också krav på direktanskaffning.

Beredskapspolisen – en uppgift för nationella skyddsstyrkorna

Möjligheterna till deltagande i den civila krishanteringen kräver nya befogenheter och kanske också kompletterande utbildning, t.ex. motsvarande beredskapspolisen. Rikspolisstyrelsen (RPS) har föreslagit regeringen att avveckla beredskapspolisen. Som skäl anges att antalet ordinarie poliser i Sverige ökat från 16 000 till 20 500 sedan vi på 90-talet inrättade våra 1 500 beredskapspoliser. Därför bedöms de nu som överflödiga.

Den svenska poliskåren kommer, oavsett storlek, att i varje given stund vara uppbunden av ordinarie verksamhet. Beredskapspolisen ska användas när exceptionella händelser kräver en kraftig förstärkning. Så har också skett i samband med det första Gulfkriget på 90-talet och under Gudrun. Eftersom RPS finner uppgiften att administrera beredskapspoliserna som betungande kan detta uppdrag med fördel överföras på Hemvärnet, även om utbildning och beslut om insats förblir hos polisen.

Försvarsmaktens stöd till samhället

Försvarsmaktens möjligheter att stödja polisens arbete blev för några år sedan föremål för ny lagstiftning. Trots andra avsikter synes de nya reglerna ha motverkat en god samverkan och ett effektivt resursutnyttjande. Möjligheterna att på ett mer effektivt sätt använda t.ex. nationella skyddsstyrkorna i civil krishantering bör på nytt ses över.

Inget tak för nationella skyddsstyrkorna

Rekryteringen till nationella skyddsstyrkorna bygger just på lokala initiativ och stor öppenhet. Personliga kontakter, korta ledtider och individuellt mottagande har givit goda resultat. Tidigare har storleken på nationella skyddsstyrkorna vid varje försvarsbeslut bestämts av hur många soldater som för tillfället bedömts genomföra tjänstgöring enligt sina kontrakt. Dessa styrkors ökade betydelse för vår samlade försvars- och krishanteringsförmåga gör emellertid att någon övre gräns för numerären inte ska sättas. Kan man rekrytera fler än de cirka 22 000 soldater som var ambitionen i 2009 års beslut ska man få göra det.

Gotland

Gotlands betydelse för försvaret av Sverige kan inte överskattas och soldater som inte behöver transporteras till Gotland vid en kris är extra värdefulla. Vilket betyder att samtliga gotlänningar i vapenför ålder ska erbjudas militär utbildning till nationella skyddsstyrkorna eller insatsförband på ön.

Allan Widman

Någon ställde frågan...

2010-09-04T12:48:00.000-07:00

...om det sätt på vilket FM adresserade sina anställda under semestern verkligen skulle hålla, förutsatt ett mål i Arbetsdomstolen.

Utgångspunkten är att arbetsbrist skulle anges som grund för uppsägning av dem som inte tecknade nytt kontrakt. Det brev jag fick var odaterat, utan diarienummer och inte undertecknat. Inte heller skickades det med mottagningsbevis. Självklart kan inte passivitet vid mottagande av ett sådant brev grunda uppsägning av officerare, vare sig de är YO eller RO. Mycket mindre försöker man ens att leda arbetsbrist i bevis.

Uppgifter är i svang om avgångar bland dem som företräder myndigheten vid förhandlingar. Mot bakgrund av tillvägagångssätt förefaller ryktena välgrundade.

Det fanns en tid då vi gick till våra postkontor och med legitimation samt eget undertecknande utfick vår krigsplaceringsorder. Nu, när frivillighet ska vara utgångspunkten, är metoderna slappare och mer likgiltiga inför den enskilde. Ska vi blott vara tacksamma över att bli tillfrågade?

Ikväll anmäler jag mig som frivillig att bli ställföreträdande kompanichef vid 1 bataljonens andra kompani i förbandsreserven. För mig, som åldrande reservare, vore möjligheten att vara back-up för vårt nationella försvar ära nog.

Allan Widman

Helikopter och korvett har blivit magplask

2010-09-01T00:53:00.000-07:00

Krönika publicerad i Blekinge Läns tidning den 1 september

I dagarna har den första besättningen från ME 02 återvänt från Adenviken. Att hundratals mil från egna vatten leda en omfattande och multinationell sjöoperation inger respekt. HMS Carlskrona, dess officerare och matroser har gjort livsviktig nytta. De är en heder för Sverige.

För bara ett par år sedan förbereddes ett förslag inom högkvarteret att göra henne till signalspaningsfartyg. Hon skulle efterträda Orion och trampa Östersjön istället för de öppna haven. Förslaget stoppades till sist och sedan började hon förberedas för den nu pågående uppgiften.

Solskenshistorien är ett tydligt exempel på hur de skarpa uppgifterna har en välgörande inverkan på vårt väpnade försvar. När allvaret inställde sig räddades vårt största örlogsfartyg. Det var viktigare att kunna stödja och leda insatsen i Adenviken. Signalspaning är i och för sig en angelägen uppgift, men den kan minst lika bra och billigare lösas av mindre fartyg.

HMS Carlskronas tjänstgöring innebär också att vi bygger upp verklig förmåga. De erfarenheter hon gjort bör användas för ytterligare anpassningar av fartyget inom stöd- och ledningssidan. I ett sammanhang där ålder har ganska liten betydelse är hon ett kostnadseffektivt och tillräckligt bra alternativ under lång tid till.
Det är viktigt att erinra sig att all teknisk och kompetensmässig utveckling är evolutionär. Med det menas att man hela tiden måste bygga vidare på den teknik och de insikter man förvärvat och prövat. Att bygga något bättre från ingenting går inte. Principen är i högsta grad giltig också ifråga om militära förmågor.

Av detta skäl utgör till exempel både de nya Visbykorvetterna och den sjöoperativa helikopter 14 stora risktagningar för örlogsflottan. I det förra fallet har Försvarsmakten tagit leverans av fartygen oaktat att de inte kan lösa någon av tre uppgifter på sätt som specificerats: Inte ubåtsjakt, inte ytstrid och inte minröjning. I det senare fallet talar vi om en helikopter som i dagsläget bedöms operativ år 2020. Om den, mot all förmodan, skulle bli färdig då har all kompetens inom luftburen ubåtsjakt redan gått förlorad.

Marinledningen har under tjugo års tid drivit egenutveckling av multifunktionella plattformar. Det har inte burit frukt. Visbykorvetterna och Hkp 14 är exempel på försök till tekniksprång som slutat i rejäla magplask. Utan hänsyn till behovet av successiv utveckling och utprovning är de misslyckanden som inte bara fört oss bakåt i evolutionen utan också allvarligt skadat tilltron till sjöstridskrafterna.

Vår förre statsminister, Göran Persson, lär vid besök i Karlskrona ha uppmanat lokala politiker att hålla ögonen på varvet. Därmed gav han uttryck för en länge omfattad föreställning att utan respektive industri lever vapengrenar och förband farligt. Han hade säkert rätt till del. Men omslagspunkten är passerad. Den existentiella grunden, både för industri och förband, är numera beprövad stridsduglighet.

Varken Visbykorvetterna eller Hkp 14 har förmåga att legitimera örlogsflottan. För försvarssektorn i Blekinge vore det därför bäst om de lämnades därhän.

Allan Widman

De tre desertörerna

2010-08-27T01:41:00.000-07:00

Så är nu de tre rödgröna partierna överens. Återtåget börjar i inledningen av 2011. Bara månader från nu. Alla ska vara hemma senast under 2013.

Socialdemokraterna beslutade i regeringsställning för drygt fyra år sedan att Sverige skulle ta ansvar för PRT MES. Åtagandet sades vara "långsiktigt". Vad man vill och inte i politiken kan alltid diskuteras, men i vart fall accepterade båda stödpartierna till regeringen Persson att detta skedde.

Beskedet om ett definitivt slutdatum för den svenska insatsen spelar talibanerna rätt i händerna. De får nu veta att bara man håller ut ytterligare ett par år kommer den svenska truppen att försvinna. Finns det någon bättre utgångspunkt för att öka rekryteringen och intensifiera striderna mot just svenskarna? De risker och svårigheter detta medför för svenska soldater kan de rödgröna inte förstå. Eller struntar man helt enkelt i dem.

Än värre blir det naturligtvis när hemtagningen ska börja redan om några månader. För att mätta den egna retoriken och symboliken struntar man blankt i de nu pågående striderna. Även om förstärkning vore det rätta är den snabba neddragningen av insatsen ett sätt att markera att man menar allvar med uttåget. Politiken frikopplas från fakta på marken och från ansvaret för soldaternas säkerhet.

Beskedet från de rödgröna innebär också ett avsked till planerna på svenska helikoptrar. Hur ska vi kunna tillföra dessa kritiska resurser i ett läge när det viktigaste är att netto minska numerären?

Och vem vill låta sig rekryteras till framtida FS-missioner? Vem vill ombord på ett skepp som är dömt att sänkas? Kommer SIDA:s ständiga bemanningsbekymmer att underlättas?

Oppositionen är uppenbart oförmögen till strategiska bedömningar. Visst kan och ska svensk närvaro i Afghanistan diskuteras, även i olika tidsperspektiv. Men ultimativa ställningstaganden binder bara ris åt den egna ryggen. Mona Sahlin säger idag att "lillebror någon gång måste klara sig på egen hand". Formuleringen ska väl ursäkta sveket mot dem vi lovat skydda, men blir inget annat än en cynism.

Vissa dagar i politiken är mörkare än andra. Vi kan nu konstatera att Vänsterpartiet på punkt efter punkt triumferar i den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiken. Lars Ohly som utrikes- eller försvarsminister har länge varit ett underförstått skämt, men är det fortfarande så?

Allan Widman

Som man ropar vill man ha svar

2010-08-20T14:39:00.000-07:00

Mitt under sommaren fick jag som reservofficer ett odaterat brev från ÖB. Han ställde fråga om deltagande i insatser, nationellt eller utomlands. Den som avböjde skulle anses övertalig. Svara skulle jag senast den 25 september och hur skulle framgå av brev från mitt regemente. Idag, den 20 augusti, har något brev från Artilleriregementet ännu inte anlänt.

En lång rad av överbefälhavare och försvarsministrar har sjungit reservofficerarnas lov. Vi har även inrättat en enhet vid Högkvarteret med överste och överstelöjtnat för särskild bevakning av frågan. Trots det är utbildningen av nya reservare i praktiken nedlagd sedan mer än tio år. Sverige har uppenbarligen inget behov av "dubbla kompetenser" som avlönas enbart när de tjänstgör.

Inriktningsbeslutet 2009 angav att minst tre fjärdedelar av arméns insatsorganistaion skulle bestå av periodvis tjänstgörande. Min bedömning är att vi inte når det målet. Heltidsanställda kommer att prioriteras, med resultatet att volymerna inte kan uppfyllas.

Förutom åtta bataljoner ska vi senast 2014 kunna sätta upp en förbandsreserv om ytterligare fyra bataljoner. Åtminstone initialt ska de bemannas av personal som utbildats med stöd av totalförsvarsplikten. Här, om någonstans, borde befälet sökas bland ännu aktiva och vitala reservare. Om dessa befattningar viks för just denna befälskategori finns en möjlig framtid för utbildning av dem som vill kombinera ett civilt arbete med försvaret av säkerhet och nationellt oberoende.

Brevet från ÖB antyder dock motsatsen. Som man ropar vill man ha svar.

Allan Widman

Jag kandiderar

2010-08-11T14:38:00.000-07:00

Ja, jag kandiderar för en ny mandatperiod. En del mailar och ringer med påståenden om att jag borde sikta högre än omval till riksdagen. Även en del tidningar anser att mitt ansvar borde fördjupas inom ramen för en ny Alliansregering.

Men som alla kandidater är jag naturligtvis bara offer för min kontext. Folkpartiet är det enda politiska alternativ som ser behovet av en nationell försvarsdimension. Jag vet att moderater, centerpartister och andra plöjer samma fåra, men hur djupt är egentligen engagemanget? Vilka konkreta förslag finns ifråga om stärkt, nationell försvarsförmåga? Och var fanns dessa åsikter för två år sedan?

Vem säger nej till ytterligare nedläggningar av regementen och flottiljer? Vem ställer besvärliga frågor om nationell ubåtsjaktförmåga? Vem ifrågasätter visdomen i att växla ut berganläggningar mot kontorspaviljonger ovan mark?

Jag har har använt min tid i försvarsutskottet till att stärka jämväl nationell som internationell förmåga. För mig finns inga motstående intresssen. Min strävan har varit stridsdugliga insatsförband och inget annat.

Den 19 september går Sverige till val. Min enda önskan är att man jämför alternativen.

Allan Widman

Post Almedalen

2010-07-12T15:31:00.000-07:00

En ny debatt har blossat upp medan riksdagsledamöterna njutit sina traktamenten i Almedalen. När semesterfriden skulle lägra sig passade ÖB på att omförhandla sina anställningsavtal. Just inom försvarsområdet händer det mycket i semestertider. Knappast anar Ni hur många materielinköp som "bara måste beslutas då"...

Min uppfattning är att soldater (officerare inbegripna) anställts för att delta i de insatser som nationen beslutat om. Precis som läkare anställs för att operera, lärare för att undervisa och poliser för att ingripa när dödligt våld hotar.

Jag tycker att FM:s approach är tuff och illa timad. Vore mycket bättre om detta skedde under "ordinarie tid" och efter vederbörliga förhandlingar med OF och andra ATO:er. Precis som Chefsingenjören framhåller vore det också bättre att koppla mot individernas egen prestationsförmåga. Alla är inte anpassade för insats; vilket FML borde förstått. Vi har inte precis vässat förmågan de senaste tjugo åren...

Men principen är rätt. Vi har användning av dem som också vill utöva sitt yrke.

Allan Widman

Vår säkerhet och det nationella oberoendet

2010-07-02T04:22:00.000-07:00

Att sammanfatta en mandatperiod kräver många och svåra överväganden. Jag kan bara presentera mitt perspektiv...

Fyra år av svensk försvars- och säkerhetspolitik har passerat. I förstone synes de också händelserika. Vi minns Odenbergs budgetstrid med Anders Borg. En strid som Odenberg vann, men bara åt sin efterträdare. Tre år med debatt och omröstningar om FRA. Sedan inriktningsbeslutet och till sist totalförsvarspliktens avskaffande. Inte sedan det kalla kriget har försvaret haft ett motsvarande utrymme i den allmänna debatten.

Det brukar heta att debatt och granskning borgar för effektivitet och förändring. Men när jag ser tillbaka kan jag konstatera att nedgången i vår försvarsförmåga fortsatt.

Stridsflyget har fortlöpande redovisat ett minskat flygtidsuttag. Spaningskapseln till JAS Gripen är, efter mer än tjugo års utveckling, inte operativ. Ett stort antal beprövade precisionsvapen har avvecklats. Och i mandatperiodens sista skälvande minuter har regeringen, naturligtvis på inrådan av Försvarsmakten och FMV, ännu en gång beslutat att anskaffa något som inte finns; radarjaktroboten Meteor. Som i varje utvecklingsprojekt finns det ingen som kan säga om eller när det vapnet blir färdigt. Mycket mindre vilken prestanda och tillgänglighet det får.

Helikoptrarna har varit mandatperiodens kanske sorgligaste följetong. Mycket konsekvent har vi avvecklat varje plattform som varit betald och fungerande, men oförtrutet satsat nya miljarder på utveckling och ombyggnad av helikoptrar som inte lyft. Det en gång ganska omfångsrika helikoptervapnet är nu mest utsmyckning av våra hangarer. Vi har inte lyckats få en enda helikopter till Afghanistan. Taktisk lufttransportkapacitet och luftburen ubåtsjakt har utgått ur sortimentet.

Vi har tagit leverans av Visbykorvetter som inte kan utföra minröjning, ubåtsjakt eller ytstrid enligt uppsatta specifikationer. De kan förvisso patrullera kustnära vatten och skjuta med automatkanon, men det kan också många andra militära fartyg, utan att de kostar drygt två miljarder stycket. Nästa spektakulära utvecklingsprojekt blir med all sannolikhet ett stridsstödsfartyg. Att detta ska beställas i maximalt två exemplar är ingen som helst garanti mot en ny och helt unik, svensk utveckling.

Och det må vara att vi – helt i strid med fastställd materielförsörjningsstrategi – alltid ska välja utveckling framför ”hyllan”. Men i kombination med vår oförmåga att avbryta den utveckling som underpresterar blir resultaten förödande. De försök till avbrytande som skett leder i bästa fall till att industri och myndighet byter namn på projekten. Inom stridsledningen har NBF blivit GLC, som sedan blivit GLI. Ingen ansvarig politiker eller officer vet ännu vad som gömmer sig bakom dessa förkortningar, men pengarna fortsätter att rulla.

Försvarsmaktens kärnverksamhet; den väpnade striden, kan inte konkurrensutsättas. Samtidigt omges inte minst materielförsörjningen av tunga, kommersiella intressen. Trots detta beskriver de senaste fyra åren en tillbakagång ifråga om möjligheter till granskning och uppföljning. Försvarsberedningen får betraktas som avvecklad. Försvarsutskottet ger, utan egentligt ifrågasättande, alltmer vidsträckta mandat. Och inför snart sagt varje föredragning avkrävs de folkvalda numera tystnadsplikt.

Inom myndigheten har också tystnaden lägrat sig. Det är inte bara försöken att stoppa och centralisera all informationsverksamhet vid förbanden. Eller att lägga ned Värnpliktsnytt. Varje officer vet vad en fortsatt karriär kräver. Man ska inte leverera vare sig invändningar eller dåliga nyheter. Har du det som krävs för att inte ha en åsikt?

Sammantaget utgör bristen på öppenhet, resultat och ansvar en klimatkris för det svenska försvaret och försvarspolitiken. Och det blir sämre och sämre. Inte sedan Ove Wictorin har vi haft en Överbefälhavare som lämnat över ett försvar till sin efterträdare som varit i paritet med det han tagit över.

Sverige behöver en ny försvarspolitik vars enda fokus är produktion av stridsdugliga och väl utrustade insatsförband. En sådan behöver bygga på några enkla men tydliga principer:

Under tio år överflyttas en halv miljard årligen från materiel- till förbandsanslaget.

Senast 2012 ska minst en armébrigad ha organiserats och övats.

Inga förmågor får avvecklas utan fullgod och bevisad ersättning.

Vapengrenschefer återinsätts med fullt ansvar för materiel och förbandsproduktion.

På det rent politiska planet behöver vår relation till Nato redas ut. Den nuvarande vägen; ökat ensidigt beroende parallellt med låtsad militär alliansfrihet, är minerad. Det svenska folket har rätt att få veta. Både hur långt integrationen de facto gått och hur hopplös alliansfriheten är för ett av världens minsta och mest globaliserade länder. Frågan om ett medlemskap i Nato bör ställas till folket under nästa mandatperiod.

Ett av många problem med svensk försvars- och säkerhetspolitik är att den aldrig förhåller sig till realiteter. I de flesta länder är säkerhet och nationellt oberoende centrala och allvarliga frågor. Man bryr sig mindre om stolta deklarationer och andras artiga komplimanger. Deras överväganden styrs av just fakta på marken.

Allan Widman

Fakta på marken

2010-06-21T23:05:00.000-07:00

Det återstår nu bara några skälvande minuter av den egentliga mandatperioden. I morgon har riksdagen sin avslutning inför sommaren.

Helt logiskt är det då också dags för militärhelikopterutredningen att lämna sitt slutbetänkande. En inte allt för djärv gissning är att Vertolerna alltjämt föreslås avvecklas, att nytt medeltungt helikoptersystem anskaffas och att vi träget fortsätter med Hkp 14 och 15. Idag kl 15.00 är det pressträff i Stockholm och då får vi se.

Får mig att tänka på ett talesätt från Karl XI:s enväldiga dagar. Bönderna utmed landsvägarna till Stockholm tyckte att riksdagsmännen (ja, det fanns bara sådana då) gjorde sig alltför stor brådska. De utbrast då: I herremän faren icke så fort, vad göras skall är redan gjort...

Kunde igår på TT läsa att det kan bli billigare att köpa en ny Gulfstream än att reparera den som körde på en stålbalk på Marmal. Planen; att plocka isär den skadade fågeln och styckvis sända den till USA för reparation, synes dock ligga fast. Ja, Försvarsmakten är ju sitt eget försäkringsbolag. Man får hoppas att denna incident inte leder till ytterligare reduktioner när det gäller vår taktiska transportkapacitet...

Med anledning av att P7 för något år sedan förlorade sin brigadstab och från och med nästa år inte ska bedriva någon stridsvagnsutbildning har jag riktat en fråga till Sten Tolgfors. Jag vill veta vilka åtgärder han ämnar vidta för att vidmakthålla regeringens och riksdagens handlingsfrihet i händelse av att ytterligare mekplattformar föreslås för läggas ned? Ibland verkar det faktiskt som om myndigheten vill styra upp långt innan de politiska besluten är fattade.

En och annan kanske tänker att Allan Widman nu månar om regementen i den egna valkretsen. Kan försäkra att så inte är fallet. P7 ligger inte i min valkrets. Däremot har jag och mitt parti förlorat tron på regements- och flottiljnedläggninar. De leder till kompetensförluster och minskad folkförankring, utan motsvarande ekonomiska besparingar. Att det frivilligt rekryterande försvaret ska lämna sina stora högskole- eller universitetsgarnisoner synes också kontraproduktivt.

Om några dagar ska jag försöka mig på att sammanfatta den gångna mandatperioden ur en försvars- och säkerhetspolitisk synvinkel. Skenbart har de fyra åren varit mycket händelserika, men hur är det med fakta på marken?

Allan Widman

Insatsen - vår betalning

2010-06-17T09:58:00.000-07:00

Han stod ganska långt bak till vänster i gruppen av soldater. När kritiken mot för låg grundlön, för korta avtalsperioder och bristande information om anställningsvillkoren var avslutad, konstaterade han torrt att "insatsen är vår betalning".

Jag tror att denne unge soldat träffade mitt i prick. För det flesta är det knappast lönen eller förmånerna man söker, utan den skarpa insatsen; att få göra det man är utbildad till och i bästa fall ämnad för. Det behöver inte vara Afghanistan, men det måste vara utmanande, utvecklande och på allvar.

Soldaterna jag mötte på K3 i måndags påminde inte direkt om de senaste årens kullar av värnpliktiga. Där fanns inga fjuniga, vältaliga teoretiker med universitet i blicken. Detta var soldater, hantverkare ur strategiska reserven, som efter flera - låt vara korta - besök i Afghanistan förstått vad som krävdes och fått mersmak. Trots att de inte sett några förslag på anställningskontrakt (en dryg vecka innan de skulle skriva på) hade nästan alla bestämt sig för att fortsätta.

Den riksdagsledamot som röstat för övergången till frivillig rekrytering och anställda soldater kunde nog känna förtröstan. Viljan att bidra var större än de osäkerheter och knappa villkor som erbjöds. Och enligt min bedömning skulle vem som i gruppen erövrat ett civilt arbete omgående, trots konjunkturen. Så långt allt väl.

Samtidigt väntar nu den stora utmaningen: Att erbjuda meningsfull utbildning och övning, varvad med tillräckligt många insatser för att hålla dem kvar. År efter år på heltid. För en officerskår som i årtionden förmedlat grundläggande strids- och befattningsutbildning till nybakade studenter måste omställningen bli monumental. Lärarrollen kombineras nu med uppgiften att leda kollegor med likvärdiga färdigheter, ytterst i strid.

Jag frågade inte vad man tyckte om den nu pågående rekryteringskampanjen. Det var ganska onödigt med tanke på att de under minst ett och ett halvt år följt försvarets vardag från insidan. De kunde redan skilja på fakta och fiktion.

Trots inriktningsbeslutet verkar den 31 Luftburna bataljonen i Karlsborg mycket vital. Det var en märklighet att detta insatsförband, som försvarsutskottet tjatat om ända sedan 90-talet, beslöts avvecklas så fort det organiserats. Motsvarigheter finns i det flesta länder och vemt vet, snart kanske också vi återigen har helikoptrar för taktiska transporter?

Allan Widman

Ett medeltungt förflutet...

2010-06-16T05:25:00.000-07:00

Alldeles nyss höll jag nedanstående anförande med anledning av Finansutskottets betänkande över vårtilläggsbudgeten (anskaffning av nya medeltunga helikoptrar).

I morgon skriver jag om möten med soldater.

Allan Widman

"Herr talman,

I USA brukar man säga att en helikopter består av tre tusen reservdelar som flyger i tät formation. Uttrycket är ägnat att beskriva komplexiteten hos ett helikoptersystem.

En given slutsats av konstaterandet är; att har man en gång lyckats få en helikopter säker och pålitlig ska man hålla fast vid den och inte i onödan byta ut den mot en ny. En annan och lika viktig slutsats är att man inte ska hitta på några egna särlösningar. I bästa fall spär man bara på den redan höga komplexiteten, men oftast leder klåfingrigheten till systemhaveri. Det enklaste är inte bara gott nog, utan också det enda som fungerar.

Trots att insikten om de snäva, tekniska marginalerna närmast är en universell kunskap, tycks Sverige konsekvent planera med de motsatta utgångspunkterna.

Under innevarande mandatperiod har vi satsat 150 Mkr på att höja förmågan i våra gamla trotjänare – Vertolerna - för Nordic Battle Groups beredskap. Våren 2008 flög de lika säkert och med samma höga kapacitet som när de jagade ubåtar 1982 eller räddade liv vid Estonias förlisning 1994. Men bara sex månader efter ombyggnaden och dagar efter beredskapen avvecklade Försvarsmakten Vertolerna.

Helikopter 9, som bara för några år sedan tjänstgjorde i Kosovo, gick samma öde till mötes så sent som i höstas. Några månader därefter blev bristen på helikoptrar så stor att Helikopterflottiljen beslutade hyra in civila helikoptrar för grundläggande träning…

Under fem års tid har vi planerat och försökt bygga om Helikopter 10 B till ambulanshelikopter för att stödja vår trupp i Afghanistan. Efter otaliga förseningar påstås de nu kunna tjänstgöra från och med april nästa år. Men vad tror ni ska hända med dessa helikoptrar när insatsen är över 2013? Mycket riktigt, då ska de omedelbart avvecklas. År av ansträngningar och många hundra miljoner i investeringar kastas bort.

Herr talman, det synes som om våra helikoptersystem blivit en sorts engångsvapen. Likt pansarskott kastas de bort när de väl avfyrats. Med den skillnaden att ifråga om helikoptrar handlar det inte om tusenlappar, utan om miljarder i återanskaffningsvärde.

Jag står helt bakom regeringens ambitioner att anskaffa nya medeltunga helikoptrar. Förutsatt att det gäller beprövade sådana och att vi avstår från varje försök till svenska särlösningar. Vi behöver inga nya ledningssystem och sensorer eller alternativa inredningar. Det bör till och med vara strängt förbjudet att ens avlägsna befintliga klistermärken på flygkropparna.

Därtill krävs naturligtvis att regeringen också beslutar avveckla Helikopter 14. Denna, också medeltunga, helikopter beställdes av den förra socialdemokratiska regeringen 2002. Den skulle vara fullt operativ och slutlevererad redan för två år sedan, men tippas nu bli mer än tio år försenad. Men detta är bara gissningar, och knappt kvalificerade sådana, eftersom helikoptern är långt ifrån färdig och heller inte får flygas av Försvarsmakten.

Helikopter 14 har en rad svenska särlösningar och kommer – enligt min bedömning – aldrig att klara de uppgifter den specificerats för. De miljarder som återstår att satsa i detta utsiktslösa projekt är emellertid ett allvarligt hot mot alla de helikoptrar som vi idag har och som fungerar. Det är ett hot mot tillräcklig flygtid för helikopterförarna och därmed ett hot mot vår ambition att bidra med sjukvårdstransporter i Afghanistan. Något som beställts i riksdagsbeslut både 2008 och 2009.

Herr talman, jag har respekt för svensk och utländsk försvarsindustri, men min respekt för våra soldater och tillgången till operativ, luftburen förmåga är än större. Det som inte levererar och som saknar förutsättningar måste avbeställas.

Det förmågeglapp, som uppstår i avvaktan på nyanskaffningen kan, enkelt och billigt täckas med våra Vertoler. De kan användas i NBG 2011 och sedan för nationellt bruk. Både för att upprätthålla förmågan till luftburen ubåtsjakt, taktiska transporter och för stöd till samhället. Och nej, det kostar inte 1500 Mkr att återställa dem i användbart skick.

Vertolerna innebär, jämfört med alla andra alternativ, obetydligt risktagande och försumbara kostnader. De är betalda, de är beprövade och Sverige har fyra decenniers erfarenhet av dem. För två år sedan svarade de för transport och luftlandsättning av en hel skvadron i mörker. Av hänsyn till statskassan och svensk försvarsförmåga kan dessa inte avvaras".

Vallöften

2010-06-12T13:23:00.000-07:00

Snart är valrörelsen här. Det finns ett parti som tar ställning till våra bergsanläggningar. Nedanstående publicerades i Kristianstadsbladet igår:

"Likt en besvärjelse uttalar Försvarsmaktens ledning gång på gång att stridsledningscentralen i Hästveda ska läggas ned. Det heter att man ska kunna göra besparingar.

Stridsledningscentralen i Hästveda svarar för hälften av ledningen och luftläget i de svenska flygstridskrafterna. Under årtionden har infrastruktur och personell kompetens byggts upp till en världsledande nivå. Miljarder har investerats i skydd och funktionssäkerhet. Men istället för att förvalta och bygga vidare på detta arv ska verksamheten nu ryckas upp med rötterna.

Nedläggningen kräver att inte mindre fyra nya enheter i Kallinge, Såtenäs, Luleå och Mälardalen etableras. Det är illa att väl skyddade och betalda investeringar under jord ska ersättas av nya och oskyddade sådana ovan jord. Än värre är att detta infall kommer att bringa en fungerande, nationell stridsledning på fall. Följden blir allvarliga begränsningar operativt och säkerhetsmässigt.

Ett flygvapen är ett system av system. Förutom flygplanen krävs vapen, sensorer, piloter, flygtrim, samband och ledning. Svagheter i vissa delar kan inte kompenseras genom styrka i andra. Våra stridsledningscentraler och deras personal är på flera av dessa punkter nödvändiga förutsättningar för en slagkraftig helhet.

Sverige satsade tidigt på en kvalificerad ledning av stridsflyget. Redan under 60-talet kunde vi leda genom krypterade datameddelanden till våra piloter. De taktiska fördelarna ifråga om uppträdande kompenserade det lilla, militärt alliansfria landets begränsade resurser. På detta har vi sedan byggt vidare. Idag kan den tekniska komplexiteten och beroendet av kompetenta specialister knappast överskattas.

En flytt av verksamheten i Hästveda är kritisk i två avseenden; tekniskt och personellt. Att bryta upp från en väl etablerad teknisk infrastruktur är förenat med stora ekonomiska och operativa risker. Det kan dröja många år innan nya, fungerande anläggningar är på plats. Särskilt gäller detta när man som nu vill lyfta förmågan utan fastställda tekniska och taktiska målsättningar, det vill säga utan ett tydligt definierat slutresultat.

Måhända är ändå riskerna störst när det gäller vidmakthållande av personalens kompetens. I dag är det sällsynt att officerares familjer bryter upp från arbete och skola och beger sig till nya tjänstgöringsorter i andra delar av landet. Särskilt om de är etablerade i en region där tillgången till arbete och högre utbildningar får betecknas som mycket god. Vid en nedläggning av Hästveda kommer bristen på erfarna stridsledare att i ett slag bli akut. Följden blir att vi tvingas flyga mindre och begränsa svårighetsgraden i våra övningar.

Folkpartiet kan tydligt se faran i de förändringar som Försvarsmaktens högkvarter vill genomdriva. Vi säger nej till en nedläggning av Hästveda och fler äventyrligheter med det svenska luftförsvaret".

Allan Widman (FP), Försvarspolitisk talesman

Christer Nylander (FP), riksdagsledamot Kristianstad

I demokratins vapensmedja

2010-06-07T12:53:00.000-07:00

Ja, just där befann jag mig idag. Först Motala angående den tidskritiska torped 45 D och sedan Linköping gällande Next Generation.

För några år sedan skrev fil. dr. Jan Joel Andersson, verksam vid Utrikespolitiska Institutet, en artikel i SvD under rubriken: Sverige måste välja - insatsförsvar eller försvarsindustri. Lite senare skrev han boken "Försvarsindustrins säkerhetspolitiska roll". I det senare eposet var utgångspunkten den fascination och beundran andra länder kände inför Sveriges bredspektriga försvarsindustri.

Sverige har ju levererat Erieye till Pakistan och visade nyligen upp stridsflygsdemon i norra Indien. Vilken roll spelar våra säkerhetspolitiska värderingar i detta? Får mig att tänka på refrängen i en sång i Disneys "Skönheten och odjuret": Vi är fransmän givetvis...

Som verksam försvarspolitiker bryr jag mig mindre om internationella artigheter och mera om reell leverans här och nu. Jag tror inte att svensk industri underpresterar per se, men jag är rädd att beställarfunktionen gör det. Det är björntjänster att inte kräva operativ förmåga på utsatt tidpunkt och enligt fastställda slutpriser (objektsramar). Det gagnar knappast förmågan eller det internationella anseendet. Jag struntar närmast blankt i vad London, Washington och Paris har för recensioner.

Saab Underwater System får gärna ett utvecklingsuppdrag, men det måste vara förenat med affärsmässiga villkor; för vår skull och för deras. Måtte lyckan stå dem bi.

I Linköping handlar det om helt andra summor. Vi ska modernisera vårt stridsflyg. 30 procent ökat inre bränsle, större fälltankar och ny differentierad och flexibel radar samt kanske ny motor. Det senare blir väl till sist en envig med Volvo Aero. Påsar åt alla eller "plain vanilla". När krubban är tom börjar hästarna bitas...

Min bedömning; att nästa generation av svenskt stridsflyg kostar oss mellan 50-70 miljarder, kvarstår.

Och så TUAV. Regeringsbeslutet om anskaffning enligt samma koncept som avvisades av Genomförandegruppen (där jag ingick) 2008 har nu realiserats. Beslutsdatum är sista dagarna i maj. SAAB lovar att vara på den afghanska banan 21 månader från denna tidpunkt. Alltså i början av 2012. Vad beträffar gap-fillern handlar det inte längre om 2010, som arméinspektören utlovade inför det samlade försvarsutskottet i den direktsända hearingen november 2009. Nu är budet början av 2011.

När dagen närmar sig sitt slut ändar mitt inlägg i våra soldaters väl och ve. Om olyckan på nytt gäckar oss; har vi verkligen gjort allt för att möta krigets krav i Afghanistan?

Allan Widman

Hemvärnets relativa tyngd

2010-06-03T01:29:00.000-07:00

Gårdagens besök på Hemvärnets Stridsskola gav anledning till eftertanke. Under lång tid har nedmonteringen av insatsförbanden varit snabbare och mer brutal än den som drabbat hemvärnet.

Skälet till detta är nog inte primärt att vi får mycket pang för liten peng. Snarare handlar det om folkförankring och en större frispråkighet än vad den övriga Försvarsmakten kunnat erbjuda. Min tro är att frivilig rekrytering ställer tydliga krav på öppenhet. Möjligheten att kunna ifrågasätta stimulerar i sin tur effektivitet och ändamålsenlighet. Och det som fungerar möts med respekt både av soldaterna och det lokala samhället. By the people and for the people...

Besöket på Vällinge bekräftade för mig att frivillig rekrytering så långt möjligt bör bygga just på det lokala initiativet. Personliga kontakter, korta ledtider och individuellt mottagande åstadkommer sannolikt mer än 307 Mkr i central marknadsföring.

Fram till 2014 kommer insatsdelarna, som andel av det samlade hemvärnet, att öka markant. Rörligheten och eldkraften förstärks. Möjligheterna att genom det materiella arvet försörja Hemvärnet minskar, bland annat till följd av en historia med ständigt färre insatsförband på armésidan.

Samtidigt är uppgifterna olika. Skydd och bevakning av infrastrukturen är fortfarande dimensionerande. Men sannolikt kommer ett allt spetsigare och spänstigare hemvärn på sikt att aktualisera nya förmågor. Även i Vällinge finns en utvecklingsenhet.

I veckan föreslog RPS regeringen att avveckla beredskapspolisen. Som skäl angavs att antalet ordinarie poliser i Sverige ökat från 16 000 till 20 500 sedan vi på 90-talet inrättade styrkan om 1 500 beredskapspoliser. Därför bedöms de nu som överflödiga. Av förslaget framgår inte om effekten av fler poliser i termer av t.ex. yttre tjänst motsvarat den nominella ökningen...

För mig framstår förslaget som feltänkt. Den svenska poliskåren kommer, oavsett storlek, att i varje given stund vara uppbunden av ordinarie verksamhet. Beredskapspolisen ska användas när exeptionella händelser kräver en kraftig förstärkning. Så har också skett i samband med det första Gulfkriget på 90-talet och under Gudrun. Tror RPS att något motsvarande aldrig mer kommer att inträffa?

Om RPS finner uppgiften att administrera beredskapspoliserna betungande kan detta uppdrag med fördel överföras på Hemvärnet, även om utbildning och beslut om insats kvarblir.

På frågan om den krock som uppstått mellan Hemvärnets jubileumsdag och den nya minnesdagen för våra veteransoldater svarade Roland Ekenberg att själva högtidlighållandet kanske bäst sker under den helg som närmast ansluter till den 29 maj. Ett sådant beslut av Hemvärnet skulle välkomnas. Säkert blir det enklare för hemvärnssoldaterna att genomföra nödvändiga ceremonier. Samtidigt behöver veteransoldaterna och deras anhöriga inte konkurrera om utrymmet på minnesdagen, åtminstone inte varje år.

Allan Widman

Upp till...

2010-06-01T10:59:00.000-07:00

Vid närmare kontroll befanns inriktningspropositionen 2009 innehålla en säkerligen noga genomtänkt formulering; "upp till sju" Tp 84 ska moderniseras. Detta kan naturligtvis rent bokstavligt tolkas som ett handlingsutrymme för Försvarsmakten att modernisera mellan 0-7 Herkor.

Tekniken användes redan vid förslaget att konvertera JAS Gripen A/B (A2C) våren 2007. Texten i vårpropositonen löd så här: "Regeringen får under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D". Analogt med det som nu beslutats av myndigheten ifråga om taktisk lufttransportkapacitet finns det väl då inte heller några garantier för att vår flotta av Gripar verkligen ska bli 100 C/D till slut?

Denna tolkning av besluten är dock inte rimlig rent konstitutionellt. I praktiken skulle det då inte finnas några möjligheter för riksdagen att göra avvägningar mellan kvalitet och kvantitet vid större investeringar. Det kan bli noll ifråga om modernisering eller konvertering för de miljarder som anslås. Det blir vad det blir.

Min övertygelse är att den politiska styrningen inte kan ges en så oförpliktigande tolkning. I så fall kan Sverige förmodligen aldrig bli medlem av Nato. Inte på grund av den politiska beröringsångesten, men väl på grund av avsaknad av demokratisk kontroll över de militära myndigheterna...

Allan Widman

Det är aldrig för sent

2010-05-31T13:19:00.000-07:00

Japp, det var länge sedan. Så mycket händer och samtidigt fortsätter besöken vid kvarvarande förband i grundorganisationen. Efter senaste inlägget har jag besökt Marinbasen i Karlskrona och Ledningsregementet i Enköping. Hemvärnets Stridsskola står på tur, liksom K3 i Karlsborg. Under tiden har även ett veteranpolitiskt seminarium gått av stapeln på FHS.

Det senaste arrangemanget handlade mera specifikt om etableringen av ett veteransoldatcentrum efter norsk och finländsk förebild. Många av våra veteranorganisationer, med Fredsbaskrarna i spetsen, vill att även Sverige ska kunna erbjuda en plats för rekreation och eftertanke till dem som offrat av sig själva i skarpa insatser. Kampen för detta fortsätter.

Erfarenheten från Marinbasen var av det bättre slaget. Både det Dyk- och Navalmedicinska centrumet imponerade liksom Sjöstridsskolan. Nya och fräscha lokaler förpliktigar. Förevisningen av ett av Kosterklassens utmärkta fartyg fick mig att fundera på Visbykorvetterna. Två av dessa är ju som bekant levererade, men klarar bara TI-uppgifterna. Nästa år ska Robot 15 avfyras från deras insida, men jag tror som Doktor Rellingen...

Som en följd av besöket på Marinbasen var det naturligt att anta erbjudandet om ett inlägg i Tidskrift för Sjöväsendet. Kommer i nästa nummer.

Ledningsregementet leds som bekant av en kvinnlig förbandschef; Lena Hallin. För hennes jordnära realism kände jag stor sympati. Företrädarna för regementet kände att utvecklingstakten ifråga om ledningssystem inte var möjlig att möta utifrån det pedagogiska perspektivet. De närmast vädjade om en takt som gav förutsättningar för andhämtning och konsolidering.

Glädjande nog finner jag allt oftare att de som på golvet svarar för vår insatsförmåga uppfattar konflikten mellan teknisk evolution och operativ förmåga. Modernitet är ingen given förutsättning för detta. På Ledningsregementet stiftade jag även bekantskap med staben för NBG 11. Där vart inga sura miner trots den relativa anonymitet förbandet haft jämfört med sin föregångare.

När man skriver sällan blir det desto längre. Ikväll uppmärksammades jag på att våra "Herkor" beslutats decimeras med en fjärdedel. Förmågan till taktiska transporter är kritisk både nationellt och i de internationella operationsområdena. Att det minskade förmågedjupet inte stämts av med riksdagen är ägnat att förvåna. Så borde så skett.

Gunilla Karlsson (M), vår biståndsminister, tar fight med sin dominerande myndighet SIDA. Det är ovanligt men ibland nödvändigt, inte bara för att försvara folkviljan utan också för att kräva leverans. Trodde, när det begav sig, att hon skulle efterträda Mikael Odenberg som försvarsminister. Så blev det inte.

Allan Widman

Don't mention the war...

2010-05-20T11:46:00.000-07:00

Att ha en blogg, har någon sagt, är som att hålla en hund. Ständigt omhändertagande och dagliga promenader. Om metaforen håller skulle jag för länge sedan dömts för djurplågeri.

Att skriva utan egentliga budskap passar mig inte. Idag finns en del att säga. Gamla och nya moderater samt centerpartister och opposition har alla kommentarer till Folkpartiets "utspel". På det av Folkpartiet och Folk och Försvar arrangerade seminariet om den nationella dimensionen ville Håkan Juholt avvisa vårt program som ett taktiskt utspel. Om så vore är det ett av de långsammaste utspel som svensk politik någonsin sett. Det började nämligen för snart två år sedan i Försvarsberedningen. Sedan fortsatte det i Sälen både 2009 och 2010.

Vi kunde aldrig förstå varför 28 200 soldater och officerare, jämte ofantliga mängder förbandsbestämmande materiel inte kunde organiseras i form av brigader. Alldeles särskilt som beredningens övriga partier - liksom vi - ansåg att vi skulle sätta upp brigadstaber. Är det ett internationellt etikettsbrott att använda tillgängliga resurser för att organisera förband som kan ta sig an taktiska uppgifter, som att binda och slå en fiende?

Folkpartiet påstår inte att Sverige hotas av militära angrepp. Men utvecklingen i Ryssland inger inte förhoppningar. Vårens positiva nyheter; nytt START-avtal med USA, överenskommelse om de tvistiga Nordområdena med Oslo och avtalet med Ukraina är inte en effekt av ökad transparens och förstärkt demokrati i Ryssland. Snarare bekräftar de våra svårigheter att förutsäga landets agerande. Jag misstänker att nyheterna på nytt kan bli av annat slag. Man ger och man tar. Auktoritära stormakters säkerhetspolitik är sällan av ideell karaktär.

Osäkerheten om vad framtiden kan komma att kräva av det militärt alliansfria Sverige har inte minskat. Tvärtom. Som Thomas Ries anförde på dagens seminarium är utvecklingen, i en värld utsatt av klimatförändring, ekologiska kriser och allt skarpare konkurrens om naturtillgångar, svårare att förutse. Särskilt om detta kombineras med stark ekonomisk utveckling i regimer som Peking och Moskva samt en tilltagande religiös och etnisk extremism.

Sten Tolgfors (M) och Staffan Danielsson (C) kritiserar idag på nytt Folkpartiets krav på en nationell dimension av försvars- och säkerhetspolitiken. Båda pekar på att FP tidigare verkat för en minskning av antalet stridsflygplan i det svenska försvaret. De glömmer, bekvämt nog, att de som partier slöt upp kring samma ståndpunkt i försvarsberedningens betänkande 2008.

Det har aldrig varit något självändamål att minska flottan av stridsflygplan i Sverige. Men ett flygvapen är inte bara flyg, utan också vapen. Att ha färre radarjaktrobotar än stridsflygplan inger inte respekt. Den anskaffning Sverige står inför när det gäller nya robotar måste innebära något annat. Möjligheten av krig kräver andra avvägningar. Och det gör också en skarp insats av stridsflyget i Afghanistan.

Dagens kritik av kravet på en nationell försvarsdimension präglas av formalism. Invändningar i sak lyser med sin frånvaro. På en punkt enas man; don't mention the war.

Veckans stora besvikelse var att Socialdemokrater, miljöpartister och vänstern sade blankt nej till ett förbättrat omhändertagande av våra veteransoldater och deras anhöriga. Peter Jonsson (S) menade att bara den generella välfärden får återuppbyggas av en vänsterregering, duger den nog också till soldater som skadats utomlands. Det behövs, enligt honom, inga särlösningar. Måtte gud ha förbarmande över den politiska oppositionen!

Allan Widman

Det värsta jag vet...

2010-05-07T14:43:00.000-07:00

...är när vårt system inte prioriterar förmågan. Vi hade kunnat haft helikoptrar i Afghanistan för flera år sedan. Och TUAV. Allt detta finns att hyra per timme; utan risker vad avser tillgänglighet och ekonomi. Raka avtal och X antal dollar per timme i de riktningar vi önskar.

Men invändningarna från myndighet och departement är att det strider mot folkrätten. Hellre än att en svensk soldat räddas från förblödning och att vi undgår ett eldöverfall från talibanerna ska vi skyddas av svenskt tillverkad, opererad och integrerad utrustning. Det får ta den tid det tar. Att de flesta större nationer och FN hyr in förmågorna tycks irrelevant.

I onsdags var jag på FHS. En dansk major frågade varför vi inte hade någon helikopter i Afghanistan, trots flera riksdags- och regeringsbeslut? I två år hade han följt våra svårigheter i svensk press. Han sa; att om det danska folketinget hade beslutat, så fanns ingen annan utväg än att åka dit och göra jobbet. Och just det är vad danskar och norrmän gör.

Om en, två eller flera veckor kommer svenska soldater att utsättas för nya IED:er eller eldöverfall. Allvarliga eller dödliga skador kan inte uteslutas och transporten till Marmal blir åter avgörande.

Var finns moralen?

Allan Widman

Försiktiga generaler?

2010-05-06T00:24:00.001-07:00

Som sagt har det blivit en del förbandsbesök den senaste tiden. Lv 6, Amf Reg, Hästveda och nu på måndag F 17. Inte minst Amfibieregementet bjöd på en hög aktivitetsnivå. Man jobbade med det man hade och oroade sig föga över framtiden. Det var en bra dag på Berga.

Det var det förvisso också i Hästveda. I skuggorna av askmolnet var ju aktiviteten inte mycket att skryta med och stämningen präglades mycket av det senaste halvårets sturm und drang. ÖB:s Brännpunktare före jul väckte hopp hos många om en tillnyktring i striltänket. Men vintern och våren blev desto bistrare, också i detta hänseende.

GLC var som bekant förenat med alltför stora ekonomiska och tekniska risker. Och GLI blev fall-back position. Med spänning såg man fram emot vad denna nya akronym egentligen innebar. Den 29 mars samlades de trestjärniga runt ett bildspel på HKV. Naturligtvis kunde man inte definiera vad det var man skulle uppnå. Däremot slogs det fast att GLI "inte är ett tekniskt system, inte materiel, inte organisation, inte personal". Strax därefter erkände Anders Lindström inför försvarsutskottet att det heller inte fanns någon fastställd TTEM för GLI.

Kanske blev detta vacklande lite för mycket för Försvarsdepartmentet. Den 6 april anmodades Försvarsmakten nämligen i ganska ampra ordalag att i detalj redogöra för samtliga utgifter vid olika lokaliseringsalternativ från 2011 till 2020. Bilden av ett departement i tvivel över myndighetens bedömningar kunde knappast vara tydligare. Svar skulle ges senast den 30 april, men om innehållet i detta får den intresserade allmänheten naturligtvis inget veta.

Analysen är att Försvarsdepartementet nu blivit vis av erfarenheten. Man kräver tydliga svar för att vid ett senare misslyckande kunna freda sig. Något personligt ansvarsutkrävande av myndighetens ledande ideologer och arkitekter blir det väl knappast. Så nu ligger bollen återigen hos Försvarsmakten. Man vet att korten ska synas och att utgångsläget för ett blame-game därmed är sämre än vanligt. Samtidigt är regeringens tvivel naturligtvis i sig tillräckligt för att grunda ett medansvar vid eventuell passivitet.

I morgon besöker Lindström, Brännström, Christoffersson och Per Nilsson enligt uppgift Hästveda. Personalen i Hästveda är inte optimistisk och jag frågar mig; finns det ingen försiktig general?

Allan Widman

Jag kommer aldrig att skriva dödsrunan...

2010-05-03T13:15:00.000-07:00

...över vertolerna. För mig förblir det obegripligt att en betald, beprövad helikopter med grym lyftkraft och gott om lastutrymme ska pensioneras.

Helikopterutredningen, som avser att presentera sitt slutbetänkande - precis som delbetänkandet - i semestermånadens mediaskugga, kommer naturligtvis att på nytt sänka Hkp 4 och prisa Hkp 14. En naturlig utgångspunkt för en utredning som tillsattes i frustrationen över vår oförmåga att projicera helikopterkapacitet till Afghanistan borde naturligtvis vara den operativa. Men icke så.

Efter att ha framtvingat utredningen genom en interpellation i augusti 2008 känner jag mig ganska snopen. Vad talar för att en LFU (Luftförsvarsutredning) skulle ge ett mera rationellt och objektivt beslutsunderlag? Förmodligen ingenting. Försvarsmakten vill nu presentera sin egen "luftförsvarsstudie" för försvarsutskottet. Måhända är den ägnad att mota Olle i grind; likväl ser jag fram emot den. Vilka möjligheter har myndigheten att ensa sin syn på luftförsvaret, lösa ut sina inbördes motsättningar och samtidigt hålla industriintressena stången?

Oppositonen vill omedelbart spara två miljarder på försvaret. Den uppgiften är omöjlig såväl i teorin som i praktiken. Men det är bra att man nu är tydlig om sitt engagemang för ett starkt och alliansfritt försvar. Sälenkonferensens uppgörelse med satsningar på svensk försvarsindustri, omfattande utbildning av värnpliktiga och solidaritet med mindre lyckligt lottade länder fick sin tydliga dementi. Alliansen kanske inte gör allting rätt, men alternativet förskräcker...

Nästa inlägg kommer att ägnas åt Hästvedaberget. Aldrig förr har så mycket förslösats på att avveckla en av de viktigaste förmågorna i vårt försvar.

Allan Widman

PS Den 20 maj om eftermiddagen kommer Folkpartiet Liberalerna att diskutera nödvändigheten av ett starkare svenskt försvar. Seminariet arrangeras tillsammans med Folk och Försvar. Jan Björklund, Thomas Ries, Håkan Juholt, Annika Norgren Christensen, Rolf K Nilsson, Jan Mörtberg och undertecknad medverkar. Välkomna. DS

Lobbyn för ett starkare svenskt försvar

2010-04-28T10:37:00.000-07:00

Ja, det går ibland tid mellan inläggen. Just nu passerar personalförsörjningspropositionen försvarsutskottet samtidigt som jag försöker besöka så många förband i grundorganisationen som möjligt före sommaren. Sedan blir det ju bara valrörelse.

En erfarenhet som jag gjort vid den senaste veckans olika besök är att styrningen på armésidan inte tycks stå i överensstämmelse med inriktningspropositionen när det gäller fördelningen mellan heltidsanställda och periodvis tjänstgörande soldater. Prods anvisningar till grundorganisationen innebär i princip att heltidsanställda ska rekryteras först och att de runt 2014 ska utgöra mer än hälften av de anställda soldaterna.

Inriktningsbeslutet uttalade tydligt att tre fjärdedelar skulle vara periodvis tjänstgörande.

Tron på att utvecklingsbara unga män och kvinnor, under en period av 6-8 år på heltid ska arbeta som enskilda soldater, är med förlov sagt naiv. Det kommer inte att bli tillräckligt utmanande och utvecklande, oavsett antalet insatser och övningar. Redan den begränsade anställningstid som gällde för NBG 08 visade detta. Man tröttnade och slutade. I många fall långt innan beredskapsperiodens slut.

Sverige har väl heller knappast säkerhetspolitiska åtaganden som motiverar ett mycket stort antal stående förband inom markstridskrafterna. Solidaritetsförklaring till trots.

Tidvis tjänstgörande soldater som avbryter högre studier eller i något fall arbeten för att göra insats eller delta i repetionsövningar ger dubbla kompetenser till försvaret. Tillgängligheten på sådana förband räcker för de svenska behoven och ger oss en möjlighet att hålla en rimlig numerär. För dem blir en framtida karriärsväxling dessutom mycket enklare än för en 28-åring vars enda arbetslivserfarenhet är att ha varit skyttesoldat.

Jag tänker följa upp Högkvarterets inriktning och överensstämmelse med de av riksdag och regering fattade besluten.

I morgon kommer Fredsbaskrarna att beredas möjlighet att tala inför det samlade Försvarsutskottet. Veteransoldatpolitiken står på dagordningen. Tror det är första gången för Bo Wranker och hans kamrater. Lycka till!

Därtill kommer FMV till utskottet för att redogöra för de stora materielprojekt som är på gång. En av de specifika frågeställningarna gäller de juridiska möjligheterna att frånträda avtalet om anskaffning av Helikopter 14. Det blir nog intressant.

Idag uppvaktades jag av något så udda som en grupp herrar som ville verka för ett starkare försvar av Sverige. Nej, det handlade inte bara om en återgång till invasionsförsvar utan även om starkare avtryck internationellt. De talade om vikten av fokus på operativ förmåga, om frigörelse från industriintressen och om medlemskap i Nato.

Jag har länge väntat på en lobby för ett starkare svenskt försvar, men blev ändå överraskad. Någon var redan verksam i branschen, andra saknade helt koppling till försvaret. Glädjande.

Till sist läste jag i DN om att USA:s försvar nu ska rata power point presentationerna. En general uttalade att "power point har fått oss att sluta tänka". Som luttrad konsument av oändliga sådana presentationer tänkte jag stillsamt; var inte det själva avsikten..?

Allan Widman

En helikopter på linjen

2010-04-18T11:22:00.000-07:00

Ja, så var det när jag i onsdags besökte helikopterflottiljen på Malmslätt i Linköping. En, säger en, helikopter 15 B var tillgänglig, men den flög i alla fall under förmiddagen.

Annars var helikopterflottiljen lika öde som en utedansbana på juldags morgon. Oändliga asfalterade ytor, Luftiga kontor och hangarer, men ingen aktivitet. Flottiljen avser nu hyra in civila helikoptrar (motsvarande Hkp 6) för grundläggande träning av den senaste förargenerationen. Bra tänkt och säkert rationellt. De nybakade helikopterförarna uppskattade att det blir A-certifikat. Därigenom säkras ju också en eventuell karriärsväxling.

Men frågan är hur vi egentligen hamnade här? Man kan nog inte säga annat än att FM själv fått råda de senaste åren. Myndigheten ville ju själv avveckla både Helikopter 9 och 4. Med en terriers envishet hävdar man ju också att Hkp 14 hör framtiden till, även om den medges vara mycket avlägsen...

Någon frågade mig om det är möjligt att säga upp ett kontrakt på Hkp 14. Jag ska ärligt säga att inte vet hur det ursprungliga kontraktet ser ut eller den omförhandling som skett mellan NHI och FMV före jul. Likväl är det min uppfattning som advokat att alla kontrakt kan hävas. Det handlar bara om hur mycket man vill betala. Men 12 års försening och undermålighet borgar för att det borde bli billigt.

Riksdagen får inte veta vilka nya, medeltunga helikoptrar som ska anskaffas eller hur många. Ramen för affären uppgår dock till 4, 7 Miljarder kronor. Checken ska skrivas ut in blanco. Har vi löst helikopterfrågan nu?

Efter mitt besök finns en malande oro över helikoptervapnets framtid. På tio år har två av tre flygtimmar försvunnit. Ubåtsjakten återupptas när det inte finns en enda officer kvar som sett en sonar sänkas i Östersjön. Kan trenden vändas?

Allan Widman

O släkten där du tågar...

2010-04-12T12:34:00.000-07:00

Vi ska inte dömas efter vad vi beställer, utan efter vilka förmågor vi under "vår tid" lyckats realisera. Det är inte bara det att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter. Emellanåt kan den allmänpolitiska verkligheten också bjuda oss att agera mot bättre vetande.

Den svenska materielplanen är nu fylld till bristningsgränsen. Och om detta resulterar i spetsiga plattformar samt väl utrustade, övade och krigsdugliga insatsförband är allt gott och väl. Försvarsförmåga är inget annat.

Forsno erinrar emellertid om den pedagogiska ordningen; krypa, gå och sedan springa. Med detta skickar han en förhoppning om eftertanke till dem som har det yttersta ordet. Ja, jag tror att många av oss vill göra rätt, men även vi sorterar under metafysiken.

En intensiv period ligger nu framför riksdagens försvarsutskott. Personalförsörjningen är kritisk. Här önskar man att myndiigheten nu gör allt för att förenkla och bygga på det som är gammalt och fornt. Mina aningar går dock i den motsatta riktningen.

Veteranpolitken synes tämligen problemfri. Här gör vänster och höger ingen skillnad - och det är mycket bra. Kanske räcker det för att upprätthålla trycket på myndigheten ett litet slag.

Materielprojekten, som säkert kommer att bli många och omfattande ett valår, ska hanteras enligt praxis. Riksdagen avgör när och på vilka villkor som staten och den skattebetalande menigheten ska ikläda sig ansvar för framtida förpliktelser. Måtte operativ nytta vara en fackla i tvivlets mörker.

Den som lever får se.

Allan Widman

Inte för militärt bruk

2010-04-08T23:11:00.000-07:00

Försvarsministern vill hitta en lösning för vår medeltunga helikopterförmåga fram till 2017-18, då Helikopter 14 ska bli fullt ut operativ. Därför anskaffas ett nytt men beprövat system, som bloggvärlden för länge sedan konstaterat blir amerikanska UH 60. Dock fortfarande osäkert vilken version. Anskaffningen påstås också medge en avvecklingen av Hkp 10 och vertolerna när UH 60:na blir operativa 2013.

Jag är positiv till anskaffningen av Black Hawk. Inte som en ersättning för vertolerna, men som en hållbar och långsiktig ersättning för Helikopter 14 som aldrig kommer att kunna användas för specificerat, militärt bruk. Och det är här som regeringen ännu inte hittat rätt. Om UH 60 anskaffas kräver det att vi nu avslutar vårt deltagande i Helikopter 14. Ja, det kan säkert bli dyrt att komma ur den affären, men Helikopter 14 är som en taxameter som tickar och tickar. Redan nu står taxametern på 5-6 miljarder, utan att vi fått en enda nyttotimme ur maskinen. Vi ska inte lägga ut lika mycket till innan vi bestämmer oss för att kliva ur och promenera hem.

Jag är också besviken över att försvarsministern känner ett behov av att göra ned Helikopter 4. Den lösningen döms ut som kostsam och kortsiktig. Och att ställa den i ordning för internationellt bruk påstås ta flera år. Alla vet att dessa påståenden inte är korrekta.

Om uppgiften är att komma till Afghanistan och kunna understödja NBG 11 står vertolen fortfarande närmast till. Till skillnad från allt som nu diskuteras så har Sverige rätt många tusen timmars erfarenhet av den maskinen. Valideringar, certifieringar och handböcker finns i allt väsentligt redan. Det som nu satsas på inköp hade med de betalda vertolerna kunnat läggas direkt på bristerna i flygtrimmet.

En tröst är att vertolen, enligt Sten Tolgfors, inte avvecklas förrän UH 60 är här. Kanske är det ett försiktighetsmått när en långtifrån riskfri, ny strategi nu målas upp.

Jag tillstyrker Black Hawk som ersättning för Helikopter 14. Men jag fortsätter arbeta för det senare systemets avveckling. Vi ska inte betala för det som inte levererar. Det sker på bekostnad av oskyldiga skattebetalare och på det ynka antal flygtimmar som Helikopterflottiljen ännu kan ta ut.

Allan Widman

Mellan skål och vägg

2010-03-31T13:13:00.000-07:00

...erkänner de flesta generaler att omvärldsläget håller på att förändras. "Ännu så länge rör vi oss fritt på Östersjön". "Nej, vi är inte hotade, men upplever en ny säkerhetspolitisk dynamik". Dessa yttranden, som jag lyssnar mycket noga på, borde leda till en rad viktiga slutsatser inom förvaltning och politik.

För snart sex år sedan besökte jag Helsingfors. Träffade en försvarspolitiker från mittfältet som talade om Finlands "window of opportunity". Att just då hade vårt grannland en möjlighet att söka sig västerut i säkerhetspolitiskt avseende, men han betonade att denna möjlighet inte skulle vara för evigt. Säkert finns den ännu kvar, både för oss och finländarna. Men hur länge?

Tror att de flesta som läser denna blogg inser att Sverige gjort en remarkabel resa i termer av anpassning till Nato i tekniskt, organisatoriskt och operativt hänseende under de senaste två decennierna. Men i vilken utsträckning har detta förankrats hos det svenska folket? Har någon ställt sig upp och berättat om den underförstådda slutdestinationen och varför resan går just dit? Nej.

Samtidigt borde vi också se om vårt eget hus. Att många av våra yrkesofficerare saknar krigsplacering att vi inte längre planerar för ett försvar av Sverige är oacceptabelt. Även om militära försvar inte alltid används måste just användning vara en allvarsam och given utgångspunkt.

Folkpartiet Liberalerna har just tillsatt en försvars- och säkerhetspolitisk arbetsgrupp. Jag har fått privilegiet att leda den. Redovisningen sker innan sommaren. Det senaste dygnet har jag fått ett antal konstruktiva förslag på denna blogg om hur vår försvarsförmåga kostnadseffektivt men markant kan stärkas. Jag välkomnar nu fler sådana.

Allan Widman

Påsar åt alla...

2010-03-29T13:13:00.000-07:00

...är en rubrik som jag bestämt tror att jag lånat från annan bloggare.

Våren 2010 ringlar kön lång till Försvarsdepartementet. NGU (A 26) ska konstrueras. Den förmånliga optionen på Meteor går ut innan Riksdagen ska ta ställning till nästa budgetproposition. Just nu har vi givit OK till tredje anskaffningen av stridsledningssystem till JAS Gripen (Länk 16). I FM:s budgetunderlag spekuleras vilt om anskaffningen av ännu ett medeltungt helikoptersystem. Kanske, kanske ska vi även ta en titt på JAS Gripen N/G denna ystra vår? En och annan bloggare vinkar också för fregatter/patrullskepp samt understödsfartyg (L 10).

Samtidigt pågår arméns ganska ambitiösa förnyelse av den splitterskyddade och oskyddade vagnsparken.

Vår materielplan är tioårig. Den ger utrymme både för krass verklighetsanpassning och visioner, eller, som en närstående kamrat skulle uttryckt det, luftpastejer! Men är verkligen svaret på huvuduppgiften väpnad strid; materiell förnyelse? Vilka garantier har Sveriges skattebetalare för att den operativa effekten kommer att öka? Ja, jag glädjer mig åt att vi numera emellanåt diskuterar anskaffning av beprövade system, men måste inte balansen mellan övning, volym och faktiskt tillgänglig förmåga över tid också övervägas? Varför gräver vi inte där vi står?

Den lätt filosofiska tonen kommer sig naturligtvis av mitt lekmannaskap. Ehuru hyfsat insatt försvarspolitiker längtar jag fortfarande efter redovisningen av förmåga här och nu. Tro mig, sannolikheten talar för att det materiella tillståndet snarare blivit mer kritiskt om tio år, än det är nu.

Hur kommer det sig "Vakthavande" att Gotlandsklassen ska dö sotdöden 2020 när andra länder håller sina system vid liv mycket längre i mer påfrestande förhållanden än den bräckta Östersjön? Vilka ekonomiska fördelar uppnås vid en snar ensning av ubåtsflottan?

Och alla Ni som sätter Er tillit till ett nytt medeltungt system som Helikopterflottiljens räddare: Kommer det att finnas några flygtimmar kvar om vi anskaffar ännu fler system? Jag fick i veckan ett mail från "Sting Pinget". Denna man eller kvinna påpekade för Marininspektören att utan Hkp 4 (jag vet; antikt, utdömt, betalt och fungerande) skulle Sverige stå utan ubåtsjaktförmåga under många år. Han vädjade om att den ringa kostnad som ett iståndsättande kräver (3 Mkr initialt) skulle kunna bäras av Marinen. Jag har inte sett något svar från Grenstad, men instämmer naturligtvis i förhoppningen.

Jag vill varna för alla inteckningar i en framtid som inte kommer att finnas. Indirekt är det en uppmaning att ta vara på det vi nu har. Utan allt för stora åthävor kan det visa sig vara gott nog för stunden. Wiseman skrev för snart ett år sedan, i liknande sammahang, att vi måste lära oss krypa och gå innan vi kan springa. Tror han hade en poäng.

Allan Widman